Fuckar alltid upp långsamma cash.

En liten saga som började med att jag och min son roade oss med att karva i grönsaker en dag för några år sedan då han var sjuk och jag var hemma med honom. Han tröttnade efter ett tag, men jag blev så inne i det att jag inte kunde sluta.

 

Tjena! Nu ska du få träffa Moe Route. Han är en livsbejakande och genomsnäll rotsnubbe från Oklahoma som lever på royalties från ett formulär för snabbansökning av skilsmässor i Nevada och Las Vegas som han utformade i sin ungdom. Genom att ha varit först med att få med åberopandet av det 16:e tillägget i sin version: ”Jag var full och minns inte ett skit” trillar några dollar in då och då vilket ger Moe ett bekymmerslöst och behagligt liv.

Moe har aldrig varit gift själv och vet faktiskt  inte ens om han dras till morötter av samma kön. Han har helt enkelt alltid känt sig lite könlös och inte varit särskilt intresserad av det som sker bakom fördragna åkrar och nedsläckta rabatter. Det enda han vet är att han gillar att hänga med den före detta gängmedlemmen och rapartisten Grapehead.

20160512_161446.png

Moe och Grapehead brukar ofta dra till köksbordet på Edövägen för att bowla och dricka flädersaft och nästan alltid när Grapehead fått i sig två eller tre glas kommer tårarna i ögonen och det gamla vanliga sentimentala pratet om det som varit.

– Du vet Moe, jag hade en jäkla hit med ”Fruit & vegetables before hoes” 1989, den spelades på ALLA radiostationer. Fan, jag kunde blitt nått ju!

– Jaja, svarar alltid Moe överseende, men du lever ju i alla fall och har hälsan. De flesta morötter som får en vindruva transplanterad längst upp i stället för ett vanligt morotshuvud klarar sig inte en månad  ens. Och så har du ju mig, din sugarcarrot! Jag betalar ju alltid för både bowling och flädersaft.

– Jag vet Moe, jag vet. Det hade bara varit så schysst att stå på egna rötter…

I andra änden av stan sitter Abbe Elsin och dricker gin och äter habanero. Ensam som alltid. Och arg. Abbe får aldrig vara med när Moe och Grapehead spelar bowling eftersom Abbe alltid förstör spelet och bråkar när han förlorar. Abbe gillar inte att förlora eftersom han har gjort det i hela sitt liv och utan att någonsin vänja sig vid det.

Först förlorade han sin farsa som en dag rymde med en ung clementin och lämnade Abbe och Abbes morsa själva i den förfallna apelsinlunden i Kalifornien. Sedan förlorade Abbe även sin morsa. En dag kom hon helt enkelt inte hem. Hon hade blivit bortrövad och brutalt inkastad i en skåpbil och hittades först flera dagar senare. Då i en stor sejdel Coca Cola på en restaurang på den grekiska ön Sakynthos, ett fruktansvärt öde. Först skuren i skivor för ett kort ögonblicks simtur i någons läskeblask och där efter bara kastad i en sophink på en smutsig bakgård. Sedan dess har Abbe krökat och varit arg.

wp-1463058435826.jpg

I samma ände av stan sitter turken Gurkhan. Han är inte särskilt klipsk eftersom han snortat kola sedan han bara var en liten pickelsgurka och av gurkcellerna är det inte många kvar av de få han hade från början. Gurkhan är inte lika arg som Abbe, men han är helt likgiltig inför allt. Allt utom kokainet, som är det som driver honom ur sängen på morgnarna. Han är alltid på jakt efter mer och mer och mer. Gurkhan har inte sovit många timmar i sitt liv och har därför aldrig heller hunnit drömma om hur det skulle vara att dela sina dagar med någon. En vän, eller en snygg liten gurkinna till exempel.

wp-1463058445927.jpg

Av en slump ragglar plötsligt Abbe in genom dörren till Gurkhans lägenhet, full som en apelsin och fullkomligt stinkande av gin. Gurkhan som är så väck på kolan att han knappt vet vart han är bjuder reflexmässigt Abbe på en lina och får i retur slatten i Abbes ginpava.

När de pratat en stund, sluddrigt och mycket osammanhängande, men ändå lyckats förstå varandra hyggligt, föreslår Abbe att de ska ta bort allt det roliga för någon som är glad.

– Jag hatar glad! väser Abbe.

– Visst, whatever, svarar Gurkhan utan varken entusiasm eller egentligt ointresse, medan han försöker plocka bort en osynlig tråd som kliar något överjävligt i ansiktet.

De tar med sig en blå kökskniv och en sax från IKEA och ger sig ut för att leta upp någon som har för mycket gladhet.

wp-1463058457691.jpg

Det blir tyvärr stackars Moe och Grapehead som råkar komma i de två bittra rotfruktsföraktande missbrukarnas väg. Inget muckande, tjafsande eller grälande föregår illgärningen och bara några korta skrik och ljudet av välta glas senare ligger våra bowlingälskande grönsakskompisar i slamsor.

wp-1463058468597.jpg

Varken Abbe eller Gurkhan känner någon ånger, men tyvärr inte hellre någon lättnad eller glädje. De står menlöst och betraktar sina offer en stund under tystnad innan Abbe mumlar:

– Fan, jag blir inte kvitt känslan av att det finns mer glad här i världen. Det här räcker inte.

