Förbjuden sandaldans.

Ytterligare en liten shortstory jag skrev i gymnasiet och hittade i en rostig gammal fil på datorn. Nu en gnutta uppfräschad.

Han satt som vanligt längst ut till höger på den näst bakersta bänkraden i klassrummet. Och som alla andra dagar den senaste månaden med blicken drömmande mot Jonas sandaler. Tänk att få ta på sig dem och dansa runt på skolgården! ”Det man aldrig har haft åtrår man mest” brukade hans pappa mumla efter några tipsextragroggar på lördagen om grannfrun vinkade från andra sidan staketet. Exakt vad det betydde hade han förgäves försökt förstå, men för en som aldrig fått dansa i Jonas sandaler var det ändå lätt att förstå själva orden i talesättet. Nästan alla andra pojkar i klassen hade fått göra det, men aldrig han. Frustrationen hade gradvis växt sig allt starkare och nu var han helt sprickfärdig av sandaldansarlust.

En enkel om än inte särskilt genomtänkt plan hade nu börjat gro i honom. En desperat pojkes plan. Det var ingen tvekan om att han skulle få stryk om han gjorde det utan lov, men det var inte ens möjligt att föreställa sig att det inte skulle vara värt det. Därför räckte han nu upp handen och bad fröken om lov att få gå på toaletten. Deras ofta alltför snälla lärarinna Malou lät honom som väntat göra det, så han reste sig och gick med snabba steg och hjärtat bultande i riktning mot toaletten. När han passerade Jonas bänk grabbade han snabbt som en kobra åt sig sandalerna och började springa. Jonas hade som vanligt ett oroligt öga vakande över sina sandaler och kvävde ett skrik av förskräckelse. Men det var för sent och på några sekunder var både sandalerna och den danssugne klasskamraten försvunna ut genom klassrummets dörr springandes ut mot skolgården. Reglerna sade att endast en elev åt gången fick lämna klassrummet under lektionstid, så tiden var på hans sida.

Väl ute i vårsolen på den öde skolgården spände han snabbt på sig Jonas sandaler och satte omedelbart igång en egenhändigt intränad och in i minsta detalj regisserad regndans. Han var precis klar och sträckte armarna mot himmeln i en segergest när det ringde ut och Jonas och de andra pojkarna i klassen kom rusande mot honom. Nu skulle han få stryk, men han stod bara helt stilla med blicken upp mot molnen som redan tätnat en aning, hög på sitt lyckorus. Jonas knytnäve träffade honom hårt på läppen som sprack av första slaget. Under hela den tid Jonas ilsket tog av honom sandalerna log han fortfarande med munnen full av blod. Smärtan och vad som kändes som några lösa tänder betydde ingenting. Nu hade äntligen han också dansat i Jonas sandaler.

Gruvliv del 3.

När man är nybörjare i stugsammanhang blir det lilla väldigt lätt stort. Som att hitta en kopparorm under en sten till exempel. Visserligen gick jag i Mulleskola under 1970-talets sista år (jag vet, så gammal är jag) så varken huggormar, tvestjärtar eller högar av kulformade harpluttar är något nytt för mig. Ändå känns det som att naturen kommer tillbaka och på nytt på en och samma gång nu.

wp-1464256773476.jpg

När man vänder på stenar eller gräver upp jorden i trädgårdslanden möts man varje gång av nya skalbaggar, spindlar, larver och myrkolonier. Det kan låta lite fånigt, men jag blir ofta uppspelt numera när jag för några sekunder tänker på alla de universum av mindre kryp vi har som grannar och som man normalt inte ägnar någon större tanke. Jag har för mig att jag läste någon artikel nyligen där forskare kommit fram till att just myrorna skulle bli den dominerande arten på jorden om människorna försvann helt över en natt. Att döma av antalet stackar på vår lilla tomt verkar det rimligt.

wp-1464256161841.jpg

Ödlor eller salamandrar har jag knappt sett sedan jag var barn, och jag hoppas verkligen inte att våra katter hinner utrota dem helt här. Än så länge har de tagit betydligt fler sådana än de tagit näbbmöss och sorkar. Rättelse: Jax har fångat byten. Opie väntar fortfarande på att jaktinstinkterna ska slå igenom och har ännu inte toppat den halvätna skiva formfranska och de sotiga grillkorvar han stolt visade upp på balkongen hemma i Orminge förrförra sommaren.

wp-1464256020623.jpg

Förra veckan hittade jag dessutom skalet från ett litet ägg på tomten. Det uppenbara gör sig påmint och fantasin sätts i gungning när man inser att andra fåglar än höns lägger ägg.

wp-1464255858119.jpg

Trots att jag fått låna fina böcker av bland annat Anna på jobbet om skötseln av äldre trädgårdar är det svårt att hejda sig. Vi VET att man ska avvakta första sommaren och se vad som dyker upp när det blommar. Men det går inte att låta bli att göra fint i landen. Vi sparar fläckvis växter som verkar vara gamla torparväxter och vi planterar om en del på andra ställen. Dessutom verkar perenna växter finnas i oändlig utsträckning.

wp-1464256114237.jpg

Utforskningen av gruvan fortgår, men består än så länge av att Hårdrocks-Peter letar historia i arkiv och några ströfynd av metall i trädgården. Tydligen måste kanske en resa till något arkiv i Vadstena företas under sommaren för att bringa ytterligare klarhet.

Dessutom börjar det bli hög tid att ta på sig stövlarna och få lite förstahandsinformation inifrån.

screenshot_20160526-114105.png

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för menyerna i grufstugan.com. Jag jobbar mycket med dem nu och alla flikar har underavdelningar där man enkelt kan hitta det man vill ha. Enstaka dikter, noveller och lite annat jag skrev för länge sedan. Till exempel matchrapporter från korpfotbollstiden. De är inte så språkligt bra och välskrivna, men kan vara roliga på något nostalgiskt plan för en och annan.

Harqald.

