Ready player one?

Om en fantastiskt underhållande bok på väldigt lättläst engelska.

image

Den här är brevbäraren Björn.

Han är en man i sina bästa år.

Han är en man som har sina bästa år precis bakom sig.

Han är en man som undrar varför han aldrig fick några bästa år.

Han är en man som förmodligen har år både framför och bakom sig.

Han har aldrig sett sig som en sci/fi-nörd eftersom han varken förstått eller skrattat åt obegripliga referenser till Tolkien eller Bladerunner någon gång. Han har heller inte några glasögon med jättetjocka bågar och ännu tjockare glas, eller är/har någonsin varit paniskt livrädd för alla av motsatt kön. Men hade han reflekterat bara en liten aning bortom sina egna fördomar kunde han möjligen varit av en annan uppfattning.

image

Som liten ritade han ofta scener ur den gamla tv-serien Blixt Gordon, Barnen Hedenhös rymdraket av trä eller till och med det lysdiodblinkande tefatet från barnprogrammet Jalle, Julle och tefatstjuven. Han lekte med actionfigurerna från Star Wars och drömde om Star Wars-filmerna långt innan han sett dem. Han köpte också seriealbum och tidningar med Star Wars. Utbudet på de två tv-kanalerna var magert på 80-talet, men när de visade Buck Rogers eller V missade han aldrig ett avsnitt.

I högstadiet spelade han Drakar & Demoner en period. Alltid som spelledare, så att han kunde hitta på äventyr åt sina kompisar. Troll och orcher låg beredda att anfalla bakom varje dörr, sten eller träd. I takt med att hormonerna började skjuta i höjden då han och kamraterna samtidigt inträdde i tonåren blev det möjligen till slut mer av vackra, fantasifulla och lösaktiga kvinnor än ondskefulla varelser i spelet. Men ändå.

Han tror dessutom helt irrationellt, med endast en liten glimt i ögat, på förekomsten av aliens och har i nästan hela sitt liv haft ”bortförd av rymdvarelser” högst upp på sin lista av önskedrömmar. Däremot hade han länge knappt läst någon sci/fi-litteratur överhuvudtaget. Förmodligen på grund av fördomar, som att den uteslutande skulle vara av dålig kvalitet, vilket naturligtvis inte är sant.

För några år sedan när hans fru var hos sin tatuerare började hon prata böcker med denne och av någon anledning kom Björns läshunger på tal, trots att han aldrig träffat tatueraren i fråga. Han bad henne i alla fall tipsa Björn om en bok som hette ”Wool”, skriven av Hugh Howey och var noga med att påpeka att man inte skulle läsa den svenska översättningen som precis kommit, eftersom den undermålig. Man hör nästan på titeln att han förmodligen hade rätt.”Ull” –  vem vill läsa om det?

image

”Wool” utspelar sig i framtiden där de som överlevt undergången av vårt samhälle bor i en enorm silo nedgrävd under marken. Hundratals våningar fulla av invånare som sedan generationer tillbaka inte känner till någon annan värld. De är alla indelade i ett slags kastsystem med arbetare, ingenjörer och sheriffer. Efter bara några sidor uppstod det beroende som kan göra läsaren besatt och oförmögen att lägga boken ifrån sig. Fantastiska miljöbeskrivningar, ondska, hjältemod och mycket spänning. Naturligtvis var det väldigt mörkt och dystert stundtals.

Det finns även en bok som berättar historien före Wool (Shift) och en som berättar om tiden efter (Dust). Också de böckerna slukade han och fick konstatera att sciencefictionlitteratur nog kunde vara något även för honom.

image

Björn har en arbetskamrat som gillar tv-spel och i ordets mest positiva bemärkelse nog får anses vara lite nördig. Vi kan kalla honom N. N är mer Zelda och Super Mario än de senaste shooterspelen till Xbox och Playstation om man säger så. Han tipsade i alla fall om boken den här bloggen egentligen var tänkt att handla om. Boken som är det enda Björn ägnat sig åt så fort det funnits någon tid över senaste veckorna: Ready player one.

