Etikett: Berättelse

Riksantikvarieämbetet och farbrorn som inte ville bli stor.

Varje gång jag fått lite skrivsug i bloggtarmen det senaste halvåret har det alltid slutat med ännu en snus- och tobakstext på på Kungssnus hemsida, trots att avsikten ibland har varit att posta något här på Grufstugan. Den här gången tänkte jag hålla mig från tobak och snus i möjligaste mån och berätta om annat som pågår i min tillvaro nuförtiden. Även om det antagligen är ohälsosamt lite.
I skrivande stund är jag hemma från mitt vardagliga arbete som brevbärare eftersom jag blev sjuk under slutet av påskhelgen. Ni behöver inte oroa er, det är inte dödsmonsterviruset som tvingat ner jordens länder på knä och smulat sönder tillvaron så som vi en gång kände den, jag har bara lite svårt att hålla mig borta från badrummet varje gång jag råkar tänka tanken på att äta eller dricka något om man säger så.

Det problemet hade jag dock inte i helgen när jag färdigställde det nya förbättrade land där jag ska odla det jag lovade att inte prata om och som man kan tillverka det njutningsmedel jag inte heller skulle prata om av.

Jag har aldrig haft någon stark relation till linjaler, vattenpass, måttband eller andra räta linjer, alltså blev det som väntat ett aningen assymetriskt tob… en yta för odling av vad som helst, med icke matematiskt uträknade proportioner.

Man kanske också kan undra hur det kommer sig att det tagit så lång tid att få klart det här projektet som jag ju faktiskt har skrivit om och lagt ut bilder på i olika sociala medier ända sedan i höstas? En rimlig förklaring som knappast någon skulle invända mot, är väl att det helt enkelt är väldigt jobbigt att gräva i lerig jord full av rötter med en spade från 1930-talet när man är så gammal och svag och har så dålig rygg som jag har. Det är dock bara en tredjedel av sanningen.

Den andra tredjedelen är att varje gång man sätter spaden i jorden stöter man krossat tegel och glas och massvis av rostiga föremål av järn. Om ni blundar och koncentrerar er riktigt hårt några sekunder och försöker föreställa er så mycket krossade tegelbitar ni över huvudtaget kan, så mycket krossat tegel har jag grävt upp nu i helgen. På bilden ovan ser ni det tegel jag fick upp bara med mitt första av flera tusen spadtag.

Sedan fördröjs grävandet också av att jag gång på gång måste kontakta Riksantikvarieämbetet, Historiska muséet och Antikrundan och låta dem gå igenom allt material jag får upp innan jag kan fortsätta.

Den tredje tredjedelens sanning om varför det tagit så lång tid är att jag är väldigt barnslig och omogen för min ålder. Jag är farbrorn som inte ville bli stor helt enkelt. Utgrävningen försenades många timmar när jag kom på att man kunde bygga en slags pallisad runt landet. Ett sånt där fort cowboyerna byggde av träpålar för att skydda sig mot indianerna som var arga på dem för att de ville förtrycka, utplåna dem och ta deras land.

Nu tror jag varken att indianer eller cowboys vill ta mitt nygrävda land och jag vet inte hur bra det egentligen är att gräva ner stubbar som troligen kommer att förmultna av fukten rätt snabbt. Och det kan ju bli lite besvärligt om jag kommer på att jag vill utvidga landet ytterligare så småningom, men det skiter jag i, för nu har jag en egen pallisad.

Annons

Grufkrönika för stugåret 2019.

Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Det nya årtiondet har bjudit på en lite oväntad inledning med 39-40 graders feber i fem dygn. Nu är jag vaken igen trots att det är mitt i natten, eller som allra tidigast på söndagsmorgonen. Det lär inte bli någon mer sömn i natt, lakan och kuddar är dyngsura efter ännu en stressdröm där jag låg efter med sorteringen av post eftersom någon bågskytteklubb som inte finns hade gjort ett massutskick exklusivt till mitt brevbärardistrikt. Trots att det var så bråttom kom jag aldrig igång, utan gick runt och letade efter något som inte var mat i flera olika lunchlådor. Som en märklig parantes kan jag inflika att postkontoret var inhyst i mataffären Metros tidigare lokaler i det gamla Orminge Centrum som det såg ut innan ombyggnad och inglasning. De lokalerna försvann innan jag började högstadiet.

Nu tycks jag i alla fall vara feberfri, jag ligger i badet och har börjat skriva den här årskrönikan på telefonen. Tekniken är allt bra fantastisk numera. Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Januari

2019 inleddes med en lika förvirrande vinterväderlek som 2020 uppvisat så här långt. Lite regn, lite blåst och gott om kladdig lera i stället för skare och isfläckar på marken.

wp-15781544592554930330881583953407.jpg

Den 6:e januari stormade det så hårt vid Grufstugan att halva det döda trädet (som jag eventuellt tror är en oxel men egentligen är för ekologiskt obildad att verkligen kunna fastställa) blåste ner i småbitar.

wp-1578154475865175792937153007778.jpg

Under årets första månad tänkte jag kanske en del på att klimatet verkligen håller på att förändras och att vi för första gången någonsin skulle kunna bli utan en kall vinter, men innan januari hunnit passera låg Grufstugan inbäddad i en klassisk tomteskrud.

Bilden är från den 30:e januari vilket är samma datum fast 1955 då den 23-årige ripjägaren Evert Stenmark räddades efter att ha suttit fast under ett snöskred i lappländska Tärnaby i åtta dygn. Det var även denna dag år 1592 då Ippolito Aldibrandini valdes till ny påve och tog sig namnet Clemens VIII. Hade Clemens VIII fortfarande varit i livet hade han vid denna tidpunkt hunnit vara påve i exakt 427 år. De plågade grymtningarna och stönande gubbljuden jag ger ifrån mig när jag försöker ta på mig strumporna om morgnarna skulle garanterat blekna i jämförelse med Clempan Åttas diton.

Februari

Hårdrockstomatens återuppståndelse. I oktober 2018 fick jag veta att hårdrockstomatens anfader Hårdrocks-Peter inte hade lyckats hålla någon av sina sticklingar till denna salladens och småsnaskandets c-vitaminberikade släkting till Rolexklockor och lyxbilar vid liv. Han hade heller inte sparat några fröer från tidare års skördar, något åtminstone jag trodde att jag gjort. Men ack nej, även mina fröer verkade ha blivit bortslarvade. Antagligen hade samma mytiska väsen och vättar som i fyrtiosju år envisats med att flytta på eller gömt mina cykelnycklar, plånböcker, klockor, kreditkort, jackor, skor och i några fall också bilar varit i farten igen.

Med stigande desperation över tanken på att denna makalösa lilla röda, växtstarka och underbart goda tomat kanske skulle dö ut nu åkte jag till Grufstugan och letade runt i rabatterna längs med stugans fasader. Bland frostnupna och halvt förmultnade blad hittade jag faktiskt några av det årets fallna tomater, men hade deras frön lyckats överleva svår blåst, hungriga djur och minusgrader, det var frågan?

Denna februaridag upptäckte jag till min stora glädje att den första lilla hårdrocksplantan krigat sig upp genom gladpacken och rest sig som en knuten näve av renaste råstyrka och obändig vilja i bästa sovjetskulpturanda. Vi kunde andas ut eftersom det uppenbarligen inte finns någonting som kan stoppa Hårdrockstomatens fortsatta erövring av Mellansverige i allmänhet och Södermanland i synnerhet.

Februari börjar alltid på samma veckodag som mars och november om det inte är skottår, och samma veckodag som augusti om det är skottår. Under skottår börjar och slutar februari med samma veckodag, vilket aldrig sker annars vare sig med februari eller någon annan månad. I övrigt finns det verkligen ingenting mer att säga om februari 2019.

Mars

Det är intressant att vara människa på många sätt, men det bästa är nog att man lär sig något nytt nästan varje dag. I början av Mars lärde jag mig till exempel att kondenserad mjölk tydligen inte är samma sak som kokosmjölk. Det upptäckte jag när min exotiska indiska kyckling plötsligt smakade betydligt mer som exotisk indisk julfudge. Man kan förstås se det som en gammaldags uppmaning av typen ”en skomakare skola helst bliva vid sin läst” och fortsättningsvis enbart laga köttbullar med mos, men det känns för trist och inrutat. Jag valde att i stället glädja mig åt tanken på en möjlig framtid som livsmedelskreatör där jag försåg förtjusta barn på Calcuttas gator med kolaöverdragna kycklingklubbor med touch av het chili och fänkål.

Mars var även kodnamnet för andra Rzjev-Sytjovka-offensiven, en sovjetisk offensiv under andra världskriget.

April

Månaden som kommer med antydningar om vår och kanske så småningom ännu en sommar inleddes med projekt ”Bredda landet”. Eftersom det är ganska jobbigt att vända tung gammal åkerjord med handkraft när man uppnått gubbålder gör man det inte enbart för skojs skull, tanken var också att kunna plantera ut enorma mängder tomater intill väggen som får mest sol och samtidigt ha utrymme kvar framför att placera chili i krukor.

Hemma i lägenheten i Orminge började det bli så trångt på köksbordet av alla små krukor med försådda frukter och grönsaker att det ibland gick flera dagar utan att vi kunde få i oss någon mat. Räddningen blev de gånger vi lyckades uppbåda krafter att släpa våra utmärglade kroppar ner till den lokala pizzerian eller grillkiosken, men så här kunde det inte fortsätta länge till. Vi satte vårt hopp till att våren skulle komma tidigt så att jag vågade plantera ut en och annan växt.
Månaden april är faktiskt förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock. Man får ju faktiskt lov att luras den 1 april till exempel, något en eritreansk arbetskamrat till mig försökte sig på för många år sedan. Han stormade helt enkelt in på kontoret en morgon och började uppjagat berätta för alla chockerade arbetskamrater att jag blivit överkörd av tåget och dött. Det var förstås inte helt sant och vi fick ha ett litet samtal om rim och reson och vad som gjorde ett ”aprilskämt” roligt.