Jag kunde ofta känna mig orättfärdigt tillrättavisad, som om jag hela tiden fick små, men mycket vassa puffar i sidan av någon med en osynlig pekpinne. Och det gillade jag inte så klart. Jag ville varken gå i något rakt led eller flyta med strömmen, särskilt inte Harqalds ström. Harqald gillade, nej han krävde, raka exakta linjer och han tålde inga som helst utsvävningar eller avvikelser från den ordning han hade skapat. Han visade heller aldrig minsta gnutta förståelse för de som ibland kunde kände sig lite dragna åt något mer oväntat. Försökte jag till exempel se mig omkring i naturen efter en vacker fjäril eller en ovanlig fågel när vi promenerade eller arbetade på kolhydratursprungsfält 7 eller 8, knuffade han bara till mig utan att ens röra en min. Varje gång var knuffen lite hårdare och en del dagar delades den ut om jag så bara försökte tänka en fantasifull tanke. Ofta undrade jag om han kände till de här obehagliga sidorna hos sig själv, men det gjorde han förmodligen. Han verkade veta allt. Dessutom tyckte han nog själv att han var väldigt övermogen och färdigutvecklad nu när han befann sig i mittenföråldringsfas 53. Vad det nu är att skryta om då alla kommer dit förr eller senare. Jag vet inte exakt var gränsen går för övermognad och det gör förmodligen inte någon i hela Saint Kwonaschta. Han ville nog helt enkelt regissera hela livet, inte bara sitt eget, utan också mitt och alla andras. Han var ju ändå den ökända Harqald. Inte den hårfagre Harqald vi läste om redan under andra perioden av prioutbildning 94, i synnerhet inte nu när han hade så lite hår kvar, men den arge var han utan tvekan. Harqald den arge, alltid så arg, eller på en bättre dag i alla fall väldigt butter. Han sa ofta att vi inte kände infyllnadsgud 16 så som han gjorde, att vi inte var lika fyllda av inspirerandet, och det är säkert sant. Jag har aldrig ens velat ha det han och många av er andra kallar för infyllnadsgud 16. Jag vill inte ens veta vad det är. Ändå tror jag att han till råga på allt ofta blandade ihop sina egna och sin infyllnadsguds begrepp. En gång när han inte var på sin vakt beslöt jag att det var dags att skicka iväg det oheliga nödsamtalet. Kort därefter tog de små budbärarna kontakt och det är det jag ska berätta om nu.

wp-1463050473830.png

Så fort jag hade blivit godkänd som tillförlitligt lågantastlig 67 berättade jag som det var.

”Harald är inte längre kontaktbar, han har gått för långt. Han har inte ett enda synligt spår av soppan vi åt i måndags kvar varken på sina kläder eller runt sin mun. Jag vet att någorlunda överdriven födointagshygien 6 inte är något skäl för totalgenomgranskning 15, men det borde vara en ledtråd om att något kanske inte står rätt till?” flämtade jag fram i ett enda långt svep innan jag var tvungen att hämta andan.

Budbärarna verkade nickade från den andra sidan av trådens relativt okomplicerade nystan. Både instämmande och som hade hoppats, lite oroade. Och det borde de vara. Det jag nu precis lagt fram var inget bra tecken, det var obestridligt sant och det visste alla. Så fort jag hämtat mig en aning fortsatte jag att berätta om mina bekymmer i högt tempo, mest för att inte hinna komma in i förvirringstvivlelfas 3.

”Och en gång när jag blev ledsen och sprang till mitt rum stoppade han mig inte, trots att han visste att jag hellre skulle varit ute och klättrat i träd än att ligga hemma på sängen och gråtande spela demoversionen av surkart 33!” Det senare skrek jag nästan med mina lojala trefjärdedelsstämband 17.

”Han visar ingen förståelse alls för våra påtvingade strukturkänslor av vare sig moralmotto 25 eller 26!”

Efter några långsamma mentaluppstigningsvarv 11 tog en mycket dominant och för mig helt obekant stämma till orda. Det lät som rösten kom från en enorm ljudförmedlingsförstärkare 4 och det var med största sannolikhet överbudbäraren själv som talade.

”Haralds vingar har uppenbarligen blivit både insmorda och nedkletade med dysterhetens tvångsordningstjära och den enligt paragraferna nyligen avsagda och därmed förbjudna femtedelskomplicerade kärlekslusten.”

En av de medelstora budbärarna fyllde snabbt i.

”Han har inte längre förmågan att lyfta sig själv och se andra när de blir lyckoreceptorer 60 eller normalstressade 51. Vi tror att det är därför han ser allt i fyrkanter nu och vi måste snabbt fatta ett beslut om hur vi ska göra.”

”Jag tror att jag har ett nummerfritt förslag” hördes överbudbäraren igen. ”Vi måste rena Harald, starta om honom några gånger, bas-reboota honom helt enkelt.”

”Kasta en hink riktigt kallt vatten i ansiktet på honom?” föreslog jag innan jag han bita mig i tungan. Det var nog inte tillbörligt för en tillförlitligt lågantastlig 67 att komma med egna förslag, men det var ingen av budbärarna som reagerade negativt.

”Precis. Det är helt rätt” svarade den minsta budbäraren ”vi måste få honom att se bortom sig själv, vi måste göra honom till en djuphavsblankfisk med olika kulturer som armar, så långa att han kan sträcka dem bortom världsdelen, bortom det egna landet, bortom Saint Kwonaschta, bortom den egna språkfilen och den egna protonkroppen, sedan vidare ut i tomrymdalltet, runt stjärnbilderna 45 och 77, under planeternas hägringar, in under huden på solarna och gammelinsekterna, hårt in i stenarna och bakom det sista singelgruset, in i trädens blad, ned under vattenytorna om de fortfarande är kvar, och ännu längre ned till sugkopparna på insjöstjärnornas avbitna parningsarmar och stanna först vid de självlysande trollbocksfluorescerande antennerna på djuphavsgeten.”

wp-1464039291350.jpg

Det blev tyst en stund innan överbudbärarens röst återkom igen.

”Det är alltså lite av den känslan vi vill att han närmar sig.” Han lät allvarlig, men på något sätt ändå så pass nöjd att det hördes tydligt genom alla röstnivåer.

”Hur går det till när vi kastar vatten i hans ansikte då?” undrade jag uppspelt och mycket ivrig att få till en förändring. Och naturligtvis av att bli av med den osynliga pekpinnen.

”Du får genast gå åt sidan lilla skvallerangivarvän” sa överbudbäraren som jag nu erinrade mig hette broder Thelqander, förutsatt att jag mindes fyrspannsrulle 38 från det tidiga lektionsvarvet rätt. ”Det här är ingenting för blindögon ur din obefintliga ålderskatekori.”

Jag var i teknisk mening inget barn längre eftersom jag redan hade fyllt fyra år, och jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att så bryskt bli ogiltigförklarad. Det var ju ändå jag som hade ringt samtalet och tagit kontakt! Och utan mig skulle budbärarna inte ens känna till att Harqald spårat ur och blivit alldeles fyrkantig! Borde jag inte få vara med på ett lagom litet hörn då åtminstone? Utan några större förhoppningar, men jag kände ändå att jag måste vara lite påstridig, frågade jag ödmjukt.

”Kan jag få titta på? På avstånd? Det kan vara ett hur långt avstånd som helst, men jag känner att det är viktigt på över hundrasjuttio plan att jag får titta på!”