Bokens titel är så klart tagen från den klassiska texten som dyker upp på skärmen på ett gammalt hederligt arkadspel när man stoppat in sitt mynt. Ready player one är ett äventyr med gasen i botten från början och utspelar sig i en nära framtid. Jorden är naturligtvis helt förstörd (som den ofta är i den här typen av berättelser) och nästan alla människor spenderar det mesta av sin tid i en virtuell värld uppkopplade mot det fantastiska OASIS.

Oasis är en värld där man levlar upp och förbättrar sin avatar och där man kan vara någon man hellre vill vara än den man är. Kanske känner du dig tjock, ful, eller blyg, kanske är du handikappad och bor i en smutsig husvagn utanför Detroit i verkligheten? I OASIS kan du vara universums coolaste alv, mästare i magi, bo i ett slott på en egen planet och ha miljontals beundrare som följer dig via din egen tv-kanal. Valet är naturligtvis enkelt för de flesta.

När OASIS grundare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som hittar de gömda ”äggen” i OASIS och spelare från hela världen kastar sig in i skattjakten. Nördreferenserna till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt.

Som du förstår nu måste du läsa boken innan den blir film, för det blir den. Steven Spielberg är tydligen redan inkopplad i ärendet.

image

Björns drömmar topp 3:

  1. Bli bortförd av rymdvarelser
  2. Lära sig prata Star Trek-språket ”Klingon”
  3. Åka till månens baksida och leta efter Elvis.

Björns tv-serier topp 5:

  1. Fringe
  2. Buck Rogers
  3. The Expanse
  4. Star Trek – The next generation
  5. Colony

Nödvändiga filmer utan inbördes rangordning:

  1. Interstellar
  2. Aliens
  3. Rymdimperiet slår tillbaka
  4. The marsian
  5. Event horizon
  6. Flykten från apornas planet
  7. Solaris
  8. 2001
  9. Contact
  10. Apornas planet
  11. Terminator

Björns topp 7 data/tv-spel:

  1. Half Life
  2. Deus Ex
  3. Unreal: Tournament
  4. Crackdown
  5. Bioschock
  6. Alien: Isolation
  7. Metro 2033

Björns närkontakt:

Såg ett UFO landa vid sjön Gapern i Värmland för 10 år sedan.

image

Hans namn måste ha varit Jorma Nyman.

img_20160302_082852.jpg
I en liten tvårumslägenhet i den finska kuststaden Åbo bor Jorma Nyman. Jorma är en ganska vanlig människa som alltid utan gnäll kämpat på med alla bördor livet lagt över hans 35-åriga dragspelsläraraxlar. Det var förvisso inte helt och hållet Jormas dröm och livsval att bo i den här lägenheten, tanken var från början en annan.

Han hade för några år sedan sett en annons i Sanomat om ett hus man kunde köpa för endast fyrtiotusen euro. Haken var att huset levererades i delar man fick montera själv och således kunde lite händighet komma väl till pass. Men som annonsen avslutades: ”Eftersom alla finska män är genetiskt arvsbeskaffade och medfött händiga är det naturligtvis inget att orda om.” Jorma Nyman kunde bara hålla med. Han hade inget minne av att han någonsin sett en landsman misslyckas med något denne tagit sig för. Alltså tömde han sina sparkonton och lånade det sista som saknades av sin far Arvo och gjorde därefter sin beställning.2016-03-02-18.30.58.jpg.jpg”Huset” levererades till Jormas lilla tomtplätt en sen natt och helt utan instruktioner över hur uppförandet skulle gå till. Och hur Jorma än funderade kunde han inte se hur högen av trä och sten han lagt alla sina pengar på skulle kunna bli till ett hus. Eftersom en riktig finnländare hellre skulle dö än att genomlida skammen av att be någon släkting eller kamrat om hjälp ringde han efter tre dagars bryderier och under stor vånda i stället firman som sålt huset. Det abonnemanget hade dock upphört och byggföretaget ”Piistello huusi” verkade helt ha försvunnit från jordens yta. Om det ens någonsin existerat, vilket Jorma nu starkt betvivlade. Jorma svor en eller två gånger tyst för sig själv och gjorde sedan det en riktig man gör i en sådan situation. Han höll käften, knöt näven i fickan och bodde kvar i sin lägenhet.2016-03-02-18.33.57.jpg.jpgEn kväll när Jorma precis satt sig till bords för att äta kvällsmat, det var samma som varje dag, kantarellasagne, morotslåda och en pirog, ringde plötsligt telefonen. Det var hans präktiga kusin Jukka som haft det lite dåliga omdömet att ringa precis den tid anständigt folk satt och åt.2016-03-02-19.59.56.jpg.jpgJorma och Jukka träffades inte särskilt ofta, mest beroende på att Jorma inte orkade med det eviga tjatet om det paradis Jukka blivit lovad en plats i. Av Jehova. Motprestationen var att Jukka skulle ägna all sin vakna tid åt att övertyga ännu fler människor att följa med dit när det var dags, företrädesvis genom att klädd i sin bästa kostym ringa på samtliga dörrar i hela Åbo och räcka fram en liten tidning där alla människor var lyckliga på det där obehagliga viset med kritvita leenden och den tomma blicken långt i fjärran. Att det bara var knappt hundrafyrtio platser eller något liknande i paradiset bekymrade inte Jukka, medan det retade gallfeber på Jorma. Han tyckte att rätt skulle vara rätt och att man inte ska sälja något man inte kan leverera.

