Gruvliv del 8.

Lite spännande spekulationer om gruvdrift, boningshus och annat historiskt godis man verkligen kan ha nytta av om man någon gång råkar svänga vänster i stället för höger vid rondellen när man kör väg 57 och ska till centrala Gnesta.

Gruvan som ligger knappt hundra meter från Gruvstugan heter Alsgruvan, men har också omnämnts som Mälbygruvan tidigare. Innan 1900-talets början finns det anledning att tro att gruvan bara omtalades som ”gruvan i Frustuna socken”. Just sockentillhörigheten kan vara viktig att lägga på minnet och återkomma till framöver när jag och Hårdrocks-Peter börjar gräva lite djupare i arkiven.

En gissning av Peter, endast baserad på sannolikheter och som kan visa sig helt fel, är att kullen varit obebodd fram till 1800-talet. Detta motsägs av Arrendatorn på Mälby som hävdar att husgrunden är från minst 1700-tal, men gamla godsägares kunskap kan ibland baseras på samma hörsägen och gissningar som vi har nu. Och att man bara vill att något ska vara på ett visst sätt.

wp-1467356768529.jpg

Vidare kan kullen ha prospekteras av myndigheter under 1800-talet och mineralet (främst nickel) har hittas. Hålen som inte hör till gruvan är prospekteringshål.

Gruvbrytning påbörjas och kullen bebyggs, men inte med bostadshus, utan med smedja, skrädhus och annat relaterat till gruvdriften. 1878 lades gruvdriften ned första gången. Här SKULLE första bofasta bebyggelsen kunna uppkomma enligt Hårdrocks-Peters hårdrocksspekulationer. Han lutar dock mer åt att så inte var fallet och att det förblev obebott.

wp-1467361266780.jpg

Under första världskriget återupptogs gruvdriften, sannolikt i mer modern tappning så att de gamla husen på toppen där Gruvstugan nu ligger inte längre behövdes. Efter första världskriget är det enligt Peter mer sannolikt att gruvan skulle kunna hysa en bebodd stuga, men då gruvan var till salu utan att man hittade köpare under andra världskriget känns det inte helt säkert att det faktiskt fanns något boningshus på toppen.

Arrendatorn själv hävdar att han som ung var med och planterade gran på den åkerplätt framför huset som nu består av granskog. Granarna ser ut att åldersmässigt vara runt 55-60 år, vilket gör att ett boningshus (Gruvstugan) och en åkerplätt åtminstone existerade på 1950-talet i så fall. Huset ser dock betydligt äldre ut, även om det förmodligen skulle se ungefär likadant ut vare sig det byggdes 1880 eller 1950.

En spännande detalj är att vi funnit en stengrund nära stugan som inte kan vara något annat än den gamla smedjan. Utgrävningar där startar sommaren 2016 medelst försiktighet och små trädgårdsspadar, så håll utkik här på grufstugan.com den närmsta tiden när de första bilderna på fynden presenteras. Man kan ju aldrig se sig mätt på gammal rostig spik.

Gruvliv del 7.

Idag var jag på Jula för att köpa ett bräckjärn och en till 200-liters regnvattentunna, vanliga bra-att-ha-grejer och den enda typ av saker jag lägger mina pengar på numera. Före mig i kassan stod en äldre man med mustasch och ett mycket stramt och oinbjudande ansikte. Kassörskan frågade den slentrianmässiga butiksfrågan:

– Är du medlem?

– Jag är medlem i många föreningar. Ska jag rabbla upp dom?

– Är du medlem här?

– Det här är en affär.

– Jo, men man kan vara medlem här också.

– Jag vill inte vara medlem i några affärer.

