Gruvliv del 14.

Den turkiske militären och fes-älskaren Osman Nuri Pasha med bland annat titlar som krigsminister, chef för det kejserliga gardet och palatsmarskalk på sitt cv, ställde som 68-åring in geväret för allra sista gången den 5 april år 1900. Således kan han omöjligen ha jagat nickelmalm i Alsgruvan utanför Gnesta under första världskriget och varför jag skrev det i min förra blogg är lika genant som obegripligt. Jag får skylla på inandningen av alla ångor från den jungfrustartade motorsågens akrylatbensin.

Hur som helst, Osman Pasha har inte fått en sidogång i Alsgruvan (en så kallad ort) uppkallad efter sig för intet. Mellan åren 1876-1878 bröts hiskeliga 886 ton nickelmalm i Alsgruvan. Man borrade manuellt, sprängde därefter med krut och baxade sedan ut malmen med handkraft, så det lär ha varit ett karaktärsdanande arbete. Ingenting för dagens app-entrepenörer och Youtube-wannabies gissningsvis. Så gott som allt man kunde släpa ut köptes upp av Osman Pasha för att användas i det rysk-turkiska kriget. Osman Pashas osmanska armé förlorade tyvärr tre avgörande slag mot ryssarna vid den bulgariska staden Plevna (som också har en ort uppkallad efter sig) 1877, men det lär knappast ha berott på bristande tillgång på sörmländskt nickel.

Sedan jag, professor Emanuelsson och grosshandlare Geideby tog över gruvdriften för ungefär ett år sedan har vi förutom all den nickelmalm vi bärgat även gjort ett par historiskt intressanta fynd.

wp-1463740752489.png

Jag har tidigare nämnt Osman Pashas gamla bältesspänne som dök upp under utgrävningen av det södra trädgårdslandet vid gruvstugan.

wp-1476603782326.jpg

Vi har även funnit en hästsko som troligen suttit på en turkisk krigshäst…

wp-1476603795992.jpg

…samt något knivliknande föremål som kan ha varit en del av ett roterande osmanskt djävulsvapen. Eventuellt monterat på den häst som förlorat en sko.

20161014_072314.jpg

Från den senaste tidens utgrävningar har vi ytterligare två artefakter.Mycket talar för att den här hinken som ser ut att ha ett stort ingångshål från en musköt varit Osman Pashas. Förmodligen har den agerat lyckosam sköld under ett överfall från stråtrövare. Skottet som var menat att ända Pashas dagar för att man därefter skulle kunna roffa åt sig det guld avsett för nickelmalmsinköp han bar med sig, stoppades mirakulöst upp av hinken. Därefter anar man att den stridsvane turken kastade sig av hästen och gjorde processen kort med rövarna. Gissningsvis med hjälp av en sabel. Ingenting av detta har ännu gått att styrka via några arkiv, men vi jobbar på det.

wp-1476559901527.jpgDet andra fyndet är om möjligt ännu mer intressant. Under sågfliset ute vid mitt vedupplag fann jag häromdagen den här besten. Först trodde jag att det var en gammal kniv, men ju mer jag har studerat den har jag blivit övertygad om att det är en med från en osmansk skridsko. Den böjda framdelen känns till exempel väldigt osmansk. Det här öppnar upp för det otroliga scenariot att Osman Pasha varit vid Grufstugan vid minst två tillfällen, ett på sommaren och ett på vintern! Förmodligen har han åkt släde hela vägen genom Europa upp till Lübeck för att sedan fortsätta på skridskor över den då helt bottenfrusna Östersjön till Oxelösund och därifrån vidare in i landet mot Mälby och Alsgruvan. Gissningsvis i början av 1877 eftersom han sedan var tvungen att hinna tillbaka till Plevna i Bulgarien och förlora tre slag mot ryssarna samma år. Någon dokumentation om detta har vi heller inte funnit ännu, men förhoppningen är att lite av dimmorna skingras efter det besök jag och professor Emanuelssonn ämnar göra i gruvarkiven i Vadstena i November månad.

 

Gruvliv del 13.

Så där ja! Nu är tiden ÄNTLIGEN kommen att prata motorsåg här på grufstugan.com. Jag vet att de tidigare bloggposterna om mitt torparliv, trots att de varit mycket uppskattade, för många av er ändå bara varit en transportsträcka fram till det här ögonblicket. Jag tänker dra ut lite på själva huvudnumret, startandet av vidundret från Husqvarna, genom att förklara lite om varför det dröjt.

wp-1476273890184.jpg

Jag, människan Björn, består i grund och botten av två  lika stora delar impulsivitet och saktfärdighet. Hela mitt väsen är en enda stor motpol egentligen. Jag kan köpa 30 donuts i en tårtkartong för att jag sett poliser i en amerikansk film med en sådan utan att blinka, trots att jag inte vet vem som ska hinna äta upp dem. Jag kan anmäla mig till en kurs i cigarrullning på ABF i Örebro för att jag sett en annons på Facebook om det, eller bara köpa en motorsåg trots att jag inte vet hur man använder den. Sedan kan avbokandet av en tandläkartid eller att ringa försäkringsbolaget och kolla upp en liten småsak ta evinnerliga tider.