Sedan har vi det klassiska talesättet Aprilsnö ger fåragö. Snöar det i april blir det alltså gott om mat för fåren (boskapen), men det känner ni alla redan till så klart.

Maj

Jag lagade mat igen, utan kondenserad mjölk den här gången, men väl med en tvåbent champinjon. Det var första gången jag provade att ha en sådan i matlagning, men på det hela taget var det tyvärr en besvikelse. Den smakade precis likadant som champinjoner med endast en fot.

I maj inföll också milstolpen och brytpunkten när jag av ekonomiska skäl sökte mig mot murarskråets redskap i stället för trädgårdsfirmornas diton. Hinkar och tråg är billiga så länge de säljs som hinkar och tråg. I samma ögonblick man döper om dem till stora planteringskrukor eller balkonglådor dubblas eller tredubblas priset direkt. En ‘Murbruksbalja 90 L’ (eller Chilikruka maximum som jag kallar den) betingar blott 79 spänn. Vad den hade kostat på Plantagen eller Blomsterlandet vågar jag knappt tänka på.

Maj var även den månad 1990 då Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg blev de första svenskarna att bestiga Mount Everest liksom att det var då Somaliland utropade sig som en självständig stat 1991. Snopet nog för det nya landet har ännu inget annat land i hela världen erkänt dem som stat, men man får väl kämpa på som de brukar sucka i huvudstaden Hargesia.

Juni

Sommaren stod för dörren och fler och fler plantor fick flytta från lägenheten ut till Grufstugans trädgård. Tyvärr hade jag problem under våren med en del sorter som aldrig tog sig eftersom de blev angripna av småflugor och andra skadedjur under försådden. Jag gissar att ohyran följde med såjorden jag använde och tycker mig minnas att jag sett någonstans att man kan värma jorden i ugn som en slags sterilisering innan man använder den. När jag satte mina första frön använde jag ekologisk såjord, men den kanske var för snäll och välkomnande även mot sådant som inte är välkommet? Nu har jag i alla fall lärt mig den läxan. Det verkar som att jord försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara tuffare, så i fortsättningen tänker jag uteslutande använda mig av jord fullproppad med oekologiska helveteskemikalier. Helst skall den vara lite radioaktiv också.

Revyartisterna Eva Rydberg och Johnny Depp fyllde 76 respektive 56, så rent åldersmässigt skulle Eva Rydberg kunna vara Johnny Depps mor alltså, Tänk om hon är det?

Juli

20190630_1959441572474453776680321.jpg

20190630_1630156076258511602303149.jpg

Under den stora semestermånaden handlade det mesta om att forsla vatten i dunkar till stugan eftersom brunnen är grund och regnet sällan föll. Jag städade också bort all bråte från loftet ovanför vedboden och förrådet för att kunna hänga tobak på tork där.

I nära anslutning till Grufstugan ligger Mälby säteri som en gång i tiden beboddes av Johan Gustaf von Carlson, statssekreterare i krigsexpeditionen och Gustav III:s förtrogne. Han omformade Mälby i den klassicistiska stilen. På Mälby hade von Carlson en samling avgjutningar av klassiska skulpturer, och även en av de största enskilda samlingar av uppstoppade fåglar i Sverige. Mälby säteri var välkänt under den gustavianska tiden och några av gästerna på Mälby förutom Gustav III var Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Umgänget utspelade sig gissningsvis rätt ofta i Engelska parken som anlagts på ägorna och en junidag fick jag och min vän Hårdrocks-Peter en guidad rundvisning av den. I just Engelska parken kunde dessa prominenta överklassherrar leva ut även sin mer förbjudna manlighet i lugn och ro bakom allehanda buskar och snår enligt vår guide lokalamatörhistoriker Kenneth von Björklund.

wp-15782273013784381356563334841337.jpg

På bilden flankeras von Björklund av amatörtobaksodlaren Björn von Lette intill stenen som sannolikt märker ut var von Carlssons ligger begravd.

Juli 2019. En okänd person lämnar kvar två små hundar i en djurbutik på Södermalm kommer sedan tillbaka. Länsvakthavande tar beslut om att omhänderta hundarna enligt Djurskyddslagen och anmälan kommer att skrivas om brott mot Djurskyddslagen kapitel 2 §8 om förbud att överge tamdjur. Detta angår egentligen varken mig eller Grufstugan alls, inte ens på något långsökt sätt, men ibland är Google faktiskt inte din vän.

Augusti

wp-15783286519212612321421133728857.jpg

Årets mest oväntade problem med min odling av både det ena och andra var nyheten ”bladlus-armageddon” vilket jag aldrig hört någon vara med om tidigare. Dessa till synes ofarliga små as grävde äckliga kratrar i alla mina tomater, lade ägg i bladvecken på min afrikanska horngurka och gjorde ett tappert försök att sänka min tobaksodling på samma sätt, men där lade jag ner timmar på att handplocka dem och sedan släppa ner dem skrikande i ett osande bad av t-röd. (Parantes 1. De var många på sorten ‘Shirazi’, betydligt färre på ‘Virginia Gold’ och bara någon enstaka på ‘Golden Burley’). (Parantes 2. Bärfisarna dog i samtliga fall utom två omedelbart i tortyrbadet. I de två fall där så inte skedde handlade det om större exemplar, honor gissningsvis, och de vände sig på rätt köl i t-röden och började klättra upp för skålens kant som några jävla terminators. När jag petade ner dem igen dog de). (Parantes 3. Jag använde inte giftbassängen av sadistiska skäl, jag stod inte ut i längden med att klämma sönder dem mellan mina diskhandskebeklädda fingrar).

Då jag senare sammanfattade odlingsåret hade jag nästan bara tobak och chili kvar, det mesta av allt annat var förstört. Chilin å andra sidan vägrade mogna efter så många veckor i sträck av enbart halvvarmt gråväder med mycket få solstrålar.

20190813_0546513451610366098272557.jpg

Förra årets tobak hade nu legat i källaren för att mogna till sig lite i ungefär ett år. Mycket av tobaken var för snabbt torkad och hade fortfarande kvar enhel del av den så bespottade gröna klorofyllen i sina blad, men en liten mängd anständig tobak fanns det i alla fall.

Tillräckligt för att göra ett kilo av mitt första helt egna snus av tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Naturligtvis smakade det fantastiskt, och det kändes stort, nästan som att ta studenten, gifta sig eller att få barn. Men jag avstår gärna från att rangordna dessa milstolpar.

20190829_2154216929452629573447036.jpg

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och för att kunna ha något snus att ta med mig till ”Den legendariska snusträffen” på Kungssnus i småländska Åfors sista helgen i augusti. Mitt undergivna och ursäktande skämtsnus blev dock (märkligt nog) inte så hemskt alls med några centiliter mörk rom i. Tvärtom blev det riktigt gott efter några dagar när natriumkarbonat lugnat ner sig lite.

Till snusträffen samåkte jag med två andra odlare jag aldrig träffat tidigare men som jag gärna träffar många gånger igen.

wp-15783303683746455817993664550900.jpg

Supergrymma och jättetrevliga Lena…

wp-15783304254723054534907688788164.jpg

…supergrymma och jättetrevliga Myrten…

wp-15783304399782045483764131243851.jpg

…samt supergrymma och jättevanliga Dennis som jag började första klass samtidigt med för 39 år sedan.

I augusti 1719 inleds ett ryskt angrepp mot Stockholm, men avvärjs genom slaget vid Stäket. Stäket ligger ganska nära där jag bor och jag skänker en tanke åt de tappra svenskar som föll där så att jag 300 år senare själv kan välja att inte slå min fru utan lagenlig påföljd och själv välja att inte spräcka massa blodkärl i pannan om en man råkar bli kär i en annan man.

September

wp-15783304869927930682533966581444.jpg

Äpplegurkan klarade sig faktiskt också från bärfisinvasionen, men vad jag skulle ha den till var lite oklart. Den smakade som ett mesigt äpple, trots att den var ganska fin.

Denna månad 1958 håller Svenska Kyrkan ett möte varvid kvinnors behörighet till prästämbetet godkänns, efter beslut i Sveriges riksdag. Mötet är dock ej enigt, 69 röstar för och 29 mot och man antar också den så kallade samvetsklausulen, som säger att biskopar inte skall tvingas att prästviga kvinnor och att inga präster mot sitt samvete ska tvingas tjänstgöra ihop. Trossamfund var alltså retarderade redan förr i tiden och även när de försökte vara mindre retarderade var de det ändå.

Oktober

Folk jag känner och tycker om hörde talas om mitt egenodlade snus och ville gärna prova. Alla är vi ju inte lössnusare (tyvärr), men jag är inte den som inte knåpar ihop några portionsprillor när det kommer till dem jag gillar.

Jag började beställa frön från Ukraina och Ryssland på eBay inför 2020.

Revolverstriden vid O.K. Corral var en strid som utspelades i staden Tombstone, Arizona, USA den 26 oktober 1881 och som har givit upphov till flera Westernfilmer. Det var en onsdagsmorgon på en obebyggd tomt bakom ett stall (corral på engelska) som nio män drabbade samman i en eldstrid som varade i 30 sekunder. På de sekunderna avfyrades 30 skott och tre av männen fick sätta livet till. De män som deltog var Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp och Doc Holliday som stred mot Billy Claiborne, Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clanton och Ike Clanton. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.

November

När man gör snus måste man blanda i en soda, antingen natriumkarbonat eller kaliumkarbonat (pottaska). Kaliumkarbonatet i form av pottaska kan man göra själv även om det knappast är värt det av ekonomiska skäl. Det gjorde jag i november, men det har jag skrivit om tidigare. Även i sammanfattande form hos den nya uppdragsgivare jag fick i december, mer om det alldeles strax.

Åke Holmberg utkommer med boken ‘Ture Sventon, privatdetektiv’ i november 1948.

