Det är tämligen välkänt att något av mina plötsliga infall ibland övergår i en stark passion som sedan brinner med intensiv eld ett tag för att sedan slockna tvärt när tålamodet och uthålligheten kastar sitt nyktra och fantasilösa vatten över den. Då och då blossar den falnade glöden upp till eld igen som den ofta gör med ved. Varje gång jag tar mig för att såga upp, klyva och stapla veden från ett vindfällt träd blir allt som har med det att göra det enda som betyder något.
Jag läser pdf-filer om avverkning på Skogsstyrelsens hemsida trots att det inte är jag som är markägare just vid Grufstugan, jag bläddrar i Lars Myttings bok ‘Ved’ och fastnar i diagram om olika träslags brännvärden, jag googlar fakta om kraftfulla motorsågar jag inte har råd att köpa och jag blir nyförälskad i min handsmidda klyvyxa från Gränsforsbruk. När veden ligger staplad i vedboden glömmer jag bort att jag har en motorsåg i ett hörn längst in i förrådet och Myttings bok får samla damm under sängbordet.
Liknande scenario brukar utspela sig när odlingssäsongen närmar sig och det som började med frön till en sorts chili för några år sedan utökas hela tiden. Jag letar runt på svenska och utländska frösidor och numera blir det 15-20 sorter och jag har även lagt till exotiska grönsaker, paprika, bärbuskar och flera sorters tomater. Jag kokar såser, köper flaskor och ritar etiketter och åker sedan runt med bilen på höstkvällar och lämnar smakprover till vänner som är intresserade.
Andra gånger tar det mycket längre tid än ett år för glöden att bli till eld igen, eller så slocknar den för evigt. Det är förstås omöjligt att veta innan hur det kommer att utveckla sig. fullständigt facit kommer inte förrän dagen jag lägger mig ner i den sörmländska myllan eller i något olåst grovsoprum i förorten och drar min sista suck. Hit hör nog mina planer på att bli fysiker och astronom så att jag kan klura ut hur man färdas genom universum med hjälp av maskhål och att kröka rumtiden.
För tillfället upptas all min fritid av tobaksodlingens och snustillverkningens fängslande och belönande konst. Tydlig belöning och avkastning i någon form verkar för övrigt vara det starkaste incitamentet för att ett infall ska övergå i ett återkommande och permanent intresse. Man får färdig ved, man skördar frukt som blir till sås, man får snus. Sannolikt är det anledningen till att det blivit mer odling än stjärnhimlen och astrofysik för min del.
Hur som helst. Jag upprepade 2017 års försök till tobaksodling det här året och gick från 12 plantor till 23. Det var mycket jobb, men det hade nog kunnat vara aningen mindre med lite bättre planering av skörden. Nästa år siktar jag på runt 70-80 plantor och 15-20 sorters tobak. Och ja, jag har redan mängder av fröer från svenska försäljare och naturligtvis några från ukrainska odlare jag hittat på eBay, men det får jag återkomma till.
Årets skörd resulterade i två fulla ganska hårt packade flyttkartonger med tobak. Det lär knappast räcka till en årsförbrukning och eftersom den helst ska stå och lagras något år för smakutvecklingens skull får jag fortsätta att göra snus av köpt tobak och färdiga snussatser. Även det är otroligt roligt och lärorikt och att en dosa gott lössnus nu kostar mig ungefär tio kronor i stället för sextio har sina uppenbara fördelar. Jag har nog inte ens köpt snus sedan början på September när jag tänker efter.
Förra helgen blev en riktig snuskokarhelg, kanske lite mer till min än min familjs stora glädje, men mina snusbröder och snussystrar runt om i landet för hela tiden detta hantverket framåt på alla plan genom gedigen empirisk forskning hemma i stugorna, så plågan för den eventuella omgivning som ännu inte upptäckt tjusningen av munsnusets hela doftspektra blir hela tiden mindre. För några år sedan värmebehandlades tobaksmjölet alltid i ugn vilket gjorde att den distinkta tobaksdoften fyllde hemmet i 36 eller 24 timmar, men sedan kom någon listig jäkel på att man kunde korta ner processen till 4-5 timmar genom att använda tryckkokare. Det har antagligen räddat många äktenskap, men snusmänniskor slutar aldrig att finslipa konsten, så någon klurade också ut att doften kunde minskas ytterligare om man inneslöt tobaken i en stekpåse. Snuskokandet blir väl fortfarande inte helt doftfritt, men skillnaden är så stor att åtminstone min familj nästan helt har slutat skrika på mig när jag bakar snus.