Men motorsågsinköpet är trots allt något som faktiskt fyller en funktion och något jag har behov av, och måste således räknas till den bra sidan av impulsiviteten.

Grufstugan är helt omgiven av skog, mestadels gran. Eftersom marken runt omkring var åkermark för mindre än 60-70 år sedan får jag för mig att trädens rötter får dåligt fäste i jorden som antagligen är mycket luftig och porös. Det är bara en amatörgissning som jag baserar på att det ligger stora kullblåsta granar i mängder varje gång vinden friskat i lite. Då vi hela tiden har behov av ved för uppvärmning av stugan och därtill har fått lov av arrendatorn att ta nedfallna träd känns det som om värmeförsörjningen borde vara tryggad.

Jax första promenad i skogen bakom Grufstugan. Alla sinnen på helspänn.

I början fnyste jag åt tanken på att såga med annat än en manuell såg eftersom jag gärna ville vara lite gammaldags. Jag och Vilhelm Moberg, jag och Emil i Lönneberga. Det visade sig vara alldeles för tungt för en medelålders Stockholmare och när jag nästan fick en hjärtinfarkt i våras gav jag upp de tankarna. Alltså, jag blev svettig, yr och trött, så det måste ha varit en begynnande hjärtinfarkt.

Efter samtal med min bästa motorsågsvän, en gammal kapten vid namn Pär införskaffade jag ändamålsenliga stövlar, hjälm, visir och glasögon som komplettering till de begagnade motorsågsbyxor han låtit skänka mig. Jag såg några Youtube-filmer om sågning och började bli redo att dra i snöret, men då stannade allt av som vanligt. Jag blev osäker på hur man skulle göra. När jag läste i manualen var det så många utropstecken och varningstrianglar att jag blev alldeles matt och när jag kom fram till ett avsnitt om någon jäkla universalnyckel man skulle dra åt sågbladet med gav jag upp. Jag kände mig otillräcklig helt enkelt, sågen fick stå kvar i en garderob medan jag letade andra lösningar.

20161012_135848.jpg

Bland annat börjat jag hämta trälock från tidningspallarna på jobbet som jag slog ut spikar ur så att jag kunde elda med plankor. Något som för övrigt fungerat utmärkt även om brinntiden på en planka är betydligt kortare än på en vedklabbe. Så det gäller att inte somna längre än en kvart i taget på natten.

20161012_135945.jpg

Efter hand gjorde jag listor och satte datum för när den stora sågstarten skulle ske. Jag läste manualen igen och igen, jag satte nya deadlines som jag sedan sköt upp. Nu hade det lilla problemet som egentligen inte var ett problem, blivit ett oöverstigligt hinder. Ungefär som hindret med att jag köpt en rundtur till mig och min son på Harry Potter Studios i London till höstlovet och där jag sedan upptäckte att man var tvungen att ringa och återbekräfta att man faktiskt tänkte dyka upp. Det problemet hamnade också på en lista och sköts upp gång på gång, ångesten över att behöva ringa till en telefonväxel i London trots att jag redan betalat biljetten växte till ett monster.

I förmiddags drabbades jag dock oväntat av handlingskraft. Jag bläddrade snabbt genom motorsågsmanualen för tionde gången, fyllde sedan på bensin och sågkedjeolja och drog resolut i snöret. Sågen brummade till som om den bara väntat på det ögonblicket hela sommaren. Resten är vedhistoria.

20161012_135740.jpg

I kölvattnet av denna framgång ringde jag omgående upp rundtursföretaget i London och klarade till min förvåning av återbekräftelsen på lite drygt 17 sekunder. Med två sådana framgångar på samma dag i ryggen finns det inget som kan stoppa mig längre. Om det inte dyker upp något annat enklare göromål som bara ska göras vill säga.

Tillägg.

wp-1476273906174.jpg

Igår fann jag även vad som ser ut att vara en med från en antik skridsko i omgivningarna. Det fyndet pekar mot att Osman Pasha förmodligen åkt skridskor upp hit från det Osmanska riket när han skulle köpa nickelmalm i början av nittonhundratalet. En lika spännande som svindlande tanke!

 

Gruvliv del 12

Först blir det vår. Snön smälter, tjälen går sakta ur jorden och plötsligt en dag går det att sätta sin nyinköpta spade från Clas Ohlsson eller Biltema i jorden. Alla de möjligheter som är en sedan länge obrukad torparträdgårds inneboende själ och löften flimrar förbi amatörlantbrukarens inre öga. Några av dem fastnar där, likt genetiskt alkoholiserade mördarsniglar blir kvar i en oemotståndlig ölfälla. Dessa små embryon utgör sedan både grunden till och inledningen av en nybörjares odlarliv.