Gurkhan som sett en del Criminal Minds-avsnitt på Tv Gurka Extra Film föreslår att de ska fortsätta nu när de ändå börjat.

– Om jag nu ändå ska göra NÅGONTING fast det knappt intresserar mig vill jag åtminstone bli seriegrönsaksmördare.

Abbe lyser långsamt upp och ett elakt leende sprider sig över hans torra citrusläppar.

– Exakt! Vi fortsätter tills allt det jävla glada är borta!

 

Epilog:

 

Vi har nu lärt oss att det mörka finns överallt, även i grönsakernas och frukternas värld. Och att bara vara glad inte är någon garanti för ett lyckligt liv. Man måste alltid ha ett vakande öga mot kylskåpsdörren och dessutom bör man vara extra försiktig om man plötsligt hör hasande steg av gurkfötter eller känner en svag doft av gin i rummet. För så vitt jag vet är Abbe Elsin och Gurkhan fortfarande där ute någonstans, på fri fot och med ett rasande förakt för omvärldens glad. Och jag är rädd att de inte stoppar för någonting.

 

Vad gör man utan Leffe?

Det här är en väldigt gammal kortnovell som jag tror att jag skrev i gymnasiet. Jag lyckades komma åt den nyligen då jag som genom ett mirakel mindes ett över tjugo år gammalt lösenord jag satt på textfilen. Den har bara justerats marginellt och är så gott som i ursprungsversion.

 

”Ähum…det har varit jävligt roligt att ha dig här. Liksom. Om man får vara lite

fräck och fråga…var kan jag hitta dig om det skulle hetta till igen?”

 

Leffe såg bara cool ut samtidigt som han låtsades titta på någonting väldigt

intressant långt bort i fjärran, någonting som var så oerhört ballt att bara han

kunde se det.

 

”Försök med utkanterna.” svarade Leffe eftertänksamt samtidigt som han rev

bort filtret på den cigarett jag hade gett honom. ”Jag kan så klart vara hos

Marie också, men det är inte speciellt sannolikt. Jag tror faktiskt hon hatar mig

nuförtiden, så försök med utkanterna som sagt.”

 

Leffe tände den trasiga änden där filtret suttit på cigaretten sekunderna

tidigare och strök sedan handen han höll cigaretten i nonchalant över sitt

nyrakade huvud, som för att dra bort en lugg som inte fanns där.

 

”Det är troligast att jag är där.”

”Då säger vi så.” svarade jag allvarligt innan jag skrek till nästan i falcett.

”Lyckan står den djärve bi, skrik om bartendern går förbi!”

”Visst. Visst. Whatever.”

 

Leffe vände sig om och gick mot bilen, långsamt och beslutsamt som en

cowboy på väg mot hästen i fållan på någon rodeo i Texas, hoppade in,

rivstartade och försvann i ett moln av damm.

Fan vad kul man har när Leffe är i stan tänkte jag för mig själv medan jag

vemodigt gick hemåt. När jag passerade frisersalongen fick jag ett infall. Det var

mitt på blanka dagen, men jag sparkade upp dörren till frisersalongen som om

det fortfarande var midnatt och vrålade:

 

”Leffe har åkt! Fattar ni!? Leffe har ÅKT, så klipp nu för i Helvete min skalle

kort!”

Barberaren stirrade på mig en stund och sade sedan lugnt.

 

”Sansa dig nu. Leffe skulle ha skrattat åt dig. Du kan inte ha kort hår, för du

passar inte i det. Men jag rakar gärna av dig polisongerna i stället.”

 

Förbluffad över barberarens lugna och sansade sätt att håna mig lyckades jag

bara mumla fram ett knappt hörbart svar.

 

”Ge du fan i mina polisonger.”

 

Jag gick. Det var tydligt att det inte ens gick att bli av med håret i den här hålan.

Hela situationen krävde en rejäl funderare och en kall starköl. Tänk om bara

Leffe hade varit kvar här. Allt hade varit så mycket bättre då. Jag såg fanimej

upp till honom.

Sömnlös i Pyonyang.

En liten saga och dröm jag publicerade i min gamla blogg 2013.

Ibland är det bara så jävla svårt att somna. Som igår natt. Jag låg vaken länge och började efter en evighets planlöst zappande mellan båda kanalerna se den Nordkoreanska romantiska komedin ”Sömnlös i Pyongyang”. Kim Il Ryan och Jim Tom Hanks-Kim II spelade givetvis huvudrollerna, vilka annars? En riktig feelgood-film faktiskt, precis som utlovat i trailern, men den såg jag i efterhand. Alla i filmen slog hole in one’s på golfbanorna, alla simmade över Stilla havet i oväder och full storm, och alla gjorde det med samma nonchalanta gäspning. Naturligtvis brann USA upp i slutscenen som vanligt.

Efter det blev jag väldigt trött och trodde att jag äntligen skulle få sova, men då ringde det helt otippat på dörren, trots att det var mitt i natten. Utanför stod en gammal arbetshäst som harklade sig och frågade om jag hade något brännvin hemma.

