Sömnlös i Pyonyang.

En liten saga och dröm jag publicerade i min gamla blogg 2013.

Annonser

Ibland är det bara så jävla svårt att somna. Som igår natt. Jag låg vaken länge och började efter en evighets planlöst zappande mellan båda kanalerna se den Nordkoreanska romantiska komedin ”Sömnlös i Pyongyang”. Kim Il Ryan och Jim Tom Hanks-Kim II spelade givetvis huvudrollerna, vilka annars? En riktig feelgood-film faktiskt, precis som utlovat i trailern, men den såg jag i efterhand. Alla i filmen slog hole in one’s på golfbanorna, alla simmade över Stilla havet i oväder och full storm, och alla gjorde det med samma nonchalanta gäspning. Naturligtvis brann USA upp i slutscenen som vanligt.

Efter det blev jag väldigt trött och trodde att jag äntligen skulle få sova, men då ringde det helt otippat på dörren, trots att det var mitt i natten. Utanför stod en gammal arbetshäst som harklade sig och frågade om jag hade något brännvin hemma.

Hästen pratade med Thomas von Brömsens röst och lät inte så lite berusad. Jag blev bokstavligen helt tagen på sängen och trots att jag instinktivt bara ville stänga dörren rakt i mulen på henne hörde jag mig själv svara att jag nog hade en skvätt OP Andersson hemma. Och möjligen lite grann kvar i en halvflaska Rosita.

Hästen nickade ivrigt och trängde sig bryskt förbi mig och klampade rakt ut i köket med hästskorna på. Där plockade hon snabbt fram flaskorna i fråga med darrande hovar och tömde dem på stående hov innan hon kastade sig raklång på den soffa jag alldeles nyss hade tänkt somna.

– Du förstår, jag har så innihelvete ont i ryggen, sluddrade hästen. Jag har suttit på Skeppsbar i Gamla Stan och pratat landstingsbudget med moderaterna och några syo-konsulenter hela kvällen. Pengarna är tydligen slut nu!

Jag, som inte hade någon aning om varför hästen ringt på just min dörr, jag känner ju inga hästar och jag känner inte heller några politiker och för all del inte Thomas von Brömsens röst från ett plakatfullt stos sladdriga mule,  förstod ingenting. Och nu hade jag inget brännvin kvar heller.

– Du, hästen, sa jag så barskt jag kunde, jag är rätt trött och jag måste faktiskt be dig att gå nu.

Hästen svarade inte och det berodde på att det redan hördes tunga snarkningar från soffan där hon låg. Äsch, låt åbäket sova ruset av sig där, vad är det värsta som kan hända konstaterade jag? I stället borstade jag mina tänder slarvigt, fyllde en kaffekopp med syltlök och tog golfbilen bort till vänstra flygeln där jag har sovrummet. Jag la mig ner mellan mina tolv igelkottar och bråkade som alltid en stund om vem som skulle sno platsen i mitten. Sedan somnade jag också.

När morgonen grydde och månarnas första strålar trängde in genom järnjalusiet kände jag mig utsövd, men hörde ett obehagligt surrande innanför kraniet. Vad var det? Hade jag fått tillbaka min farfars gamla tinnitus igen? Jag lyssnade lite mer noggrannt. Nej? Jo? Ljudet kom från vardagsrummet och inte från mitt huvud. Jag kurade ihop mig till en morgonboll och rullade ut mot vardagsrummet i hemtama kullerbyttor. Som man alltid får göra eftersom golfbilen bara går åt ett håll.

I vardagsrummet var det ett jäkla liv. Hästen hade lyckats reta upp bina i mina inomhuskupor och satt nu och skrattade retfullt gnäggande medan hon fäktade undan de arga honungsproducenterna.

– Det där var väl onödigt? sa jag surt.

Hästen log självsäkert och hånfullt innan hon svarade:

– Ingenting är onödigt om man har gjort det själv. Onödigt är bara ett annat ord för handlingskraft förstår du lilla gubben.

Jag letade efter en vettig replik, men gav snabbt upp. I stället gick jag och satte mig i duschen där jag bildgooglade fiskpudding på surfplattan för att låta ilskan rinna av mig. Det gjorde den efter ett tag, men den här lördagen hade ändå inte börjat som jag tänkt mig.

Björn Horners Afrika.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

wp-1459417767012.jpg

Jag roade mig med att leka utrikeskorrespondent med korta reflektioner på Instagram under min och min familjs semestervecka på Kap Verde. Jag tyckte det var så roligt att jag samlat ihop de inläggen i en blogg som jag också fyllt på med annat som också gjorde avtryck och intryck på mig. Tanken var inte att det skulle bli en semesterblogg med familjebilder, utan något lite mer än så. Men kanske är det bara just en lätt maskerad semesterblogg i alla fall. Vi får se.

IMG_20160326_131840

Varje dag ställs ord mot ord runt om på jorden. Senast igår hördes en näringsidkare hävda att: ”23 euro is not expensive for suncream!” Svaret var lika hårt som oundvikligt: ”I disagree. I will take my business to the chinese people on next street!”

– Björn Horner – Afrika

Om detta kan man tillägga rätt många saker. Bilden är tagen en av de första dagarna under en rundtur på ön Sal. I bakgrunden ser man öns huvudstad Espargos som var ett av stoppen. På vägen dit passerade vi en öken och precis innan vi kom in i staden en favela – en kåkstad. Det kändes lite olustigt att turista sig igenom plåtskjulen och människorna i trasiga kläder som bodde där under mycket enkla förhållanden.

”Och på höger sida har vi en kåkstad, människorna där lever på ungefär en dollar om dagen som de tjänar ihop på att tillverka de halsband och träsniderier som säljs inne i städerna.”