Jag älskar Kungssnus tobak och snusatser och använder enbart deras produkter. Det beror till lika delar på att det är den enda leverantör i Sverige som uteslutande saluför riktig kvalitetstobak eftersom de själva är kräsna och riktiga finsmakare och dessutom är människorna som jobbar där oöverträffat ödmjuka, trevliga och kärleksfulla. Först satte jag igång en av deras färdiga snussatser som heter ‘Ragnarrök’ i tryckkokaren hemma.
I jakten på det mest fantastiska snuset bytte jag ut allt vatten i receptet och blandade i stället tobaksmjölet med två flaskor av Ballast Points imperial stout ‘Peanut victory at sea’ från Systembolagets beställningssortiment. Det kändes nyskapande att hälla i dyr, svåråtkomlig jordnötssmörsöl. (Med facit i hand skulle jag nog ha hållit mig till vanligt vatten och druckit ölen i stället eftersom jag ännu inte kunnat notera någon inverkan på snuset överhuvudtaget från dem.)
Min far var bortrest denna helg, så när jag ändå skulle gå över till hans lägenhet och vattna blommorna slängde jag in en snussats med namnet ‘Medusa’ i ugnen där också. Den lät jag dock bli att mixtra med vätskan i. När Ragnarröken puttrat klart hemma efter ungefär fyra timmar delade jag upp den i två halvor innan jag körde den i hushållsassistenten.
En mer naturell med ytterligare lite öl och en med ‘Ormingeginen’. ‘Ormingeginen’ görs av AB Svenska Sprit som tillverkar högkvalitativ premiumsprit i ganska liten skala och vars grundare Lars Taavola jag är lite bekant med. Deras produkter måste beställas hos Systembolaget, men det är ett nästan obefintligt omak och helt klart värt mödan. Nu står de färdiga varianterna av ‘Ragnarrök’ i kylskåpet för att lagras ett par veckor.
När ‘Medusan’ i faderns ugn var färdig efter 24 timmar lät jag den förbli enligt manualen och tillsatte bara mer vätska, men nu var jag uppe i varv och ville göra mer snus. Jag struntade i att den tobak jag skördat i år var långt ifrån färdiglagrad och malde lite av alla tre sorter till mjöl. Golden Burley och Virginia Gold som är två av de vanligaste sorterna till snus, samt den iranska röktobaken Shirazi som tillhör orientalsläktet. Orientaltobak som Shirazi eller den populära sorten Prilep från Makedonien har en helt annan smak som är ganska söt och kraftig. (Det blev tydligt att den lätt tar över om man har i för mycket av den och de 29% jag hade i var definitivt i överkant. Särskilt om man vill ge snuset smak av något annat som jag hade tänkt, men det visste jag inte innan.)
Jag bytte ut allt vatten och blandade tobaken med ekologisk havtornsdryck eftersom det verkade lagom genomtänkt, lite spännande och överdrivet hipsteraktigt. Jag hade heller inte hört att någon annan gjort det tidigare. När tobaken värmebehandlats i tryckkokaren delades jag upp den i tre delar. En lät jag vara naturell och de andra två smaksatte jag med sprit.
Den första med den godaste punsch jag smakat, även den från AB Svenska sprit.
Den sista tredjedelen pimpade jag med rom jag fått från en annan Björn jag känner. Den romen är helt unik och kommer från hans alldeles eget fat han grävde ner i Panama för några år sedan och är döpt till ‘Starbear’. Förutom att vara väldigt generös är min namne också Nackas trevligaste bensinmacksföreståndare och en av munskänkarna när jag experimenterar med nya chilisåser.
Nu har jag ungefär sex och ett halvt kilo färdigt snus i kylskåpet vilket borde räcka åtminstone till februari nästa år. Det kunde vara nog i en och annans ögon, men idag måste jag faktiskt göra mer snus eftersom jag aldrig har provat att använda kaliumkarbonat som soda i stället för natriumkarbonat som är det vanligaste numera. Kaliumkarbonat kallas också pottaska och är den äldre varianten av soda i snus. Det tillverkades ute i stugorna förr genom att man lade aska från eldad björkved i vatten i en kruka över natten, silade bort grövre bitar och sedan kokade bort vätskan i det som var kvar. I botten på grytan hade man nu kaliumkarbonat.
Det är så klart enklare att köpa hem det som färdig produkt numera vilket jag har gjort, men naturligtvis gav det mig också ännu en idé som bara måste provas omgående. Det är därför det står en hink med björkaska i köket nu.
grufstugan 