Hästen pratade med Thomas von Brömsens röst och lät inte så lite berusad. Jag blev bokstavligen helt tagen på sängen och trots att jag instinktivt bara ville stänga dörren rakt i mulen på henne hörde jag mig själv svara att jag nog hade en skvätt OP Andersson hemma. Och möjligen lite grann kvar i en halvflaska Rosita.

Hästen nickade ivrigt och trängde sig bryskt förbi mig och klampade rakt ut i köket med hästskorna på. Där plockade hon snabbt fram flaskorna i fråga med darrande hovar och tömde dem på stående hov innan hon kastade sig raklång på den soffa jag alldeles nyss hade tänkt somna.

– Du förstår, jag har så innihelvete ont i ryggen, sluddrade hästen. Jag har suttit på Skeppsbar i Gamla Stan och pratat landstingsbudget med moderaterna och några syo-konsulenter hela kvällen. Pengarna är tydligen slut nu!

Jag, som inte hade någon aning om varför hästen ringt på just min dörr, jag känner ju inga hästar och jag känner inte heller några politiker och för all del inte Thomas von Brömsens röst från ett plakatfullt stos sladdriga mule,  förstod ingenting. Och nu hade jag inget brännvin kvar heller.

– Du, hästen, sa jag så barskt jag kunde, jag är rätt trött och jag måste faktiskt be dig att gå nu.

Hästen svarade inte och det berodde på att det redan hördes tunga snarkningar från soffan där hon låg. Äsch, låt åbäket sova ruset av sig där, vad är det värsta som kan hända konstaterade jag? I stället borstade jag mina tänder slarvigt, fyllde en kaffekopp med syltlök och tog golfbilen bort till vänstra flygeln där jag har sovrummet. Jag la mig ner mellan mina tolv igelkottar och bråkade som alltid en stund om vem som skulle sno platsen i mitten. Sedan somnade jag också.

När morgonen grydde och månarnas första strålar trängde in genom järnjalusiet kände jag mig utsövd, men hörde ett obehagligt surrande innanför kraniet. Vad var det? Hade jag fått tillbaka min farfars gamla tinnitus igen? Jag lyssnade lite mer noggrannt. Nej? Jo? Ljudet kom från vardagsrummet och inte från mitt huvud. Jag kurade ihop mig till en morgonboll och rullade ut mot vardagsrummet i hemtama kullerbyttor. Som man alltid får göra eftersom golfbilen bara går åt ett håll.

I vardagsrummet var det ett jäkla liv. Hästen hade lyckats reta upp bina i mina inomhuskupor och satt nu och skrattade retfullt gnäggande medan hon fäktade undan de arga honungsproducenterna.

– Det där var väl onödigt? sa jag surt.

Hästen log självsäkert och hånfullt innan hon svarade:

– Ingenting är onödigt om man har gjort det själv. Onödigt är bara ett annat ord för handlingskraft förstår du lilla gubben.

Jag letade efter en vettig replik, men gav snabbt upp. I stället gick jag och satte mig i duschen där jag bildgooglade fiskpudding på surfplattan för att låta ilskan rinna av mig. Det gjorde den efter ett tag, men den här lördagen hade ändå inte börjat som jag tänkt mig.

Björn Horners Afrika.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

wp-1459417767012.jpg

Jag roade mig med att leka utrikeskorrespondent med korta reflektioner på Instagram under min och min familjs semestervecka på Kap Verde. Jag tyckte det var så roligt att jag samlat ihop de inläggen i en blogg som jag också fyllt på med annat som också gjorde avtryck och intryck på mig. Tanken var inte att det skulle bli en semesterblogg med familjebilder, utan något lite mer än så. Men kanske är det bara just en lätt maskerad semesterblogg i alla fall. Vi får se.

IMG_20160326_131840

Varje dag ställs ord mot ord runt om på jorden. Senast igår hördes en näringsidkare hävda att: ”23 euro is not expensive for suncream!” Svaret var lika hårt som oundvikligt: ”I disagree. I will take my business to the chinese people on next street!”

– Björn Horner – Afrika

Om detta kan man tillägga rätt många saker. Bilden är tagen en av de första dagarna under en rundtur på ön Sal. I bakgrunden ser man öns huvudstad Espargos som var ett av stoppen. På vägen dit passerade vi en öken och precis innan vi kom in i staden en favela – en kåkstad. Det kändes lite olustigt att turista sig igenom plåtskjulen och människorna i trasiga kläder som bodde där under mycket enkla förhållanden.

”Och på höger sida har vi en kåkstad, människorna där lever på ungefär en dollar om dagen som de tjänar ihop på att tillverka de halsband och träsniderier som säljs inne i städerna.”

Ungefär. Men det fanns ingen annan väg in i staden från det håll vi kom och på något plan var det nyttigt att få ett annat perspektiv på sin semester trots allt.

Kap Verde som är en ögrupp med tio bebodda öar mitt i Atlanten utanför Senegals kust är ett afrikanskt land, men förmodligen lite mindre ”Afrika” än länderna på fastlandet. Så fort man lämnar huvudgatorna eller åker ut på landsbygden får man dock exakt den ruffigt charmiga bild av Afrika man bär med sig genom sina föreställningar.

