grufstugan

Jag kunde ofta känna mig orättfärdigt tillrättavisad, som om jag hela tiden fick små, men mycket vassa puffar i sidan av någon med en osynlig pekpinne. Och det gillade jag inte så klart. Jag ville varken gå i något rakt led eller flyta med strömmen, särskilt inte Harqalds ström. Harqald gillade, nej han krävde, raka exakta linjer och han tålde inga som helst utsvävningar eller avvikelser från den ordning han hade skapat. Han visade heller aldrig minsta gnutta förståelse för de som ibland kunde kände sig lite dragna åt något mer oväntat. Försökte jag till exempel se mig omkring i naturen efter en vacker fjäril eller en ovanlig fågel när vi promenerade eller arbetade på kolhydratursprungsfält 7 eller 8, knuffade han bara till mig utan att ens röra en min. Varje gång var knuffen lite hårdare och en del dagar delades den ut om jag så bara försökte tänka en fantasifull tanke. Ofta undrade jag om han kände till de här obehagliga sidorna hos sig själv, men det gjorde han förmodligen. Han verkade veta allt. Dessutom tyckte han nog själv att han var väldigt övermogen och färdigutvecklad nu när han befann sig i mittenföråldringsfas 53. Vad det nu är att skryta om då alla kommer dit förr eller senare. Jag vet inte exakt var gränsen går för övermognad och det gör förmodligen inte någon i hela Saint Kwonaschta. Han ville nog helt enkelt regissera hela livet, inte bara sitt eget, utan också mitt och alla andras. Han var ju ändå den ökända Harqald. Inte den hårfagre Harqald vi läste om redan under andra perioden av prioutbildning 94, i synnerhet inte nu när han hade så lite hår kvar, men den arge var han utan tvekan. Harqald den arge, alltid så arg, eller på en bättre dag i alla fall väldigt butter. Han sa ofta att vi inte kände infyllnadsgud 16 så som han gjorde, att vi inte var lika fyllda av inspirerandet, och det är säkert sant. Jag har aldrig ens velat ha det han och många av er andra kallar för infyllnadsgud 16. Jag vill inte ens veta vad det är. Ändå tror jag att han till råga på allt ofta blandade ihop sina egna och sin infyllnadsguds begrepp. En gång när han inte var på sin vakt beslöt jag att det var dags att skicka iväg det oheliga nödsamtalet. Kort därefter tog de små budbärarna kontakt och det är det jag ska berätta om nu.

Så fort jag hade blivit godkänd som tillförlitligt lågantastlig 67 berättade jag som det var.

”Harald är inte längre kontaktbar, han har gått för långt. Han har inte ett enda synligt spår av soppan vi åt i måndags kvar varken på sina kläder eller runt sin mun. Jag vet att någorlunda överdriven födointagshygien 6 inte är något skäl för totalgenomgranskning 15, men det borde vara en ledtråd om att något kanske inte står rätt till?” flämtade jag fram i ett enda långt svep innan jag var tvungen att hämta andan.

Budbärarna verkade nickade från den andra sidan av trådens relativt okomplicerade nystan. Både instämmande och som hade hoppats, lite oroade. Och det borde de vara. Det jag nu precis lagt fram var inget bra tecken, det var obestridligt sant och det visste alla. Så fort jag hämtat mig en aning fortsatte jag att berätta om mina bekymmer i högt tempo, mest för att inte hinna komma in i förvirringstvivlelfas 3.

”Och en gång när jag blev ledsen och sprang till mitt rum stoppade han mig inte, trots att han visste att jag hellre skulle varit ute och klättrat i träd än att ligga hemma på sängen och gråtande spela demoversionen av surkart 33!” Det senare skrek jag nästan med mina lojala trefjärdedelsstämband 17.

”Han visar ingen förståelse alls för våra påtvingade strukturkänslor av vare sig moralmotto 25 eller 26!”

Efter några långsamma mentaluppstigningsvarv 11 tog en mycket dominant och för mig helt obekant stämma till orda. Det lät som rösten kom från en enorm ljudförmedlingsförstärkare 4 och det var med största sannolikhet överbudbäraren själv som talade.

”Haralds vingar har uppenbarligen blivit både insmorda och nedkletade med dysterhetens tvångsordningstjära och den enligt paragraferna nyligen avsagda och därmed förbjudna femtedelskomplicerade kärlekslusten.”