Sommaren som följer är kanske varm och solig med inslag av lata semesterdagar som spenderas i ett behagligt töcken av lådvin och karrébitar med svärtade kanter. Utöver detta består sommaren nästan bara av omsorg. Den osjälviskt kärleksfulla sorts omsorg som normalt är förbehållen nyfödda barn, skadade och lågintelligenta bofinkar som krockat med en altandörr, en dödligt sjuk familjemedlem eller kanske en hembränningsapparat som gått i arv i generationer. Jag pratar om den kärleksfulla vattningen och tillförseln av näring till de växter som trängt sig upp ur jorden, den som tar sig uttryck i impulsiva och tålamodsprövande dagsturer genom den vedervärdiga eftermiddagstrafiken på Stockholms ringleder. Turer som alltid är mödan värd då målet är ett litet sörmländskt paradis gömt inne i den täta granskogen och bortom en kraftig grönmålad järnbom någon kilometer utanför Gnesta. Sommaren är också mor till en otålig kärlek som heter väntan och som är allra starkast i det vuxna odlarbarnets längtan.

Sedan har vi den underbara hösten. Hösten bjuder oss, trots sitt strama och karga yttre, mycket frikostigt ur en ask av kulörta praliner. Delikatesser som är djupröda och brandgula, oändligt vackra och med en kraftig smak av final och målgång. En smak som de allra sista inringda telefonrösterna i ett tävlingsprogram på tv, en smak av planteringsjord, nu på väg att åter förmultna i det kretslopp den en gång är sprungen ur. En smak som när den långsamt tuggats färdigt gör att man vill se, känna, lukta och ha allt det som vuxit omedelbart, samtidigt!

Ja ni börjar förstå. Jag ska alltså redogöra lite för mitt första odlingsår vid Grufstugan.

wp-1466152934601.jpg

Brandliljan. Den här magnifika blomman som jag pratat mycket om tidigare är ju inte på något sätt frukten av mitt eget hårda arbete. Den är inte heller särskilt ovanlig, även om jag förstått att Tigerlijan är populärare nuförtiden. Och den dök bara upp mitt i ogräsrensandet en dag i våras. Att den överlevde beror enbart på att dess blad var så fascinerande. Jag förmådde inte slita upp en växt som såg ut som en rymdvarelse, eller något som åtminstone såg ut att kunna vara medfört hit av en alien och planterad på vår jord. Ett bra beslut att den blev kvar.

Det jag faktiskt har gjort är att jag plockade bulbiller, små lökar som finns mellan bladet och stammen och planterat dem i krukor hemma. Om allt går som det ska får jag tre nya brandliljor nästa år, men de kommer inte att blomma förrän tidigast 2018. Spännande i alla fall om det fungerar!

wp-1464988648448.jpg

Potatis. Inledningsvis hade varken jag eller min fru Leia några större planer på att odla den klassiska knölen då vi var helt upptagna av tankar på de gamla torparväxter som förmodligen gömde sig i den vildvuxna trädgården. Någon gång runt midsommar började vi dock fundera på om den både murkna och skeva komposten möjligen hade varit eller kanske kunde bli ett potatisland. Jag ersatte de mest söndervittrade brädorna som omgav den med nya, och gjorde i ett svep mitt både första och mest händiga handtag i livet. Om man betänker att jag knappt vet hur man håller i en hammare var det här islagandet av några spikar en smärre bedrift. Sedan fyllde jag på med lite ny planteringsjord och stoppade ner några potatisar som av en slump legat lite för länge i skafferiet och utvecklat groddar. Allt på ren amatörkänsla och sedan hoppades jag på det bästa.

wp-1467555650304.jpg

Dom om min förvåning när det redan efter ett par veckor stack upp stora blast över allt. Någon gång på sensommaren när värmen började sjunka grävde vi upp den trots att de inte hade blommat, något jag fått för mig att de ska innan skörd. Det blev en halv plasthink finfina och delikata potatisar, men jag hade nog hoppats på en större skörd.

Gissningsvis var djupet lite för odjupt, så till nästa år ska jag höja kanten ytterligare och fylla på med mer jord. Tanken är då att sätta mandelpotatis eftersom jag skulle känna mig så norrländskt Torgny Lindgren-cool om jag kunde äta min pölsa med egenodlad mandelpotatis. Kanske ger jag mig på att göra egen pölsa också om jag kommer över ett parti ratade djurdelar.