Sen tog han sitt kvitto och gick utan ett ord och kassörskan såg ut som om dagen just blivit lite sämre. Jag har inga problem med att man uttrycker sin åsikt eller protesterar mot sådant man inte tycker om, men att bara vara genuint otrevlig är både fruktlöst och respektlöst. Naturligtvis skämtade jag om surgubben när han gått och vände kassörskans humör på rätt köl igen och när jag gick skrattade hon. Jag kan slå vad om att jag hade en bättre känsla i kroppen än surgubben när jag satte mig i bilen.

wp-1467281932979.jpg

Att ovanstående konversation kvalade in i kategorin ”gruvliv” på bloggen är naturligtvis regnvattentunnan. Regnvattentunnor är bra att samla regnvatten i, men när det är varmt och man avnjuter solvarm påskebrygd kan de även fungera som badtunna. Det har jag och Dennis konstaterat.

Min semester pågår för fulla muggar, men det är egentligen först idag jag känner mig tillräckligt avkopplad för att kunna skriva lite. Det har varit fullt ös med skjutsande av människor fram och tillbaka till Gruvstugan och inköp till midsommarfirandet.

wp-1467281851875.jpg

Eftersom min fru jobbade ytterligare en vecka när min semester börjat var jag och sonen själva kvar i stugan några dagar. För tillfället är han väldigt inne på att vara den som grillar maten vi ska äta och det är något jag gärna uppmuntrar. Jag vill att han ska tycka att matlagning är lika roligt som jag tycker att det är så jag hoppas att vi lägger grunden till något här.

20160630_121339.jpg

Han hade en kompis på besök över en natt också och då hade jag två grabbar som lagade mat åt mig. Nu gäller det bara att få den sista lilla detaljen med att handla, skära upp, duka fram, duka av och diska att fungera med samma entusiasm.

wp-1467281769370.jpg

När vi skjutsat hem kompisen hämtade vi vår favorithårdrockare i Blackeberg eftersom han skulle deltaga i midsommarfirandet. I brist på bra streaming och tv-möjligheter avnjöt vi Sverige – Italien på det gamla hederliga sättet: radiosporten, rödvin och goda ostar. Lantlivet har mig numera i ett så hårt grepp att jag (nästan) inte bryr mig när jag missar fotboll på tv. Kvittrande fåglar, blomdoft och gräs mellan tårna lyckas konkurrera ut det mesta nu och adderar man dessutom bra sällskap har man en allsmäktig och ostoppbar helhet.

När Peter är på plats kommer vi osökt in på gruvhistoria. Inom kort ska jag lägga upp en liten sammanfattning av vad vi vet om Alsgruvan så här långt, men den här gången får det räcka med att vi funnit grunden till vad som troligen varit gruvan och gruvstugans tillhörande smedja. I helgen tänker jag försiktigt gräva lite och se vad som döljer sig under det översta jordlagret.

wp-1467281830932.jpg

Dagen innan midsommar hade vi även fått Dennis på plats och i brist på utemöbler avnjöt vi våra kryddiga korvar på en filt i gräset. Finkrogarna gör nog vad de kan, men det här kan de aldrig slå.

wp-1467281952880.jpg

Självaste midsommarfirandet blev fantastiskt med många gäster hemma hos Kenneth och Malin och vi gick all in med sill, nubbe, tipspromenad, midsommarstång och stor lägereld på kvällen.

wp-1467294896028.jpg

Typisk tipspromenadfråga.

Min son som älskar svensk hiphop och reggae fick spela beachtennis med Syster sol och grilla marshmallows med Kapten Röd. Min egen höjdpunkt var när jag fick vara i samma lag som Eyla när vi tog ett parti kubb.

wp-1466376550824.jpg

Avslutningsvis måste jag nämna att gruv- och lantlivet även gjort underverk med vår hopplösa katt Opie. När brorsan Jax kommer med nya ödlor och möss i en strid ström har Opies bästa jaktinsatser hittills varit begränsade till formbröd och kalla grillkorvar. Men för några dagar sedan kom han, hur stolt som helst, med en liten fågel. Nu är jag ju på inget sätt för att att kål på fåglar, men själva jägarinsatsen var tvungen att belönas med lite kokt skinka. Själv jagar jag mest ved och har precis köpt min första motorsåg.

Gruvliv del 6.

Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.