För en gångs skull ringde inte Jukka för övertyga Jarmo om att boka sin biljett till paradiset. Det här gällde faktiskt något liknande, men snäppet bättre. Jukka skulle ställa till med fest, och det redan i morgon. Det skulle till och med komma fruntimmer!2016-03-02-20.39.27.png.pngJorma tackade ja på stående fot och var så uppspelt när han senare gick och lade sig att han knappt kunde somna. Eller jo, det kunde han visst. Alla finnar kan sova exakt när de vill. Att man säger att man inte kan somna är ju bara ett talesätt.

Han vaknade dock redan innan både väckarklockan och tidningsbudet av att han var nervös eftersom han skulle träffa kvinnfolk på festen i kväll. Jorma hade inte gökat på nästan åtta år och den gången räknades knappt eftersom han varit så full att han inte mindes något av det. Han hade träffat en ganska alldaglig och därmed attraktiv flicka på en kryssning till Stockholm. De hade pratat både intimt och länge i panoramabaren innan det blivit svart i Jormas minne, men nog måste det ha blivit något? Han hade ju bjudit på drinkar och allt, så han hade i alla fall antagit det. Jäkla osis att han tappat bort både klockan och plånboken samma kväll bara, men det fick det vara värt.

Gången innan dess var när han råkat bestiga en av tanterna från skolbespisningen under sin första arbetsdag som nybakad dragspelslärare. Han önskade så att det nästan gjorde ont att det varit den gången han inte kunnat minnas i stället, men klickandet av hennes löständer när hon resolut beslöt att ge honom en lektion i skinnblås som avslutning hemsökte honom varje gång han hörde ett par höga klackar skynda över kullerstensgatorna i hemstaden.

När han sörplat i sig sitt kokkaffe från fatet via muren av sockebitar mellan läpparna och ätit några rediga skivor älgkorv var det dags att bege sig till skolan och jobba av veckans sista dragsspelslektioner.img_20160225_082923.jpgJorma skakade av nervositet trots att det var långt till aftonen och såg till slut ingen annan råd än att hälla i sig en flaska Marinella för att ens kunna öppna ytterdörren. Jorma brukade aldrig dricka innan eller på arbetstid, men starkvin räknades väl näppeligen? Knappast ens en svensk skulle kunna bli full på det en gång. Väl? Han ville inte gärna att grannarna skulle se när han drack, så han tömde flaskan i snabba och bestämda klunkar inne i badrummet för säkerhets skull. En morgonsup är det ingen som höjer på ögonbrynen för tänkte han, men inte ville han ha något rykte om sig som vindrickare.2016-03-02-18.31.57.jpg.jpgNär dragspelslärare Nyman arbetat klart för dagen och förväntansfullt begav sig mot kvällens fest passerade han en bro på vägen. På en skylt stod det något om underhållning vilket Jorma såg som ett tecken på att det skulle bli en afton i erotikens tecken. Vinter eller inte, underhållning på det sätt Jorma anade inom en snar framtid brydde sig inte om årstider. Och redan när han klev in i köket såg han att det fanns förutsättningar att få bryta förseglingen på den karelska brandsläckaren om han spelade sina kort rätt.2016-03-02-18.36.31.jpg.jpgJukka hade uppenbarligen talat sanning angående närvaron av damer, för i köket satt två riktiga puddingar. Blondinen introducerade sig själv som Irma och brunetten som Sirpa. Jorma mumlade snabbt och blygt ur sig sitt eget namn innan han ursäktade sig och skyndade ut i köket för att få något att styrka modet med av värden. Jukka gav Jorma ett menande leende och räckte fram en flaska öl.