Tomater. I våras fick jag en tomatplanta av hårdrocks-Peter. Den såg rätt ömklig ut och jag var ganska övertygad om att den sakta skulle tyna bort till ingenting, men jag satte den i rabatten på stugans solsida i alla fall. Jag döpte den till ”Hårdrockstomat” i brist på bättre då jag saknade kunskap om vilken sort det faktiskt var. wp-1469957911086.jpg

Mot slutet av sommaren var plantan två meter hög och stor som den gamla brottaren Karelin. Vi fick mängder av röda tomater med lite hårt skal och underbar smak. Faktiskt de godaste tomater jag ätit och att säga annat än att hårdrockstomaten är en veritabel odlardröm är inte möjligt.

Vid sidan av denna tomaternas hybrid av innovatören Elon Musk och snyggingen Ryan Gosling fick jag även tre fina plantor av företagscenter-Anna på jobbet. Anna har lite mer ordning på detaljerna än en genomsnittlig före detta death metal-sångare, så därför vet jag att jag även planterade ut Chadwick, Tete de Venus och Green envy. Av dem utmärkte sig Green envy mest då den var grön hela tiden och slutprodukten skulle ha samma färg. Man fick lära sig på egen hand att den var mogen när den hade fått en lätt spräcklig ton, lite som ett krusbär. Den var även väldigt god!

Citron. Kärna från någon sönderavlad industrivariant köpt i matbutiken. Det gick åt helvete. Den här plantan är nästan två år gammal och ser ut som ett dagsgammalt föl.

wp-1475769756281.jpg

Chili. Huvudtanken med tillgången till en trädgård för min egen del var möjligheten att prova att odla chili utomhus. Så småningom blev även alla de perenna torparväxter vi upptäckte ett nästan lika stort intresse, men nu pratar vi ju faktiskt chili, så det tar vi en annan gång. Jag gjorde många misstag i början. Till exempel skulle jag bytt till större krukor tidigare under förkultiveringen och jag borde tillfört mer näring tidigare. Mitt i sommaren bombade vi planteringarna med kogödsel från bonden vi arrenderar av, men med facit i hand skulle det ha skett flera månader tidigare. Även tillförseln av växtnäring för att motverka kaliumbrist blev alltför sällsynt och sporadisk.

20161007_162310.jpg

Habanero laranjade grande fick mycket blomknoppar men kom aldrig längre än så. Trinidad Berry såg ut som ett bittert, nyligen avsatt landstingsråd hela sommaren och i augusti var jag så trött på hans uppsyn att jag slutade vattna honom av ren illvilja. Den övervintrade habaneron från vår lokala coopbutik gick dock bananas och gav flera hundra starka röda frukter. Även Hot Lemon gav mycket frukt, men det gick lite trögt mot slutet. Jag fick plocka fullstora och färdigvuxna frukter och låta dem gulna i köksfönstret, men ibland måste man hjälpa naturen lite på traven.

Den svaga finska (!)  sorten AJ White Fantasy gav även den mycket frukt. Dessa var så svaga i styrka att man med fördel kunde äta dem som paprika eller snacks. Den gav även fin smak till fetaostcreme att ha som tillbehör till grillat kött. Creme fraiche, feta ost och någon favoritchili hoprört är en favorit jag lärde mig av mästerkocken Jon när vi hängde på Utö några dagar en sommar. Också djävulschilin Bhut Jolokia White med en styrka på upp mot en miljon scoville gav mycket frukt, men mina blev aldrig lika stora som de hårdrocks-Peter odlade fram på sin balkong på sjätte våningen i Blackeberg. En förklaring kan vara att hans balkong har sol i princip 24 timmar om dygnet och är rena drömmen för en chilifantast.

Ja, det var väl allt för den här gången. I nästa blogg ska jag redogöra för varför jag har en sprillans ny motorsåg jag köpte för tre månader sedan, men ännu inte vågat starta.

Gruvliv del 11.

Om en spillkråkas kvitter, några prunkande plantor och en aningslös ormjägare. Dessutom vidrörs det poetiska och förgängliga som bor inom några semesterveckor vilka visar sig vara flyktiga som om vore de en lätt gas.

Juli har redan blivit augusti, men det känns ändå som om jag fortfarande går och väntar på att sommaren ska börja. Trots att mina fem veckors semester redan över sedan en vecka tillbaka. Till någon del beror det nog på att jag hade min tidigaste semesterperiod någonsin, men jag blir i alla fall inte kvitt känslan av att sommaren aldrig riktigt lyfte. För mycket moln och för lite hetta möjligen, jag glömmer nog bort att jag bor i Sverige ibland.

Men det är som det är med det, jag och familjen har faktiskt träffat en hel drös fina vänner och vi hann med en sväng till Skåne och Danmark. Dessutom sa min son häromdagen att det här har varit ett av hans bästa sommarlov någonsin, och det är ju ett betyg som egentligen undanröjer alla tvivel för mig. Bra semester helt enkelt, basta!