Ungefär. Men det fanns ingen annan väg in i staden från det håll vi kom och på något plan var det nyttigt att få ett annat perspektiv på sin semester trots allt.

Kap Verde som är en ögrupp med tio bebodda öar mitt i Atlanten utanför Senegals kust är ett afrikanskt land, men förmodligen lite mindre ”Afrika” än länderna på fastlandet. Så fort man lämnar huvudgatorna eller åker ut på landsbygden får man dock exakt den ruffigt charmiga bild av Afrika man bär med sig genom sina föreställningar.

2016-03-28 07.58.14-01

Husväggar målade i starka färger blandat med halvfärdiga eller trasiga hus, vilda hundar och katter överallt och barn så små att de aldrig skulle lämnas utan uppsyn här hemma, men som glatt leker kurragömma i gamla bilvrak eller kylskåp. Jag vet att det jag tycker är charmigt egentligen bara är fattigdom, men det är något med glädjen i folks ögon också. Mäter man nivån av lycka på något sätt är jag inte så säker på att vi nio-till-fem-européer vinner.

Det man också kan tillägga är något om hotet att gå till ”the chinese people” och handla. Det visade sig nämligen att en majoritet av de små mini-markets som fanns drivs av kinseser. Hur och varför de hittat till Kap Verde är för mig en gåta, men icke desto mindre var det så. Vi fick snabbt tipset av Aliu som var en ur vårt lägenhetshotells ”Security”. (Mer om honom och ”Securityn” senare, det är inte alls lika hemskt som det låter).

Aliu berättade att solkräm, cigaretter och allt annat vi kunde tänkas behöva kostade mindre än hälften om vi gick upp några gator i staden, dit där lokalbefolkningen bodde. Det var naturligtvis helt sant och den solkräm som en kvinna nära  hotellet ville ha 230 spänn för var betydligt billigare där. Liksom öl, chips och allt annat.

Jag fattar att befolkningen passar på att ta bra betalt av rika turister, men jag tror inte någon tycker om känslan av att bli både lurad och flådd bara för att det är soligt och varmt. Dessutom måste väl 230 spänn för en solkräm anses vara helt befängt även om du inte har oturen att få en brevbärarlön den 25:e varje månad?

IMG_20160327_140814

Här i Santa Maria kan allt hända. Särskilt kan karma hända. Servitrisen på restaurangen igår var dryg och nonchalant och vi funderade som bäst på hur lite dricks vi rimligen kunde lägga. När notan sedan kom hade hon glömt att sätta upp flaskan med den svindyra importerade cavan vi nyss druckit och problemet var löst. Förmodligen får hon sparken vilket kommer att bli jobbigt eftersom hon var gravid, men en lektion i livet är sällan gratis.

– Björn Horner – Afrika

Allrajt, alla som känner mig vet att jag är både blödig och på gränsen till dumsnäll och inte alls så hård och kall som jag här försökte ge sken av. Det man kan säga om servicen ute på restaurangerna är att den generellt är ganska bra på de flesta ställen, om än lite långsammare än man är van vid. På ett ställe hade de moderniserat verksamheten genom att ge servitriserna en liten surfplatta på vilken de skrev ned beställningarna. Detta tog oändligt mycket längre tid än att skriva på en papperslapp och det verkade inte heller som att beställningen gick raka vägen från plattan ut i köket. Jag gissar att servitrisen till och med fick gå till köket sedan och skriva ned allt hon omsorgsfullt knappat in på plattan på en papperslapp och ge den till kocken. Fast det såg ganska modernt ut, det får man ge dem.

Vår katastrofservitris råkade vi ut för en kväll på en restaurang vi tidigare besökt och tyckt om. Hon verkade redan från början ointresserad av att vara där hon befann sig och vi fick ofta ställa oss upp och handgripligen ta tag i henne för att få beställa. När vi efter mycket möda lyckats beställa dessert och hon ställde ned den framför oss bland tallrikarna vi ätit maten på, men som hon inte velat plocka undan, var måttet rågat. Lite glömska kan förvisso vara charmigt, att bli behandlad som luft när man försöker avnjuta en bättre och inte särskilt billig middag är det inte. Vi hade druckit ett ganska dyrt mousserande vin till maten men den hade hon glömt att ta med när vi fick notan, så vi kände att vi kunde lämna en liten summa i dricks och ändå gå segrande därifrån.

Men hon fick aldrig sparken. Stället vi åt på var även det ställe där vi hade vår förbeställda frukost om dagarna och morgonen efter stod hon där lika nonchalant och gjorde kaffe åt oss. Och hon var nog inte gravid, förmodligen tyckte hon också bara om god mat och så lite motion som möjligt.

20160328_110517-1-01

Man får ta det bra med det dåliga. En sak kan kosta 700 spänn på ett ställe och 150 på ett annat. På stranden råder dock ett förbud för försäljare som respekteras eftersom lagarna är till för att skydda oss turister och överträdelse bestraffas med livstid på vatten och bröd i elektriska stolen. 

Generellt kan man säga två saker om Kap Verde. Senegaleser är landets motsvarighet till våra litauer, fast med mer välsmort munläder. Grog – Extra Special, är landets motsvarighet till Brännvin Special smaksatt med druvjuice som stått i solen på en veranda i Falköping en hel sommar.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

– Björn Horner – Afrika

Om detta. Det är faktiskt sant att lagar och regler efterlevs i stor utsträckning på ön Sal. Öarna är egna kommuner och kan ha olika lagar och på Sal är lagarna lite hårdare. Det beror på att ön egentligen inte skulle finnas utan turister. Den är knappt självförsörjande på någonting och allt måste importeras. Turisterna betyder allt för människornas inkomst här och polisen är ständigt på sin vakt utan att man direkt tänker på det. Brottsligheten är otroligt låg i jämförelse med nästan alla andra ställen på jorden. På några av grannöarna finns det till och med gäng som krigar mot varandra, men inte här. Möjligen ska man kanske inte fresta ödet och gå runt i favelan utanför Espargos klädd i eurosedlar och guldkedjor, men det kanske säger sig självt.