”Det är satans soumi öl va?”  frågade Jorma oroligt. På en av Jukkas tidigare fester hade han råkat få i sig en estnisk öl och varit nära att stryka med på kuppen. Eller nåja, kanske inte riktigt, men det var inte samma sak som en hederlig finsk öl. När hans kusin intygat att det var en riktig Koff tömde Jorma flaskan i två långa klunkar och öppnade en flaska till, tog ett djupt andetag och återvände till köket. Nu satt ingen ned längre.2016-03-02-18.44.24.png.pngFrån den gamla vinylspelaren dånade en remix på en finsk tango kompletterad med samplingar från Sibelius violinkonsert i d-moll, opus 47, i en subtil oavbruten loop. Alla var på dansgolvet i Jukkas vardagsrum.

När nålen hoppade av skivan och Jukka skyndade fram för att vända på den drog Jorma snabbt Sirpa åt sidan. Han överöste henne med komplimanger, bedyrade hur vacker hon var och viskade i hennes öra att han älskat henne i hela sitt liv.

img_20160302_113525.jpg

Efter några sekunders tystnad lade han till att det vore fint om de kunde smyga in i Jukkas sovrum och fullborda sin kärlek på det mest konkreta sätt som tänkas kunde. Sirpa var fortsatt tyst och Jorma blev orolig att han kanske gått för fort fram. När de stått tätt intill varandra i nästan tjugo minuter började han ana att Sirpa inte bara spelade svårflörtad. Hon förstod ingenting av det han sagt, en nyrökt flundra hade mer i huvudet än henne. Hon var helt enkelt dum som ett spån.2016-03-02-18.33.18.jpg.jpgJorma lösgjorde försiktigt Sirpa ur sin famn och drog ned Irma i knät. Han började om och lade nu vant ur sig samma förförelsesnack han nyss ödslat på Sirpa. Irma lyssnade tills Jorma sagt det som sägas skulle och spände sedan en ilsken blick i Jorma.

”Faan Jorma. Du känner perkele inte igen mig va?”

Jorma såg osäkert på blondinen i knät. Hon verkade inte alls bekant.

”Vittu, jag är ju din saatans syster ju! Det du säger till mig är inte okej! Inte ens i Åbo.”2016-03-02-18.41.50.jpg.jpgJorma vände bort blicken. Han hade ett svagt minne av att han faktiskt hade en syster, men de hade inte träffats sedan släktkalaset midsommarhelgen förra sommaren. Storasyster Irma var sig inte alls lik. Ingenting var sig likt eller som det skulle. Han kände sig som en mus som fått nacken knäckt i jakt på lite ost.2016-03-02-18.34.33.jpg.jpgJormas sinne svämmade över av ilska och onda tankar tog honom i besittning. Han började bälga i sig öl. Han hade inte bara otur i kärlek och fastighetsaffärer, hela det satans livet var som förgjort. Hur kvällen slutade kanske någon minns, men Jorma gjorde det inte.

När han vaknade dagen efter med ett huvud bultande som dieselmotorn på en Viking Line-färja var han på bättre humör. Han hade några svaga minnen av att ha pratat omkull inte bara en utan två tjusiga kvinnor. Ett leende spred sig över Jorma Nymans läppar. Han hade förmodligen fått vara med om sin första trekant.