Jag steg upp för inte särskilt länge sedan och hade precis ätit lite frukost och valt lag i morgonens FIFA-match mot min son när det ringde på dörren. Eftersom vi båda var klädda i kalsonger, men den yngre av oss faktiskt hade en t-shirt på sig var det han som fick öppna. Gömd bakom hörnet av dörrposten in mot vardagsrummet hörde jag en självsäker mansröst fråga om mamma eller pappa var hemma och jag insåg att det var dags att göra entré. Det är bara människor med en personlighet av typen ”well, jag bryr mig faktiskt inte” som sedan kliver fram nästan helt nakna och frågar vad som står på. Jag till exempel.

”Tjena, har ni funderat på att byta dörr?”

När han fått konstatera att jag bara hade kalsonger på mig och jag hade konstaterat att jag faktiskt aldrig hade funderat på det och att det inte berodde på att jag var nyinflyttad utan snarare på att vi redan hade en dörr som både satt kvar på gångjärnen och i allt övrigt fungerade utmärkt avslutades mötet.

Saken är den att jag väldigt sällan köper nytt av någonting som inte är trasigt, inte ens kläder. Jag har ingen känsla för stil eller mode och jag har det ännu mindre när det kommer till dörrar. Troligen hade den tilltänkta dörren haft precis så jättefina lås och dämpat ljudnivån mellan lägenheten och trapphuset precis så bra som dörrsnubben hävdade, men vad ska man med det till när alla störande ljud ändå kommer inifrån vår egen lägenhet?

När jag i förrgår kväll pratade med Danne, en kompis sedan högstadietiden och numera far till min sons kompis, berättade jag att jag igår skulle jobba sista dagen innan min semester. Hans replik var blixtsnabb: ”Årets bästa dag!”

Jag tänkte på det när jag med brännande ögonlock och i fullt ösregn baxade en skottkärra nästan helt utan luft i hjulet och lastad med brädor och vattendunkar uppför den branta backen mot Gruvstugan. Jag var egentligen alldeles för trött och sliten efter en tuff sista vecka på brevbärarkontoret för att hoppa in i bilen efter jobbet, men den var så full av saker som skulle till stugan att vare sig katter eller övriga familjemedlemmar hade fått plats nu idag om jag inte gjort det.

Omständigheter som väder och grad av hur utvilad man är kan faktiskt inte förstöra ”årets bästa dag”. Det är något romantiskt och förväntansfullt på ett skolpojkeaktigt vis att känna att fem veckors ledighet stundar. Oändlig frihet, oändliga möjligheter.

wp-1466152888578.jpg

Under det korta besöket i stugan upptäckte jag det första tecknet på att potatisen kämpar på i mitt nygrävda land.

wp-1466152959726.jpg

Dessutom hade den decimeterhöga, taggiga och broccoliliknande plantan vi hittade i våras nu skjutit rejält i höjden och börjat blomma. Helt fantastiskt vacker är den och med lite hjälp av Hårdrocks-Peter som inte bara är amatörhistoriker, gruvdriftspecialist och ölkännare, utan tydligen också amatörbotaniker, har jag kommit fram till att det är en brandlilja. Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.

Gruvliv del 5.

Även en lite längre helg går alldeles för fort, och resten av nationaldagen firar jag i sängen hemma i Orminge med katten Jax och lite bloggskrivande. Bortser man från att bilen numera låter som en hel raggarkaravan eftersom ljuddämparen rostat och skakats av har det varit en nästan perfekt långhelg.

wp-1464988565017.jpg

 

wp-1464988648448.jpg

Jag har försökt snygga till och byta lite ruttna brädor på det som ska bli ett potatisland bland annat. Förmodligen är det i senaste laget  att sätta potatis nu, men man kan lika gärna göra ett försök. Om inte annat får man kanske färskpotatis till julbordet.

wp-1465219674557.jpg

Igår drog jag och Simon på oss stövlar och utrustade oss med ficklampor för att utforska Alsgruvan lite. Gruvan ligger mindre än 100 meter från stugan och under glansdagarna försåg den sin ägare med nickelmalm, men det är 100 år sedan nu.