Angående senegelaserna och den fördomsfulla jämförelsen med litauer. De flesta av gatuförsäljarna kommer faktiskt från fastlandet och ofta från Senegal eftersom de lockas av möjligheten att tjäna pengar på den turism de inte har hemma. Om man som mig nästan bryter ihop när man råkar få en telefonförsäljare på tråden är det riktigt jobbigt i början med alla påflugna försäljare som inom loppet av några sekunder sagt något på svenska och knutit en massa armband på en och tycker att man ska köpa en liten trägubbe för 70 euro eftersom de precis fått en son och behöver pengar till en offerget.

Allt detta sker till öns mantra ”No stress, no stress” vilket får precis motsatt effekt. Det påminner mycket om gamla tiders pundare i Stockholms tunnelbana som glansögda gick genom vagnarna och upprepade ”Haru några spänn, haru några spänn…” Efter ett tag lärde man sig att vara lagom trevligt otrevlig och snabbt lämna tillbaka det man fått om halsen för att mot slutet bara le och sätta upp en stor hand samtidigt som man sa ”no thanks, no thanks” och gå vidare.

Jag kom också på en genialisk plan efter några glas grogue en kväll. Jag bestämde mig för att när nästa försäljare närmade sig skulle jag med hög operaröst börja sjunga ”Vaaaarföööör vill du säääälja på mig såååådant jag eeeej vill haaaaa!” på svenska, samtidigt som jag gick emot honom med armarna i yviga gester. Jag tänkte att det skulle bli lite mycket även för dem. Min son blev mycket uppspelt, men min fru lovade nästan en garanterad skilsmässa om jag satte min plan i verket. Och jag älskar min fru, så det kortet är ännu oprövat.

IMG_20160329_152314

Ärlighet varar ibland längst, men framför allt kan det friska upp. Som när man kliver in i en butik där tre sävliga ungdomar inte ens reser sig upp när man uppenbarar sig och frågar:

”Excuse me, do you sell cigarettes?”

”No maaan, we only have weed maaan.”

– Björn Horner – Afrika

Min son blev smått chockerad eftersom han förstod vad de sa och med facit i hand kanske jag borde ha kalkylerat med ett liknande svar eftersom det var en surfarshop vi klivit in i. Men man kan man ju i alla fall glädja sig å grabbarnas vägnar eftersom de inte behövde resa sig upp.

Utöver allt jag upplevde lite exotiskt och spännande fanns naturligtvis allt det vi åkt dit för. Långa stränder med vit sand och turkost vatten, sol, underbar mat bestående av fiskar man aldrig hört talas om, goda drinkar och kortspel i solnedgången på balkongen. Men det finns det ju inte mycket att fundera omkring. Kap Verde är med marginal det bästa ställe jag semestrat på.

20160327_100908-1

Slutligen tillbaka till vår hotellkille Aliu. Alla hotell har mängder av vakter och först trodde jag att vi hade hamnat på något fullständigt livsfarligt ställe. Det visade sig snart att vakternas enda roll i princip var att hålla försäljarna borta så att vi turister fick en liten fristad, lite lugn och ro. Och visst är det så att alla charterresenärer i alla tider haft en ”dude” som varit lite extra speciell och minnesvärd. En bedårande grekisk badvakt med långt lockigt hår till exempel.

Aliu var definitivt vår dude. Han utstrålade genuin värme och godhet och gav oss tips om massor av bra ställen och affärer vilket vi sparade mycket pengar på. Utöver det stod vi bara och pratade länge varje dag. Vår sista kväll var han försvunnen, men en av hans kompisar skyndade sig fram för att berätta att han blivit sjuk och låg nedbäddad hemma. Trist att inte få säga hej då tänkte vi och skrev ett brev där vi bad om hans adress så att vi kunde skicka ned någon present från Sverige. Nästa dag när vi skulle lämna brevet till hans kollegor stod han där flera timmar innan hans pass skulle börja. Han hade tagit sig dit för att ge min son Kap Verdes fotbollslandslagsställ innan vi åkte. Om inte det är en semester-dude vet jag inte vad som är det.

 

Ready player one?

Om en fantastiskt underhållande bok på väldigt lättläst engelska.

image

Den här är brevbäraren Björn.

Han är en man i sina bästa år.

Han är en man som har sina bästa år precis bakom sig.

Han är en man som undrar varför han aldrig fick några bästa år.

Han är en man som förmodligen har år både framför och bakom sig.

Han har aldrig sett sig som en sci/fi-nörd eftersom han varken förstått eller skrattat åt obegripliga referenser till Tolkien eller Bladerunner någon gång. Han har heller inte några glasögon med jättetjocka bågar och ännu tjockare glas, eller är/har någonsin varit paniskt livrädd för alla av motsatt kön. Men hade han reflekterat bara en liten aning bortom sina egna fördomar kunde han möjligen varit av en annan uppfattning.

image

Som liten ritade han ofta scener ur den gamla tv-serien Blixt Gordon, Barnen Hedenhös rymdraket av trä eller till och med det lysdiodblinkande tefatet från barnprogrammet Jalle, Julle och tefatstjuven. Han lekte med actionfigurerna från Star Wars och drömde om Star Wars-filmerna långt innan han sett dem. Han köpte också seriealbum och tidningar med Star Wars. Utbudet på de två tv-kanalerna var magert på 80-talet, men när de visade Buck Rogers eller V missade han aldrig ett avsnitt.