2016-03-28 07.58.14-01

Husväggar målade i starka färger blandat med halvfärdiga eller trasiga hus, vilda hundar och katter överallt och barn så små att de aldrig skulle lämnas utan uppsyn här hemma, men som glatt leker kurragömma i gamla bilvrak eller kylskåp. Jag vet att det jag tycker är charmigt egentligen bara är fattigdom, men det är något med glädjen i folks ögon också. Mäter man nivån av lycka på något sätt är jag inte så säker på att vi nio-till-fem-européer vinner.

Det man också kan tillägga är något om hotet att gå till ”the chinese people” och handla. Det visade sig nämligen att en majoritet av de små mini-markets som fanns drivs av kinseser. Hur och varför de hittat till Kap Verde är för mig en gåta, men icke desto mindre var det så. Vi fick snabbt tipset av Aliu som var en ur vårt lägenhetshotells ”Security”. (Mer om honom och ”Securityn” senare, det är inte alls lika hemskt som det låter).

Aliu berättade att solkräm, cigaretter och allt annat vi kunde tänkas behöva kostade mindre än hälften om vi gick upp några gator i staden, dit där lokalbefolkningen bodde. Det var naturligtvis helt sant och den solkräm som en kvinna nära  hotellet ville ha 230 spänn för var betydligt billigare där. Liksom öl, chips och allt annat.

Jag fattar att befolkningen passar på att ta bra betalt av rika turister, men jag tror inte någon tycker om känslan av att bli både lurad och flådd bara för att det är soligt och varmt. Dessutom måste väl 230 spänn för en solkräm anses vara helt befängt även om du inte har oturen att få en brevbärarlön den 25:e varje månad?

IMG_20160327_140814

Här i Santa Maria kan allt hända. Särskilt kan karma hända. Servitrisen på restaurangen igår var dryg och nonchalant och vi funderade som bäst på hur lite dricks vi rimligen kunde lägga. När notan sedan kom hade hon glömt att sätta upp flaskan med den svindyra importerade cavan vi nyss druckit och problemet var löst. Förmodligen får hon sparken vilket kommer att bli jobbigt eftersom hon var gravid, men en lektion i livet är sällan gratis.

– Björn Horner – Afrika

Allrajt, alla som känner mig vet att jag är både blödig och på gränsen till dumsnäll och inte alls så hård och kall som jag här försökte ge sken av. Det man kan säga om servicen ute på restaurangerna är att den generellt är ganska bra på de flesta ställen, om än lite långsammare än man är van vid. På ett ställe hade de moderniserat verksamheten genom att ge servitriserna en liten surfplatta på vilken de skrev ned beställningarna. Detta tog oändligt mycket längre tid än att skriva på en papperslapp och det verkade inte heller som att beställningen gick raka vägen från plattan ut i köket. Jag gissar att servitrisen till och med fick gå till köket sedan och skriva ned allt hon omsorgsfullt knappat in på plattan på en papperslapp och ge den till kocken. Fast det såg ganska modernt ut, det får man ge dem.

Vår katastrofservitris råkade vi ut för en kväll på en restaurang vi tidigare besökt och tyckt om. Hon verkade redan från början ointresserad av att vara där hon befann sig och vi fick ofta ställa oss upp och handgripligen ta tag i henne för att få beställa. När vi efter mycket möda lyckats beställa dessert och hon ställde ned den framför oss bland tallrikarna vi ätit maten på, men som hon inte velat plocka undan, var måttet rågat. Lite glömska kan förvisso vara charmigt, att bli behandlad som luft när man försöker avnjuta en bättre och inte särskilt billig middag är det inte. Vi hade druckit ett ganska dyrt mousserande vin till maten men den hade hon glömt att ta med när vi fick notan, så vi kände att vi kunde lämna en liten summa i dricks och ändå gå segrande därifrån.

Men hon fick aldrig sparken. Stället vi åt på var även det ställe där vi hade vår förbeställda frukost om dagarna och morgonen efter stod hon där lika nonchalant och gjorde kaffe åt oss. Och hon var nog inte gravid, förmodligen tyckte hon också bara om god mat och så lite motion som möjligt.

20160328_110517-1-01

Man får ta det bra med det dåliga. En sak kan kosta 700 spänn på ett ställe och 150 på ett annat. På stranden råder dock ett förbud för försäljare som respekteras eftersom lagarna är till för att skydda oss turister och överträdelse bestraffas med livstid på vatten och bröd i elektriska stolen. 

Generellt kan man säga två saker om Kap Verde. Senegaleser är landets motsvarighet till våra litauer, fast med mer välsmort munläder. Grog – Extra Special, är landets motsvarighet till Brännvin Special smaksatt med druvjuice som stått i solen på en veranda i Falköping en hel sommar.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

– Björn Horner – Afrika

Om detta. Det är faktiskt sant att lagar och regler efterlevs i stor utsträckning på ön Sal. Öarna är egna kommuner och kan ha olika lagar och på Sal är lagarna lite hårdare. Det beror på att ön egentligen inte skulle finnas utan turister. Den är knappt självförsörjande på någonting och allt måste importeras. Turisterna betyder allt för människornas inkomst här och polisen är ständigt på sin vakt utan att man direkt tänker på det. Brottsligheten är otroligt låg i jämförelse med nästan alla andra ställen på jorden. På några av grannöarna finns det till och med gäng som krigar mot varandra, men inte här. Möjligen ska man kanske inte fresta ödet och gå runt i favelan utanför Espargos klädd i eurosedlar och guldkedjor, men det kanske säger sig självt.