20160606_152719.jpg

Ventilationen är god eftersom det är hål i taket. Antagligen kallas hål för schakt eller något på gruvspråk, men man kanske inte behöver vara så petig. Hål-schaktet kan man titta ner genom uppifrån och det är omgärdat av ett stängsel. Det stängslet ska man dock inte lägga hela sin tyngd mot har jag konstaterat, även om jag hade tur och inte behövde ta snabbaste vägen ner den gången.

20160606_152620.jpg

Gruvan är inte så lång som man skulle önska ur ett spänningsperspektiv, men det är förvånansvärt högt i tak.

20160606_152518.jpg

Gårdagens enda fynd var en gammal handske vilken jag utgår från har tillhört den turkiske fältmarskalken Osman Pascha en gång i tiden. Tydligen har han någon koppling till Alsgruvan, möjligen bara som köpare av lite genuint sörmländskt nickel, men ändå.

Aningen bekymmersamt gällande dateringen av handsken är att jag tyckte mig skönja spår av plast i den, men det är inget jag låter stå i vägen för nuvarande hypotes. Särskilt inte sedan jag och Peter redan tidigare förmodligen hittat Osman Paschas gamla bältespänne uppe i stugans trädgårdsland. Den rostiga burken Bullens pilsnerkorv tillskriver vi ännu inte den turkiska krimkrigaren.

20160606_151621.jpg

När vi var klara med gruvan fortsatte vi ivrigt med en rundvandring i engelska parken med Kenneth och Eyla. En gång i tiden ägdes Mälby säteri av Johan Gustaf von Carlson. Carlson tillhörde Gustav den III:s innersta krets då det begav sig och var en stor dyrkare av de sköna gustavianska konsterna. Tobias Sergel, Carl August Ehrensvärd och susperskalden Carl Michael Bellman var ofta gäster här.

20160606_151447.jpg

Fantastisk utsikt över sjön Sillen från Tempelberget och ett bra stopp för påfyllning av kakor, öl och calvados.

wp-1465218818461.jpg

Enligt den gamla legenden ska von Carlsson ligga begravd någonstans i krokarna och vi är inte sämre än att vi ganska omgående hittade gravplatsen.

wp-1465218694853.jpg

Mina skickliga expeditionskamrater pustar ut vid von Carlssons grav. Även om parken är igenväxt idag mot hur det troligen såg ut då gustavianerna gled omkring där i sina vita peruker och försilvrade brännvinstop är det fantastiskt vackert och det kryllar av uråldriga ekar. Samma ekar som Bellman en gång i tiden sovit ruset av sig under.

Vid nästa expedition har vi för avsikt att hitta den mytomspunna ”kärleksgrottan” som lär finnas någonstans i parken och som en gång i tiden var tillhåll för den något mer komplicerade kärleken.

20160606_153037.jpg

Bygget av en pergola är i full gång vid grufstugan och hade vi bara kommit ihåg att köpa tillräckligt med spik hade den varit klar nu.

20160606_153113.jpg

Det blev även tid över att sätta upp fågelholken Simon gjort i slöjden. I den fågelholk som redan fanns här bor nu en liten familj blåmesar med ständigt hungriga ungar och stressade föräldrar som åker i skytteltrafik med mask och larver. Ljuvligt. Nu hoppas vi på lite hyresgäster i den nya holken också.

Gruvliv del 4.

wp-1464712891794.jpg

Eller det är egentligen inte så mycket gruvstugeliv att skriva om just i detta nu, men det kommer förhoppningsvis att ändras i morgon så fort min arbetsdag är över. Och tänker man ett varv extra på det och en aning filosofiskt är det förstås gruvliv hela tiden. Tankarna befinner sig ju där även när man är hemma i lägenheten i Orminge eller sitter i den kokheta postbilen någonstans i Saltsjö-Duvnäs och förtjänar sitt uppehälle och allt det dagliga bröd man måste stoppa i sig.

Idag kändes det verkligen som att sommaren tagit ett litet grepp om oss och så fort solen ens visar sig vill min son åka och bada. Invändningar och skrämseltaktik med hänvisning till si och så många (eller rättare sagt få) grader i vattnet brukar sällan bita. Naturligtvis blev det en sväng ner till Glasbrukssjön.

wp-1464712881501.jpg

Nu är det avklarat i alla fall och min medverkan inskränkte sig till moraliskt stöd, uppsyn och badvaktande, samt ett kort och föga intensivt fotbad.