”Det är omöjligt” svarade överbudbäraren snabbt ”om du ser det här kommer du aldrig att kunna se livet som du aldrig sett det innan. Din oskuld skulle bli standardskuld, dina nyfikna ögon skulle bara kunna se tårars intorkade saltslemspår och du skulle för all framtid kräkas upp hela din ranson havrepolenta 59 så fort du svalt den!”

Jag förstod direkt att jag inte ens kunde fantisera om medgörlighet, så jag suckade ett invant låtsasmönster och lät honom förstå att jag gav upp. Därefter bugade mig ceremoniellt och frågade med spelad besvikelse var de tyckte att jag skulle gömma mig under tiden?

”Vi reser aldrig utan boplats.” sa överbudbäraren samtidigt som han uppenbarade sig i sin mest fysiska gestalt mitt framför mig. ”Bakom kullen där borta står en kåta av körsbärsnäver. I den brinner en trekvartseld och det finns varmt originalkaffe 29 i en kopparpanna under varje sten. Du kan sätta dig på det otvättade jasminriset där inne och vänta. Vi kommer tillbaka senast om ett medelkort snarast och berättar hur det hela har avlöpt. Det kan ta antingen en halv evighet eller en mellanlång stund, men i ärlighetens namn tror jag inte att du är kapabel att grundförutsättningsmärka någon skillnad.”

Mycket besviken började jag gå bort mot kåtan medan alla de nu uppenbarade budbärarna samlade sig i en traditionell ring, hand i hand för att binda sig samman med varandra så mycket att de fick inkarnationskraft nog att ge sig på formateringen av Harqald. Jag hade ingen aning om hur stark Harqald var, men hade heller inte hört talas om något formateringsfall där budbärarna misslyckats. När jag klättrat över kullen och såg röken från kåtans skorsten vände jag mig bakåt för ett ögonblick och såg att också budbärarna börjat gå. De gick i fyra udda led i precisionsfart i riktning mot Harqalds igloo.

Harqald som var både fyrkantig och arg så ofta, ville att allt skulle vara så symmetriskt det överhuvudtaget var möjligt. Självklart var även hans egen boning både inräknad och ett resultat av det. Han pratade sällan med mig, men en gång när han faktiskt var på humör 76, kanske för att han lyckats strömlinjeforma något eller någon nyligen, berättade han allt för mig om igloon och att den var en perfekt konstruktionen för en byggnadsvardagsboning 41. Trots sin till utseendet runda form var den i själva verket det kanske mest praktiska och fyrkantiga bygget som en varelse från vår epok kunde åstadkomma. Det var också därför han hade byggt en igloo åt sig själv av urantegel. Snö och is var inte något särskilt praktiskt val när man gjorde önskningar ur materialflora 14 om man bodde på ett ställe där det fanns olika årstider och där det regelbundet blev plusgrader. Då kunde man gott använda tegel i stället. Urantegel var ju ändå det näst bästa materialet i ekosystemet och om man bodde så här nära Tälvesburgens lerodlingar var det nog till och med det bästa. Efter den öppenhjärtliga utläggningen i antiskeptisk arkitekturplanering 64 har jag inget minne av att Harqald någonsin pratade lika länge eller berättade lika mycket för mig om något ur sin privata världsbild 28 igen.

wp-1464039447351.jpg

Jag stannade utanför budbärarnas kåta, men hade inga planer på att gå in där, så efter att ha försäkrat mig om att jag inte var spårad vände jag helt om och började sakta åla mig tillbaka uppför kullen igen. När jag närmade mig toppen tog jag av mig mitt scharlekin och stoppade det i fickan. I Saint Kwonaschta måste alla ha ett körsbärsrött scharlekin på huvudet, och förutom att det ser ganska fånigt ut syns man väldigt bra på långt håll när man har det på sig. Jag tittade försiktigt ut över kullens kant och såg att budbärarna fortfarande gick i fyra udda led rakt mot Harqalds igloo. Nej, det här var omöjligt, jag kunde bara inte missa allt det här tänkte jag och hävde mig över kullens kant, rullade mig sedan snabbt ned och sprang på huk som en fullfjädrad blixtgrenadjär 4 mot närmsta buske. Jag väntade en stund eftersom jag inte ville komma för nära och bli upptäckt av budbärarna. Under tiden dök ekot av Harqalds röst upp i mitt huvud.

Glöm inte att alla sagor och berättelser redan är berättade, till och med alla variationerna är gjorda. Dessutom är de bara trams. Du ska inte tro att du är något, så du kan lika gärna rätta in dig i ledet.

Jag tror att han sa exakt de orden till mig på min tredje födelsedag, men nu lät det som om han pratade direkt till mig. Nästan direkt inuti mig. Orden kom som om de var helt verkliga och uttalades från någon knappt en retak från mig. Jag rös till. Inte för vad Harqalds röst hade sagt, men för att jag för första gången hörde något som liknade rädsla i återskapandet av hans röst. Det där var inte samma hårda och enkelriktade Harqald den arges röstspektrum väl? Han kanske anade att något höll på att rubba hans världsbild nu och han kanske till och med hade blivit rädd och osäker eftersom han inte visste riktigt vad som var på gång? En svindlande tanke.

ag tog sikte på en ny buske och sprang dit så fort jag kunde, fortfarande hukande, och stannade bakom den. Budbärarna hade kommit fram till Haralds igloo och började nu bre ut sig i en ring runt den med händerna helt sammanflätade, men utan facklor. De mässande inte någon monoton sång eller besvärjelse som jag hade föreställt mig att de skulle göra, de bara stod där. Hela min kropp skakade av upphetsning och jag kröp ned i diket intill och började nu åla mig som en pandaorm 96 för att komma närmare. Att det var både kallt och blött i diket brydde jag mig inte om, jag måste bara få se vad som hände med Harqald.

När båda solarna till slut sjunkit ned i nordväst stod budbärarna fortfarande kvar i samma ring runt Harqalds igloo. Nu måste det ha gått minst tre bekos, men ingen av budbärarna gjorde någon ansats att flytta på sig eller lägga fram någon helig formel för att driva ut Harqald ur igloon. Harqald som utan tvekan befann sig där inne gjorde heller inga försök att komma ut och möta budbärarna.

Jag började huttra i diket eftersom mina kläder var helt vätskegenomfuktiga och solarna nu var helt borta. De hade ersatts av en superklar och mycket skarp månhimmel 12. Förutom att jag verkligen ogillade att bli hunsad med eller kontrollstyrd i någon annans riktning, avskydde jag att ha långvarighetstråkigt. Men vad kan man göra i ett dike i väntan på att för första och kanske enda gången få vara med om en budbärarkonfrontation? Som man dessutom blivit hyperdirekt förbjuden att vara med på eller ens se? Jag mindes att jag hade min scharlekin i fickan och att jag ibland brukade gömma små tunna spillbamburör innanför brättet på den. Spillbambun kan vara bra att ha om man vill göra mikroflöjter om man får någon ledig stund någon gång. Inte för att det händer särskilt ofta, men om jag har några avbrott tycker jag om att lyssna på melodier jag kommit på själv.