 

Underworld.

Eftersom jag är en rätt vanlig, ganska lat och lagom lättlurad människa och därtill inte särskilt berest, baseras min bild av platser på jorden där jag aldrig varit naturligtvis till stor del på hörsägen, nyhetsbilder och fördomar. Hela länder har växt fram i mitt huvud via pusselbitar från tidningar, tv-serier, musik och böcker. En del fakta har justerats något efter samtal med närmare källor som vänner och bekanta. Folk som faktiskt varit i de länderna och vars versioner jag av olika anledningar tyckt känns trovärdiga nog att göra till mina.

Även om det första som kommer upp för min inre blick när någon säger Mexiko kanske är en vitklädd orakad skurk med buskiga ögonbryn, patronbälte runt kroppen, sombrero på huvudet och som långsamt äter chili ur en lerskål, vaksam i blicken och med ondskefull min, hämtad direkt ur någon Clint Eastwood-rulle, eller att jag ser Crocodile Dundee framför mig, rulla runt med ett hårt grepp om någon giftig orm och en enorm kniv mellan tänderna, samt ett sexpack Fosters vid fötterna på sin känguru när någon nämner Australien, vet jag så klart att det är stereotyper och nidbilder av värsta sort. Men bilderna är där ändå, oavsett hur mycket jag än skulle vilja ändra på det.

Är det något land jag har extra många olika bilder och versioner av är det definitivt det stora landet i väst. ”Over there”, Förenta staterna, Amerika, USA. Många gånger har bilden varit ett land fyllt av människor som är lite för dumma, självgoda och plastikopererade och inte har en aning om att det finns nästan 200 andra länder på jorden. Ett land där de rika är lika rika som de fattiga är fattiga. Ett land som de senaste 50 åren dikterat villkoren för resten av världen under hot om att omedelbart trampa sönder de som har avvikande åsikter i olika frågor. Ett land där företagen har obegränsad makt och tjänar sina pengar på att de fattiga äter och dricker ihjäl sig med hjälp av deras billiga och ohälsosamma mat eller läsk, eller skjuter ihjäl varandra med vapen som alla har rätt att bära för att försvara sig mot den som kan tänkas vilja försvara sig ännu mer mot just det vapen du själv har. Ett land där nästan alla är djupt troende kristna, men som ändå har en porrindustri och en narkotikaindustri som är större enskilda ekonomier än många andra länders statsekonomier. Ett land som egentligen inte känns särskilt sympatiskt när man summerar vad man tror att man vet om det. Hur sann eller falsk ovanstående bild än är, är det ändå inte den bild jag låter få störst plats i mig. Inte på länga vägar, den är helt enkelt för tråkig och deprimerande. Den tillför inte mitt inre de fantasier och det driv jag behöver för att härda ut eller fortsätta växa.

Däremot älskar jag bilden av det lite mindre och närmare, stabbigare och slitnare, men mer hjältemodiga USA. Deckarmiljöerna, från Michael Connellys Harry Bosch-romaner, med alla barer och de små trasiga människorna, eller sirenernas tjut genom natten och pappmuggarna med kallnat automatkaffe i förhörsrummen i ”Spanarna på Hill Street” som jag ibland fick se på tv som liten. De hysteriskt roliga och bitande ironiska amerikanska världarna Joseph Heller presenterade för mig när jag läste ”God som guld” och ”Någonting har hänt” i min sena ungdom innan jag dök över John Irvings vackra allvar i ”En bön för Owen Meany”. Bukowskis vinalkoholiserade Amerika, Salingers uppgivna Amerika, John Fantes fattiga och smutsiga förkrigstidsamerika, Philipp Meyers familjedynastiapokalyptiska indianeposamerika, Richard Fords nakna föräldralösa kanadensiska exilamerika och Jonathan Troppers håglösa, lätt deprimerande judiska slackeramerika. De versionerna slukas jag upp av och tappar bort mig själv i tid och rum i. Jag älskar deras USA och därför gör jag det till mitt.