En av de medelstora budbärarna fyllde snabbt i.

”Han har inte längre förmågan att lyfta sig själv och se andra när de blir lyckoreceptorer 60 eller normalstressade 51. Vi tror att det är därför han ser allt i fyrkanter nu och vi måste snabbt fatta ett beslut om hur vi ska göra.”

”Jag tror att jag har ett nummerfritt förslag” hördes överbudbäraren igen. ”Vi måste rena Harald, starta om honom några gånger, bas-reboota honom helt enkelt.”

”Kasta en hink riktigt kallt vatten i ansiktet på honom?” föreslog jag innan jag han bita mig i tungan. Det var nog inte tillbörligt för en tillförlitligt lågantastlig 67 att komma med egna förslag, men det var ingen av budbärarna som reagerade negativt.

”Precis. Det är helt rätt” svarade den minsta budbäraren ”vi måste få honom att se bortom sig själv, vi måste göra honom till en djuphavsblankfisk med olika kulturer som armar, så långa att han kan sträcka dem bortom världsdelen, bortom det egna landet, bortom Saint Kwonaschta, bortom den egna språkfilen och den egna protonkroppen, sedan vidare ut i tomrymdalltet, runt stjärnbilderna 45 och 77, under planeternas hägringar, in under huden på solarna och gammelinsekterna, hårt in i stenarna och bakom det sista singelgruset, in i trädens blad, ned under vattenytorna om de fortfarande är kvar, och ännu längre ned till sugkopparna på insjöstjärnornas avbitna parningsarmar och stanna först vid de självlysande trollbocksfluorescerande antennerna på djuphavsgeten.”

Det blev tyst en stund innan överbudbärarens röst återkom igen.

”Det är alltså lite av den känslan vi vill att han närmar sig.” Han lät allvarlig, men på något sätt ändå så pass nöjd att det hördes tydligt genom alla röstnivåer.

”Hur går det till när vi kastar vatten i hans ansikte då?” undrade jag uppspelt och mycket ivrig att få till en förändring. Och naturligtvis av att bli av med den osynliga pekpinnen.

”Du får genast gå åt sidan lilla skvallerangivarvän” sa överbudbäraren som jag nu erinrade mig hette broder Thelqander, förutsatt att jag mindes fyrspannsrulle 38 från det tidiga lektionsvarvet rätt. ”Det här är ingenting för blindögon ur din obefintliga ålderskatekori.”

Jag var i teknisk mening inget barn längre eftersom jag redan hade fyllt fyra år, och jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att så bryskt bli ogiltigförklarad. Det var ju ändå jag som hade ringt samtalet och tagit kontakt! Och utan mig skulle budbärarna inte ens känna till att Harqald spårat ur och blivit alldeles fyrkantig! Borde jag inte få vara med på ett lagom litet hörn då åtminstone? Utan några större förhoppningar, men jag kände ändå att jag måste vara lite påstridig, frågade jag ödmjukt.

”Kan jag få titta på? På avstånd? Det kan vara ett hur långt avstånd som helst, men jag känner att det är viktigt på över hundrasjuttio plan att jag får titta på!”

”Det är omöjligt” svarade överbudbäraren snabbt ”om du ser det här kommer du aldrig att kunna se livet som du aldrig sett det innan. Din oskuld skulle bli standardskuld, dina nyfikna ögon skulle bara kunna se tårars intorkade saltslemspår och du skulle för all framtid kräkas upp hela din ranson havrepolenta 59 så fort du svalt den!”

Jag förstod direkt att jag inte ens kunde fantisera om medgörlighet, så jag suckade ett invant låtsasmönster och lät honom förstå att jag gav upp. Därefter bugade mig ceremoniellt och frågade med spelad besvikelse var de tyckte att jag skulle gömma mig under tiden?

”Vi reser aldrig utan boplats.” sa överbudbäraren samtidigt som han uppenbarade sig i sin mest fysiska gestalt mitt framför mig. ”Bakom kullen där borta står en kåta av körsbärsnäver. I den brinner en trekvartseld och det finns varmt originalkaffe 29 i en kopparpanna under varje sten. Du kan sätta dig på det otvättade jasminriset där inne och vänta. Vi kommer tillbaka senast om ett medelkort snarast och berättar hur det hela har avlöpt. Det kan ta antingen en halv evighet eller en mellanlång stund, men i ärlighetens namn tror jag inte att du är kapabel att grundförutsättningsmärka någon skillnad.”