Det fanns mycket riktigt ett spillbamburör i mitt scharlekin och jag hade redan börjat göra ett hål för den första oktaven i det. Med nageln på mitt lillfinger pillade jag vant upp de två återstående hål som behövdes. Jag satte sedan flöjten till munnen och skulle just blåsa i den när dörren till Harqalds igloo flög upp. Ut klev Harqald själv, rasande och ofattbart skräckinjagande i sin fulla längd, med bar överkropp och klädd endast i hängselbyxor och grova majskängor 6.

wp-1464039313037.jpg

VAD FÖRSÖKER NI GÖRA MED MIN ORDNING!” vrålade han. ”JAG HAR PERSONLIG OCH OKLANDERLIG KONTAKT MED INFYLLNADSGUD 16, SÅ NI BÖR VARA MYCKET ANSPRÅKSLÖSA!”

Hade jag inte vetat att de små budbärarna fått evig kontrollstatus över alla varelser hade jag förmodligen fruktat för deras liv. Harqald hade verkligen en urstark personlighet 42 och nu också en ursinnighet som nästan hade samma styrka. Han vågade dessutom höja röstspektrumet till gäll basnivå mot budbärarna, något jag aldrig hade kunnat drömma om. Överbudbäraren tog ett steg närmare Harqald utan att släppa taget det minsta om händerna på sina budbärarbröder och det fåtal budbärarsystrar som stod runt igloon.

”Harqald, det är något du behöver förstå. Ditt ordningssinne har gått över styrnivå 23 och du har i din strävan att bringa ordning runt ditt eget hus fått mycket av världsuniversumets övriga delar i oordning. Allt har hamnat i minusbalans. Inte fullständighetsmycket, det kan självklart ingen av din nivåsort göra, men fullt tillräckligt för att vi nu måste komma hit och få dig att sluta skapa överfara 2.”

Harqald dubbelblinkade samstämmigt med båda ögonen precis som om han hade sovit nattvila 51 och blivit uppväckt i förvägsgryning. Jag kramade min spillbambuflöjt hårt i handen medan jag såg hur hans bröstkorg hävdes när han blinkade en gång till. Jag fick en känsla av att han inte riktigt förstod vad som höll på att hända. Nu kommer den tänkte jag, nu kommer konfrontationsbataljen! Men Harqald vände sig bara om och gick in och stängde dörren till igloon mellanhårt bakom sig. Bara så där? Och varför gjorde inte budbärarna något?

Efter att ytterligare någon beko passerat var jag så kall att jag helt tappat känseln i benen och fötterna. Jag kände att jag var tvungen att resa mig, men hur skulle jag göra det utan att de små budbärarna fick syn på mig? När jag långsamt ändå började röra mig kände jag omedelbart ett hårt föremål mot ena knäet. Jag försiktigt drog handen längs det hårda föremålet tyckte jag att det verkade vara gjort av någon protometall, möjligen stillknoxia 101. Det fanns plats nog att få in lite av fingrarna bakom och jag förstod genast att det måste vara ett handtag. Ett handtag här i marken? Märkligt. Jag började gräva med båda händerna runt sidorna på handtaget och efter en stund kände jag att handtaget faktiskt satt fast i någon slags lucka eller dörr. Jag fortsatte att gräva en stund trots att fingrarna var stelfrusna och fick slutligen bort tillräckligt mycket jord och lera för att kunna konstatera att det faktiskt var en liten dörr där. Eftersom jag ibland kan vara väldigt lättdistraherad var snart allt mitt fokus på dörren och jag glömde bort både Harqald, budbärarna och den pågående konfrontationen. Jag drog allt vad jag orkade i handtaget med båda händerna till dörren slutligen öppnades och bakom den uppenbarades en smal gång. Trots att den var så smal var den tillräckligt bred för att någon i min storlek skulle kunna krypa in där och innan jag hunnit tänka mer på saken hade jag redan gjort det. Jag lämnade luckan bakom mig lite på glänt .

wp-1464039466395.jpg

Mina händer famlade längs väggarna i mörkret och hittade efter ett tag ett litet snöre med en tofsliknande sak fäst nedtill som hängde i taket. I ren iver och helt utan eftertanke drog jag omgående i tofsen, varpå en lång rad infraljuslampor 33 tändes. Nu såg jag att den lilla gången jag hittat fortsatte så långt bort att den verkade oändlig . Efter att ha krupit vidare ganska länge blev gångens tak högre och när jag så småningom kunde stå raklång började jag småspringa för att få upp värmen i mina stelfrusna ben.  Jag var som i feberuppskattningstrance 58 och hade helt tappat tidsupplevelsefaktorn, men jag måste nog ha joggat i över fyra bekos när jag plötsligt nästan slog ansiktet i ett  runt litet fönster. Fönstret såg precis ut som ett sådant jag sett på ett flertal grundholostatskärmar när vi studerade vattenfarkostanekdoter steg 2 under den termin vi hade några introduktionsbekos i historisk begynnelse. Det måste varit under det första årets obligatoriska lärdomsutbildning. När jag knackade försiktigt på glaset noterade jag direkt att det var minst belägringsmassivt 75 eller 76 och att det var helt grönt av urgammelmossa i kanterna. Jag satte ansiktet så nära jag kunde för att försöka se vad som fanns bakom.  Vita normalpersonliga ben, fast många gånger större låg inbäddade i proportionsmässigt lika stora muskler på andra sidan glaset. De köttiga blodröda musklerna rörde sig hela tiden precis som om de förflyttade sig runt och hela tiden var på väg någonstans. Nu började jag faktiskt bli lite rädd för första gången, men det var åtminstone betydligt varmare här än ute i det kalla diket. Och jag var helt besatt av vetgirighetintresse 1.