Nu närmar jag mig anledningen till varför jag skriver det här; boken jag precis läst klart och som av någon anledning berörde mig mycket. Förra sommaren var jag bjuden på bröllop. Det var ett fint bröllop och en fantastiskt rolig fest, men varken jag eller min fru kände särskilt många där. Mitt emot mig vid bordet där jag blivit placerad satt en amerikansk konstnär. Han verkade mycket sympatisk och jag ville verkligen inleda någon slags konversation, eller åtminstone få till lite vanligt kallprat eftersom jag märkte att han ibland hamnade utanför när vi andra glömde bort oss och pratade svenska. Jag hämmades dock länge av min blyghet inför nya människor och att inte heller ha tryggheten av min egen bekantskapskrets i ryggen. Dessutom pratar jag engelska så sällan att jag var rädd att låta som någon svensk politiker som läser innantill på knagglig skolengelska inför FN. Så småningom lyckades jag ändå med hjälp av en hel del vin bygga upp modet tillräckligt för att ta ett initiativ. Vi kom snabbt in på litteratur och jag frågade honom om han hade några bra boktips. Det hade han eftersom han också var en bokslukare av rang och jag fyllde pappersservetter med titlar på böcker som jag omgående beställde när jag kom hem. Jonathan Letham, Philip Roth, David Foster Wallace och Don DeLillo. Stora, välkända författare förstod jag, men som jag helt missat. Jag beställde allt på originalspråk eftersom jag kände att jag börjat få mer flyt när jag läst böcker på engelska den senaste tiden och med en tanke om att kanske komma ännu närmare berättelserna om jag läste dem på författarens modersmål. Allt förutom Don DeLillos ”Underworld” som bara fanns i svensk översättning som ”Under jord”. Andra böcker kom emellan under hösten, men någon gång efter nyår kom jag ihåg min amerikanska boktrave under sängbordet. Jag bestämde mig för att mjukstarta med den översatta ”Under jord”.

wp-1456263515222.jpg

Det visade sig att en så kompakt och fullmatad berättelse på nästan niohundra sidor kanske inte direkt var den mjukstart jag hade trott. Boken är ett myller av sammanvävda öden och handlingar och hoppar hela tiden fram och tillbaka i tiden mellan kalla krigets 1951 med det ständigt närvarande kärnvapenhotet och 2000-talets mer nutida USA med den snabba tekniska utvecklingen och de problem som konsumtionssamhällets växande sopberg föder. Några röda trådar finns naturligtvis. Bland annat i form av den stränga nunnan Edgar med sin bacillskräck, hennes namne FBI-chefen J Edgar Hoover, konstnärinnan Klara Sax, bröderna Nick och Matt, the Texas highway killer som av en slump fångas på videofilm av ett barn när han skjuter ett av sina offer, grafittimålaren Moonman, samt den baseboll som avgjorde en legendarisk match mellan Dodgers och Giants och hamnade i händerna på en ung svart man som plankat in på stadion.

De delar av boken som tilltalar mig allra mest är de vardagliga skildringarna från 60-talets Bronx där många har härliga italienska namn som Bronzini, där de spelar kort eller biljard, röker, dricker öl, går i trasiga skor och slitna kläder, jobbar på farliga och monotona jobb för att få mat på bordet till familjen och där hemmafruarna skvallrar, handlar hos slaktaren, beklagar sig över sina egna eller andras söner, bakar och improviserar ihop middagar bestående av kyckling och Jell-O med citronsmak medan gatans barn svalkar sig i brandposternas vattenstrålar.

Förutom de fängslande miljöer och öden som fyller på mitt Amerika genom boken finns där dessutom ett språk och en dialog som är helt makalös i sin enkelhet. Jag fastnar för rader som:

”Den kvällen älskade Albert och Klara i månskenet. Det var ljuvt och lätt och till synes oändligt, en älskog så bortom all tid och rum att han tyckte att de funnit en andlig existens som kunde skydda dem från mänskliga skavanker, med en liten fläkt som surrade i hörnet och en aria som kom svävande från en radio på en brandstege någonstans. Han var inte säker på vem hon var, där hon låg bredvid honom i mörkret, men det var något de kunde övervinna tillsammans.”