En stor del av min lediga tid har jag naturligtvis spenderat i Gruvstugan där jag både upptäckt och återupptäckt mycket av naturens enkelhet och självklarheter.

wp-1469958361709.jpg

Jax, den av katterna med bäst utvecklad rovdjursinstinkt levererade bland annat sin tredje snok i karriären. Den här gången var den inte ens skadad och jag kan verkligen inte begripa hur en liten kisse kommer på tanken att ge sig på en enorm reptil som den på bilden.

Dessutom har jag nu sett honom faktiskt äta många av de byten han släpar hem, vilket även det förvånar mig lite. Det finns ju alltid kattmat i hans och brorsans skålar. Förutom möss har jag sett honom sluka två fågelungar med fjädrar och hela rubbet en natt när jag var ute och inspekterade trädgården med ficklampa. Jag tvingar mig själv att ge honom beröm när han tar alla byten eftersom han går på instinkter lagrade djupt i sitt katt-dna, men det skär i hjärtat när det just är fåglar och deras ungar. Det känns lite orättvist.

Det hade varit bättre om han gett sig på de horder av getingar som invaderat oss. Min getingskräck står inte i proportion till smärtan och obehaget och är naturligtvis helt irrationell, men jag springer, fäktar och skriker som en besatt när jag hör surret bakom nacken. Det är väl det närmsta en fobi jag har skulle jag gissa. Jag älskar djur och räddar drunknande humlor ur vattentunnor och väjer för sniglar när jag kör bil, men getingar kan jag inte komma på tillräckligt bestialiska sätt att avliva.

wp-1469958061302.jpg

Några dränker sig själva tack och lov, men två stora getingbon har jag anfallit i skymningen med enorma sprayburkar ”Killmaster” och ”Kill-it” som beväpning.

wp-1469958075275.jpg

Till min stora glädje är flugklistret jag satte på fönsterna mot bromsar även effektivt mot getingar. Ibland står jag länge och tittar på när getingarna försöker komma loss, men ibland är jag också barmhärtig på ett sadistiskt vis och skiljer huvudet från den ilskna taggens juckande underkropp med spetsen på en kökskniv. Jag kan bara hoppas att jag gör tillräckligt mycket gott i övrigt för att inte bli alltför hårt straffad i karma-stegens andra ände för detta. Och ja, jag vet att getingar är nyttiga också, men inte tjugo-getingar-i-ansiktet-varje-gång-jag-äter-nyttiga. Väl?

wp-1469957911086.jpg

I våras när jag fick några förkultiverade chiliplantor av Hårdrocks-Peter slängde han även in en tomatplanta i mixen. Den var så tanig och ranglig att jag först tänkte slänga den, men satte den tillslut bredvid chilin. Sen exploderade den bara. Nu är den en och en halv meter hög och det vimlar av tomater på den. Jag vet inte vad det är för sort, men jag skrev ”Hårdrocks-tomat” på den lilla namnpinnen och är inte den här plantan hårdrock så vet jag inte vad som är det.

wp-1469958026531.jpg

Jag fick även tre fina tomatplantor av min grönsakskollega Anna på jobbet för några veckor sedan och som nu gör hårdrockstomaten sällskap. De ser också ut att arta sig riktigt bra och är tydligen av sorterna Chadwick, Tete de Venus och Green Envy vilket inte säger mig så mycket eftersom jag är helt tomatobildad. Däremot gillar jag namnen och föreställer mig att plantorna kommer leverera antingen En trio superhjältar i DC Comics stil, eller tre fruktansvärt imponerande dvärgar och alver man glömde att ta med i Harry Potter-filmerna. Återstår att se om också dom har hårdrock i sig.

wp-1469957936608.jpgwp-1469957954839.jpg

Från ingenstans upptäckte jag i lördags att det är fullstora frukter på den chilisort som heter Hot Lemon. Nu ska de bara mogna lite till och bli gula så att de kan ätas.

wp-1469957977780.jpg

Även mördarsuperstarkingen Bhut Jolokia White som sägs kunna komma upp i en miljon scoville på styrkeskalan (typ som 9,7 på richterskalan om de vore jordbävning jag odlade) är full av härliga frukter.

wp-1469958002184.jpg

En ynka, men ack så vacker Nepalese Bell har jag fått än så länge.

Avslutningsvis. En av sonens födelsedagspresenter var att vi byggde en kampsportsdojo i lantmiljö till honom på stugans ovanvåning. Det blev rätt schysst får jag lov att säga.

Doktor Ronsons kobbe.

”Så grips vi skuggor av en sällsam oro

när något säger oss att folk har färdats,

att några av de möjliga befriats.”

Färjesång, Gunnar Ekelöf

 

En kall, isande vind rev i mina torra och spruckna kinder och någonstans i bakgrunden hördes det dova bruset från stora vågor som slår hårt mot klippor. Fiskmåsars monotona skratt ekade i mina öron. Jag slog yrvaket upp ögonen och försökte orientera mig, men allt jag såg var becksvart mörker. Följaktligen var det mitt i natten. Men vilken natt? Och vart var jag? Jag befann mig nära havet, så mycket förstod jag. 