Mycket besviken började jag gå bort mot kåtan medan alla de nu uppenbarade budbärarna samlade sig i en traditionell ring, hand i hand för att binda sig samman med varandra så mycket att de fick inkarnationskraft nog att ge sig på formateringen av Harqald. Jag hade ingen aning om hur stark Harqald var, men hade heller inte hört talas om något formateringsfall där budbärarna misslyckats. När jag klättrat över kullen och såg röken från kåtans skorsten vände jag mig bakåt för ett ögonblick och såg att också budbärarna börjat gå. De gick i fyra udda led i precisionsfart i riktning mot Harqalds igloo.

Harqald som var både fyrkantig och arg så ofta, ville att allt skulle vara så symmetriskt det överhuvudtaget var möjligt. Självklart var även hans egen boning både inräknad och ett resultat av det. Han pratade sällan med mig, men en gång när han faktiskt var på humör 76, kanske för att han lyckats strömlinjeforma något eller någon nyligen, berättade han allt för mig om igloon och att den var en perfekt konstruktionen för en byggnadsvardagsboning 41. Trots sin till utseendet runda form var den i själva verket det kanske mest praktiska och fyrkantiga bygget som en varelse från vår epok kunde åstadkomma. Det var också därför han hade byggt en igloo åt sig själv av urantegel. Snö och is var inte något särskilt praktiskt val när man gjorde önskningar ur materialflora 14 om man bodde på ett ställe där det fanns olika årstider och där det regelbundet blev plusgrader. Då kunde man gott använda tegel i stället. Urantegel var ju ändå det näst bästa materialet i ekosystemet och om man bodde så här nära Tälvesburgens lerodlingar var det nog till och med det bästa. Efter den öppenhjärtliga utläggningen i antiskeptisk arkitekturplanering 64 har jag inget minne av att Harqald någonsin pratade lika länge eller berättade lika mycket för mig om något ur sin privata världsbild 28 igen.

Jag stannade utanför budbärarnas kåta, men hade inga planer på att gå in där, så efter att ha försäkrat mig om att jag inte var spårad vände jag helt om och började sakta åla mig tillbaka uppför kullen igen. När jag närmade mig toppen tog jag av mig mitt scharlekin och stoppade det i fickan. I Saint Kwonaschta måste alla ha ett körsbärsrött scharlekin på huvudet, och förutom att det ser ganska fånigt ut syns man väldigt bra på långt håll när man har det på sig. Jag tittade försiktigt ut över kullens kant och såg att budbärarna fortfarande gick i fyra udda led rakt mot Harqalds igloo. Nej, det här var omöjligt, jag kunde bara inte missa allt det här tänkte jag och hävde mig över kullens kant, rullade mig sedan snabbt ned och sprang på huk som en fullfjädrad blixtgrenadjär 4 mot närmsta buske. Jag väntade en stund eftersom jag inte ville komma för nära och bli upptäckt av budbärarna. Under tiden dök ekot av Harqalds röst upp i mitt huvud.

”Glöm inte att alla sagor och berättelser redan är berättade, till och med alla variationerna är gjorda. Dessutom är de bara trams. Du ska inte tro att du är något, så du kan lika gärna rätta in dig i ledet.”

Jag tror att han sa exakt de orden till mig på min tredje födelsedag, men nu lät det som om han pratade direkt till mig. Nästan direkt inuti mig. Orden kom som om de var helt verkliga och uttalades från någon knappt en retak från mig. Jag rös till. Inte för vad Harqalds röst hade sagt, men för att jag för första gången hörde något som liknade rädsla i återskapandet av hans röst. Det där var inte samma hårda och enkelriktade Harqald den arges röstspektrum väl? Han kanske anade att något höll på att rubba hans världsbild nu och han kanske till och med hade blivit rädd och osäker eftersom han inte visste riktigt vad som var på gång? En svindlande tanke.

ag tog sikte på en ny buske och sprang dit så fort jag kunde, fortfarande hukande, och stannade bakom den. Budbärarna hade kommit fram till Haralds igloo och började nu bre ut sig i en ring runt den med händerna helt sammanflätade, men utan facklor. De mässande inte någon monoton sång eller besvärjelse som jag hade föreställt mig att de skulle göra, de bara stod där. Hela min kropp skakade av upphetsning och jag kröp ned i diket intill och började nu åla mig som en pandaorm 96 för att komma närmare. Att det var både kallt och blött i diket brydde jag mig inte om, jag måste bara få se vad som hände med Harqald.