Angående senegelaserna och den fördomsfulla jämförelsen med litauer. De flesta av gatuförsäljarna kommer faktiskt från fastlandet och ofta från Senegal eftersom de lockas av möjligheten att tjäna pengar på den turism de inte har hemma. Om man som mig nästan bryter ihop när man råkar få en telefonförsäljare på tråden är det riktigt jobbigt i början med alla påflugna försäljare som inom loppet av några sekunder sagt något på svenska och knutit en massa armband på en och tycker att man ska köpa en liten trägubbe för 70 euro eftersom de precis fått en son och behöver pengar till en offerget.

Allt detta sker till öns mantra ”No stress, no stress” vilket får precis motsatt effekt. Det påminner mycket om gamla tiders pundare i Stockholms tunnelbana som glansögda gick genom vagnarna och upprepade ”Haru några spänn, haru några spänn…” Efter ett tag lärde man sig att vara lagom trevligt otrevlig och snabbt lämna tillbaka det man fått om halsen för att mot slutet bara le och sätta upp en stor hand samtidigt som man sa ”no thanks, no thanks” och gå vidare.

Jag kom också på en genialisk plan efter några glas grogue en kväll. Jag bestämde mig för att när nästa försäljare närmade sig skulle jag med hög operaröst börja sjunga ”Vaaaarföööör vill du säääälja på mig såååådant jag eeeej vill haaaaa!” på svenska, samtidigt som jag gick emot honom med armarna i yviga gester. Jag tänkte att det skulle bli lite mycket även för dem. Min son blev mycket uppspelt, men min fru lovade nästan en garanterad skilsmässa om jag satte min plan i verket. Och jag älskar min fru, så det kortet är ännu oprövat.

IMG_20160329_152314

Ärlighet varar ibland längst, men framför allt kan det friska upp. Som när man kliver in i en butik där tre sävliga ungdomar inte ens reser sig upp när man uppenbarar sig och frågar:

”Excuse me, do you sell cigarettes?”

”No maaan, we only have weed maaan.”

– Björn Horner – Afrika

Min son blev smått chockerad eftersom han förstod vad de sa och med facit i hand kanske jag borde ha kalkylerat med ett liknande svar eftersom det var en surfarshop vi klivit in i. Men man kan man ju i alla fall glädja sig å grabbarnas vägnar eftersom de inte behövde resa sig upp.

Utöver allt jag upplevde lite exotiskt och spännande fanns naturligtvis allt det vi åkt dit för. Långa stränder med vit sand och turkost vatten, sol, underbar mat bestående av fiskar man aldrig hört talas om, goda drinkar och kortspel i solnedgången på balkongen. Men det finns det ju inte mycket att fundera omkring. Kap Verde är med marginal det bästa ställe jag semestrat på.

20160327_100908-1

Slutligen tillbaka till vår hotellkille Aliu. Alla hotell har mängder av vakter och först trodde jag att vi hade hamnat på något fullständigt livsfarligt ställe. Det visade sig snart att vakternas enda roll i princip var att hålla försäljarna borta så att vi turister fick en liten fristad, lite lugn och ro. Och visst är det så att alla charterresenärer i alla tider haft en ”dude” som varit lite extra speciell och minnesvärd. En bedårande grekisk badvakt med långt lockigt hår till exempel.

Aliu var definitivt vår dude. Han utstrålade genuin värme och godhet och gav oss tips om massor av bra ställen och affärer vilket vi sparade mycket pengar på. Utöver det stod vi bara och pratade länge varje dag. Vår sista kväll var han försvunnen, men en av hans kompisar skyndade sig fram för att berätta att han blivit sjuk och låg nedbäddad hemma. Trist att inte få säga hej då tänkte vi och skrev ett brev där vi bad om hans adress så att vi kunde skicka ned någon present från Sverige. Nästa dag när vi skulle lämna brevet till hans kollegor stod han där flera timmar innan hans pass skulle börja. Han hade tagit sig dit för att ge min son Kap Verdes fotbollslandslagsställ innan vi åkte. Om inte det är en semester-dude vet jag inte vad som är det.

 

Ready player one?

Om en fantastiskt underhållande bok på väldigt lättläst engelska.

image

Den här är brevbäraren Björn.

Han är en man i sina bästa år.

Han är en man som har sina bästa år precis bakom sig.

Han är en man som undrar varför han aldrig fick några bästa år.

Han är en man som förmodligen har år både framför och bakom sig.