I högstadiet spelade han Drakar & Demoner en period. Alltid som spelledare, så att han kunde hitta på äventyr åt sina kompisar. Troll och orcher låg beredda att anfalla bakom varje dörr, sten eller träd. I takt med att hormonerna började skjuta i höjden då han och kamraterna samtidigt inträdde i tonåren blev det möjligen till slut mer av vackra, fantasifulla och lösaktiga kvinnor än ondskefulla varelser i spelet. Men ändå.

Han tror dessutom helt irrationellt, med endast en liten glimt i ögat, på förekomsten av aliens och har i nästan hela sitt liv haft ”bortförd av rymdvarelser” högst upp på sin lista av önskedrömmar. Däremot hade han länge knappt läst någon sci/fi-litteratur överhuvudtaget. Förmodligen på grund av fördomar, som att den uteslutande skulle vara av dålig kvalitet, vilket naturligtvis inte är sant.

För några år sedan när hans fru var hos sin tatuerare började hon prata böcker med denne och av någon anledning kom Björns läshunger på tal, trots att han aldrig träffat tatueraren i fråga. Han bad henne i alla fall tipsa Björn om en bok som hette ”Wool”, skriven av Hugh Howey och var noga med att påpeka att man inte skulle läsa den svenska översättningen som precis kommit, eftersom den undermålig. Man hör nästan på titeln att han förmodligen hade rätt.”Ull” –  vem vill läsa om det?

image

”Wool” utspelar sig i framtiden där de som överlevt undergången av vårt samhälle bor i en enorm silo nedgrävd under marken. Hundratals våningar fulla av invånare som sedan generationer tillbaka inte känner till någon annan värld. De är alla indelade i ett slags kastsystem med arbetare, ingenjörer och sheriffer. Efter bara några sidor uppstod det beroende som kan göra läsaren besatt och oförmögen att lägga boken ifrån sig. Fantastiska miljöbeskrivningar, ondska, hjältemod och mycket spänning. Naturligtvis var det väldigt mörkt och dystert stundtals.

Det finns även en bok som berättar historien före Wool (Shift) och en som berättar om tiden efter (Dust). Också de böckerna slukade han och fick konstatera att sciencefictionlitteratur nog kunde vara något även för honom.

image

Björn har en arbetskamrat som gillar tv-spel och i ordets mest positiva bemärkelse nog får anses vara lite nördig. Vi kan kalla honom N. N är mer Zelda och Super Mario än de senaste shooterspelen till Xbox och Playstation om man säger så. Han tipsade i alla fall om boken den här bloggen egentligen var tänkt att handla om. Boken som är det enda Björn ägnat sig åt så fort det funnits någon tid över senaste veckorna: Ready player one.

Bokens titel är så klart tagen från den klassiska texten som dyker upp på skärmen på ett gammalt hederligt arkadspel när man stoppat in sitt mynt. Ready player one är ett äventyr med gasen i botten från början och utspelar sig i en nära framtid. Jorden är naturligtvis helt förstörd (som den ofta är i den här typen av berättelser) och nästan alla människor spenderar det mesta av sin tid i en virtuell värld uppkopplade mot det fantastiska OASIS.

Oasis är en värld där man levlar upp och förbättrar sin avatar och där man kan vara någon man hellre vill vara än den man är. Kanske känner du dig tjock, ful, eller blyg, kanske är du handikappad och bor i en smutsig husvagn utanför Detroit i verkligheten? I OASIS kan du vara universums coolaste alv, mästare i magi, bo i ett slott på en egen planet och ha miljontals beundrare som följer dig via din egen tv-kanal. Valet är naturligtvis enkelt för de flesta.

När OASIS grundare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som hittar de gömda ”äggen” i OASIS och spelare från hela världen kastar sig in i skattjakten. Nördreferenserna till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt.

Som du förstår nu måste du läsa boken innan den blir film, för det blir den. Steven Spielberg är tydligen redan inkopplad i ärendet.

image

Björns drömmar topp 3:

  1. Bli bortförd av rymdvarelser
  2. Lära sig prata Star Trek-språket ”Klingon”
  3. Åka till månens baksida och leta efter Elvis.

Björns tv-serier topp 5:

  1. Fringe
  2. Buck Rogers
  3. The Expanse
  4. Star Trek – The next generation
  5. Colony

Nödvändiga filmer utan inbördes rangordning:

  1. Interstellar
  2. Aliens
  3. Rymdimperiet slår tillbaka
  4. The marsian
  5. Event horizon
  6. Flykten från apornas planet
  7. Solaris
  8. 2001
  9. Contact
  10. Apornas planet
  11. Terminator

Björns topp 7 data/tv-spel:

  1. Half Life
  2. Deus Ex
  3. Unreal: Tournament
  4. Crackdown
  5. Bioschock
  6. Alien: Isolation
  7. Metro 2033

Björns närkontakt:

Såg ett UFO landa vid sjön Gapern i Värmland för 10 år sedan.

image

Hans namn måste ha varit Jorma Nyman.

img_20160302_082852.jpg
I en liten tvårumslägenhet i den finska kuststaden Åbo bor Jorma Nyman. Jorma är en ganska vanlig människa som alltid utan gnäll kämpat på med alla bördor livet lagt över hans 35-åriga dragspelsläraraxlar. Det var förvisso inte helt och hållet Jormas dröm och livsval att bo i den här lägenheten, tanken var från början en annan.