När båda solarna till slut sjunkit ned i nordväst stod budbärarna fortfarande kvar i samma ring runt Harqalds igloo. Nu måste det ha gått minst tre bekos, men ingen av budbärarna gjorde någon ansats att flytta på sig eller lägga fram någon helig formel för att driva ut Harqald ur igloon. Harqald som utan tvekan befann sig där inne gjorde heller inga försök att komma ut och möta budbärarna.

Jag började huttra i diket eftersom mina kläder var helt vätskegenomfuktiga och solarna nu var helt borta. De hade ersatts av en superklar och mycket skarp månhimmel 12. Förutom att jag verkligen ogillade att bli hunsad med eller kontrollstyrd i någon annans riktning, avskydde jag att ha långvarighetstråkigt. Men vad kan man göra i ett dike i väntan på att för första och kanske enda gången få vara med om en budbärarkonfrontation? Som man dessutom blivit hyperdirekt förbjuden att vara med på eller ens se? Jag mindes att jag hade min scharlekin i fickan och att jag ibland brukade gömma små tunna spillbamburör innanför brättet på den. Spillbambun kan vara bra att ha om man vill göra mikroflöjter om man får någon ledig stund någon gång. Inte för att det händer särskilt ofta, men om jag har några avbrott tycker jag om att lyssna på melodier jag kommit på själv.

Det fanns mycket riktigt ett spillbamburör i mitt scharlekin och jag hade redan börjat göra ett hål för den första oktaven i det. Med nageln på mitt lillfinger pillade jag vant upp de två återstående hål som behövdes. Jag satte sedan flöjten till munnen och skulle just blåsa i den när dörren till Harqalds igloo flög upp. Ut klev Harqald själv, rasande och ofattbart skräckinjagande i sin fulla längd, med bar överkropp och klädd endast i hängselbyxor och grova majskängor 6.

”VAD FÖRSÖKER NI GÖRA MED MIN ORDNING!” vrålade han. ”JAG HAR PERSONLIG OCH OKLANDERLIG KONTAKT MED INFYLLNADSGUD 16, SÅ NI BÖR VARA MYCKET ANSPRÅKSLÖSA!”

Hade jag inte vetat att de små budbärarna fått evig kontrollstatus över alla varelser hade jag förmodligen fruktat för deras liv. Harqald hade verkligen en urstark personlighet 42 och nu också en ursinnighet som nästan hade samma styrka. Han vågade dessutom höja röstspektrumet till gäll basnivå mot budbärarna, något jag aldrig hade kunnat drömma om. Överbudbäraren tog ett steg närmare Harqald utan att släppa taget det minsta om händerna på sina budbärarbröder och det fåtal budbärarsystrar som stod runt igloon.

”Harqald, det är något du behöver förstå. Ditt ordningssinne har gått över styrnivå 23 och du har i din strävan att bringa ordning runt ditt eget hus fått mycket av världsuniversumets övriga delar i oordning. Allt har hamnat i minusbalans. Inte fullständighetsmycket, det kan självklart ingen av din nivåsort göra, men fullt tillräckligt för att vi nu måste komma hit och få dig att sluta skapa överfara 2.”

Harqald dubbelblinkade samstämmigt med båda ögonen precis som om han hade sovit nattvila 51 och blivit uppväckt i förvägsgryning. Jag kramade min spillbambuflöjt hårt i handen medan jag såg hur hans bröstkorg hävdes när han blinkade en gång till. Jag fick en känsla av att han inte riktigt förstod vad som höll på att hända. Nu kommer den tänkte jag, nu kommer konfrontationsbataljen! Men Harqald vände sig bara om och gick in och stängde dörren till igloon mellanhårt bakom sig. Bara så där? Och varför gjorde inte budbärarna något?