De här lite för tidiga kvällsdoppen har varit stadigt återkommande från april eller maj i flera år redan och jag njuter av dem trots att jag inte är badsugen själv. För sällskapet, för avkopplingen i den varma kvällssolen, för sonens glädje och allt övrigt som gör vardagskvällen till något mer än att man bara ligger trött på soffan och väntar på att gå och lägga sig.

wp-1464712867619.jpg

I morgon räknar jag i alla fall med att bli klar ganska tidigt på jobbet så att jag kan ta en sväng till stugan. Jag tänkte passa på att köra dit lite saker som kan vara svåra att få plats med när vi åker hela familjen inklusive katter och dessutom tror jag att både chiliplantorna och en del blommor kan behöva lite vatten.

Det är lätt att bli för ivrig och vilja för mycket de få timmar man hinner vara där en kväll efter jobbet, så planen utöver vattningen får hållas till att bygga två nya sidor till det potentiella potatislandet och att kapa lite timmer. Det är galet tungt att såga nedblåsta tallar (som det finns gott om) för hand, men man får bita ihop och se det som ett träningspass. Det är synd att bara låta träden ligga och ruttna bort.

Hermanssons vitvarulager AB – del 1.

När Robert hade ställt allt i rätt ordning på lastkajen skyndade han nedför trappan till garaget med bilnyckeln redo i handen. Det gällde att vara snabb. Allt för många gånger hade någon annan hunnit ställa sig precis framför det han skulle lasta in i bilen trots att fanns gott om plats vid sidan om. Ofta var det någon oförstående pensionär som det tog en evighet att få att förstå varför det var olämpligt att ställa bilen just där. Lika ofta var det någon stressad, smådryg, medelålders man i kostym och mobiltelefonen fastklämd mellan örat och axeln och som viftade bort Robert som luft om han försökte protestera.

Garageporten öppnades sakta av den gnisslande gamla automatiken medan Robert väntade med foten beredd på gaspedalen. När han kört upp skåpbilen för rampen, rundat betongmuren och sedan svängde in på gårdsplanen framför lastkajen såg han en mörkblå BMW-kombi som hade börjat backa upp mitt framför det han skulle lasta. Föraren tittade snabbt upp mot honom men fortsatte sedan backa, trots att han måste sett att han sakta rörde huvudet långsamt och nekande i sidled, och när han var ända inne vid kanten stängde han av motorn.

Robert klev uppgivet ut ur skåpbilen med motorn fortfarande i gång och började långsamt gå mot bilen som nu hindrade honom från att komma iväg i tid. Samtidigt flög dörren på kombin upp och en rasande man i kostym och solglasögon kastade sig ut och stormade mot honom.

– Vad fan skakar du på huvudet för! snäste mannen.

– Du ställde dig precis där jag har min last och nu kommer jag inte åt den. Det finns gott om plats precis bredvid och…

– Jag har också rätt att lasta här! avbröt mannen i kostym honom. Jag betalar flera tusen i månaden för ett kontor i den här byggnaden ska du veta.

– Lugn nu, svarade Robert. Jag hade ingen aning om det, jag trodde att du bara skulle in i segelbutiken och då kunde du ju ställa…

– Vad fan har du för rätt att leka nån jävla polis? Tror du att bestämmer allt här?

– Men alltså, jag visste ju inte att du jobbade här. Det är bara det att det nästan varje dag händer det att någon…

– Jag har EXAKT samma rätt som dig att stå här, avbröt mannen Robert igen, jag ska ha upp kartonger till mitt kontor! Som jag betalar mycket hyra för och då ska inte någon liten låtsaspolis komma här och säga vad jag får och inte får.