Jag försökte resa mig upp men kunde inte eftersom mina händer var bakbundna. Likaså benen, även om jag kunde röra dem något mer. Jag hade ont i baken och låren hade domnat bort helt. Efter en stund när ögonen anpassat sig till mörkret så att jag kunde se litet bättre noterade jag att jag satt på en toalettstol. Utomhus, men med kläderna på mig tack och lov. Så vitt jag kunde uppfatta när jag vred huvudet var vattnet mycket nära från alla håll. Jag verkade vara på en ö. Eller en ö var kanske att ta i, en kobbe snarare. Inte mer än tre eller fyra kvadratmeter på sin höjd. Hur långt från land jag befann mig var däremot omöjligt att avgöra på grund av mörkret. Varför stod en ensam toalettstol placerad på en liten kobbe mitt ute i havet? Och varför satt jag på den? Hur hade jag kommit hit?

Jag blev med ens medveten om att mitt huvud värkte kraftig och att tungan var så torr och tjock att jag knappt kunde svälja. Den plötsliga insikten om hur törstig jag faktiskt var drabbade mig som ett knytnävsslag. Jag kunde i det ögonblicket ha dödat för en enda liten klunk vatten. Om det funnits någon att döda vill säga, och om jag bara hade kunnat ta mig loss.

Jag började metodiskt dra armarna fram och tillbaka samtidigt som jag försökte lirka händerna ur de hårt knutna repen jag var bunden med, men det var hopplöst. Vem det än var som slagit de här knoparna så kunde han sin sak. Eller om det var en hon för den delen, jag hade ju ingen aning om hur jag hamnat här. Det hela kändes absurt. Jag försökte minnas det senaste jag hade gjort men övermannades av den allt mer stegrande huvudvärken och tuppade av igen.

Allt var ljusare när jag vaknade och jag hade inte längre ont i huvudet. Jag stod i kön till säkerhetskontrollen på en flygplats. Den kändes inte bekant, men jag brukar inte flyga särskilt ofta så jag har inte så många flygplatser att jämföra med. Jag var i alla fall säker på att jag aldrig hade varit på just den här förut. En ganska stor flygplats gissade jag, inte någon av de allra största, men den var ändå stor. När det blev min tur följde jag lydigt personalens alla instruktioner och lade mina värdesaker och mitt bälte i den fyrkantiga plastbehållaren på bandet som tog den genom röntgenapparaten. Sedan gick jag själv förbi den stora ramen med metalldetektorn vilken inte gav något utslag. När jag hade stoppat på mig min plånbok och min klocka och trätt på mig bältet igen gick jag i brist på bättre alternativ vidare ut i taxfreeområdet.

Vid en av barerna satt en kvinna och vinkade ivrigt åt mitt håll. Hon verkade inte bekant så jag vände mig om för att se om hon vinkade åt någon annan bakom mig. Då ställde hon sig upp och viftade ännu mer med armarna och ropade mitt namn högt.

”Flemming! Här borta!”

När jag stannade upp och pekade mot mig själv nickade hon instämmande, så jag gick fram till hennes bord.

”Men Flemming, såg du inte mig?”

Hon såg glad men ändå lite besviken ut. Jag dröjde med mitt svar.

”Jo visst, men jag är rädd att jag inte riktigt vet vem du är?”

Hon såg skeptiskt på mig, men fortfarande med ett leende.

”Du larvar dig, det är ju jag som är Julia. Från Economic researchs? Vi ska på samma konferens och du och jag är de enda från företaget som ska dit?”

Jag vaknade till med ett ryck när jag fick något blött på kinden. Ett stänk från vågorna eller spillning från någon av måsarna? Det kunde göra det samma, jag var glad att vara vaken igen. Drömmen jag nyss hade haft var absurd och gjorde mig bara förvirrad. Vad skulle den betyda? Jag hade aldrig jobbat på något företag där man åker på konferenser utomlands, jag hade varit en vanlig brevbärare i hela mitt liv.