December

Visst hände det ett och annat i december, men jag minns nästan bara en enda sak. Jag blev nämligen tillfrågad om att skriva lite bloggar om snus på Kungssnus hemsida. Ett ytterst fantastiskt hedersuppdrag för någon som mest bara vill skriva om tobak numera, men också till glädje för många av er som läser det här också. Nu kan jag ju återgå till att skriva om annan växtlighet och mina vanliga tillkortakommanden på grufstugan.com och ta med mig snusfascinationen till en annan blogg. För er som ändå gillar snus och tobak postar jag länkarna till mina tre första inlägg där som avslutning. Och den kommer nu, så tack för att ni vill läsa:

Presentation

Pottaska

Snusårskrönika

Pottaska med Seth Rydell, del 5 [Directors cut – full 3D-HD]

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras.

Jo det stämmer bra, jag lovade faktiskt att jag skulle återkomma med en utvärdering av mitt lilla nyfiken-i-en-strut-projekt, det som gick ut på att undersöka om man kunde använda en enkel hemsnickrad pottaska på björkved som soda i sitt snus och om det kanske till och med fanns någon fördel med det. Vi börjar väl med en kort repetition.

När man har värmebehandlat det tobaksmjöl man vill göra snus av i antingen ugn, tryckkokare eller i en så kallad slow cooker som en del fantaster använder, brukar man vanligen tillsätta glycerin för att snuset inte ska torka ut och propylenglykol som också har den egenskapen, men även är bakteriedödande. På så vis får snuset längre hållbarhet.

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras. Jag gissar att man nog får i sig en del n-vitamin (snusmänniskors nördskojiga namn för nikotin) även om man inte skulle göra det. Men poängen är så klart att man vill frisätta några olika signalsubstanser, framförallt noradrenalin, eftersom det leder till en förhöjd känsla av välbefinnande. Man känner sig bättre till mods helt enkelt. Detta dödliga gift som helst skall rusa fram som en målmedveten liten orkan genom nervsystemet när man lägger in en pris måste alltså lockas fram med hjälp av en soda.

Det vanligaste numera är att man använder natriumkarbonat. En och annan använder dock kaliumkarbonat i stället eftersom de anser att snuset blir skonsammare för läppen av det och att det även smakar bättre. Kaliumkarbonat kallas också för pottaska och det kan man göra själv ganska enkelt av aska från björkved vilket jag skrev om i det förra inlägget.

Nyfiken-i-en-strut-projektet gick ut på att jag först tillverkade 2 kilo snus av den snussats från Kungssnus som heter Original Brand som enbart pimpades en aning med lite hårt rostad amerikansk ek. Det nästan färdiga snuset delades upp i tre lika stora delar som jag vispade med tre olika varianter av soda: natriumkarbonat, kaliumkarbonat samt förstås mitt eget kaliumkarbonat i form av gammaldags pottaska.

Snus blir mycket bättre om det lagras någon månad eller två i kylskåpet innan man börjar lassa in det, men är man otålig räcker det faktiskt om man väntar en vecka så att det värsta av den skarpa sodan hinner lägga sig någorlunda tillrätta i det svarta guldet. Jag brukar alltid ta någon provprilla direkt när snuset blandats med sodan, men den här gången lyckades jag hålla mig en hel vecka.

Jag ville givetvis att snuset med min pottaska i skulle bli bäst, men tyckte först att det hade en lite torr och dammig ton (märkligt nog nästan som om man hade petat ner aska från en kamin i det), men det gick över efter ett tag och i övrigt var smaken god. Känslan av det vanliga välbehaget infann sig också vilket nästan fick mig att göra en spontan glädjedans eftersom det måste betyda att pottaskan i alla fall fungerade.

Snuset med fabriksframställt kaliumkarbonat var fint även det, men till stor bestörtning upplevde jag att snuset med mainstreamsodan natriumkarbonat var godast och mest smakrikt.

Att vara i vetenskapens tjänst är ett hårt slit som kräver mycket noggrannhet och tålamod, så snuslådorna ställdes därför åter in i kylskåpet för att mogna ytterligare en vecka.

Under helgen som gick har jag med både glöd och sprudlande entusiasm oavbrutet lagt in prilla efter prilla i någorlunda ordningsföljd av de olika varianterna och kan nu faktiskt konstatera att utfallet har svängt. Alla tre sorter är väldigt goda, men man känner lite skillnad i smak på det med natriumkarbonat och det med kaliumkarbonat. Som två olika men lika goda flaskor vin. Det mest fantastiska är att snuset med pottaska är det jag tycker har blivit allra godast. Den dammiga tonen har försvunnit helt, men spåren av de många restprodukter (orenheter) som naturligtvis blir kvar när man tillverkar pottaska själv hemma i köket verkar ha gett snuset en något annorlunda och mer robust ton. Lite mer själ helt enkelt. Visst kan jag ha projicerat mitt önsketänkande i denna slutsats, men jag tror inte det. Snuset med pottaska ÄR faktiskt min favorit. Jag kommer definitivt att göra kaliumkarbonat själv i så stor utsträckning jag kan i fortsättningen.

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

20190702_1353011848179131642722811.jpg

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

20190630_1931055013117049139869439.jpg

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Advokat Castelius och vintern.

Eftersom jag tragglat med min berättelse om brevbäraren Bellman i mer än sex år utan att ens vara nära att få den klar, bjuder jag på ett litet smakprov. Dessutom passar väl just den här passagen bra nu när snön knackar på dörren.

Vintern hade slagit till med full kraft och det hade snöat oavbrutet i flera dagar. Att vara brevbärare på vintern är något helt annat än att vara det på sommaren. När snön lagt sig som ett kamouflerande täcke över alla isfläckar måste man som brevbärare hela tiden vara uppmärksam om man vill klara sig oskadd genom en arbetsdag. Trots dubbade cykeldäck och broddar halkar tjänstemän ändå omkring som blå, uniformsklädda käglor på yrkeslivets blankpolerade bowlingbana. Brev och reklamblad sprids för iskalla vintervindar samtidigt som deras spända kroppar bara kan bita ihop och blunda i väntan på att bli blåslagna.

20171128_152522-01167351997.jpeg

De postiljoner som kör bil halkar också när de måste kliva ut för att nå brevlådor ingen skottat framför, men plågas dessutom av vägarnas bristfälliga underhåll. De fastnar med slirande hjul eller glider baklänges utan kontroll över bilen då de av pliktkänsla försökt stanna även vid lådor i uppförsbackar som aldrig sandats.

Vinterns vedermödor hade kunnat vara lättare att hantera om landets vid den här tiden största arbetsgivare köpt in fordon bättre lämpade för nordiskt klimat. Men det är klart, om sydeuropeiska bilar är några kronor billigare kan man ha överseende med att de inte är konstruerade för decimeterdjup snö och tvåsiffriga minusgrader. Åtminstone om man är inköpschef med budgetansvar för väldigt många fordon.

20171128_152329-011904554329.jpeg

Ett återkommande problem med de franska och italienska bilar man inom Posten föredrog var att magneten i låset till lastutrymmets sidodörr slutade fungera när det blev för kallt. I regel blev det för kallt redan vid några få minusgrader, alltså strax efter årets sista kräftskiva i Sverige. När dörren en gång börjat kärva gled den hela tiden upp så fort man kom till minsta uppförsbacke, något Bellman fick lära sig den hårda vägen en kväll när han körde tillbaka från rundan på Tyresö.

Han kände plötsligt hur det drog kallt och tänkte att han antagligen stängt sidodörren slarvigt och stannade därför till för att dra igen den. Han passade på att kontrollera lastutrymmet så att inget hade ramlat ut då han kört med öppen sidodörr och antalet plastbackar dagens post hade legat i verkade stämma. Men säcken med brev som tömts från de gula lådorna såg ut att ha minskat i omfång? Det var mörkt ute och han kunde inte se några brev på vägen bakom bilen, men ovanför havet vid bergskanten på sidan tyckte han sig ana ett antal papperssvalor med postgirots logotyp på väg bort i riktning mot Finland. Han hoppades att det bara var inbillning, men i värsta fall att vinden var lika stadig som ryktet gjorde gällande att kompetensen hos grannlandets kollegor var.

20171128_1523561425746198.png

Bellman hade precis kammat upp det sista av dagens post och tittade bekymrat ut genom fönstret på snön som aldrig slutade falla när Friedmann kom gående mot honom. Han räckte över ett kuvert adresserat ”Ansvarig för brevbäringen i Älta”.

”Nu är det ju du som är chef över brevbäringen” sade han högre än vad som egentligen var nödvändigt eftersom Bellman stod precis intill.

Om Friedmanns avsikt var att påminna både Bellman och kollegorna i lokalen om vem som nu var arbetsledare och på så sätt få Bellman att växa i sin nya roll, fungerade det. Bellmans rygg blev med ens rakare och han ursäktade sig för att gå åt sidan och öppna brevet. Den som hade skrivit till honom var en av de boende ute på Tyresö. Dagen innan hade han förutom ett stort antal tingsrättsprotokoll och några utländska tidskrifter även fått ett av postens förtryckta kort i sin låda av Bellman. På kortets ena sida fanns en bild av en glad snögubbe och på den andra stod en kort text formulerad på artig myndighetssvenska som i vädjande ordalag förklarade att den som dagligen delade ut posten skulle få en bättre arbetsmiljö om snövallen framför lådan möjligen kunde avlägsnas.

Adam Castelius som nu besvarade denna vädjan bodde i en enorm vitkalkad villa med utsikt över havet och var advokat till yrket. Av brevet att döma saknade han inte bara helt förståelse för brevbärarens syn på snöskottning, han var även upprörd. På tre tätskrivna sidor redogjorde han detaljerat för hur en av hans arbetsdagar såg ut och listade punkt för punkt upp de göromål en advokat av hans dignitet måste hinna med. Castelius bar i stort sett hela staden på sina axlar eftersom ingen känd, åtminstone nu levande människa, ens var nära att besitta den kompetens han själv gjorde. Detta borde för övrigt både Gud fader och mottagaren av denna skrivelse rimligen känna till? Den anklagande tonen hölls intakt genom hela brevet, men tilltog ytterligare i styrka mot slutet. När Bellman var framme vid den fjärde sidan var advokaten så upprörd att Bellmans ben faktiskt började darra lite.