Robert skulle precis ge upp som vanligt eftersom det aldrig var någon idé att argumentera med idioter. Han var heller inte typen som någonsin stod på sig och varje gång det här hände vek han åt sidan med svansen mellan benen. Men nu vällde plötsligt en våg av ilska upp inom honom. Ett rent och skärt hat till och med och det gick inte att stoppa det. Han hade faktiskt hade fått nog av att bli trampad på. Fortfarande helt lugn utåt lyfte han sakta blicken mot den arroganta kostymmannen.

– Skitsamma. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att all världens olycka drabbar dig och jag hoppas att du får cancer eller dör i en bilolycka. Helst redan i kväll så att jag aldrig någonsin behöver se ditt osmakliga ansikte igen.

Kostymmannen stod helt stilla och bara gapade någon sekund. Robert som inte riktigt kunde förstå att han precis sagt de där orden stod också som förstenad.

– Vad fan sa du nu? Kostymmannen verkade ha kommit över den första chocken.

– Jag tror du hörde, svarade Robert lugnt och sekunden efter landade kostymmannens knytnäve rakt i hans ansikte.

Det susade till i hans huvud, men han föll inte direkt. I stället satte han sig sakta ner på huk medan han gned handen mot kinden och såg upp mot lastkajen där två av hans kollegor stod. De var uppenbarligen helt förskräckta över vad de precis hade sett. Kostymmannen såg på Robert med hat i blicken, men han verkade faktiskt samtidigt lite förvånad över vad han precis gjort. Sedan reste sig Robert igen och nickade bort mot lastkajen.

– Jag hoppas att du inte har alltför mycket inplanerat i framtiden. Jag tänker polisanmäla dig för misshandel och de finns flera vittnen. Ha det så kul i fängelset din jävla översittare.

Robert gick upp för trappan till lastkajen och kollegorna där.

– Ni såg ju att han slog ner mig. Jag går in och ringer polisen nu.

Kollegorna bekräftade att de sett allt och ville veta om han var okej, men han var redan på väg in genom dörren till lagret och precis när den gick igen hörde han kostymmannens röst utifrån.

– Men fan också! Förlåt då! Det var du som…

Att begå äktenskapet.

Ännu en gammal saga i en helt ny kostym. Om en dalmas sökande efter kärleken och de nålsögon som måste passeras på vägen fram dit.

image

Jag vaknade en morgon i september med den överväldigande känslan av att alla kvinnor i hela världen fullkomligt avgudade eller rent av älskade mig. Uppriktigt och innerligt. Efter som solen sken beslöt jag att det var dags för mig att ge mig ut i världen för att äntligen försöka finna en fru. Det hade länge varit hög tid och mitt nyvunna, kanske aningen svulstiga självförtroende, gjorde dessutom att förutsättningarna nog  aldrig hade varit bättre.

Jag duschade lite för länge, rakade mig mycket omsorgsfullt, parfymerade mig lagom anständigt mycket och borstade till sist de få, ganska svarta tänder jag hade kvar. Sedan spände jag bröstet och knöt näven i fickan innan jag lämnade min lägenhet med spänst i stegen. Naturligtvis var jag helt naken då jag aldrig tyckt att jag har haft någonting att dölja eller skämmas för. Redan knappt hundra meter efter att jag klivit ut ur min port som slagit igen bakom mig med en sävlig gäspning drogs mina ögon mot ett första föremål för min eviga kärlek. Hon hade långt ljust hår, något små och därför mycket fina bröst och hon blossade så intensivt på sin cigarett utan filter att man lätt kunde tro att hela universums överlevnad hängde på det. Jag önskade som vanligt att jag hade kunnat uttala några kärlekens inledande ord på franska eftersom mitt dalmål många gånger visat sig vara ett alltför klent språk när det kommer till att förföra kvinnor. Den tillfälliga gnuttan vankelmod slog jag dock enkelt ur hågen eftersom jag kände på mig att just den här dagen var den då alla mina tillkortakommanden ändå bara skulle bli parenteser.
image