Han hade för några år sedan sett en annons i Sanomat om ett hus man kunde köpa för endast fyrtiotusen euro. Haken var att huset levererades i delar man fick montera själv och således kunde lite händighet komma väl till pass. Men som annonsen avslutades: ”Eftersom alla finska män är genetiskt arvsbeskaffade och medfött händiga är det naturligtvis inget att orda om.” Jorma Nyman kunde bara hålla med. Han hade inget minne av att han någonsin sett en landsman misslyckas med något denne tagit sig för. Alltså tömde han sina sparkonton och lånade det sista som saknades av sin far Arvo och gjorde därefter sin beställning.2016-03-02-18.30.58.jpg.jpg”Huset” levererades till Jormas lilla tomtplätt en sen natt och helt utan instruktioner över hur uppförandet skulle gå till. Och hur Jorma än funderade kunde han inte se hur högen av trä och sten han lagt alla sina pengar på skulle kunna bli till ett hus. Eftersom en riktig finnländare hellre skulle dö än att genomlida skammen av att be någon släkting eller kamrat om hjälp ringde han efter tre dagars bryderier och under stor vånda i stället firman som sålt huset. Det abonnemanget hade dock upphört och byggföretaget ”Piistello huusi” verkade helt ha försvunnit från jordens yta. Om det ens någonsin existerat, vilket Jorma nu starkt betvivlade. Jorma svor en eller två gånger tyst för sig själv och gjorde sedan det en riktig man gör i en sådan situation. Han höll käften, knöt näven i fickan och bodde kvar i sin lägenhet.2016-03-02-18.33.57.jpg.jpgEn kväll när Jorma precis satt sig till bords för att äta kvällsmat, det var samma som varje dag, kantarellasagne, morotslåda och en pirog, ringde plötsligt telefonen. Det var hans präktiga kusin Jukka som haft det lite dåliga omdömet att ringa precis den tid anständigt folk satt och åt.2016-03-02-19.59.56.jpg.jpgJorma och Jukka träffades inte särskilt ofta, mest beroende på att Jorma inte orkade med det eviga tjatet om det paradis Jukka blivit lovad en plats i. Av Jehova. Motprestationen var att Jukka skulle ägna all sin vakna tid åt att övertyga ännu fler människor att följa med dit när det var dags, företrädesvis genom att klädd i sin bästa kostym ringa på samtliga dörrar i hela Åbo och räcka fram en liten tidning där alla människor var lyckliga på det där obehagliga viset med kritvita leenden och den tomma blicken långt i fjärran. Att det bara var knappt hundrafyrtio platser eller något liknande i paradiset bekymrade inte Jukka, medan det retade gallfeber på Jorma. Han tyckte att rätt skulle vara rätt och att man inte ska sälja något man inte kan leverera.

För en gångs skull ringde inte Jukka för övertyga Jarmo om att boka sin biljett till paradiset. Det här gällde faktiskt något liknande, men snäppet bättre. Jukka skulle ställa till med fest, och det redan i morgon. Det skulle till och med komma fruntimmer!2016-03-02-20.39.27.png.pngJorma tackade ja på stående fot och var så uppspelt när han senare gick och lade sig att han knappt kunde somna. Eller jo, det kunde han visst. Alla finnar kan sova exakt när de vill. Att man säger att man inte kan somna är ju bara ett talesätt.

Han vaknade dock redan innan både väckarklockan och tidningsbudet av att han var nervös eftersom han skulle träffa kvinnfolk på festen i kväll. Jorma hade inte gökat på nästan åtta år och den gången räknades knappt eftersom han varit så full att han inte mindes något av det. Han hade träffat en ganska alldaglig och därmed attraktiv flicka på en kryssning till Stockholm. De hade pratat både intimt och länge i panoramabaren innan det blivit svart i Jormas minne, men nog måste det ha blivit något? Han hade ju bjudit på drinkar och allt, så han hade i alla fall antagit det. Jäkla osis att han tappat bort både klockan och plånboken samma kväll bara, men det fick det vara värt.

Gången innan dess var när han råkat bestiga en av tanterna från skolbespisningen under sin första arbetsdag som nybakad dragspelslärare. Han önskade så att det nästan gjorde ont att det varit den gången han inte kunnat minnas i stället, men klickandet av hennes löständer när hon resolut beslöt att ge honom en lektion i skinnblås som avslutning hemsökte honom varje gång han hörde ett par höga klackar skynda över kullerstensgatorna i hemstaden.

När han sörplat i sig sitt kokkaffe från fatet via muren av sockebitar mellan läpparna och ätit några rediga skivor älgkorv var det dags att bege sig till skolan och jobba av veckans sista dragsspelslektioner.img_20160225_082923.jpgJorma skakade av nervositet trots att det var långt till aftonen och såg till slut ingen annan råd än att hälla i sig en flaska Marinella för att ens kunna öppna ytterdörren. Jorma brukade aldrig dricka innan eller på arbetstid, men starkvin räknades väl näppeligen? Knappast ens en svensk skulle kunna bli full på det en gång. Väl? Han ville inte gärna att grannarna skulle se när han drack, så han tömde flaskan i snabba och bestämda klunkar inne i badrummet för säkerhets skull. En morgonsup är det ingen som höjer på ögonbrynen för tänkte han, men inte ville han ha något rykte om sig som vindrickare.2016-03-02-18.31.57.jpg.jpgNär dragspelslärare Nyman arbetat klart för dagen och förväntansfullt begav sig mot kvällens fest passerade han en bro på vägen. På en skylt stod det något om underhållning vilket Jorma såg som ett tecken på att det skulle bli en afton i erotikens tecken. Vinter eller inte, underhållning på det sätt Jorma anade inom en snar framtid brydde sig inte om årstider. Och redan när han klev in i köket såg han att det fanns förutsättningar att få bryta förseglingen på den karelska brandsläckaren om han spelade sina kort rätt.2016-03-02-18.36.31.jpg.jpgJukka hade uppenbarligen talat sanning angående närvaron av damer, för i köket satt två riktiga puddingar. Blondinen introducerade sig själv som Irma och brunetten som Sirpa. Jorma mumlade snabbt och blygt ur sig sitt eget namn innan han ursäktade sig och skyndade ut i köket för att få något att styrka modet med av värden. Jukka gav Jorma ett menande leende och räckte fram en flaska öl.