Han har aldrig sett sig som en sci/fi-nörd eftersom han varken förstått eller skrattat åt obegripliga referenser till Tolkien eller Bladerunner någon gång. Han har heller inte några glasögon med jättetjocka bågar och ännu tjockare glas, eller är/har någonsin varit paniskt livrädd för alla av motsatt kön. Men hade han reflekterat bara en liten aning bortom sina egna fördomar kunde han möjligen varit av en annan uppfattning.

image

Som liten ritade han ofta scener ur den gamla tv-serien Blixt Gordon, Barnen Hedenhös rymdraket av trä eller till och med det lysdiodblinkande tefatet från barnprogrammet Jalle, Julle och tefatstjuven. Han lekte med actionfigurerna från Star Wars och drömde om Star Wars-filmerna långt innan han sett dem. Han köpte också seriealbum och tidningar med Star Wars. Utbudet på de två tv-kanalerna var magert på 80-talet, men när de visade Buck Rogers eller V missade han aldrig ett avsnitt.

I högstadiet spelade han Drakar & Demoner en period. Alltid som spelledare, så att han kunde hitta på äventyr åt sina kompisar. Troll och orcher låg beredda att anfalla bakom varje dörr, sten eller träd. I takt med att hormonerna började skjuta i höjden då han och kamraterna samtidigt inträdde i tonåren blev det möjligen till slut mer av vackra, fantasifulla och lösaktiga kvinnor än ondskefulla varelser i spelet. Men ändå.

Han tror dessutom helt irrationellt, med endast en liten glimt i ögat, på förekomsten av aliens och har i nästan hela sitt liv haft ”bortförd av rymdvarelser” högst upp på sin lista av önskedrömmar. Däremot hade han länge knappt läst någon sci/fi-litteratur överhuvudtaget. Förmodligen på grund av fördomar, som att den uteslutande skulle vara av dålig kvalitet, vilket naturligtvis inte är sant.

För några år sedan när hans fru var hos sin tatuerare började hon prata böcker med denne och av någon anledning kom Björns läshunger på tal, trots att han aldrig träffat tatueraren i fråga. Han bad henne i alla fall tipsa Björn om en bok som hette ”Wool”, skriven av Hugh Howey och var noga med att påpeka att man inte skulle läsa den svenska översättningen som precis kommit, eftersom den undermålig. Man hör nästan på titeln att han förmodligen hade rätt.”Ull” –  vem vill läsa om det?

image

”Wool” utspelar sig i framtiden där de som överlevt undergången av vårt samhälle bor i en enorm silo nedgrävd under marken. Hundratals våningar fulla av invånare som sedan generationer tillbaka inte känner till någon annan värld. De är alla indelade i ett slags kastsystem med arbetare, ingenjörer och sheriffer. Efter bara några sidor uppstod det beroende som kan göra läsaren besatt och oförmögen att lägga boken ifrån sig. Fantastiska miljöbeskrivningar, ondska, hjältemod och mycket spänning. Naturligtvis var det väldigt mörkt och dystert stundtals.

Det finns även en bok som berättar historien före Wool (Shift) och en som berättar om tiden efter (Dust). Också de böckerna slukade han och fick konstatera att sciencefictionlitteratur nog kunde vara något även för honom.

image

Björn har en arbetskamrat som gillar tv-spel och i ordets mest positiva bemärkelse nog får anses vara lite nördig. Vi kan kalla honom N. N är mer Zelda och Super Mario än de senaste shooterspelen till Xbox och Playstation om man säger så. Han tipsade i alla fall om boken den här bloggen egentligen var tänkt att handla om. Boken som är det enda Björn ägnat sig åt så fort det funnits någon tid över senaste veckorna: Ready player one.

Bokens titel är så klart tagen från den klassiska texten som dyker upp på skärmen på ett gammalt hederligt arkadspel när man stoppat in sitt mynt. Ready player one är ett äventyr med gasen i botten från början och utspelar sig i en nära framtid. Jorden är naturligtvis helt förstörd (som den ofta är i den här typen av berättelser) och nästan alla människor spenderar det mesta av sin tid i en virtuell värld uppkopplade mot det fantastiska OASIS.

Oasis är en värld där man levlar upp och förbättrar sin avatar och där man kan vara någon man hellre vill vara än den man är. Kanske känner du dig tjock, ful, eller blyg, kanske är du handikappad och bor i en smutsig husvagn utanför Detroit i verkligheten? I OASIS kan du vara universums coolaste alv, mästare i magi, bo i ett slott på en egen planet och ha miljontals beundrare som följer dig via din egen tv-kanal. Valet är naturligtvis enkelt för de flesta.

När OASIS grundare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som hittar de gömda ”äggen” i OASIS och spelare från hela världen kastar sig in i skattjakten. Nördreferenserna till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt.

Som du förstår nu måste du läsa boken innan den blir film, för det blir den. Steven Spielberg är tydligen redan inkopplad i ärendet.

image

Björns drömmar topp 3:

  1. Bli bortförd av rymdvarelser
  2. Lära sig prata Star Trek-språket ”Klingon”
  3. Åka till månens baksida och leta efter Elvis.

