Riksantikvarieämbetet och farbrorn som inte ville bli stor.

Varje gång jag fått lite skrivsug i bloggtarmen det senaste halvåret har det alltid slutat med ännu en snus- och tobakstext på på Kungssnus hemsida, trots att avsikten ibland har varit att posta något här på Grufstugan. Den här gången tänkte jag hålla mig från tobak och snus i möjligaste mån och berätta om annat som pågår i min tillvaro nuförtiden. Även om det antagligen är ohälsosamt lite.
I skrivande stund är jag hemma från mitt vardagliga arbete som brevbärare eftersom jag blev sjuk under slutet av påskhelgen. Ni behöver inte oroa er, det är inte dödsmonsterviruset som tvingat ner jordens länder på knä och smulat sönder tillvaron så som vi en gång kände den, jag har bara lite svårt att hålla mig borta från badrummet varje gång jag råkar tänka tanken på att äta eller dricka något om man säger så.

Det problemet hade jag dock inte i helgen när jag färdigställde det nya förbättrade land där jag ska odla det jag lovade att inte prata om och som man kan tillverka det njutningsmedel jag inte heller skulle prata om av.

Jag har aldrig haft någon stark relation till linjaler, vattenpass, måttband eller andra räta linjer, alltså blev det som väntat ett aningen assymetriskt tob… en yta för odling av vad som helst, med icke matematiskt uträknade proportioner.

Man kanske också kan undra hur det kommer sig att det tagit så lång tid att få klart det här projektet som jag ju faktiskt har skrivit om och lagt ut bilder på i olika sociala medier ända sedan i höstas? En rimlig förklaring som knappast någon skulle invända mot, är väl att det helt enkelt är väldigt jobbigt att gräva i lerig jord full av rötter med en spade från 1930-talet när man är så gammal och svag och har så dålig rygg som jag har. Det är dock bara en tredjedel av sanningen.

Den andra tredjedelen är att varje gång man sätter spaden i jorden stöter man krossat tegel och glas och massvis av rostiga föremål av järn. Om ni blundar och koncentrerar er riktigt hårt några sekunder och försöker föreställa er så mycket krossade tegelbitar ni över huvudtaget kan, så mycket krossat tegel har jag grävt upp nu i helgen. På bilden ovan ser ni det tegel jag fick upp bara med mitt första av flera tusen spadtag.

Sedan fördröjs grävandet också av att jag gång på gång måste kontakta Riksantikvarieämbetet, Historiska muséet och Antikrundan och låta dem gå igenom allt material jag får upp innan jag kan fortsätta.

Den tredje tredjedelens sanning om varför det tagit så lång tid är att jag är väldigt barnslig och omogen för min ålder. Jag är farbrorn som inte ville bli stor helt enkelt. Utgrävningen försenades många timmar när jag kom på att man kunde bygga en slags pallisad runt landet. Ett sånt där fort cowboyerna byggde av träpålar för att skydda sig mot indianerna som var arga på dem för att de ville förtrycka, utplåna dem och ta deras land.

Nu tror jag varken att indianer eller cowboys vill ta mitt nygrävda land och jag vet inte hur bra det egentligen är att gräva ner stubbar som troligen kommer att förmultna av fukten rätt snabbt. Och det kan ju bli lite besvärligt om jag kommer på att jag vill utvidga landet ytterligare så småningom, men det skiter jag i, för nu har jag en egen pallisad.

Annons

Gruvliv del 8.

Lite spännande spekulationer om gruvdrift, boningshus och annat historiskt godis man verkligen kan ha nytta av om man någon gång råkar svänga vänster i stället för höger vid rondellen när man kör väg 57 och ska till centrala Gnesta.

Gruvan som ligger knappt hundra meter från Gruvstugan heter Alsgruvan, men har också omnämnts som Mälbygruvan tidigare. Innan 1900-talets början finns det anledning att tro att gruvan bara omtalades som ”gruvan i Frustuna socken”. Just sockentillhörigheten kan vara viktig att lägga på minnet och återkomma till framöver när jag och Hårdrocks-Peter börjar gräva lite djupare i arkiven.

En gissning av Peter, endast baserad på sannolikheter och som kan visa sig helt fel, är att kullen varit obebodd fram till 1800-talet. Detta motsägs av Arrendatorn på Mälby som hävdar att husgrunden är från minst 1700-tal, men gamla godsägares kunskap kan ibland baseras på samma hörsägen och gissningar som vi har nu. Och att man bara vill att något ska vara på ett visst sätt.

wp-1467356768529.jpg

Vidare kan kullen ha prospekteras av myndigheter under 1800-talet och mineralet (främst nickel) har hittas. Hålen som inte hör till gruvan är prospekteringshål.

Gruvbrytning påbörjas och kullen bebyggs, men inte med bostadshus, utan med smedja, skrädhus och annat relaterat till gruvdriften. 1878 lades gruvdriften ned första gången. Här SKULLE första bofasta bebyggelsen kunna uppkomma enligt Hårdrocks-Peters hårdrocksspekulationer. Han lutar dock mer åt att så inte var fallet och att det förblev obebott.

wp-1467361266780.jpg

Under första världskriget återupptogs gruvdriften, sannolikt i mer modern tappning så att de gamla husen på toppen där Gruvstugan nu ligger inte längre behövdes. Efter första världskriget är det enligt Peter mer sannolikt att gruvan skulle kunna hysa en bebodd stuga, men då gruvan var till salu utan att man hittade köpare under andra världskriget känns det inte helt säkert att det faktiskt fanns något boningshus på toppen.

Arrendatorn själv hävdar att han som ung var med och planterade gran på den åkerplätt framför huset som nu består av granskog. Granarna ser ut att åldersmässigt vara runt 55-60 år, vilket gör att ett boningshus (Gruvstugan) och en åkerplätt åtminstone existerade på 1950-talet i så fall. Huset ser dock betydligt äldre ut, även om det förmodligen skulle se ungefär likadant ut vare sig det byggdes 1880 eller 1950.

En spännande detalj är att vi funnit en stengrund nära stugan som inte kan vara något annat än den gamla smedjan. Utgrävningar där startar sommaren 2016 medelst försiktighet och små trädgårdsspadar, så håll utkik här på grufstugan.com den närmsta tiden när de första bilderna på fynden presenteras. Man kan ju aldrig se sig mätt på gammal rostig spik.