”Det är satans soumi öl va?”  frågade Jorma oroligt. På en av Jukkas tidigare fester hade han råkat få i sig en estnisk öl och varit nära att stryka med på kuppen. Eller nåja, kanske inte riktigt, men det var inte samma sak som en hederlig finsk öl. När hans kusin intygat att det var en riktig Koff tömde Jorma flaskan i två långa klunkar och öppnade en flaska till, tog ett djupt andetag och återvände till köket. Nu satt ingen ned längre.2016-03-02-18.44.24.png.pngFrån den gamla vinylspelaren dånade en remix på en finsk tango kompletterad med samplingar från Sibelius violinkonsert i d-moll, opus 47, i en subtil oavbruten loop. Alla var på dansgolvet i Jukkas vardagsrum.

När nålen hoppade av skivan och Jukka skyndade fram för att vända på den drog Jorma snabbt Sirpa åt sidan. Han överöste henne med komplimanger, bedyrade hur vacker hon var och viskade i hennes öra att han älskat henne i hela sitt liv.

img_20160302_113525.jpg

Efter några sekunders tystnad lade han till att det vore fint om de kunde smyga in i Jukkas sovrum och fullborda sin kärlek på det mest konkreta sätt som tänkas kunde. Sirpa var fortsatt tyst och Jorma blev orolig att han kanske gått för fort fram. När de stått tätt intill varandra i nästan tjugo minuter började han ana att Sirpa inte bara spelade svårflörtad. Hon förstod ingenting av det han sagt, en nyrökt flundra hade mer i huvudet än henne. Hon var helt enkelt dum som ett spån.2016-03-02-18.33.18.jpg.jpgJorma lösgjorde försiktigt Sirpa ur sin famn och drog ned Irma i knät. Han började om och lade nu vant ur sig samma förförelsesnack han nyss ödslat på Sirpa. Irma lyssnade tills Jorma sagt det som sägas skulle och spände sedan en ilsken blick i Jorma.

”Faan Jorma. Du känner perkele inte igen mig va?”

Jorma såg osäkert på blondinen i knät. Hon verkade inte alls bekant.

”Vittu, jag är ju din saatans syster ju! Det du säger till mig är inte okej! Inte ens i Åbo.”2016-03-02-18.41.50.jpg.jpgJorma vände bort blicken. Han hade ett svagt minne av att han faktiskt hade en syster, men de hade inte träffats sedan släktkalaset midsommarhelgen förra sommaren. Storasyster Irma var sig inte alls lik. Ingenting var sig likt eller som det skulle. Han kände sig som en mus som fått nacken knäckt i jakt på lite ost.2016-03-02-18.34.33.jpg.jpgJormas sinne svämmade över av ilska och onda tankar tog honom i besittning. Han började bälga i sig öl. Han hade inte bara otur i kärlek och fastighetsaffärer, hela det satans livet var som förgjort. Hur kvällen slutade kanske någon minns, men Jorma gjorde det inte.

När han vaknade dagen efter med ett huvud bultande som dieselmotorn på en Viking Line-färja var han på bättre humör. Han hade några svaga minnen av att ha pratat omkull inte bara en utan två tjusiga kvinnor. Ett leende spred sig över Jorma Nymans läppar. Han hade förmodligen fått vara med om sin första trekant.

 

Underworld.

Eftersom jag är en rätt vanlig, ganska lat och lagom lättlurad människa och därtill inte särskilt berest, baseras min bild av platser på jorden där jag aldrig varit naturligtvis till stor del på hörsägen, nyhetsbilder och fördomar. Hela länder har växt fram i mitt huvud via pusselbitar från tidningar, tv-serier, musik och böcker. En del fakta har justerats något efter samtal med närmare källor som vänner och bekanta. Folk som faktiskt varit i de länderna och vars versioner jag av olika anledningar tyckt känns trovärdiga nog att göra till mina.

Även om det första som kommer upp för min inre blick när någon säger Mexiko kanske är en vitklädd orakad skurk med buskiga ögonbryn, patronbälte runt kroppen, sombrero på huvudet och som långsamt äter chili ur en lerskål, vaksam i blicken och med ondskefull min, hämtad direkt ur någon Clint Eastwood-rulle, eller att jag ser Crocodile Dundee framför mig, rulla runt med ett hårt grepp om någon giftig orm och en enorm kniv mellan tänderna, samt ett sexpack Fosters vid fötterna på sin känguru när någon nämner Australien, vet jag så klart att det är stereotyper och nidbilder av värsta sort. Men bilderna är där ändå, oavsett hur mycket jag än skulle vilja ändra på det.