Nu var jag om möjligt ännu törstigare än förra gången. Det var fortfarande becksvart ute och så kallt att hela jag skakade. Jag hade knappt någon känsel kvar i fingrarna men trots det kunde jag komma åt knuten på repet jag var bunden med. Efter en stund kände jag hur den började lossna lite. Jag fick lös händerna och reste mig upp, men benen var helt kraftlösa så jag blev tvungen att sätta mig igen. Medan jag andades ut varm luft i mina händer samtidigt som jag masserade dem försökte jag tänka ut vad jag skulle göra. Törsten var så plågsam att jag blev orolig att jag skulle dö om jag inte fick något att dricka snart. Jag prövade att resa mig ännu en gång, men insåg att jag var för svag och att jag var tvungen att utforska kobben krypande på alla fyra i stället. Efter bara två eller tre små steg nådde jag havet vid kanten. Hur var det nu, varför kunde man inte dricka havsvatten? Jag kupade handen och skopade upp lite vatten som jag förde mot munnen. Det sved till i mina såriga läppar, men jag hällde ändå in vattnet i munnen och svalde snabbt. Jag kräktes nästan, men fick ändå den lilla klunken saltvatten att stanna kvar. Men jag vågade inte dricka mer. Som en hund tog jag mig vidare i mörkret längs med kanten, men råkade ta stöd med ena handen i något halt. Jag hann tänka att det nog var sjögräs innan armen och hela jag med den snabbt halkade åt sidan så att jag slog huvudet i en sten.

Nu var jag tillbaka i drömmen och där stod jag med Julia på ett hustak och rökte. Framför oss sträckte en väldig stad ut sig och långt där nere var ett myller av bilar och människor. De såg ut som små leksaker.

”Visst är Singapore en mäktig stad?”

Julia stod med ryggen vänd mot mig och blåste ut ett litet rökmoln. Singapore alltså. Jag undrar vad det är för konferens jag är på där?

”Jag antar det.”

Julia var fortfarande vänd bort från mig när jag svarade. Samtidigt försökte jag göra mig av med cigarettstumpen, men eftersom jag inte såg någon askkopp stoppade jag den i byxfickan i stället.

”Jag kan knappt tro att Steve lät oss åka på den här konferensen, det måste kostat företaget hur mycket som helst!”

Julia hade vänt sig mot mig och hon verkade uppspelt.

”Det måste det verkligen ha gjort.”

Jag antog att det var bäst att spela med även om jag inte hade någon aning om vem Steve var, eller varför jag antogs jobba på samma företag som honom och Julia. När jag fingrade lite förstrött i byxfickan fick jag tag på fimpen jag nyss lagt där och knäppte reflexmässigt iväg den över kanten på hustaket.

”Nedskräpning är olagligt i Singapore.”

Julia låtsades se sträng ut.

”Men jag lovar att inte skvallra för polisen. Kom så letar vi upp något ställe där vi kan äta.”

Hon började gå mot glasdörren som ledde in till hissarna och jag följde efter. Vad annat kunde jag göra? Det enda bra med den här märkliga drömmen där jag tydligen befann mig i Singapore var att jag åtminstone inte var törstig längre. Hissen var nästan lika pampig och exklusivt utsmyckad som jag föreställde mig ett rum på ett slott. Dessutom stod en hisspojke klädd i rött och guld där och tryckte på knappen åt oss så att vi slapp den ansträngningen själva. Som brevbärare hade jag hunnit åka en hel del olika hissar genom åren, men jag hade aldrig delat ut några brev i ett hus med hisspojke.

Först märkte jag det knappt, men snart hördes det pysande ljudet allt starkare. Jag såg mig omkring för att se om Julia eller hisspojken också hade uppfattat det. Det verkade inte så. Julia stod vänd mot spegeln och var upptagen med att bättra på färgen på sina ögonfransar och hisspojken stirrade bara rakt fram utan att röra en min. När jag lyfte blicken mot taket såg jag en rök tunn som vattenånga strömma in i hissen från en liten ventil. Jag började bli yr och innan jag hann tänka fler tankar vek sig mina ben.

Hur länge jag hade legat på kobbens kalla mark den här gången hade jag ingen aning om, men det var fortfarande lika mörkt ute. Och den hemska törsten var tillbaka igen. Får jag inget att dricka nu är det verkligen ute med mig tänkte jag. Sen slog det mig att det enda förutom jag själv på kobben var en toalettstol och i sådana brukar det finnas vatten. Jag tog mig upp på knä och vräkte snabbt upp sitsen och tittade ner. Inget vatten, bara ett hål. Fan också! Jag böjde mig närmare och ropade allt vad jag orkade ner i hålet.

”Hallå! Är det någon som kan höra mig?!”

Mitt rop försvann ner i djupet utan att ge något eko tillbaka. Men hålet måste ju ta vägen någonstans? Jag började rycka i toalettstolen med båda händerna, men den var omöjlig att rubba. Eller? Var det inbillning eller hade den faktiskt rört sig en aning ändå? Jag tog i av alla de krafter jag hade kvar och även om jag kände mig svag kunde jag faktiskt rucka den lite mer i sidled för varje knuff. Med en sista desperat ansträngning kastade jag mig mot sidan av stolen och gav den en rejäl tackling så att den lossnade från sitt fäste innan den välte åt sidan och slog i berget med ett brak. Jag tittade ner i hålet där toaletten stått. Varm, helt doftlös luft blåste upp i en jämn ström därifrån. Även om hålet inte var särskilt stort var det kanske tillräckligt för att jag skulle kunna pressa mig ned?