Jag började dra lite i kanterna på fönstret, men det satt fast som forntidsurberget, helt omöjligt att rubba. Kanske var det här en återvändsgränd? Det verkade som jag inte skulle komma längre nu när jag av en tillfällighet äntligen hamnat i en ny världstillvaroupplevelse som var raka motsatsen till den tyranniske Harqalds fyrkantiga tvångsvardag. Jag blev med ens väldigt trött och satte mig uppgivet på marken. Efter en stund tog jag fram den enda tröst jag hade, min mikroflöjt, och började långsamt spela en visa jag hade lärt mig vid förmiddagsslåttern samma år. Den var sorgsen och handlade om en barnkvinna från realtidsepoken som var olyckligt kär i flera olika ideal samtidigt. Ett klassiskt och banalt, men tidlöst mikroflöjttema. När jag spelat visan till slut kände jag en pust av luft i nacken som måste ha kommit från fönstret, och när jag vände mig stod det mycket riktigt på glänt. Jag tänkte inte på det just då, men senare slog det mig att musiken jag spelade verkade ha varit någon slags nyckel. Och det är väl så, musik är nästan alltid en nyckel till någonting, även mikroflöjtmusik. Eller kanske i synnerhet mikroflöjtmusik om man tänker lite på det. Fönstret som nu hade öppnat sig utgjorde inte bara en väg vidare, den kändes också som den enda möjliga vägen för mig att gå härifrån. Jag uppfylldes av en helt fräsrenad känsla 12 när jag förstod att jag faktiskt var en del av någonting större, ett större som talade till mig och sa. ”Du kunde lösenordet, så nu dras du in i det innersta.” Vad annat kunde jag göra än att krypa in genom fönstret?

Luften där inne var varm och lite kvalmig och påminde väldigt mycket om hur det brukade luktade borta i Josefaliums slakteri. Varmt blod och kött är väl ingens favoritdoft om man inte är en neropuma 36 eller en quadrizzlybjörn 11. Eller möjligen om man inte hade ätit på en hel skördetermin. Det var fullt av mindre gångar och jag märkte att alla verkade vara återvändsgränder när jag försökte ta mig in i dem. Till slut hittade jag ändå en väg upp i en av dem och det var inga problem att hitta avsatser att klättra på.

wp-1464039447351.jpg

Jag vet inte hur länge jag hade klättrat, men jag var varm och kladdig av att greppa tag i de enorma musklerna på min färd uppåt, då jag märkte att jag inte kunde komma längre om jag inte kröp genom en mycket smal gång. Den var delvis blockerad av en stor vägg som liknade ringmuskel 5 på Gerfarnos antitjurar borta på Lidenstraals kreaturfarm 39. Men betydligt större så klart. Jag pressade köttväggarna åt sidan med all min kraft till jag kunde klämma mig genom, varpå väggarna slöts om mig med ett så hårt tryck att jag omgående sköts iväg uppåt. Bara några milibekos senare flög jag ut på andra sidan där jag landade med en duns på golvet i en stor sal helt i tegel. Jag reste mig upp och stirrade på väggarna som var täckta av hyllplan efter hyllplan i vad som för mig var oändliga rader. Där stod alla ting man överhuvudtaget kan tänka sig uppradade i en sådan exakt ordning att man direkt skulle ha märkt om något fattades där. Det fanns bara två fönster i hela den enorma salen och de satt högst uppe strax intill varandra på den ena väggen. Det fanns en stege under och jag behövde inte längre göra några val själv eftersom min kropp drogs dit. Och jag började klättra uppför.

Ju högre upp för stegen jag kom desto starkare hördes ett surrande ljud liknande det från en lavatransformatorstation 74 på Femfaldighetsberget. Vid stegens slut var surrandet så intensivt att det kändes som om hela mitt huvud vibrerade och jag tog de sista kliven med händerna för öronen till jag var i jämnhöjd med fönsterrutan. Den var nästan helt täckt av imma så jag plockade fram mitt scharlekin igen och med hjälp av det lyckades jag gnugga rutan tillräckligt ren för att kunna se genom den. Det verkade vara skymning utanför och jag såg att det stod människor som höll varandra i händerna där. Människor som var… de små budbärarna? Och de var verkligen små, de såg mycket mindre ut nu än alldeles nyss då jag hade träffat dem. När budbärarna på ett ögonblick blixtsnabbt panorerade i sidled ett halvt varv runt såg jag förrumshallen i Harqalds igloo. En enorm hand greppade tag om ett skohorn innan budbärarna panorerade tillbaka igen och handen slungade skohornet med våldsam kraft mot klungan, upphovet till Harqalds irritation. Sedan drogs ytterdörren igen med ett brak. Hur orimligt det än verkade behövde man inte vara någon kunskapsomfångsmästare 98 för att förstå att jag nu befann mig inuti Haralds huvud.

Jag, Jeduhandafar, fyra år gammal och en helt obetydlig spateltuggare 7 i påtvingat förhandsfrivillig tjänst 6 hos den strikta och fantasilösa Harqald, hade inte bara fått kontakt med de små budbärarna, utan också på något sätt tagit mig in i Harqalds huvud. Det hela var obegripligt. Och dessutom kunde jag se ut genom hans ögon, jag kunde se allt han såg och gjorde. Men vad som oroade mig var att jag också såg att budbärarna inte gjorde någonting. När jag pratade med dem tidigare på dagen hade de ju lovat att kasta en hink vatten i ansiktet på Harqald för att få honom att besinna sig. Varför hade de då inga hinkar med sig? Varför stod de bara tysta där utanför hans dörr och utan att göra något annat än att hålla varandra i händerna? Tänk om de aldrig ens hade haft någon plan?

Jag rycktes ur mina funderingar av en hög ringsignal och såg mig förvånat omkring. Det kunde väl knappast finnas ett telefoniaggregat 19 inne i Haralds huvud? Men sedan ringde det ännu en gång och jag lät min blick snabbt svepa  över den enorma och perfekt välorganiserade salen. Där på ett mycket vackert och helt blankpolerat träbord av säsongsfrustad ek mitt i salen upptäckte jag faktiskt ett telefoniaggregat 19. En gammal originalmodell med rundrotationsskiva för siffrorna och jag hade hört sägner om att konversationsluren på den var så tung att lyfta att man behövde vara minst beredvillighetsingenjör 3 för att klara det. När ringsignalen hördes för tredje gången började jag skyndsamt ta mig nedför stegen igen för att försöka svara. Jag hade aldrig någonsin sett ett telefoniaggregat 19 i verkligheten förut och ännu mindre försökt tala i en. När den 17:e ringsignalen ljöd genom tegelsalen var jag äntligen nere på golvet och kastade mig så att jag hann lyfta på konversationsluren mitt i den 18:e ringningen. Jag harklade mig snabbt och talade sedan.

wp-1462268364727.jpg

”Upplysningshälsning 81! Detta är Jeduhandafar som för första gången premiärtalar i konversationsluren!” sa jag andfått, men också helt högtidlighetsartigt 26, precis som jag läst i Ragenheimrullen i bokstavsförkovringens cellulosabibliotek att man skulle göra.

”Väl mottagingssvarat! Detta är överbudbärare Thelander som telefoneringskontaktar med nödvändig avsikt!” hörde jag en kraftfull stämma säga genom luren.

Nu fick jag plötsligt svar på alla mina frågor. Budbärarna hade hela tiden räknat med att jag skulle vara alltför nyfiken för att inte smyga efter. De hade också räknat med att jag så småningom skulle hitta en väg in i Harqald, även om de tyckte att det tagit ett par bekos för länge. Samtalet blev inte särskilt långt, överbudbärare Thelander hade bara en enda instruktion till mig. ”Ruska om Harald riktigt ordentligt från insidan”.