Efter att ytterligare någon beko passerat var jag så kall att jag helt tappat känseln i benen och fötterna. Jag kände att jag var tvungen att resa mig, men hur skulle jag göra det utan att de små budbärarna fick syn på mig? När jag långsamt ändå började röra mig kände jag omedelbart ett hårt föremål mot ena knäet. Jag försiktigt drog handen längs det hårda föremålet tyckte jag att det verkade vara gjort av någon protometall, möjligen stillknoxia 101. Det fanns plats nog att få in lite av fingrarna bakom och jag förstod genast att det måste vara ett handtag. Ett handtag här i marken? Märkligt. Jag började gräva med båda händerna runt sidorna på handtaget och efter en stund kände jag att handtaget faktiskt satt fast i någon slags lucka eller dörr. Jag fortsatte att gräva en stund trots att fingrarna var stelfrusna och fick slutligen bort tillräckligt mycket jord och lera för att kunna konstatera att det faktiskt var en liten dörr där. Eftersom jag ibland kan vara väldigt lättdistraherad var snart allt mitt fokus på dörren och jag glömde bort både Harqald, budbärarna och den pågående konfrontationen. Jag drog allt vad jag orkade i handtaget med båda händerna till dörren slutligen öppnades och bakom den uppenbarades en smal gång. Trots att den var så smal var den tillräckligt bred för att någon i min storlek skulle kunna krypa in där och innan jag hunnit tänka mer på saken hade jag redan gjort det. Jag lämnade luckan bakom mig lite på glänt .

Mina händer famlade längs väggarna i mörkret och hittade efter ett tag ett litet snöre med en tofsliknande sak fäst nedtill som hängde i taket. I ren iver och helt utan eftertanke drog jag omgående i tofsen, varpå en lång rad infraljuslampor 33 tändes. Nu såg jag att den lilla gången jag hittat fortsatte så långt bort att den verkade oändlig . Efter att ha krupit vidare ganska länge blev gångens tak högre och när jag så småningom kunde stå raklång började jag småspringa för att få upp värmen i mina stelfrusna ben.  Jag var som i feberuppskattningstrance 58 och hade helt tappat tidsupplevelsefaktorn, men jag måste nog ha joggat i över fyra bekos när jag plötsligt nästan slog ansiktet i ett  runt litet fönster. Fönstret såg precis ut som ett sådant jag sett på ett flertal grundholostatskärmar när vi studerade vattenfarkostanekdoter steg 2 under den termin vi hade några introduktionsbekos i historisk begynnelse. Det måste varit under det första årets obligatoriska lärdomsutbildning. När jag knackade försiktigt på glaset noterade jag direkt att det var minst belägringsmassivt 75 eller 76 och att det var helt grönt av urgammelmossa i kanterna. Jag satte ansiktet så nära jag kunde för att försöka se vad som fanns bakom.  Vita normalpersonliga ben, fast många gånger större låg inbäddade i proportionsmässigt lika stora muskler på andra sidan glaset. De köttiga blodröda musklerna rörde sig hela tiden precis som om de förflyttade sig runt och hela tiden var på väg någonstans. Nu började jag faktiskt bli lite rädd för första gången, men det var åtminstone betydligt varmare här än ute i det kalla diket. Och jag var helt besatt av vetgirighetintresse 1.

Jag började dra lite i kanterna på fönstret, men det satt fast som forntidsurberget, helt omöjligt att rubba. Kanske var det här en återvändsgränd? Det verkade som jag inte skulle komma längre nu när jag av en tillfällighet äntligen hamnat i en ny världstillvaroupplevelse som var raka motsatsen till den tyranniske Harqalds fyrkantiga tvångsvardag. Jag blev med ens väldigt trött och satte mig uppgivet på marken. Efter en stund tog jag fram den enda tröst jag hade, min mikroflöjt, och började långsamt spela en visa jag hade lärt mig vid förmiddagsslåttern samma år. Den var sorgsen och handlade om en barnkvinna från realtidsepoken som var olyckligt kär i flera olika ideal samtidigt. Ett klassiskt och banalt, men tidlöst mikroflöjttema. När jag spelat visan till slut kände jag en pust av luft i nacken som måste ha kommit från fönstret, och när jag vände mig stod det mycket riktigt på glänt. Jag tänkte inte på det just då, men senare slog det mig att musiken jag spelade verkade ha varit någon slags nyckel. Och det är väl så, musik är nästan alltid en nyckel till någonting, även mikroflöjtmusik. Eller kanske i synnerhet mikroflöjtmusik om man tänker lite på det. Fönstret som nu hade öppnat sig utgjorde inte bara en väg vidare, den kändes också som den enda möjliga vägen för mig att gå härifrån. Jag uppfylldes av en helt fräsrenad känsla 12 när jag förstod att jag faktiskt var en del av någonting större, ett större som talade till mig och sa. ”Du kunde lösenordet, så nu dras du in i det innersta.” Vad annat kunde jag göra än att krypa in genom fönstret?