Är det något land jag har extra många olika bilder och versioner av är det definitivt det stora landet i väst. ”Over there”, Förenta staterna, Amerika, USA. Många gånger har bilden varit ett land fyllt av människor som är lite för dumma, självgoda och plastikopererade och inte har en aning om att det finns nästan 200 andra länder på jorden. Ett land där de rika är lika rika som de fattiga är fattiga. Ett land som de senaste 50 åren dikterat villkoren för resten av världen under hot om att omedelbart trampa sönder de som har avvikande åsikter i olika frågor. Ett land där företagen har obegränsad makt och tjänar sina pengar på att de fattiga äter och dricker ihjäl sig med hjälp av deras billiga och ohälsosamma mat eller läsk, eller skjuter ihjäl varandra med vapen som alla har rätt att bära för att försvara sig mot den som kan tänkas vilja försvara sig ännu mer mot just det vapen du själv har. Ett land där nästan alla är djupt troende kristna, men som ändå har en porrindustri och en narkotikaindustri som är större enskilda ekonomier än många andra länders statsekonomier. Ett land som egentligen inte känns särskilt sympatiskt när man summerar vad man tror att man vet om det. Hur sann eller falsk ovanstående bild än är, är det ändå inte den bild jag låter få störst plats i mig. Inte på länga vägar, den är helt enkelt för tråkig och deprimerande. Den tillför inte mitt inre de fantasier och det driv jag behöver för att härda ut eller fortsätta växa.

Däremot älskar jag bilden av det lite mindre och närmare, stabbigare och slitnare, men mer hjältemodiga USA. Deckarmiljöerna, från Michael Connellys Harry Bosch-romaner, med alla barer och de små trasiga människorna, eller sirenernas tjut genom natten och pappmuggarna med kallnat automatkaffe i förhörsrummen i ”Spanarna på Hill Street” som jag ibland fick se på tv som liten. De hysteriskt roliga och bitande ironiska amerikanska världarna Joseph Heller presenterade för mig när jag läste ”God som guld” och ”Någonting har hänt” i min sena ungdom innan jag dök över John Irvings vackra allvar i ”En bön för Owen Meany”. Bukowskis vinalkoholiserade Amerika, Salingers uppgivna Amerika, John Fantes fattiga och smutsiga förkrigstidsamerika, Philipp Meyers familjedynastiapokalyptiska indianeposamerika, Richard Fords nakna föräldralösa kanadensiska exilamerika och Jonathan Troppers håglösa, lätt deprimerande judiska slackeramerika. De versionerna slukas jag upp av och tappar bort mig själv i tid och rum i. Jag älskar deras USA och därför gör jag det till mitt.

Nu närmar jag mig anledningen till varför jag skriver det här; boken jag precis läst klart och som av någon anledning berörde mig mycket. Förra sommaren var jag bjuden på bröllop. Det var ett fint bröllop och en fantastiskt rolig fest, men varken jag eller min fru kände särskilt många där. Mitt emot mig vid bordet där jag blivit placerad satt en amerikansk konstnär. Han verkade mycket sympatisk och jag ville verkligen inleda någon slags konversation, eller åtminstone få till lite vanligt kallprat eftersom jag märkte att han ibland hamnade utanför när vi andra glömde bort oss och pratade svenska. Jag hämmades dock länge av min blyghet inför nya människor och att inte heller ha tryggheten av min egen bekantskapskrets i ryggen. Dessutom pratar jag engelska så sällan att jag var rädd att låta som någon svensk politiker som läser innantill på knagglig skolengelska inför FN. Så småningom lyckades jag ändå med hjälp av en hel del vin bygga upp modet tillräckligt för att ta ett initiativ. Vi kom snabbt in på litteratur och jag frågade honom om han hade några bra boktips. Det hade han eftersom han också var en bokslukare av rang och jag fyllde pappersservetter med titlar på böcker som jag omgående beställde när jag kom hem. Jonathan Letham, Philip Roth, David Foster Wallace och Don DeLillo. Stora, välkända författare förstod jag, men som jag helt missat. Jag beställde allt på originalspråk eftersom jag kände att jag börjat få mer flyt när jag läst böcker på engelska den senaste tiden och med en tanke om att kanske komma ännu närmare berättelserna om jag läste dem på författarens modersmål. Allt förutom Don DeLillos ”Underworld” som bara fanns i svensk översättning som ”Under jord”. Andra böcker kom emellan under hösten, men någon gång efter nyår kom jag ihåg min amerikanska boktrave under sängbordet. Jag bestämde mig för att mjukstarta med den översatta ”Under jord”.

wp-1456263515222.jpg

Det visade sig att en så kompakt och fullmatad berättelse på nästan niohundra sidor kanske inte direkt var den mjukstart jag hade trott. Boken är ett myller av sammanvävda öden och handlingar och hoppar hela tiden fram och tillbaka i tiden mellan kalla krigets 1951 med det ständigt närvarande kärnvapenhotet och 2000-talets mer nutida USA med den snabba tekniska utvecklingen och de problem som konsumtionssamhällets växande sopberg föder. Några röda trådar finns naturligtvis. Bland annat i form av den stränga nunnan Edgar med sin bacillskräck, hennes namne FBI-chefen J Edgar Hoover, konstnärinnan Klara Sax, bröderna Nick och Matt, the Texas highway killer som av en slump fångas på videofilm av ett barn när han skjuter ett av sina offer, grafittimålaren Moonman, samt den baseboll som avgjorde en legendarisk match mellan Dodgers och Giants och hamnade i händerna på en ung svart man som plankat in på stadion.

De delar av boken som tilltalar mig allra mest är de vardagliga skildringarna från 60-talets Bronx där många har härliga italienska namn som Bronzini, där de spelar kort eller biljard, röker, dricker öl, går i trasiga skor och slitna kläder, jobbar på farliga och monotona jobb för att få mat på bordet till familjen och där hemmafruarna skvallrar, handlar hos slaktaren, beklagar sig över sina egna eller andras söner, bakar och improviserar ihop middagar bestående av kyckling och Jell-O med citronsmak medan gatans barn svalkar sig i brandposternas vattenstrålar.