Jag tog omedelbart itu med mina uppgifter. Ivrig men också med stor vördnad inför mitt uppdrags allvarliga natur började jag välta alla föremål jag kunde hitta över ända. Våghalsig som en underhållningstekniker 37 klättrade jag hela vägen till toppen av Haralds inre hyllplan för att kunna vräka ned allt som stått där i prydliga rader. När tillfälle uppstod blandade jag också om eller rent av flyttade saker till andra delar av salen. När jag till slut försäkrat mig om att ingenting var kategoriserat eller prydligt välordnat längre föll jag utmattad ihop på golvet. I samma sekund vräkte en enorm flodvåg in uppifrån Harqalds ansikte och fyllde omgående hela salen med vatten. Sedan minns jag inget mer.

Jag kan inte avgöra hur länge jag var chockerad i djupsömnsmedvetslöshet 86, men när jag öppnade ögonen var jag inte kvar inne i Harqald längre. Det var ljust ute igen och bredvid mitt huvud låg en stor hink i metall, en sådan man brukar hämta vatten ur brunnen med. Det tog mig inte lång stund att inse att jag befann mig på gräsmattan i Harqalds trädgård och nästan lika snabbt såg jag Harqald själv en bit bort. Han försökte tafatt sparka en röd underhållningskula 72 mellan två av staketstolparna, men det såg väldigt ovant ut. Som om det var första gången han försökte, vilket också var troligt. Jag reste mig sakta och började gå bort mot honom. Mina ben darrade eftersom jag inte hade en aning om hur arg han skulle vara eller vilket straff jag kunde tänkas få för det jag hade gjort. När jag var precis bakom honom stannade jag och tog ett djupt andetag innan jag försiktigt knackade honom på axeln med pekfingret. Harald ryckte till och vände sig mot mig. Han såg lika osäker och rädd ut som jag själv kände mig. Men för första gången såg jag honom faktiskt försöka forma läpparna till ett blygt leende.

Gruvliv del 2.

En bloggtext om att oväntat finna helt nya saker i livet att bli passionerat förälskad i.

wp-1463740961206.jpg

Att från den ena dagen till den andra ha tillgång till en enkel stuga i skogen blev betydligt mer omvälvande än jag kunnat ana. När vi skrev på arrendekontraktet med storbonden i oktober var det första och mest påtagliga som hände att jag plötsligt blev tvungen att göra plats i huvudet för helt annorlunda saker att lägga mitt fokus på. Eftersom stugan är gammal och enkel behövde vi hugga ved för att få värme och för att kunna laga mat till exempel. Det är inte svårt att hugga ved ens för en nybörjare som mig, men det intressanta är att själva verktyget yxa nu lämnade sin plats som ett abstrakt ord i periferin och blev någonting mycket påtagligt och väldigt intressant.

Jag köpte en enkel klyvyxa på en lågpriskedja för fritidstillbehör och klöv ivrigt lagom stora vedklabbar med den i nästan två månader innan jag slog sönder skaftet på den. Det berodde nog inte enbart på att jag är jättestark. Men man behöver verkligen ha en yxa när man hugger ved och årskostnaden för en lågprisyxa med en livslängd på två månader skulle hamna på ungefär femtonhundra spänn, så det blev omgående tid att uppgradera till en yxa av bättre kvalitet. Gärna en som är tillverkad i de genuina svenska skogarna, med ett handsmidet yxhuvud och med smeden i frågas initialer ingraverade. Naturligtvis med en närmast oändlig livslängd och med en prislapp jag hade skrattat mig krokig åt för ett halvår sedan.

wp-1463717854197.jpg

Bara det att saker som yxor, regnvattentunnor, skottkärror och spadar plötsligt betyder något är helt fantastiskt. Att nya intressen ersätter de gamla och att det man längtar till efter arbetsveckan på brevbärarkontoret är att få rensa ogräs, gräva upp trädgårdsland eller klura på om man kan ro iland projektet att laga det insjunkna taket på jordkällaren helt själv och utan tidigare kunskaper. Och att man gärna gräver upp landet med försiktighet och ser till att spara det man misstänker är återkommande gamla torparväxter som ska få finnas kvar.

wp-1463740991173.jpg

Och don’t get me starded on insekter, fåglar och djur. Hela nästkommande blogginlägg kommer ändå att handla om det.

Igår var jag på en kortare visit över dagen i Grufstugan med min gode vän Hårdrocks-Peter. Eftersom vi inte är tonåringar längre passar en sopplunch, lite eftermiddagskaffe med bulle och en del trädgårdspåtande alldeles utmärkt som umgängesform numera. Jag måste dock medge att jag nästan kunde känna rent fysiskt hur mycket äldre jag plötsligt blev.

wp-1463740721689.jpg

Har man med sig en vetgirig vän som gärna nördar ner sig i nya och okända saker får man snabbt ännu fler intressen man aldrig kunnat drömma om att man en dag skulle ha. När jag av en slump grävt fram ett rostigt gammalt gångjärn i ett av trädgårdslanden och Hårdrocks-Peter med stort engagemang och i storstilad amatörarkeolog-stil börjat rengöra det från smuts, kände vi oss också manade att ta en promenad ned till själva Alsgruvans ingång.

wp-1463740752489.png

Nu i jakt på omgivningens historia. Tyvärr visade det sig att ingången för tillfället är ganska vattenfylld och eftersom vi bara hade ett par högskaftade stövlar att dela på två man fick själva utforskandet vänta lite och fantasin i stället ta över.

Kan turken Osman Pascha som nämns på skylten vid gruvans ingång rent fysiskt ha besökt stugan? Är det möjligt att i hemlighet återuppta brytandet av nickelmalm hundra år efter gruvans glansdagar? Vem vill i så fall köpa nickelmalm svart förutom möjligen Nordkoreas ledare Kim Jong-un? Borde vi samla alla rostiga föremål vi hittar i jorden i glasmontrar och grunda ett museum? Om vi nu gör det, ska i så fall allmänheten någonsin få besöka museet? Är det till och med möjligt att gräva en lång gång från gruvschaktet som mynnar ut i en golvlucka framför stugans järnspis? I vilken utsträckning kommer min fru att tycka att allt det här är en bra idé?

wp-1463717285321.jpg

Så många frågor och förmodligen lika många svar, men en sak är dock säker. Har du och jag någon gång i livet träffats och jag då har raljerat över din vurm för lövräfsor, trädgårdsmässor och mördarsnigelbekämpningsmedel ber jag om ursäkt. Jag är också där nu, det tog bara lite längre tid innan jag hittade en gruvstuga.