Adam Castelius upplevde att staten via sin förlängda arm i form av en uppenbart lat och respektlös brevbärare genom att lämna denna provocerande pamflett vid hans dörr även attackerade honom på ett personligt plan. Den illa dolda socialism och obeskrivliga oförskämdhet han nu blivit utsatt för var som ett slag i magen, och detta enbart på grund av lite snö? Brevet avslutades med:

”Som ni förhoppningsvis begriper, eller åtminstone borde ha vett att begripa trots att ni är statsanställd, lämnar ingen av mina dagar något utrymme för trams. Att bli uppmanad att slaska runt framför sin egen postlåda bara för att någon lat tjänsteman inte orkar kliva ur bilen är väl trams om något? Det kan säkert upplevas som obekvämt för den som inte är van att anstränga sig, men vintern är inget nytt påfund. Ni borde acceptera vad som faktiskt är ert åtagande i samhället, ett åtagande jag för övrigt till stor del bekostar via en synnerligen orimlig skattsedel.

Adv. Adam Castelius

wp-1490557347699-01809333405.jpeg

Bellman suckade och konstaterade att advokaten förmodligen hade hunnit skotta och sanda framför både sin egen och alla grannarnas lådor under den tid det tagit att författa skrivelsen han nu hade i handen. Men det är klart, det är ju skillnad på folk och folk tänkte Bellman och slängde brevet i närmaste papperskorg. Det bröt antagligen mot ett flertal punkter i Postens regelverk och skulle förmodligen också kunna vara skäl för uppsägning. Han borde givetvis ha vidarebefordrat en kopia till Postens kundtjänst med ett svar om att han tagit emot klagomålet och därefter skickat originalet till arkivering i all evighet bland de övriga klagomål som låg i ett bergrum någonstans norr om Stockholm. Men det kändes meningslöst och man kan inte vinna alla strider. Fast det skulle vara roligt om man någon gång kunde vinna någon.

Doktor Ronsons kobbe.

”Så grips vi skuggor av en sällsam oro

när något säger oss att folk har färdats,

att några av de möjliga befriats.”

– Färjesång, Gunnar Ekelöf

 

En kall, isande vind rev i mina torra och spruckna kinder och någonstans i bakgrunden hördes det dova bruset från stora vågor som slår hårt mot klippor. Fiskmåsars monotona skratt ekade i mina öron. Jag slog yrvaket upp ögonen och försökte orientera mig, men allt jag såg var becksvart mörker. Följaktligen var det mitt i natten. Men vilken natt? Och vart var jag? Jag befann mig nära havet, så mycket förstod jag. 

Jag försökte resa mig upp men kunde inte eftersom mina händer var bakbundna. Likaså benen, även om jag kunde röra dem något mer. Jag hade ont i baken och låren hade domnat bort helt. Efter en stund när ögonen anpassat sig till mörkret så att jag kunde se litet bättre noterade jag att jag satt på en toalettstol. Utomhus, men med kläderna på mig tack och lov. Så vitt jag kunde uppfatta när jag vred huvudet var vattnet mycket nära från alla håll. Jag verkade vara på en ö. Eller en ö var kanske att ta i, en kobbe snarare. Inte mer än tre eller fyra kvadratmeter på sin höjd. Hur långt från land jag befann mig var däremot omöjligt att avgöra på grund av mörkret. Varför stod en ensam toalettstol placerad på en liten kobbe mitt ute i havet? Och varför satt jag på den? Hur hade jag kommit hit?

Jag blev med ens medveten om att mitt huvud värkte kraftig och att tungan var så torr och tjock att jag knappt kunde svälja. Den plötsliga insikten om hur törstig jag faktiskt var drabbade mig som ett knytnävsslag. Jag kunde i det ögonblicket ha dödat för en enda liten klunk vatten. Om det funnits någon att döda vill säga, och om jag bara hade kunnat ta mig loss.

Jag började metodiskt dra armarna fram och tillbaka samtidigt som jag försökte lirka händerna ur de hårt knutna repen jag var bunden med, men det var hopplöst. Vem det än var som slagit de här knoparna så kunde han sin sak. Eller om det var en hon för den delen, jag hade ju ingen aning om hur jag hamnat här. Det hela kändes absurt. Jag försökte minnas det senaste jag hade gjort men övermannades av den allt mer stegrande huvudvärken och tuppade av igen.

Allt var ljusare när jag vaknade och jag hade inte längre ont i huvudet. Jag stod i kön till säkerhetskontrollen på en flygplats. Den kändes inte bekant, men jag brukar inte flyga särskilt ofta så jag har inte så många flygplatser att jämföra med. Jag var i alla fall säker på att jag aldrig hade varit på just den här förut. En ganska stor flygplats gissade jag, inte någon av de allra största, men den var ändå stor. När det blev min tur följde jag lydigt personalens alla instruktioner och lade mina värdesaker och mitt bälte i den fyrkantiga plastbehållaren på bandet som tog den genom röntgenapparaten. Sedan gick jag själv förbi den stora ramen med metalldetektorn vilken inte gav något utslag. När jag hade stoppat på mig min plånbok och min klocka och trätt på mig bältet igen gick jag i brist på bättre alternativ vidare ut i taxfreeområdet.

Vid en av barerna satt en kvinna och vinkade ivrigt åt mitt håll. Hon verkade inte bekant så jag vände mig om för att se om hon vinkade åt någon annan bakom mig. Då ställde hon sig upp och viftade ännu mer med armarna och ropade mitt namn högt.

”Flemming! Här borta!”

När jag stannade upp och pekade mot mig själv nickade hon instämmande, så jag gick fram till hennes bord.

”Men Flemming, såg du inte mig?”

Hon såg glad men ändå lite besviken ut. Jag dröjde med mitt svar.

”Jo visst, men jag är rädd att jag inte riktigt vet vem du är?”

Hon såg skeptiskt på mig, men fortfarande med ett leende.

”Du larvar dig, det är ju jag som är Julia. Från Economic researchs? Vi ska på samma konferens och du och jag är de enda från företaget som ska dit?”

Jag vaknade till med ett ryck när jag fick något blött på kinden. Ett stänk från vågorna eller spillning från någon av måsarna? Det kunde göra det samma, jag var glad att vara vaken igen. Drömmen jag nyss hade haft var absurd och gjorde mig bara förvirrad. Vad skulle den betyda? Jag hade aldrig jobbat på något företag där man åker på konferenser utomlands, jag hade varit en vanlig brevbärare i hela mitt liv.

Nu var jag om möjligt ännu törstigare än förra gången. Det var fortfarande becksvart ute och så kallt att hela jag skakade. Jag hade knappt någon känsel kvar i fingrarna men trots det kunde jag komma åt knuten på repet jag var bunden med. Efter en stund kände jag hur den började lossna lite. Jag fick lös händerna och reste mig upp, men benen var helt kraftlösa så jag blev tvungen att sätta mig igen. Medan jag andades ut varm luft i mina händer samtidigt som jag masserade dem försökte jag tänka ut vad jag skulle göra. Törsten var så plågsam att jag blev orolig att jag skulle dö om jag inte fick något att dricka snart. Jag prövade att resa mig ännu en gång, men insåg att jag var för svag och att jag var tvungen att utforska kobben krypande på alla fyra i stället. Efter bara två eller tre små steg nådde jag havet vid kanten. Hur var det nu, varför kunde man inte dricka havsvatten? Jag kupade handen och skopade upp lite vatten som jag förde mot munnen. Det sved till i mina såriga läppar, men jag hällde ändå in vattnet i munnen och svalde snabbt. Jag kräktes nästan, men fick ändå den lilla klunken saltvatten att stanna kvar. Men jag vågade inte dricka mer. Som en hund tog jag mig vidare i mörkret längs med kanten, men råkade ta stöd med ena handen i något halt. Jag hann tänka att det nog var sjögräs innan armen och hela jag med den snabbt halkade åt sidan så att jag slog huvudet i en sten.

Nu var jag tillbaka i drömmen och där stod jag med Julia på ett hustak och rökte. Framför oss sträckte en väldig stad ut sig och långt där nere var ett myller av bilar och människor. De såg ut som små leksaker.

”Visst är Singapore en mäktig stad?”

Julia stod med ryggen vänd mot mig och blåste ut ett litet rökmoln. Singapore alltså. Jag undrar vad det är för konferens jag är på där?

”Jag antar det.”

Julia var fortfarande vänd bort från mig när jag svarade. Samtidigt försökte jag göra mig av med cigarettstumpen, men eftersom jag inte såg någon askkopp stoppade jag den i byxfickan i stället.

”Jag kan knappt tro att Steve lät oss åka på den här konferensen, det måste kostat företaget hur mycket som helst!”

Julia hade vänt sig mot mig och hon verkade uppspelt.

”Det måste det verkligen ha gjort.”

Jag antog att det var bäst att spela med även om jag inte hade någon aning om vem Steve var, eller varför jag antogs jobba på samma företag som honom och Julia. När jag fingrade lite förstrött i byxfickan fick jag tag på fimpen jag nyss lagt där och knäppte reflexmässigt iväg den över kanten på hustaket.

”Nedskräpning är olagligt i Singapore.”

Julia låtsades se sträng ut.

”Men jag lovar att inte skvallra för polisen. Kom så letar vi upp något ställe där vi kan äta.”