Förutom de fängslande miljöer och öden som fyller på mitt Amerika genom boken finns där dessutom ett språk och en dialog som är helt makalös i sin enkelhet. Jag fastnar för rader som:

”Den kvällen älskade Albert och Klara i månskenet. Det var ljuvt och lätt och till synes oändligt, en älskog så bortom all tid och rum att han tyckte att de funnit en andlig existens som kunde skydda dem från mänskliga skavanker, med en liten fläkt som surrade i hörnet och en aria som kom svävande från en radio på en brandstege någonstans. Han var inte säker på vem hon var, där hon låg bredvid honom i mörkret, men det var något de kunde övervinna tillsammans.”

Eller:

”Enligt Bronzini var promenerandet en skön konst. Han var ute praktiskt taget varje dag efter skolans slut, och lät då rundan samla ett pottpurri av ljud och former och rörelser, lät röster sänkas och dofter utvecklas på olika sätt, varierande, fast inte för mycket, från dag till dag. Han tittade in i en samlingslokal och pratade med några som satt där och spelade kort, han tittade på när en kvinna köpte en flundra i saluhallen. Han skalade en tangerin och undrade hur en plattfisk som låg där glasartad på skrovlig is, något som ett nät rakat upp ur det mörka havet, kunde framstå som en så uttrycksfull medvarelse. Dödheten var en kraft i de utstående ögonen.”

Sådana meningar läser jag om och om igen. Men jag ska inte sticka under stol med att jag bitvis tyckte det var svårt att ta mig igenom boken eftersom den inte har någon rak handling och man därför ofta tappar flytet, men det känns otroligt väl värt att inte ha gett upp de gångerna. Har man inte tid eller lust att läsa hela boken tycker jag ändå att man kan läsa enbart epilogen; Das Kapital. De sista 50 sidorna som både knyter ihop en del lösa trådar och sedan löser upp dem igen. Det blir en liten komprimerad bok i sig och en väldigt fin final.

Gruvliv.

Jag har alltid romantiserat bilden av livet på landet. I mina mörkaste stunder som en desperat flykt från alla människor och i mina bästa stunder som en genuin idealbild av livet i stort. Att leva i samklang med naturen och skörda de frukter man sår och allt det där. I övrigt har jag dock inga större hipsterambitioner.

För några månader sedan fick jag och min fru möjligheten att arrendera ett gammalt torp ett par mil från Stockholm. Månadsavgiften var låg eftersom stugan saknade både el och vatten och medan jag i vanlig ordning tvekade och velade och krävde betänketid, vägde för och emot skred min fru till handling. Snart stod jag i storbondens kök och skakade hand och skrev på avtal och vi var plötsligt med torp. Är det något jag är tacksam för i livet så är det min frus driv och att hon gör så att saker blir av. Det jag själv är allra sämst på.

Vi har ännu bara fått uppleva Grufstugan i höstrusk och vinterväder, men jag älskar den redan innerligt. Jag är förortsbo ut i fingerspetsarna och kommer förmodligen få det lite svettigt när takpannor behöver bytas ut, men jag tänker ödmjukt att även jag kanske kan lära mig något nytt. Vatten tar vi än så länge med oss i dunkar när vi åker dit, men för att få värme måste man elda. Vi köpte loss ganska mycket ved av den tidigare hyresgästen och jag upptäckte snart att jag borde ha huggit ved i hela mitt liv. Det är enormt tillfredsställande att se högen med lagom stora vedklabbar växa medan man drar av sig jacka efter jacka och tröja efter tröja i takt med att man blir varmare och svettigare. Man kan hugga så lite eller så mycket man har lust med åt gången och i det tempo man behagar. Oftast gör jag mig ingen brådska och stannar ofta upp och lyssnar på fåglarna i skogen. Vilken fågel som för tillfället låter har jag givetvis ingen aning om, men det känns fint i bröstet.

När kvällen kommer blir det mörkt på riktigt. Eftersom man inte har något grannhus inom synhåll eller någon gatubelysning till hjälp får man tända massor med ljus inne i stället. Då känns det som att resa i tiden. Vi lagar enkla måltider på den rödglödgade järnspisen eller grillar ute. Då datorer och telefoner har begränsade möjligheter till laddning får man hitta på andra aktiviteter. I morse sa min son till mig:

”Visst var det en rolig dag igår!”

En dag av kortspel och en tre timmar lång sittning med den gamla brädspelsklassikern ”Finans”. Jo, visst fan var det roligt. Jag tror inte vi har umgåtts så mycket hela familjen på väldigt länge. Samtal och skratt. Ögonkontakt. En allt för ofta bortglömd självklarhet.

2015-11-08 20.35.21

Snart är våren här och för första gången har vi en trädgård att sköta om. Gräs ska klippas, blommor, örter och grönsaker ska odlas och då måste vi skaffa massor av regntunnor så att vi har något vatten att vattna med. Nya tankebanor, en annan sorts problem som ska lösas.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, jag gillar verkligen rinnande vatten och el också. Men nu då jag kan pendla mellan båda världarna känns det som om jag vunnit ett till liv. Jag får njuta av yxan och huggkubben, stark närvaro med min familj, fågelkvitter och att få sitta med öppen dörr på utedasset och läsa gamla nummer av Illustrerad Vetenskap. Sedan kan jag åka hem och ta ett varmt bad, använda tvättmaskinen, laga mat på en riktig spis och ha en ständigt fulladdad dator. Ett större liv och jag är nu en kameleont med gruvstuga.