Eller:

”Enligt Bronzini var promenerandet en skön konst. Han var ute praktiskt taget varje dag efter skolans slut, och lät då rundan samla ett pottpurri av ljud och former och rörelser, lät röster sänkas och dofter utvecklas på olika sätt, varierande, fast inte för mycket, från dag till dag. Han tittade in i en samlingslokal och pratade med några som satt där och spelade kort, han tittade på när en kvinna köpte en flundra i saluhallen. Han skalade en tangerin och undrade hur en plattfisk som låg där glasartad på skrovlig is, något som ett nät rakat upp ur det mörka havet, kunde framstå som en så uttrycksfull medvarelse. Dödheten var en kraft i de utstående ögonen.”

Sådana meningar läser jag om och om igen. Men jag ska inte sticka under stol med att jag bitvis tyckte det var svårt att ta mig igenom boken eftersom den inte har någon rak handling och man därför ofta tappar flytet, men det känns otroligt väl värt att inte ha gett upp de gångerna. Har man inte tid eller lust att läsa hela boken tycker jag ändå att man kan läsa enbart epilogen; Das Kapital. De sista 50 sidorna som både knyter ihop en del lösa trådar och sedan löser upp dem igen. Det blir en liten komprimerad bok i sig och en väldigt fin final.

Gruvliv.

Jag har alltid romantiserat bilden av livet på landet. I mina mörkaste stunder som en desperat flykt från alla människor och i mina bästa stunder som en genuin idealbild av livet i stort. Att leva i samklang med naturen och skörda de frukter man sår och allt det där. I övrigt har jag dock inga större hipsterambitioner.

För några månader sedan fick jag och min fru möjligheten att arrendera ett gammalt torp ett par mil från Stockholm. Månadsavgiften var låg eftersom stugan saknade både el och vatten och medan jag i vanlig ordning tvekade och velade och krävde betänketid, vägde för och emot skred min fru till handling. Snart stod jag i storbondens kök och skakade hand och skrev på avtal och vi var plötsligt med torp. Är det något jag är tacksam för i livet så är det min frus driv och att hon gör så att saker blir av. Det jag själv är allra sämst på.

Vi har ännu bara fått uppleva Grufstugan i höstrusk och vinterväder, men jag älskar den redan innerligt. Jag är förortsbo ut i fingerspetsarna och kommer förmodligen få det lite svettigt när takpannor behöver bytas ut, men jag tänker ödmjukt att även jag kanske kan lära mig något nytt. Vatten tar vi än så länge med oss i dunkar när vi åker dit, men för att få värme måste man elda. Vi köpte loss ganska mycket ved av den tidigare hyresgästen och jag upptäckte snart att jag borde ha huggit ved i hela mitt liv. Det är enormt tillfredsställande att se högen med lagom stora vedklabbar växa medan man drar av sig jacka efter jacka och tröja efter tröja i takt med att man blir varmare och svettigare. Man kan hugga så lite eller så mycket man har lust med åt gången och i det tempo man behagar. Oftast gör jag mig ingen brådska och stannar ofta upp och lyssnar på fåglarna i skogen. Vilken fågel som för tillfället låter har jag givetvis ingen aning om, men det känns fint i bröstet.

När kvällen kommer blir det mörkt på riktigt. Eftersom man inte har något grannhus inom synhåll eller någon gatubelysning till hjälp får man tända massor med ljus inne i stället. Då känns det som att resa i tiden. Vi lagar enkla måltider på den rödglödgade järnspisen eller grillar ute. Då datorer och telefoner har begränsade möjligheter till laddning får man hitta på andra aktiviteter. I morse sa min son till mig:

”Visst var det en rolig dag igår!”

En dag av kortspel och en tre timmar lång sittning med den gamla brädspelsklassikern ”Finans”. Jo, visst fan var det roligt. Jag tror inte vi har umgåtts så mycket hela familjen på väldigt länge. Samtal och skratt. Ögonkontakt. En allt för ofta bortglömd självklarhet.