Hon började gå mot glasdörren som ledde in till hissarna och jag följde efter. Vad annat kunde jag göra? Det enda bra med den här märkliga drömmen där jag tydligen befann mig i Singapore var att jag åtminstone inte var törstig längre. Hissen var nästan lika pampig och exklusivt utsmyckad som jag föreställde mig ett rum på ett slott. Dessutom stod en hisspojke klädd i rött och guld där och tryckte på knappen åt oss så att vi slapp den ansträngningen själva. Som brevbärare hade jag hunnit åka en hel del olika hissar genom åren, men jag hade aldrig delat ut några brev i ett hus med hisspojke.

Först märkte jag det knappt, men snart hördes det pysande ljudet allt starkare. Jag såg mig omkring för att se om Julia eller hisspojken också hade uppfattat det. Det verkade inte så. Julia stod vänd mot spegeln och var upptagen med att bättra på färgen på sina ögonfransar och hisspojken stirrade bara rakt fram utan att röra en min. När jag lyfte blicken mot taket såg jag en rök tunn som vattenånga strömma in i hissen från en liten ventil. Jag började bli yr och innan jag hann tänka fler tankar vek sig mina ben.

Hur länge jag hade legat på kobbens kalla mark den här gången hade jag ingen aning om, men det var fortfarande lika mörkt ute. Och den hemska törsten var tillbaka igen. Får jag inget att dricka nu är det verkligen ute med mig tänkte jag. Sen slog det mig att det enda förutom jag själv på kobben var en toalettstol och i sådana brukar det finnas vatten. Jag tog mig upp på knä och vräkte snabbt upp sitsen och tittade ner. Inget vatten, bara ett hål. Fan också! Jag böjde mig närmare och ropade allt vad jag orkade ner i hålet.

”Hallå! Är det någon som kan höra mig?!”

Mitt rop försvann ner i djupet utan att ge något eko tillbaka. Men hålet måste ju ta vägen någonstans? Jag började rycka i toalettstolen med båda händerna, men den var omöjlig att rubba. Eller? Var det inbillning eller hade den faktiskt rört sig en aning ändå? Jag tog i av alla de krafter jag hade kvar och även om jag kände mig svag kunde jag faktiskt rucka den lite mer i sidled för varje knuff. Med en sista desperat ansträngning kastade jag mig mot sidan av stolen och gav den en rejäl tackling så att den lossnade från sitt fäste innan den välte åt sidan och slog i berget med ett brak. Jag tittade ner i hålet där toaletten stått. Varm, helt doftlös luft blåste upp i en jämn ström därifrån. Även om hålet inte var särskilt stort var det kanske tillräckligt för att jag skulle kunna pressa mig ned?

Jag kunde inte längre fatta några genomtänkta beslut eftersom jag frös och mitt huvud höll på att sprängas. Dessutom var jag döende av törst. Jag stoppade försiktigt ned fötterna och började sedan pressa ned resten av mig själv i hålet. Nu var det bara huvudet och mina uppåtsträckta armar kvar ovanför marken. Det fanns inget under mig så fötterna dinglade fritt i den mån det var möjligt i det trånga utrymmet. Jag blåste ut all luft jag hade i lungorna för att bröstkorgen skulle bli mindre och sekunden senare lossnade jag och föll som en sten genom mörkret.

”Åh så underbart! Visst är det skönt Flemming?”

Julia kved njutningsfullt från britsen intill mig. En ung solbränd man i vita kläder och turban gav henne massage. Har man verkligen turban i Singapore tänkte jag samtidigt som ett par kraftiga händer klämde till strax under mina skulderblad? Visst var det skönt. Att bli masserad var en lyx jag som brevbärare normalt inte hade råd att unna mig, men som deltagare på en konferens i Singapore ihop med Julia från Economics research kunde jag tydligen det.

”Det är det verkligen.”

Jag kände mig lite modigare och mer självsäker nu än tidigare. Normalt var jag inte van vid att ta kontroll över situationer som uppstod i mitt liv, utan har alltid varit typen som avvaktar lite. Men eftersom jag ändå drömde nu vågade jag faktiskt vara djärvare än normalt.

”Och så givande dagen har varit, inte sant?”

Det var en chansning för att se om jag kunde spela med trots att jag inte hade en aning om vad vi hade gjort eller om dagen faktiskt varit givande. Men jag hade faktiskt blivit nyfiken. Julia skrattade till.

”Det är nog det minsta man kan säga! Dr Ronson är verkligen karismatisk. Jag känner att jag redan har tagit ett stort steg mot awakening.”

”Jag med!”

Jag svarade snabbt och försökte ge sken av att veta vad hon pratade om. Den kroniska förvirring alla dessa hopp i tid och rum gett mig var mindre besvärande nu och jag vände mig mot Julia.

”Skulle det inte vara gott med något att dricka?”

Min tanke var att beställa något från den room service jag antog att vi hade tillgång till, men Julia började genast leta med handen under den handduk som täckte merparten av hennes kropp. Jag hade tänkt mig någon exklusiv urgröpt frukt med färgglada sugrör och glittrande tomtebloss, men Julia sträckte fram en liten glasflaska mot mig och blinkade med ena ögat.

”Påfyllning.”

Det var en päronformad och intensivt mörkgrön flaska. Jag tog den och bet försiktigt loss korken med tänderna samtidigt som jag försökte skoja lite.

”Aye! Jag känner mig som en sjörövare.”

Jag sniffade hastigt i buteljen och konstaterade att innehållet var helt doftlöst, sedan tog jag försiktig en klunk. Påfyllning av vad? Ett surrande ljud, nästan exakt som det från en leksaksbilbana for igenom min kropp innan Julia, massören och rummet jag nyss befunnit mig i löstes upp.

Jag föll fortfarande. Hålet jag pressat mig genom kändes inte bredare eller större än det hade gjort när jag började falla, men jag slog aldrig mot några kanter. Jag föll bara spikrakt nedåt och utan den sugande känslan man får i magen när man till exempel åker karusell. Faktum är att jag kände ett stort lugn. Det var nästan som att sitta på bussen på väg till jobbet en helt vanlig dag, men med skillnaden att allt runt omkring mig var svart som natten. Och att jag visste säkert att jag föll i mycket hög hastighet.

”ÄRKEBERG NÄSTA! ÄRKEBERG SLUTSTATION!”

En högtalarröst bröt tystnaden i samma stund jag slutade jag falla och jag hade plötsligt fast mark under fötterna. Framför mig fanns en plåtdörr med någon sorts kortläsare intill dörrhandtaget. Jag kände efter i fickorna fast jag redan visste att jag inte hade något passerkort på mig. När jag böjde mig närmare kortläsaren för att se bättre ropade högtalarrösten igen och skrämde mig så att jag hoppade bakåt.

”ÄRKEBERG! LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Läppsynkronisering, vad menades med det? Jag såg mig omkring, men dörren med kortläsaren verkade vara den enda vägen ut, så jag böjde mig fram och tittade på den igen. Nu såg jag att den hade format sig till ett par läppar. En stor pussmun.

”LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Den här gången blev jag inte skrämd av rösten. Pussmunnen var kvar. Vad hade jag egentligen för alternativ? Jag formade läpparna som om jag var tvungen att kyssa en gammal faster, sedan blundade jag och tryckte dem mot kortläsarmunnen. En grön lampa tändes och dörren gled upp med ett godkännande elektroniskt surr. Jag tog ett snabbt kliv ut varpå dörren genast stängdes bakom mig. När jag tog ytterligare några steg framåt möttes jag av applåder och en man i mörk kostym vinkade ivrigt att jag skulle fortsätta fram till podiet där han stod. Applåderna kom från en fullsatt konferenssal och fortsatte taktfast medan jag långsamt gick närmare.

”Låt mig presentera någon som egentligen inte behöver närmare presentation! En varm applåd fööööör DR FLEMMING RONSON!”

Applåderna nådde öronbedövande nivåer när jag aningen bryskt knuffades den sista biten upp i talarstolen. Det var säkert över tusen människor i bänkraderna framför scenen. När applåderna så småningom avtog återstod endast ett förväntansfullt sorl. Jag såg mig omkring och fick syn på en flaska mineralvatten på podiet som jag kastade mig över och drack djupa klunkar av. Det sved i mina torra läppar och brände till lite i halsen när jag svalde, men jag drack ändå ur resten av flaskan. Sedan knackade jag lätt med pekfingret på mikrofonen och harklade mig som om jag faktiskt hade något att säga. I samma stund blev konturerna av salen svagare och åskådarnas nu ansiktslösa kroppar flimrade snabbt framför mig i regnbågens alla färger.

Mina ben var så insnärjda att jag knappt kunde röra dem. Jag kände mig som en larv i en kokong, men det var en mjuk känsla. Glansigt, svalt och lite halt. Riktigt behagligt. Jag bländades av solen som strålade rakt i mitt ansikte genom ett stort fönster. Bredvid mig under hotellsängens lakan låg en kvinna. Jag hörde direkt på rösten att det var Julia.

”Är du vaken?”

Naturligtvis. Det var den där drömmen igen. Eller så hade jag precis vaknat från drömmen? Det började bli svårt att avgöra vad som var vad.

”Jag vet inte, kanske. Eller jag tror det.”

”Vi kanske inte borde gjort det här?”

Det lät som om hon frågade både mig och sig själv samtidigt. Hon såg blyg ut.

”Jag blev helt överrumplad, du var så självsäker och bestämd. Och väldigt flörtig.”

Julia klev ur sängen och drog på sig min vita skjorta och gick mot badrummet.

”Man tror att du är en riktig tråkmåns, men du kan vara jäkligt charmig när du slappnar av lite. Du gömmer det bara så väl bakom din stela fasad.”

Jag hörde kranarna spola vatten i handfatet så jag höjde rösten.

”Det kan jag säkert, men faktum är att jag börjar tröttna på det här. Jag minns knappt någonting av det som händer eller har hänt. Det är en flygplats här och ett hustak där, sedan plötsligt ett massageställe och nu är jag här. Det finns inget sammanhang och det är frustrerande. Jag vet inte ens varför du fått för dig att vi jobbar ihop? Vem tror du att jag är?”