Björns tv-serier topp 5:

  1. Fringe
  2. Buck Rogers
  3. The Expanse
  4. Star Trek – The next generation
  5. Colony

Nödvändiga filmer utan inbördes rangordning:

  1. Interstellar
  2. Aliens
  3. Rymdimperiet slår tillbaka
  4. The marsian
  5. Event horizon
  6. Flykten från apornas planet
  7. Solaris
  8. 2001
  9. Contact
  10. Apornas planet
  11. Terminator

Björns topp 7 data/tv-spel:

  1. Half Life
  2. Deus Ex
  3. Unreal: Tournament
  4. Crackdown
  5. Bioschock
  6. Alien: Isolation
  7. Metro 2033

Björns närkontakt:

Såg ett UFO landa vid sjön Gapern i Värmland för 10 år sedan.

image

Hans namn måste ha varit Jorma Nyman.

img_20160302_082852.jpg
I en liten tvårumslägenhet i den finska kuststaden Åbo bor Jorma Nyman. Jorma är en ganska vanlig människa som alltid utan gnäll kämpat på med alla bördor livet lagt över hans 35-åriga dragspelsläraraxlar. Det var förvisso inte helt och hållet Jormas dröm och livsval att bo i den här lägenheten, tanken var från början en annan.

Han hade för några år sedan sett en annons i Sanomat om ett hus man kunde köpa för endast fyrtiotusen euro. Haken var att huset levererades i delar man fick montera själv och således kunde lite händighet komma väl till pass. Men som annonsen avslutades: ”Eftersom alla finska män är genetiskt arvsbeskaffade och medfött händiga är det naturligtvis inget att orda om.” Jorma Nyman kunde bara hålla med. Han hade inget minne av att han någonsin sett en landsman misslyckas med något denne tagit sig för. Alltså tömde han sina sparkonton och lånade det sista som saknades av sin far Arvo och gjorde därefter sin beställning.2016-03-02-18.30.58.jpg.jpg”Huset” levererades till Jormas lilla tomtplätt en sen natt och helt utan instruktioner över hur uppförandet skulle gå till. Och hur Jorma än funderade kunde han inte se hur högen av trä och sten han lagt alla sina pengar på skulle kunna bli till ett hus. Eftersom en riktig finnländare hellre skulle dö än att genomlida skammen av att be någon släkting eller kamrat om hjälp ringde han efter tre dagars bryderier och under stor vånda i stället firman som sålt huset. Det abonnemanget hade dock upphört och byggföretaget ”Piistello huusi” verkade helt ha försvunnit från jordens yta. Om det ens någonsin existerat, vilket Jorma nu starkt betvivlade. Jorma svor en eller två gånger tyst för sig själv och gjorde sedan det en riktig man gör i en sådan situation. Han höll käften, knöt näven i fickan och bodde kvar i sin lägenhet.2016-03-02-18.33.57.jpg.jpgEn kväll när Jorma precis satt sig till bords för att äta kvällsmat, det var samma som varje dag, kantarellasagne, morotslåda och en pirog, ringde plötsligt telefonen. Det var hans präktiga kusin Jukka som haft det lite dåliga omdömet att ringa precis den tid anständigt folk satt och åt.2016-03-02-19.59.56.jpg.jpgJorma och Jukka träffades inte särskilt ofta, mest beroende på att Jorma inte orkade med det eviga tjatet om det paradis Jukka blivit lovad en plats i. Av Jehova. Motprestationen var att Jukka skulle ägna all sin vakna tid åt att övertyga ännu fler människor att följa med dit när det var dags, företrädesvis genom att klädd i sin bästa kostym ringa på samtliga dörrar i hela Åbo och räcka fram en liten tidning där alla människor var lyckliga på det där obehagliga viset med kritvita leenden och den tomma blicken långt i fjärran. Att det bara var knappt hundrafyrtio platser eller något liknande i paradiset bekymrade inte Jukka, medan det retade gallfeber på Jorma. Han tyckte att rätt skulle vara rätt och att man inte ska sälja något man inte kan leverera.

För en gångs skull ringde inte Jukka för övertyga Jarmo om att boka sin biljett till paradiset. Det här gällde faktiskt något liknande, men snäppet bättre. Jukka skulle ställa till med fest, och det redan i morgon. Det skulle till och med komma fruntimmer!2016-03-02-20.39.27.png.pngJorma tackade ja på stående fot och var så uppspelt när han senare gick och lade sig att han knappt kunde somna. Eller jo, det kunde han visst. Alla finnar kan sova exakt när de vill. Att man säger att man inte kan somna är ju bara ett talesätt.

Han vaknade dock redan innan både väckarklockan och tidningsbudet av att han var nervös eftersom han skulle träffa kvinnfolk på festen i kväll. Jorma hade inte gökat på nästan åtta år och den gången räknades knappt eftersom han varit så full att han inte mindes något av det. Han hade träffat en ganska alldaglig och därmed attraktiv flicka på en kryssning till Stockholm. De hade pratat både intimt och länge i panoramabaren innan det blivit svart i Jormas minne, men nog måste det ha blivit något? Han hade ju bjudit på drinkar och allt, så han hade i alla fall antagit det. Jäkla osis att han tappat bort både klockan och plånboken samma kväll bara, men det fick det vara värt.

Gången innan dess var när han råkat bestiga en av tanterna från skolbespisningen under sin första arbetsdag som nybakad dragspelslärare. Han önskade så att det nästan gjorde ont att det varit den gången han inte kunnat minnas i stället, men klickandet av hennes löständer när hon resolut beslöt att ge honom en lektion i skinnblås som avslutning hemsökte honom varje gång han hörde ett par höga klackar skynda över kullerstensgatorna i hemstaden.