2015-11-08 20.35.21

Snart är våren här och för första gången har vi en trädgård att sköta om. Gräs ska klippas, blommor, örter och grönsaker ska odlas och då måste vi skaffa massor av regntunnor så att vi har något vatten att vattna med. Nya tankebanor, en annan sorts problem som ska lösas.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, jag gillar verkligen rinnande vatten och el också. Men nu då jag kan pendla mellan båda världarna känns det som om jag vunnit ett till liv. Jag får njuta av yxan och huggkubben, stark närvaro med min familj, fågelkvitter och att få sitta med öppen dörr på utedasset och läsa gamla nummer av Illustrerad Vetenskap. Sedan kan jag åka hem och ta ett varmt bad, använda tvättmaskinen, laga mat på en riktig spis och ha en ständigt fulladdad dator. Ett större liv och jag är nu en kameleont med gruvstuga.

Sorokin.

image

Den första bok jag läste ut 2016 var Vladimir Sorokins ”Snöstormen”. Ett bra val av bok tänkte jag när jag läst klart och nöjd slog ihop den. Jag har alltid varit svag för den ryska litteraturen, men har mest läst de gamla klassikerna. För nästan femton år sedan var jag med i en bokklubb jag egentligen inte hade råd att vara med i. De hann skicka hem ett antal böcker till mig innan jag lyckades ta mig i kragen och avbryta abonnemanget. I bokhyllan stod då inbundna och ganska dyra romaner jag aldrig riktigt kände någon lust att läsa. Bland annat Vladimir Sorokins kritikerhyllade genombrottsroman ”Blått fett”. Förra året bestämde jag mig för att ge den en chans trots allt.

Den utspelar sig i Sibirien år 2068 och Ryssland är under kinesiskt herravälde. I ett genlaboratorium experimenterar ryska vetenskapsmän med kloning av ryska klassiker som Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov. Man vill åt ämnet blått fett som klonernas kroppar utvecklar under skrivandet och som kan användas som drog och energikälla. Det tar några sidor att acklimatisera sig till språket eftersom Sorokin hela tiden hittar på nya ord för allt som förekommer i den framtid han målar upp, men som inte ännu finns i vår tid. När man väl vant sig är det fantastiskt kul. Sarkastiskt, ironiskt och hårt.

Jag blev så uppspelt över Sorokins berättande att jag också beställde ”I det heliga Rysslands tjänst” som även den utspelar sig i framtiden, fast år 2027. Ryssland har isolerat sig från den förhatliga västvärlden med hjälp av en enorm mur och landets alla fiender jagas av ”opritjnikerna”, säkerhetstjänsten. Man får följa opritjnikern Komjaga under en hektisk arbetsdag när han övervakar ordningen och slår ner uppror. Han hinner också med en razzia mot ett adelsgods, en gudstjänst i Kreml och generalrepetitionen av en nationell festkonsert. Han avrundar sin dag med en festmåltid och brödraskapets rituella sexorgie i bastun under drogrus från ett piller som ger deltagarna lysande pungkulor i skiftande färger.

Samtidigt som jag tycker att ”I det heliga Rysslands tjänst” är ännu vassare språkligt än ”Blått fett” är den också smått chockerande i sin våldsamhet och sina grova sexuella skildringar. Dessutom är den naturligtvis en kraftig känga åt Vladimir Sorokins samtida auktoritära Ryssland.

Framtiden är Sorokins melodi och där får hans skruvade fantasi fritt spelrum även i ”Snöstormen”. Läkaren Garin kämpar mot klockan i en snöstorm för att ta sig fram till en stad som behöver det vaccin han har med sig. Sorokin introducerar ännu en kraftfull drog som ger människor obeskrivlig lycka, men först efter att ha genomlidit den mörkaste sorg och de värsta hemskheter man kan tänka sig. Jättar dyker upp här, sex och grymhet återkommer i vanlig ordning, liksom många fina beskrivningar av den lilla, enkla människan, som den pyttelilla bagaren och hans hustru. Man känner sig helt matt och ganska tagen efter att ha läst klart boken. Åtminstone gjorde jag det.

Jag tycker att många fler borde läsa Vladimir Sorokins brutala framtidsskildringar och upptäcka dess alla många bottnar. Framför allt den bitska humorn som alltid lyckas ta sig fram genom allt elände.