Under tiden jag pratade hade jag rest mig upp och ställt mig vid fönstret. Jag suckade för mig själv och tittade ner på gatan där staden började vakna. Fortfarande Singapore, så rent geografiskt var det inga nya överraskningar i alla fall. Badrumsdörren öppnades igen och jag hörde Julias steg över hotellsvitens golv. Hon hade inte svarat så jag vände mig om för att se om hon hört vad jag sagt, men rummet var tomt. Bredvid sängen låg mina kläder i en hög. Min mörkblåa kostym, ett par dyra svarta läderskor jag bara kunnat haft råd med i en dröm, samt den vita skjorta Julia nyss hade lånat. När jag letat igenom rummet och konstaterat att hon faktiskt var borta tog jag på mig byxorna. Det fanns något hårt i fickan och när jag tog upp det såg jag att det var den lilla flaskan jag druckit ur vid massagen. Igår? Förra veckan? Eller för tio år sedan? Jag hade ingen tidsuppfattning alls. Flaskan var halvfull fortfarande och medan jag stod och funderade och klämde på den hade jag plötsligt tagit en klunk utan att tänka på det.

Publiken i salen såg på mig med förväntan där jag stod med torra läppar och smutsiga genomblöta kläder. Jag hörde min egen röst börja tala tydligt i mikrofonen.

”Jag har färdats mycket den senaste tiden, ofta väldigt långa sträckor. Men eftersom jag inte har haft measuremaster installerad på mobiltelefonen vet jag inte exakt hur långt. Kanske har jag då inte färdats alls enligt några av er? Ingenting finns ju dokumenterat och lagrat i claoudet? För mig råder dock ingen tvekan om att jag har rest. Jag har också sett vårens första tussilago under min resa, men jag tog inga bilder av den. Inga bilder som alla sedan kunde se och tycka om. Det var bara jag själv som upplevde den blomman i just det ögonblicket.”

Det var fortfarande nästan helt tyst i publiken, men jag såg att några av dem skruvade på sig och verkade lite obekväma. Jag pekade mot en av dem som satt på första raden.

”Du tror att det här är ett skämt, jag såg ingen tussilago enligt dig va? Men livet är inte en domstol, det är inte nödvändigt att föra allt i bevis. En vårblomma finns inte bara när den är bortom allt rimligt tvivel dömd till existens av vår elektroniska gemenskap.”

Mannen jag pekat på tittade besvärat bort och låtsades räta till ett veck på sin klanderfria kavaj.

”Jag har blivit inbjuden hit för att tala om två saker idag. Dels det jag nyss berättat för er, och jag säger det igen så att det får sjunka in ordentligt. Allt vi gör utan våra mobiltelefoner och alla dess applikationer händer också. Tingen vi ser omkring oss finns oavsett.”

Det gick ett sus genom publiken och jag förstärkte mitt anförande genom att skrika som en uppspelt sektledare.

”Det händer! Det har hänt! Allt finns även när vi är nakna!”

Det blev oroligt i publiken. Jag såg att någon hade ställt fram en ny flaska mineralvatten vid podiet så jag hällde snabbt i mig några klunkar för att få till en riktigt dramatisk sorti. Jag trodde att jag hade förstått mig på hoppen mellan drömmarna, men till min förvåning hände ingenting. Publikens ögon var fastnaglade vid mig uppe på podiet. De förväntade sig mer och jag kände mig tvungen att säga något. Min hjärna arbetade på högvarv.

”Det andra är… att vi måste ta hand om våra medmänniskor!”

Vad fick jag det ifrån tänkte jag, men fortsatte.

”Vi tränger undan och dödar varandra, vi tittar bort när en broder eller syster är i nöd. Vi skickar elektroniska meddelanden fyllda med styrkekramar och hjärtan i stället för att sträcka ut våra fysiska händer och öppna upp våra hem. Många av er märker inte av de negativa effekterna för egen del ännu, men hela vårt universum urholkas och hamnar i obalans. Till slut kommer det inte… att gå att återställa.”

Jag hörde mig själv säga orden men förstod inte varför jag sa dem. Vad var det för hippie-dravel? Trodde jag att jag var Dalai Lama? Till min förvåning gillade publiken tydligen vad de hörde. Det som först varit lågmält prat blev snabbt till livliga diskussioner och högljudda utrop bänkgrannar emellan.

Jag vände mig om och mannen med kostymen som knuffat upp mig på podiet klappade ivrigt sina händer, men jag ville bara bort därifrån.

”Ursäkta mig, jag mår lite illa. Jag måste till en toalett, fort!”

Jag började tränga mig förbi honom, men han höll fast min arm.

”Du kan inte gå nu!”

”Det är bråttom, jag lovar att jag kommer tillbaka så fort jag kan!”

Det var inte alls min avsikt och jag ljög honom rakt i ansiktet med ärligt bedjande ögon.

”Låt det gå undan då, dörren där borta till höger.”

Han såg stressad ut, men släppte taget och skyndade upp i podiet för att förklara att jag behövde ta en kort paus. Han försäkrade publiken om att jag snart skulle vara tillbaka.

Jag såg mig om och öppnade sedan dörren till vänster. Den ledde in i en hiss som bara hade en enda knapp och den tryckte jag på så fort dörren hade stängts.

När jag öppnade ögonen igen var jag tillbaka på kobben och satt på samma toalettstol där jag vaknat tidigare. Det var ljust ute nu. Fiskmåsarna cirkulerade ovanför med sitt karaktäristiska skrikande och vinden hade mojnat. När jag tittade åt sidan såg jag en man. Han satt på en likadan toalettstol och han såg exakt ut som jag. Eller faktum är att han var jag.

”Flemming!?” utbrast vi båda två i mun på varandra.

”Jag hade en riktigt skruvad dröm” sa jag till mitt andra Flemming.

”Prata inte om det. Skönt att vi äntligen har vaknat. Nu gäller det bara att vi listar ut ett sätt att ta oss härifrån.”

Det kändes helt naturligt att prata med sitt eget jag, men vi var tydligen inte ensamma.

”DU kan inte bestämma när du ska ta dig härifrån! Det blir aldrig så enkelt. Jag är en uråldrig och mycket kraftfull drog. Kanske den mest kraftfulla av alla. Sydamerikanska schamaner förstod redan för tusentals år sedan att ni människor aldrig kan styra vad som sker när man öppnar porten till något så potent som mig!”

Kvinnorösten kom från någon som stod precis bakom oss. Båda mina jag vände sig sakta om, men vi visste redan vem som stod där. Julia hade på sig samma vita skjorta hon lånat av mig på hotellet i Singapore. Hon log som vanligt. Sedan gav hon oss en rejäl knuff samtidigt som hon skrattade till och ropade med hög röst.

”MOT ÄRKEBERG!”

Jag föll snabbt genom mörkret ännu en gång.

Gruvliv del 10.

Om de lite mer hårda värdena i ett torparliv. Yxor och Motorsågar till exempel.

När vi fick tillträde till gruvstugan i höstas hade den tidigare hyresgästen inte varit där särskilt mycket senaste tiden. Det märktes bland annat på det meterhöga och synnerligen oklippta gräset som dolde i princip hela trädgården och fick mina tankar att vandra åt hederligt gammalt svedjebruk. Hur det såg ut på ovanvåningen i stugan kan han nog inte ensam lastas för däremot.

wp-1467634289994.jpg

Den såg ut att ha lämnats helt åt sitt eget öde många år tidigare och fungerade nu huvudsakligen som skrotupplag och avstjälpningsplats för allehanda saker som under åren inte riktigt kvalificerat sig för den sista färden till återvinningsstationen. Många saker hade nog en gång klassificerats som ”bra att ha” men med tiden glidit över mer åt att ”bara vara skräp”. Skon ni ser på bilden fann jag under trappan. Jag satt länge med den i handen en sen kväll och grubblade över vems den var.

Kunde den ha tillhört någon av de två damerna som många år tidigare lade grunden till kryddträdgårdar och stenrabatter här? De som enligt arrendatorn förmodligen var ”När två damer bor själva här *fniss* kan man ju misstänka att de…”

Eller var det den ensamma ingenjörens? Han som hade ett bra jobb på ett stort svenskt företag och som hade stugan som rekreation på somrarna och som experimenterade med gasolkyl och gasolbelysning? Stod han plötsligt en sensommardag och kliade sig i huvudet iförd endast en högersko?

Om man ur ett rent gruvdriftsperspektiv fantiserar ännu vildare – kunde den rent av ha tillhört den turkiske divisionsgeneralen och fältmarskalken Osman Nuri Pascha? Han som en gång i tiden var den största uppköparen av förstklassigt nickel från Alsgruvan?  Tanken svindlar, även om inget tyder på att Pascha någonsin satt sin fot i sörmland.

Eftersom jag är ganska rationell (även om en del möjligen skulle föredra att kalla mig lat) när det kommer till orimlig oreda och stökigt kaos, tänkte jag helt enkelt att vi bara skulle stänga dörren till övervåningen. Vi kunde låtsas som om den inte fanns eftersom nedervåningen ju var så mysig i alla fall.

Min fru som kan se potential till och med i ett utbränt bilvrak eller en gammal fuktskadad skokartong från tidigt 80-tal, kavlade dock upp ärmarna med ögonen brinnande av iver och satte i gång. Hon började slänga bråte, sopa och skura golv och väggar med kokande såpvatten. Om och om igen. Till slut hade hon frilagt lika mycket yta till i huset, yta vi på sikt även skulle kunna hysa övernattande gäster på. Det hela var ett mirakel, precis som min fru.

wp-1467555146191.jpg

Nu pågår slipning och målning och allt sånt där som tjejer gillar och snart vete fasen om man inte hellre vill vara där uppe hela tiden i stället.

The Master bedroom.
Stora rummet.
Spis.
Vedhantering.
Lördagkväll.
Pizzabagare Leia.