Jag väntade respektfullt och lika knäpptyst som ett vacuum bredvid henne till hon rökt klart, men så fort hon släckt fimpen under sina vita designerträskor öppnade jag munnen för att se om jag hamnat rätt. Min enda fråga var om hon kunde laga fullt ätlig potatisgratäng. Det var naturligtvis en aning framfusigt och dessutom en vild chansning, men hon nappade direkt som tur var. Hon hävdade, och det mycket bestämt, att just denna rotfruktsdelikatess var hennes absoluta specialitet. Efter att ha nickat sakta samtidigt som jag såg henne djupt i ögonen under tiden hon svarade, böjde jag mig snabbt fram och kysste henne fräckt på munnen. Min kyss var hård och någorlunda bestämd, men samtidigt precis lagom nonchalant och avslappnad. Sedan ursäktade jag mig och förklarade helt sanningsenligt, att en dag som denna är inte ens en perfekt potatisgratäng nog. Inte för den som vill nå den högsta kärleken i alla fall. Hon försökte dölja sin besvikelse och hon gjorde det förvånansvärt bra. Nästan som ett fullfjädrat proffs faktiskt, men ljudet av hjärtat som brast bakom den raserade fasaden hon försökte gömma sig bakom var öronbedövande och mer än nog för att tydligt avslöja hennes allvarligt sårade känslor. Jag bad universum om lite musik eftersom dagen verkligen krävde ett soundtrack. Omedelbart dånade sandstrandsdoftande reggaetoner i mina bakgrundskulisser och jag kunde målmedvetet och utan avbrott dansa vidare.

När jag en stund senare passerade ett blått festivaltält fylldes mina kärlekskranka näsborrar av den oemotståndliga doften av vildsvinskorv. Och antingen spelade min fantasi mig ett spratt, eller så anade jag även nysurad surkål. Om den kombinationen dolde sig där inne kunde det mer än väl duga som förspel. Jag och min nu uppväckta hunger kastade oss handlöst in i tältet och blev inte ens lite förvånade när en omänskligt vacker och naturligt rödhårig kvinna med yviga ögonfransar var det första som mötte oss. Nu kunde jag nästan ta på ljudet av alla kyrkklockor som klämtade i fjärran. Så fort jag ätit klart och hjälpligt lyckats torka den starka engelska senapen ur ansiktet pekade jag mot den hundörade och nötta boken intill stekbordet. Jag frågade henne vad det var för bok och om det eventuellt var hon som just nu läste den. Hon svarade ja utan att tveka och sade att hon var helt förtrollad av Pablo Coelho och att det här förmodligen var en av hans allra bästa böcker. Den var så makalöst bra att hon faktiskt inte kunde tänka sig ett liv utan den.

Drömmen om att kvinnan i tältet var den jag skulle gifta mig med sprack som en förrymd ballong i Freddy Krügers sybehörsaffär och jag blev till luften som pös ur den. Totalt förintad av sorg och med en röst som vred sig i avgrundsdjup plåga skrek hon efter mig när jag gick:

”Vad gjorde jag för fel! Var det något jag sa?”

Men då var jag redan långt utom hörhåll.

image

Besviken på det allra närmaste grannskapet och dess förutsättningar beslöt jag att lifta med en mycket sympatisk gås till något nytt och helt annat land. Flygturen var både rogivande och behaglig och därtill gick den med blixtens hastighet. Eftersom gåsen faktiskt hette Blixten. Knappt hade vi landat förrän, jag behöver väl knappt säga det, en makalöst vacker kvinna med håret klippt i en aristokratiskt modern och väldigt kort frisyr och som till råga på allt hade en hållning som den allra stoltaste amazon skulle varit avundsjuk på högg tag i mig. Hon drog mig genast med till sin boning. Väl hemma hos henne placerade hon mig resolut men ändå varsamt i ett varmt bad med massor av lavendel i och försåg mig med ett glas kall öl. Sedan läste hon högt för mig ur Jan Fridegårds storslagna och numera sorgligt bortglömda epos ”Lars Hård”. Litet då och då log hon ett leende som närmast kan liknas vid smaken av honung, vilket jag i min tur besvarade med ett som var nästan tandlöst. Tycke hade uppstått. Innan kvällen kom var vi redan gifta och hon var havande med vårt första barn som beräknades nedkomma redan på torsdag om någon vecka eller så.