Fuckar alltid upp långsamma cash.

En liten saga som började med att jag och min son roade oss med att karva i grönsaker en dag för några år sedan då han var sjuk och jag var hemma med honom. Han tröttnade efter ett tag, men jag blev så inne i det att jag inte kunde sluta.

 

Tjena! Nu ska du få träffa Moe Route. Han är en livsbejakande och genomsnäll rotsnubbe från Oklahoma som lever på royalties från ett formulär för snabbansökning av skilsmässor i Nevada och Las Vegas som han utformade i sin ungdom. Genom att ha varit först med att få med åberopandet av det 16:e tillägget i sin version: ”Jag var full och minns inte ett skit” trillar några dollar in då och då vilket ger Moe ett bekymmerslöst och behagligt liv.

Moe har aldrig varit gift själv och vet faktiskt  inte ens om han dras till morötter av samma kön. Han har helt enkelt alltid känt sig lite könlös och inte varit särskilt intresserad av det som sker bakom fördragna åkrar och nedsläckta rabatter. Det enda han vet är att han gillar att hänga med den före detta gängmedlemmen och rapartisten Grapehead.

20160512_161446.png

Moe och Grapehead brukar ofta dra till köksbordet på Edövägen för att bowla och dricka flädersaft och nästan alltid när Grapehead fått i sig två eller tre glas kommer tårarna i ögonen och det gamla vanliga sentimentala pratet om det som varit.

– Du vet Moe, jag hade en jäkla hit med ”Fruit & vegetables before hoes” 1989, den spelades på ALLA radiostationer. Fan, jag kunde blitt nått ju!

– Jaja, svarar alltid Moe överseende, men du lever ju i alla fall och har hälsan. De flesta morötter som får en vindruva transplanterad längst upp i stället för ett vanligt morotshuvud klarar sig inte en månad  ens. Och så har du ju mig, din sugarcarrot! Jag betalar ju alltid för både bowling och flädersaft.

– Jag vet Moe, jag vet. Det hade bara varit så schysst att stå på egna rötter…

I andra änden av stan sitter Abbe Elsin och dricker gin och äter habanero. Ensam som alltid. Och arg. Abbe får aldrig vara med när Moe och Grapehead spelar bowling eftersom Abbe alltid förstör spelet och bråkar när han förlorar. Abbe gillar inte att förlora eftersom han har gjort det i hela sitt liv och utan att någonsin vänja sig vid det.

Först förlorade han sin farsa som en dag rymde med en ung clementin och lämnade Abbe och Abbes morsa själva i den förfallna apelsinlunden i Kalifornien. Sedan förlorade Abbe även sin morsa. En dag kom hon helt enkelt inte hem. Hon hade blivit bortrövad och brutalt inkastad i en skåpbil och hittades först flera dagar senare. Då i en stor sejdel Coca Cola på en restaurang på den grekiska ön Sakynthos, ett fruktansvärt öde. Först skuren i skivor för ett kort ögonblicks simtur i någons läskeblask och där efter bara kastad i en sophink på en smutsig bakgård. Sedan dess har Abbe krökat och varit arg.

wp-1463058435826.jpg

I samma ände av stan sitter turken Gurkhan. Han är inte särskilt klipsk eftersom han snortat kola sedan han bara var en liten pickelsgurka och av gurkcellerna är det inte många kvar av de få han hade från början. Gurkhan är inte lika arg som Abbe, men han är helt likgiltig inför allt. Allt utom kokainet, som är det som driver honom ur sängen på morgnarna. Han är alltid på jakt efter mer och mer och mer. Gurkhan har inte sovit många timmar i sitt liv och har därför aldrig heller hunnit drömma om hur det skulle vara att dela sina dagar med någon. En vän, eller en snygg liten gurkinna till exempel.

wp-1463058445927.jpg

Av en slump ragglar plötsligt Abbe in genom dörren till Gurkhans lägenhet, full som en apelsin och fullkomligt stinkande av gin. Gurkhan som är så väck på kolan att han knappt vet vart han är bjuder reflexmässigt Abbe på en lina och får i retur slatten i Abbes ginpava.

När de pratat en stund, sluddrigt och mycket osammanhängande, men ändå lyckats förstå varandra hyggligt, föreslår Abbe att de ska ta bort allt det roliga för någon som är glad.

– Jag hatar glad! väser Abbe.

– Visst, whatever, svarar Gurkhan utan varken entusiasm eller egentligt ointresse, medan han försöker plocka bort en osynlig tråd som kliar något överjävligt i ansiktet.

De tar med sig en blå kökskniv och en sax från IKEA och ger sig ut för att leta upp någon som har för mycket gladhet.

wp-1463058457691.jpg

Det blir tyvärr stackars Moe och Grapehead som råkar komma i de två bittra rotfruktsföraktande missbrukarnas väg. Inget muckande, tjafsande eller grälande föregår illgärningen och bara några korta skrik och ljudet av välta glas senare ligger våra bowlingälskande grönsakskompisar i slamsor.

wp-1463058468597.jpg

Varken Abbe eller Gurkhan känner någon ånger, men tyvärr inte hellre någon lättnad eller glädje. De står menlöst och betraktar sina offer en stund under tystnad innan Abbe mumlar:

– Fan, jag blir inte kvitt känslan av att det finns mer glad här i världen. Det här räcker inte.

Gurkhan som sett en del Criminal Minds-avsnitt på Tv Gurka Extra Film föreslår att de ska fortsätta nu när de ändå börjat.

– Om jag nu ändå ska göra NÅGONTING fast det knappt intresserar mig vill jag åtminstone bli seriegrönsaksmördare.

Abbe lyser långsamt upp och ett elakt leende sprider sig över hans torra citrusläppar.

– Exakt! Vi fortsätter tills allt det jävla glada är borta!

 

Epilog:

 

Vi har nu lärt oss att det mörka finns överallt, även i grönsakernas och frukternas värld. Och att bara vara glad inte är någon garanti för ett lyckligt liv. Man måste alltid ha ett vakande öga mot kylskåpsdörren och dessutom bör man vara extra försiktig om man plötsligt hör hasande steg av gurkfötter eller känner en svag doft av gin i rummet. För så vitt jag vet är Abbe Elsin och Gurkhan fortfarande där ute någonstans, på fri fot och med ett rasande förakt för omvärldens glad. Och jag är rädd att de inte stoppar för någonting.

 

Vad gör man utan Leffe?

Det här är en väldigt gammal kortnovell som jag tror att jag skrev i gymnasiet. Jag lyckades komma åt den nyligen då jag som genom ett mirakel mindes ett över tjugo år gammalt lösenord jag satt på textfilen. Den har bara justerats marginellt och är så gott som i ursprungsversion.