Stugan är inte särskilt stor och om man räknar bort övervåningen som precis återuppstått från de döda består den i princip av ett lite större rum med en gammal soffa och en järnspis, samt ett mindre sovrum. Det räcker utmärkt för vår lilla familj, men övervåningen blir naturligtvis en oväntad bonus.

Tidigare i den här bloggen har jag skrivit ganska mycket om blommor och växter och andra mjuka och fluffiga saker. Och för all del, är det vacker är det oftast fint som jag brukar säga. Vidare hyser jag den djupaste respekt för såväl över- som undervåningar, men vi vet ju alla att det mest spännande som kommer med att få tillgång till trädgård och natur är den utrustning som kan behövas.

wp-1467709076062.jpg

Till en början insåg jag inte till fullo omfattningen av torparlivets livsnödvändiga hårdvarusida. Är man som jag född med fem tummar på varje hand, samtliga placerade tätt intill varandra exakt i mitten av handflatan, har avdelningarna med verktyg i landets lågprislador alltid bara utgjort irriterande transportsträckor. Något man hastigt passerar på väg mot billiga värmeljus, storpack tvättmedel och termosar med Ninja Turtles på.

För varenda grabb uppväxt i Fårbo, Rävemåla eller Orsa är begreppet ”verktygsbod” förmodligen lika spännande som ”foppatofflor” eller ”jaktlicens”, men för en lägenhetsinnehavare som undertecknad har det alltid varit något mycket exotiskt och lagom sorgesamt oåtkomligt. Lite som att någon gång få färdas till Jura-tiden med en tidsmaskin, gifta sig ”på skoj” i Las Vegas, eller att komma ihåg det nya lösenordet till inloggningen på jobbdatorn man valde dagen innan man gick på semester.

Plötsligt har jag ett uppriktigt behov av saker jag aldrig behövt tidigare, saker som måste finnas i min verktygsbod! Sågar, hammare, räfsor, skottkärror (kanske inte i plural, men ändå), krattor, spadar, gräsklippare. Och yxor.

wp-1467709034304.jpg

Eftersom stugan inte bara ligger i sörmland, utan också någonstans i den industriella revoulutionens begynnelse, saknas nymodigheter som till exempel elektricitet. Den detaljen kan man rent ljusmässigt lösa tillräckligt bra med stearinljus och matlagningen går utmärkt att utföra med hjälp av grillkol och ett spritkök. Men för att mota bort kylan under huden, isen på insidan av fönsterrutorna eller för att koka upp större mängder skurvatten behöver man dock ha eld. Och naturligtvis lite ved att mata elden med.

wp-1467709516633.jpg

I höstas köpte jag den första yxa jag hittade på en av de där avdelningarna jag brukade skynda förbi. Den såg rejäl ut och fungerade bra att klyva ved med i några månader till jag plötsligt en dag i februari när vedbehovet var som störst slog av skaftet på den. Eftersom jag nyligen börjat styrketräna blev jag först lite nöjd, men landade snart i mer realistiska tankebanor. Det gick upp för mig att man nog inte ska tumma på kvaliteten när man försöker leva som soldat Rask.

wp-1467636488123.jpg

Den nya yxan blev en handsmidd skönhet från Gränsfors Bruk i norra Hälsingland. Den svingar sig alltid genom luften i en perfekt båge, nästan som i en slow motion-scen på film, innan den enkelt klyver den vresigaste stubbe som om den vore kalvsylta. Jag går aldrig tillbaka till lågprisavdelningen igen. Dessutom ingjuter den mod i mig när jag sover själv i stugan då jag är övertygad om att den biter lika bra på vildsvin, troll och de baltiska tjuvligor kvällstidningarna matat mina fördomar med.

wp-1467712653050.jpg

Jag har också insett att vi kommer frysa ihjäl om jag envisas med att försöka kapa upp nedblåsta granar med en vanlig såg. Förmodligen får jag dessutom en hjärtinfarkt innan det inträffar. Därför har jag nu tagit det smått overkligt stora steget rakt in i supermanlighetens högborg och inhandlat en motorsåg. Ni som har förstahandsupplevelser av mina förmågor som handyman (primärt ni som haft mig som fastighetsskötare på äldreboendet Sarvträsk) slår säkert upp händerna i ansiktet av ren fasa nu, men lugn bara.

Jag är fullt medveten om farorna med ett kraftverktyg av den här digniteten och jag trivs bra med mina tio fingrar och båda mina ben, så jag tvekade ganska länge. Som tur är finns det en gammal kapten nere i de småländska skogarna jag haft den osannolika turen att få internet-lära-känna. Han är så full av visdom och kunskap om lantliv i allmänhet och motorsågsliv i synnerhet att det knappt vet några gränser. Av honom har jag fått tips på exakt allt jag behöver och vad jag måste tänka på. Dessutom har han i sin bottenlösa generositet skänkt mig ett par fullt fungerande skyddsbyxor avsedda för motorsågande. Och det utan att vi ännu skakat hand i verkliga livet någon gång.

Det har blivit mängder med instruktionsfilmer på youtube och tanken var att jag skulle premiärstarta sågen föregående helg, men när jag kom fram till stugan hade jag glömt den svenska manualen hemma i Orminge. Jag tyckte mig minnas att man skulle göra något viktigt med en hylsnyckelliknande grej innan man tankade och startade motorsågen första gången, men då varken min polska eller bulgariska var tillräcklig för att jag skulle begripa mig på den av manualerna jag fått med mig, bestämde jag mig för att avvakta lite.

För hur spännande det än är med nya intressen är det sällan så brådskande att man inte kan ta sig tid för sina älskade familjemedlemmar en stund så länge.

 

Mysteriet Durstlöscher och jag.

Om svår törst och förvirrade smaklökar.

Jag vaknade natten till idag redan innan jag somnat. Lederna värkte av gårdagens ovana gymnastik det mödosamma målandet av övervåningen här i grufstugan inneburit. Därtill var jag törstig som en hårt insaltad sill vilken precis ätit en hink jordnötssmör sittandes i en tryckkokare instängd i en vedeldad bastu i en brinnande öken. Sommartid.

Då det åtråvärda plastdunksvattnet från Statoilmacken (eller rättare sagt Circle K-macken som det heter numera sedan ännu ett jättestort bolag blivit uppköpt av ett ännu jättestörre bolag) var så gott som slut, hasade jag mig ut till kökets skafferi. Mina läppar var frasiga och uttorkade när jag segade mig fram över trägolvet på knogar som vitnade av anspänningen och vätskebristen. Händerna famlade ett ögonblick i blindo över ketchupflaskor, buljongtärningar och urdruckna vinboxar innan de slutligen fann sitt mål.

Med en samurajkrigares viljestyrka lyckades jag få av plasten kring det mikroskopiska sugröret och slutligen också föra ner det i den halvliterstora Tetra Paken (apropå jättestora bolag) innehållandes Durstlöscher. Girigt sög jag i mig det smaksatta isteet medan jag konstaterade att jag lyckats få fatt i en av de få återstående förpackningarna med smaken pfirsich, vilket är vad tysken valt att kalla sin persika.

wp-1467555809734.jpg

Det lustiga med detta smaksatta iste vi köpt flakvis av eftersom de blott kostar fem kronor stycket på Hemköp i Gnesta är att tillverkaren valt att stoltsera med frukthalten ganska tydligt. I en liten ring på framsidan står det således: 1% fruktinnehåll. Jag kan tycka att det känns lite som att skryta om att man knutit en fjärdedels sko eller rakat en tolftedel av hakan. Eller som att säga att man brukar löpträna när man en gång sprungit från en ilsken broms. Ja ni fattar. Att INTE få ner 1% frukt i femtio centiliter vätska måste nästan vara svårt. Det räcker förmodligen att en persika tittar på drycken i fråga. Jag har helt enkelt svårt att tycka att det är prestation nog för en plats på förstasidan.

När jag släckt min bottenlösa törst tittade jag lite närmare på förpackningen för att se om det fanns några fler tyska ord än ”erfrischungsgetränk” jag kunde lägga på minnet i händelse av framtida samtal på rostig skoltyska. Då märkte jag till min förvåning att det inte alls var smaken pfirsich jag avnjutit, utan den vanligtvis betydligt mer åtråvärda zitrone, som tysken oftast kallar sin citron.

Min dryckesvärld skälvde i sina grundvalar. Hur kunde mitt smaksinne tagit så fel? Förvisso var munhålans sensorer inte i toppform efter de få minuterna nattvila och sömn de fått, samt gårdagens blandfärsbiffburgare med chili, rödlök, oregano och tjogvis med vitlök. Men ändå? Jag gick tillbaka till skafferiet och letade upp en tetra pfirsich och drack även den för att jämföra. Nu blev det faktiskt tydligt att ”Eistee Pfirsich” (logiskt nog) smakade betydligt mer persika än ”Eistee Zitrone”.

wp-1467555594585.jpg

Detta korta men för mig relativt omtumlande händelseförlopp gjorde mig så uppjagad att jag omöjligt kunde somna om igen och så fort jag skrivit ner allt du förstummad fått ta del av här klev jag upp och klädde på mig. Jag letade upp mitt nyinköpta brytjärn och gick ut i vedboden för att bända spik ur pall-locken i obehandlat trä jag tagit hem från jobbet. Det brukar vara ett bra sätt att rensa tankarna på.

Hermanssons vitvarulager AB – del 1.

När Robert hade ställt allt i rätt ordning på lastkajen skyndade han nedför trappan till garaget med bilnyckeln redo i handen. Det gällde att vara snabb. Allt för många gånger hade någon annan hunnit ställa sig precis framför det han skulle lasta in i bilen trots att fanns gott om plats vid sidan om. Ofta var det någon oförstående pensionär som det tog en evighet att få att förstå varför det var olämpligt att ställa bilen just där. Lika ofta var det någon stressad, smådryg, medelålders man i kostym och mobiltelefonen fastklämd mellan örat och axeln och som viftade bort Robert som luft om han försökte protestera.