Luften där inne var varm och lite kvalmig och påminde väldigt mycket om hur det brukade luktade borta i Josefaliums slakteri. Varmt blod och kött är väl ingens favoritdoft om man inte är en neropuma 36 eller en quadrizzlybjörn 11. Eller möjligen om man inte hade ätit på en hel skördetermin. Det var fullt av mindre gångar och jag märkte att alla verkade vara återvändsgränder när jag försökte ta mig in i dem. Till slut hittade jag ändå en väg upp i en av dem och det var inga problem att hitta avsatser att klättra på.

Jag vet inte hur länge jag hade klättrat, men jag var varm och kladdig av att greppa tag i de enorma musklerna på min färd uppåt, då jag märkte att jag inte kunde komma längre om jag inte kröp genom en mycket smal gång. Den var delvis blockerad av en stor vägg som liknade ringmuskel 5 på Gerfarnos antitjurar borta på Lidenstraals kreaturfarm 39. Men betydligt större så klart. Jag pressade köttväggarna åt sidan med all min kraft till jag kunde klämma mig genom, varpå väggarna slöts om mig med ett så hårt tryck att jag omgående sköts iväg uppåt. Bara några milibekos senare flög jag ut på andra sidan där jag landade med en duns på golvet i en stor sal helt i tegel. Jag reste mig upp och stirrade på väggarna som var täckta av hyllplan efter hyllplan i vad som för mig var oändliga rader. Där stod alla ting man överhuvudtaget kan tänka sig uppradade i en sådan exakt ordning att man direkt skulle ha märkt om något fattades där. Det fanns bara två fönster i hela den enorma salen och de satt högst uppe strax intill varandra på den ena väggen. Det fanns en stege under och jag behövde inte längre göra några val själv eftersom min kropp drogs dit. Och jag började klättra uppför.

Ju högre upp för stegen jag kom desto starkare hördes ett surrande ljud liknande det från en lavatransformatorstation 74 på Femfaldighetsberget. Vid stegens slut var surrandet så intensivt att det kändes som om hela mitt huvud vibrerade och jag tog de sista kliven med händerna för öronen till jag var i jämnhöjd med fönsterrutan. Den var nästan helt täckt av imma så jag plockade fram mitt scharlekin igen och med hjälp av det lyckades jag gnugga rutan tillräckligt ren för att kunna se genom den. Det verkade vara skymning utanför och jag såg att det stod människor som höll varandra i händerna där. Människor som var… de små budbärarna? Och de var verkligen små, de såg mycket mindre ut nu än alldeles nyss då jag hade träffat dem. När budbärarna på ett ögonblick blixtsnabbt panorerade i sidled ett halvt varv runt såg jag förrumshallen i Harqalds igloo. En enorm hand greppade tag om ett skohorn innan budbärarna panorerade tillbaka igen och handen slungade skohornet med våldsam kraft mot klungan, upphovet till Harqalds irritation. Sedan drogs ytterdörren igen med ett brak. Hur orimligt det än verkade behövde man inte vara någon kunskapsomfångsmästare 98 för att förstå att jag nu befann mig inuti Haralds huvud.

Jag, Jeduhandafar, fyra år gammal och en helt obetydlig spateltuggare 7 i påtvingat förhandsfrivillig tjänst 6 hos den strikta och fantasilösa Harqald, hade inte bara fått kontakt med de små budbärarna, utan också på något sätt tagit mig in i Harqalds huvud. Det hela var obegripligt. Och dessutom kunde jag se ut genom hans ögon, jag kunde se allt han såg och gjorde. Men vad som oroade mig var att jag också såg att budbärarna inte gjorde någonting. När jag pratade med dem tidigare på dagen hade de ju lovat att kasta en hink vatten i ansiktet på Harqald för att få honom att besinna sig. Varför hade de då inga hinkar med sig? Varför stod de bara tysta där utanför hans dörr och utan att göra något annat än att hålla varandra i händerna? Tänk om de aldrig ens hade haft någon plan?