När han sörplat i sig sitt kokkaffe från fatet via muren av sockebitar mellan läpparna och ätit några rediga skivor älgkorv var det dags att bege sig till skolan och jobba av veckans sista dragsspelslektioner.img_20160225_082923.jpgJorma skakade av nervositet trots att det var långt till aftonen och såg till slut ingen annan råd än att hälla i sig en flaska Marinella för att ens kunna öppna ytterdörren. Jorma brukade aldrig dricka innan eller på arbetstid, men starkvin räknades väl näppeligen? Knappast ens en svensk skulle kunna bli full på det en gång. Väl? Han ville inte gärna att grannarna skulle se när han drack, så han tömde flaskan i snabba och bestämda klunkar inne i badrummet för säkerhets skull. En morgonsup är det ingen som höjer på ögonbrynen för tänkte han, men inte ville han ha något rykte om sig som vindrickare.2016-03-02-18.31.57.jpg.jpgNär dragspelslärare Nyman arbetat klart för dagen och förväntansfullt begav sig mot kvällens fest passerade han en bro på vägen. På en skylt stod det något om underhållning vilket Jorma såg som ett tecken på att det skulle bli en afton i erotikens tecken. Vinter eller inte, underhållning på det sätt Jorma anade inom en snar framtid brydde sig inte om årstider. Och redan när han klev in i köket såg han att det fanns förutsättningar att få bryta förseglingen på den karelska brandsläckaren om han spelade sina kort rätt.2016-03-02-18.36.31.jpg.jpgJukka hade uppenbarligen talat sanning angående närvaron av damer, för i köket satt två riktiga puddingar. Blondinen introducerade sig själv som Irma och brunetten som Sirpa. Jorma mumlade snabbt och blygt ur sig sitt eget namn innan han ursäktade sig och skyndade ut i köket för att få något att styrka modet med av värden. Jukka gav Jorma ett menande leende och räckte fram en flaska öl.

”Det är satans soumi öl va?”  frågade Jorma oroligt. På en av Jukkas tidigare fester hade han råkat få i sig en estnisk öl och varit nära att stryka med på kuppen. Eller nåja, kanske inte riktigt, men det var inte samma sak som en hederlig finsk öl. När hans kusin intygat att det var en riktig Koff tömde Jorma flaskan i två långa klunkar och öppnade en flaska till, tog ett djupt andetag och återvände till köket. Nu satt ingen ned längre.2016-03-02-18.44.24.png.pngFrån den gamla vinylspelaren dånade en remix på en finsk tango kompletterad med samplingar från Sibelius violinkonsert i d-moll, opus 47, i en subtil oavbruten loop. Alla var på dansgolvet i Jukkas vardagsrum.

När nålen hoppade av skivan och Jukka skyndade fram för att vända på den drog Jorma snabbt Sirpa åt sidan. Han överöste henne med komplimanger, bedyrade hur vacker hon var och viskade i hennes öra att han älskat henne i hela sitt liv.

img_20160302_113525.jpg

Efter några sekunders tystnad lade han till att det vore fint om de kunde smyga in i Jukkas sovrum och fullborda sin kärlek på det mest konkreta sätt som tänkas kunde. Sirpa var fortsatt tyst och Jorma blev orolig att han kanske gått för fort fram. När de stått tätt intill varandra i nästan tjugo minuter började han ana att Sirpa inte bara spelade svårflörtad. Hon förstod ingenting av det han sagt, en nyrökt flundra hade mer i huvudet än henne. Hon var helt enkelt dum som ett spån.2016-03-02-18.33.18.jpg.jpgJorma lösgjorde försiktigt Sirpa ur sin famn och drog ned Irma i knät. Han började om och lade nu vant ur sig samma förförelsesnack han nyss ödslat på Sirpa. Irma lyssnade tills Jorma sagt det som sägas skulle och spände sedan en ilsken blick i Jorma.

”Faan Jorma. Du känner perkele inte igen mig va?”

Jorma såg osäkert på blondinen i knät. Hon verkade inte alls bekant.

”Vittu, jag är ju din saatans syster ju! Det du säger till mig är inte okej! Inte ens i Åbo.”2016-03-02-18.41.50.jpg.jpgJorma vände bort blicken. Han hade ett svagt minne av att han faktiskt hade en syster, men de hade inte träffats sedan släktkalaset midsommarhelgen förra sommaren. Storasyster Irma var sig inte alls lik. Ingenting var sig likt eller som det skulle. Han kände sig som en mus som fått nacken knäckt i jakt på lite ost.2016-03-02-18.34.33.jpg.jpgJormas sinne svämmade över av ilska och onda tankar tog honom i besittning. Han började bälga i sig öl. Han hade inte bara otur i kärlek och fastighetsaffärer, hela det satans livet var som förgjort. Hur kvällen slutade kanske någon minns, men Jorma gjorde det inte.

När han vaknade dagen efter med ett huvud bultande som dieselmotorn på en Viking Line-färja var han på bättre humör. Han hade några svaga minnen av att ha pratat omkull inte bara en utan två tjusiga kvinnor. Ett leende spred sig över Jorma Nymans läppar. Han hade förmodligen fått vara med om sin första trekant.