Garageporten öppnades sakta av den gnisslande gamla automatiken medan Robert väntade med foten beredd på gaspedalen. När han kört upp skåpbilen för rampen, rundat betongmuren och sedan svängde in på gårdsplanen framför lastkajen såg han en mörkblå BMW-kombi som hade börjat backa upp mitt framför det han skulle lasta. Föraren tittade snabbt upp mot honom men fortsatte sedan backa, trots att han måste sett att han sakta rörde huvudet långsamt och nekande i sidled, och när han var ända inne vid kanten stängde han av motorn.

Robert klev uppgivet ut ur skåpbilen med motorn fortfarande i gång och började långsamt gå mot bilen som nu hindrade honom från att komma iväg i tid. Samtidigt flög dörren på kombin upp och en rasande man i kostym och solglasögon kastade sig ut och stormade mot honom.

– Vad fan skakar du på huvudet för! snäste mannen.

– Du ställde dig precis där jag har min last och nu kommer jag inte åt den. Det finns gott om plats precis bredvid och…

– Jag har också rätt att lasta här! avbröt mannen i kostym honom. Jag betalar flera tusen i månaden för ett kontor i den här byggnaden ska du veta.

– Lugn nu, svarade Robert. Jag hade ingen aning om det, jag trodde att du bara skulle in i segelbutiken och då kunde du ju ställa…

– Vad fan har du för rätt att leka nån jävla polis? Tror du att bestämmer allt här?

– Men alltså, jag visste ju inte att du jobbade här. Det är bara det att det nästan varje dag händer det att någon…

– Jag har EXAKT samma rätt som dig att stå här, avbröt mannen Robert igen, jag ska ha upp kartonger till mitt kontor! Som jag betalar mycket hyra för och då ska inte någon liten låtsaspolis komma här och säga vad jag får och inte får.

Robert skulle precis ge upp som vanligt eftersom det aldrig var någon idé att argumentera med idioter. Han var heller inte typen som någonsin stod på sig och varje gång det här hände vek han åt sidan med svansen mellan benen. Men nu vällde plötsligt en våg av ilska upp inom honom. Ett rent och skärt hat till och med och det gick inte att stoppa det. Han hade faktiskt hade fått nog av att bli trampad på. Fortfarande helt lugn utåt lyfte han sakta blicken mot den arroganta kostymmannen.

– Skitsamma. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att all världens olycka drabbar dig och jag hoppas att du får cancer eller dör i en bilolycka. Helst redan i kväll så att jag aldrig någonsin behöver se ditt osmakliga ansikte igen.

Kostymmannen stod helt stilla och bara gapade någon sekund. Robert som inte riktigt kunde förstå att han precis sagt de där orden stod också som förstenad.

– Vad fan sa du nu? Kostymmannen verkade ha kommit över den första chocken.

– Jag tror du hörde, svarade Robert lugnt och sekunden efter landade kostymmannens knytnäve rakt i hans ansikte.

Det susade till i hans huvud, men han föll inte direkt. I stället satte han sig sakta ner på huk medan han gned handen mot kinden och såg upp mot lastkajen där två av hans kollegor stod. De var uppenbarligen helt förskräckta över vad de precis hade sett. Kostymmannen såg på Robert med hat i blicken, men han verkade faktiskt samtidigt lite förvånad över vad han precis gjort. Sedan reste sig Robert igen och nickade bort mot lastkajen.

– Jag hoppas att du inte har alltför mycket inplanerat i framtiden. Jag tänker polisanmäla dig för misshandel och de finns flera vittnen. Ha det så kul i fängelset din jävla översittare.

Robert gick upp för trappan till lastkajen och kollegorna där.

– Ni såg ju att han slog ner mig. Jag går in och ringer polisen nu.

Kollegorna bekräftade att de sett allt och ville veta om han var okej, men han var redan på väg in genom dörren till lagret och precis när den gick igen hörde han kostymmannens röst utifrån.

– Men fan också! Förlåt då! Det var du som…

Att begå äktenskapet.

Ännu en gammal saga i en helt ny kostym. Om en dalmas sökande efter kärleken och de nålsögon som måste passeras på vägen fram dit.

image

Jag vaknade en morgon i september med den överväldigande känslan av att alla kvinnor i hela världen fullkomligt avgudade eller rent av älskade mig. Uppriktigt och innerligt. Efter som solen sken beslöt jag att det var dags för mig att ge mig ut i världen för att äntligen försöka finna en fru. Det hade länge varit hög tid och mitt nyvunna, kanske aningen svulstiga självförtroende, gjorde dessutom att förutsättningarna nog  aldrig hade varit bättre.

Jag duschade lite för länge, rakade mig mycket omsorgsfullt, parfymerade mig lagom anständigt mycket och borstade till sist de få, ganska svarta tänder jag hade kvar. Sedan spände jag bröstet och knöt näven i fickan innan jag lämnade min lägenhet med spänst i stegen. Naturligtvis var jag helt naken då jag aldrig tyckt att jag har haft någonting att dölja eller skämmas för. Redan knappt hundra meter efter att jag klivit ut ur min port som slagit igen bakom mig med en sävlig gäspning drogs mina ögon mot ett första föremål för min eviga kärlek. Hon hade långt ljust hår, något små och därför mycket fina bröst och hon blossade så intensivt på sin cigarett utan filter att man lätt kunde tro att hela universums överlevnad hängde på det. Jag önskade som vanligt att jag hade kunnat uttala några kärlekens inledande ord på franska eftersom mitt dalmål många gånger visat sig vara ett alltför klent språk när det kommer till att förföra kvinnor. Den tillfälliga gnuttan vankelmod slog jag dock enkelt ur hågen eftersom jag kände på mig att just den här dagen var den då alla mina tillkortakommanden ändå bara skulle bli parenteser.
image

Jag väntade respektfullt och lika knäpptyst som ett vacuum bredvid henne till hon rökt klart, men så fort hon släckt fimpen under sina vita designerträskor öppnade jag munnen för att se om jag hamnat rätt. Min enda fråga var om hon kunde laga fullt ätlig potatisgratäng. Det var naturligtvis en aning framfusigt och dessutom en vild chansning, men hon nappade direkt som tur var. Hon hävdade, och det mycket bestämt, att just denna rotfruktsdelikatess var hennes absoluta specialitet. Efter att ha nickat sakta samtidigt som jag såg henne djupt i ögonen under tiden hon svarade, böjde jag mig snabbt fram och kysste henne fräckt på munnen. Min kyss var hård och någorlunda bestämd, men samtidigt precis lagom nonchalant och avslappnad. Sedan ursäktade jag mig och förklarade helt sanningsenligt, att en dag som denna är inte ens en perfekt potatisgratäng nog. Inte för den som vill nå den högsta kärleken i alla fall. Hon försökte dölja sin besvikelse och hon gjorde det förvånansvärt bra. Nästan som ett fullfjädrat proffs faktiskt, men ljudet av hjärtat som brast bakom den raserade fasaden hon försökte gömma sig bakom var öronbedövande och mer än nog för att tydligt avslöja hennes allvarligt sårade känslor. Jag bad universum om lite musik eftersom dagen verkligen krävde ett soundtrack. Omedelbart dånade sandstrandsdoftande reggaetoner i mina bakgrundskulisser och jag kunde målmedvetet och utan avbrott dansa vidare.

När jag en stund senare passerade ett blått festivaltält fylldes mina kärlekskranka näsborrar av den oemotståndliga doften av vildsvinskorv. Och antingen spelade min fantasi mig ett spratt, eller så anade jag även nysurad surkål. Om den kombinationen dolde sig där inne kunde det mer än väl duga som förspel. Jag och min nu uppväckta hunger kastade oss handlöst in i tältet och blev inte ens lite förvånade när en omänskligt vacker och naturligt rödhårig kvinna med yviga ögonfransar var det första som mötte oss. Nu kunde jag nästan ta på ljudet av alla kyrkklockor som klämtade i fjärran. Så fort jag ätit klart och hjälpligt lyckats torka den starka engelska senapen ur ansiktet pekade jag mot den hundörade och nötta boken intill stekbordet. Jag frågade henne vad det var för bok och om det eventuellt var hon som just nu läste den. Hon svarade ja utan att tveka och sade att hon var helt förtrollad av Pablo Coelho och att det här förmodligen var en av hans allra bästa böcker. Den var så makalöst bra att hon faktiskt inte kunde tänka sig ett liv utan den.

Drömmen om att kvinnan i tältet var den jag skulle gifta mig med sprack som en förrymd ballong i Freddy Krügers sybehörsaffär och jag blev till luften som pös ur den. Totalt förintad av sorg och med en röst som vred sig i avgrundsdjup plåga skrek hon efter mig när jag gick:

”Vad gjorde jag för fel! Var det något jag sa?”

Men då var jag redan långt utom hörhåll.

image

Besviken på det allra närmaste grannskapet och dess förutsättningar beslöt jag att lifta med en mycket sympatisk gås till något nytt och helt annat land. Flygturen var både rogivande och behaglig och därtill gick den med blixtens hastighet. Eftersom gåsen faktiskt hette Blixten. Knappt hade vi landat förrän, jag behöver väl knappt säga det, en makalöst vacker kvinna med håret klippt i en aristokratiskt modern och väldigt kort frisyr och som till råga på allt hade en hållning som den allra stoltaste amazon skulle varit avundsjuk på högg tag i mig. Hon drog mig genast med till sin boning. Väl hemma hos henne placerade hon mig resolut men ändå varsamt i ett varmt bad med massor av lavendel i och försåg mig med ett glas kall öl. Sedan läste hon högt för mig ur Jan Fridegårds storslagna och numera sorgligt bortglömda epos ”Lars Hård”. Litet då och då log hon ett leende som närmast kan liknas vid smaken av honung, vilket jag i min tur besvarade med ett som var nästan tandlöst. Tycke hade uppstått. Innan kvällen kom var vi redan gifta och hon var havande med vårt första barn som beräknades nedkomma redan på torsdag om någon vecka eller så.