 

”Ähum…det har varit jävligt roligt att ha dig här. Liksom. Om man får vara lite

fräck och fråga…var kan jag hitta dig om det skulle hetta till igen?”

 

Leffe såg bara cool ut samtidigt som han låtsades titta på någonting väldigt

intressant långt bort i fjärran, någonting som var så oerhört ballt att bara han

kunde se det.

 

”Försök med utkanterna.” svarade Leffe eftertänksamt samtidigt som han rev

bort filtret på den cigarett jag hade gett honom. ”Jag kan så klart vara hos

Marie också, men det är inte speciellt sannolikt. Jag tror faktiskt hon hatar mig

nuförtiden, så försök med utkanterna som sagt.”

 

Leffe tände den trasiga änden där filtret suttit på cigaretten sekunderna

tidigare och strök sedan handen han höll cigaretten i nonchalant över sitt

nyrakade huvud, som för att dra bort en lugg som inte fanns där.

 

”Det är troligast att jag är där.”

”Då säger vi så.” svarade jag allvarligt innan jag skrek till nästan i falcett.

”Lyckan står den djärve bi, skrik om bartendern går förbi!”

”Visst. Visst. Whatever.”

 

Leffe vände sig om och gick mot bilen, långsamt och beslutsamt som en

cowboy på väg mot hästen i fållan på någon rodeo i Texas, hoppade in,

rivstartade och försvann i ett moln av damm.

Fan vad kul man har när Leffe är i stan tänkte jag för mig själv medan jag

vemodigt gick hemåt. När jag passerade frisersalongen fick jag ett infall. Det var

mitt på blanka dagen, men jag sparkade upp dörren till frisersalongen som om

det fortfarande var midnatt och vrålade:

 

”Leffe har åkt! Fattar ni!? Leffe har ÅKT, så klipp nu för i Helvete min skalle

kort!”

Barberaren stirrade på mig en stund och sade sedan lugnt.

 

”Sansa dig nu. Leffe skulle ha skrattat åt dig. Du kan inte ha kort hår, för du

passar inte i det. Men jag rakar gärna av dig polisongerna i stället.”

 

Förbluffad över barberarens lugna och sansade sätt att håna mig lyckades jag

bara mumla fram ett knappt hörbart svar.

 

”Ge du fan i mina polisonger.”

 

Jag gick. Det var tydligt att det inte ens gick att bli av med håret i den här hålan.

Hela situationen krävde en rejäl funderare och en kall starköl. Tänk om bara

Leffe hade varit kvar här. Allt hade varit så mycket bättre då. Jag såg fanimej

upp till honom.

Sömnlös i Pyonyang.

En liten saga och dröm jag publicerade i min gamla blogg 2013.

Ibland är det bara så jävla svårt att somna. Som igår natt. Jag låg vaken länge och började efter en evighets planlöst zappande mellan båda kanalerna se den Nordkoreanska romantiska komedin ”Sömnlös i Pyongyang”. Kim Il Ryan och Jim Tom Hanks-Kim II spelade givetvis huvudrollerna, vilka annars? En riktig feelgood-film faktiskt, precis som utlovat i trailern, men den såg jag i efterhand. Alla i filmen slog hole in one’s på golfbanorna, alla simmade över Stilla havet i oväder och full storm, och alla gjorde det med samma nonchalanta gäspning. Naturligtvis brann USA upp i slutscenen som vanligt.

Efter det blev jag väldigt trött och trodde att jag äntligen skulle få sova, men då ringde det helt otippat på dörren, trots att det var mitt i natten. Utanför stod en gammal arbetshäst som harklade sig och frågade om jag hade något brännvin hemma.

Hästen pratade med Thomas von Brömsens röst och lät inte så lite berusad. Jag blev bokstavligen helt tagen på sängen och trots att jag instinktivt bara ville stänga dörren rakt i mulen på henne hörde jag mig själv svara att jag nog hade en skvätt OP Andersson hemma. Och möjligen lite grann kvar i en halvflaska Rosita.

Hästen nickade ivrigt och trängde sig bryskt förbi mig och klampade rakt ut i köket med hästskorna på. Där plockade hon snabbt fram flaskorna i fråga med darrande hovar och tömde dem på stående hov innan hon kastade sig raklång på den soffa jag alldeles nyss hade tänkt somna.

– Du förstår, jag har så innihelvete ont i ryggen, sluddrade hästen. Jag har suttit på Skeppsbar i Gamla Stan och pratat landstingsbudget med moderaterna och några syo-konsulenter hela kvällen. Pengarna är tydligen slut nu!

Jag, som inte hade någon aning om varför hästen ringt på just min dörr, jag känner ju inga hästar och jag känner inte heller några politiker och för all del inte Thomas von Brömsens röst från ett plakatfullt stos sladdriga mule,  förstod ingenting. Och nu hade jag inget brännvin kvar heller.

– Du, hästen, sa jag så barskt jag kunde, jag är rätt trött och jag måste faktiskt be dig att gå nu.

Hästen svarade inte och det berodde på att det redan hördes tunga snarkningar från soffan där hon låg. Äsch, låt åbäket sova ruset av sig där, vad är det värsta som kan hända konstaterade jag? I stället borstade jag mina tänder slarvigt, fyllde en kaffekopp med syltlök och tog golfbilen bort till vänstra flygeln där jag har sovrummet. Jag la mig ner mellan mina tolv igelkottar och bråkade som alltid en stund om vem som skulle sno platsen i mitten. Sedan somnade jag också.

När morgonen grydde och månarnas första strålar trängde in genom järnjalusiet kände jag mig utsövd, men hörde ett obehagligt surrande innanför kraniet. Vad var det? Hade jag fått tillbaka min farfars gamla tinnitus igen? Jag lyssnade lite mer noggrannt. Nej? Jo? Ljudet kom från vardagsrummet och inte från mitt huvud. Jag kurade ihop mig till en morgonboll och rullade ut mot vardagsrummet i hemtama kullerbyttor. Som man alltid får göra eftersom golfbilen bara går åt ett håll.

I vardagsrummet var det ett jäkla liv. Hästen hade lyckats reta upp bina i mina inomhuskupor och satt nu och skrattade retfullt gnäggande medan hon fäktade undan de arga honungsproducenterna.

– Det där var väl onödigt? sa jag surt.

Hästen log självsäkert och hånfullt innan hon svarade:

– Ingenting är onödigt om man har gjort det själv. Onödigt är bara ett annat ord för handlingskraft förstår du lilla gubben.

Jag letade efter en vettig replik, men gav snabbt upp. I stället gick jag och satte mig i duschen där jag bildgooglade fiskpudding på surfplattan för att låta ilskan rinna av mig. Det gjorde den efter ett tag, men den här lördagen hade ändå inte börjat som jag tänkt mig.