Jag rycktes ur mina funderingar av en hög ringsignal och såg mig förvånat omkring. Det kunde väl knappast finnas ett telefoniaggregat 19 inne i Haralds huvud? Men sedan ringde det ännu en gång och jag lät min blick snabbt svepa  över den enorma och perfekt välorganiserade salen. Där på ett mycket vackert och helt blankpolerat träbord av säsongsfrustad ek mitt i salen upptäckte jag faktiskt ett telefoniaggregat 19. En gammal originalmodell med rundrotationsskiva för siffrorna och jag hade hört sägner om att konversationsluren på den var så tung att lyfta att man behövde vara minst beredvillighetsingenjör 3 för att klara det. När ringsignalen hördes för tredje gången började jag skyndsamt ta mig nedför stegen igen för att försöka svara. Jag hade aldrig någonsin sett ett telefoniaggregat 19 i verkligheten förut och ännu mindre försökt tala i en. När den 17:e ringsignalen ljöd genom tegelsalen var jag äntligen nere på golvet och kastade mig så att jag hann lyfta på konversationsluren mitt i den 18:e ringningen. Jag harklade mig snabbt och talade sedan.

”Upplysningshälsning 81! Detta är Jeduhandafar som för första gången premiärtalar i konversationsluren!” sa jag andfått, men också helt högtidlighetsartigt 26, precis som jag läst i Ragenheimrullen i bokstavsförkovringens cellulosabibliotek att man skulle göra.

”Väl mottagingssvarat! Detta är överbudbärare Thelander som telefoneringskontaktar med nödvändig avsikt!” hörde jag en kraftfull stämma säga genom luren.

Nu fick jag plötsligt svar på alla mina frågor. Budbärarna hade hela tiden räknat med att jag skulle vara alltför nyfiken för att inte smyga efter. De hade också räknat med att jag så småningom skulle hitta en väg in i Harqald, även om de tyckte att det tagit ett par bekos för länge. Samtalet blev inte särskilt långt, överbudbärare Thelander hade bara en enda instruktion till mig. ”Ruska om Harald riktigt ordentligt från insidan”.

Jag tog omedelbart itu med mina uppgifter. Ivrig men också med stor vördnad inför mitt uppdrags allvarliga natur började jag välta alla föremål jag kunde hitta över ända. Våghalsig som en underhållningstekniker 37 klättrade jag hela vägen till toppen av Haralds inre hyllplan för att kunna vräka ned allt som stått där i prydliga rader. När tillfälle uppstod blandade jag också om eller rent av flyttade saker till andra delar av salen. När jag till slut försäkrat mig om att ingenting var kategoriserat eller prydligt välordnat längre föll jag utmattad ihop på golvet. I samma sekund vräkte en enorm flodvåg in uppifrån Harqalds ansikte och fyllde omgående hela salen med vatten. Sedan minns jag inget mer.

Jag kan inte avgöra hur länge jag var chockerad i djupsömnsmedvetslöshet 86, men när jag öppnade ögonen var jag inte kvar inne i Harqald längre. Det var ljust ute igen och bredvid mitt huvud låg en stor hink i metall, en sådan man brukar hämta vatten ur brunnen med. Det tog mig inte lång stund att inse att jag befann mig på gräsmattan i Harqalds trädgård och nästan lika snabbt såg jag Harqald själv en bit bort. Han försökte tafatt sparka en röd underhållningskula 72 mellan två av staketstolparna, men det såg väldigt ovant ut. Som om det var första gången han försökte, vilket också var troligt. Jag reste mig sakta och började gå bort mot honom. Mina ben darrade eftersom jag inte hade en aning om hur arg han skulle vara eller vilket straff jag kunde tänkas få för det jag hade gjort. När jag var precis bakom honom stannade jag och tog ett djupt andetag innan jag försiktigt knackade honom på axeln med pekfingret. Harald ryckte till och vände sig mot mig. Han såg lika osäker och rädd ut som jag själv kände mig. Men för första gången såg jag honom faktiskt försöka forma läpparna till ett blygt leende.