Jag kunde inte längre fatta några genomtänkta beslut eftersom jag frös och mitt huvud höll på att sprängas. Dessutom var jag döende av törst. Jag stoppade försiktigt ned fötterna och började sedan pressa ned resten av mig själv i hålet. Nu var det bara huvudet och mina uppåtsträckta armar kvar ovanför marken. Det fanns inget under mig så fötterna dinglade fritt i den mån det var möjligt i det trånga utrymmet. Jag blåste ut all luft jag hade i lungorna för att bröstkorgen skulle bli mindre och sekunden senare lossnade jag och föll som en sten genom mörkret.

”Åh så underbart! Visst är det skönt Flemming?”

Julia kved njutningsfullt från britsen intill mig. En ung solbränd man i vita kläder och turban gav henne massage. Har man verkligen turban i Singapore tänkte jag samtidigt som ett par kraftiga händer klämde till strax under mina skulderblad? Visst var det skönt. Att bli masserad var en lyx jag som brevbärare normalt inte hade råd att unna mig, men som deltagare på en konferens i Singapore ihop med Julia från Economics research kunde jag tydligen det.

”Det är det verkligen.”

Jag kände mig lite modigare och mer självsäker nu än tidigare. Normalt var jag inte van vid att ta kontroll över situationer som uppstod i mitt liv, utan har alltid varit typen som avvaktar lite. Men eftersom jag ändå drömde nu vågade jag faktiskt vara djärvare än normalt.

”Och så givande dagen har varit, inte sant?”

Det var en chansning för att se om jag kunde spela med trots att jag inte hade en aning om vad vi hade gjort eller om dagen faktiskt varit givande. Men jag hade faktiskt blivit nyfiken. Julia skrattade till.

”Det är nog det minsta man kan säga! Dr Ronson är verkligen karismatisk. Jag känner att jag redan har tagit ett stort steg mot awakening.”

”Jag med!”

Jag svarade snabbt och försökte ge sken av att veta vad hon pratade om. Den kroniska förvirring alla dessa hopp i tid och rum gett mig var mindre besvärande nu och jag vände mig mot Julia.

”Skulle det inte vara gott med något att dricka?”

Min tanke var att beställa något från den room service jag antog att vi hade tillgång till, men Julia började genast leta med handen under den handduk som täckte merparten av hennes kropp. Jag hade tänkt mig någon exklusiv urgröpt frukt med färgglada sugrör och glittrande tomtebloss, men Julia sträckte fram en liten glasflaska mot mig och blinkade med ena ögat.

”Påfyllning.”

Det var en päronformad och intensivt mörkgrön flaska. Jag tog den och bet försiktigt loss korken med tänderna samtidigt som jag försökte skoja lite.

”Aye! Jag känner mig som en sjörövare.”

Jag sniffade hastigt i buteljen och konstaterade att innehållet var helt doftlöst, sedan tog jag försiktig en klunk. Påfyllning av vad? Ett surrande ljud, nästan exakt som det från en leksaksbilbana for igenom min kropp innan Julia, massören och rummet jag nyss befunnit mig i löstes upp.

Jag föll fortfarande. Hålet jag pressat mig genom kändes inte bredare eller större än det hade gjort när jag började falla, men jag slog aldrig mot några kanter. Jag föll bara spikrakt nedåt och utan den sugande känslan man får i magen när man till exempel åker karusell. Faktum är att jag kände ett stort lugn. Det var nästan som att sitta på bussen på väg till jobbet en helt vanlig dag, men med skillnaden att allt runt omkring mig var svart som natten. Och att jag visste säkert att jag föll i mycket hög hastighet.

”ÄRKEBERG NÄSTA! ÄRKEBERG SLUTSTATION!”

En högtalarröst bröt tystnaden i samma stund jag slutade jag falla och jag hade plötsligt fast mark under fötterna. Framför mig fanns en plåtdörr med någon sorts kortläsare intill dörrhandtaget. Jag kände efter i fickorna fast jag redan visste att jag inte hade något passerkort på mig. När jag böjde mig närmare kortläsaren för att se bättre ropade högtalarrösten igen och skrämde mig så att jag hoppade bakåt.

”ÄRKEBERG! LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Läppsynkronisering, vad menades med det? Jag såg mig omkring, men dörren med kortläsaren verkade vara den enda vägen ut, så jag böjde mig fram och tittade på den igen. Nu såg jag att den hade format sig till ett par läppar. En stor pussmun.

”LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Den här gången blev jag inte skrämd av rösten. Pussmunnen var kvar. Vad hade jag egentligen för alternativ? Jag formade läpparna som om jag var tvungen att kyssa en gammal faster, sedan blundade jag och tryckte dem mot kortläsarmunnen. En grön lampa tändes och dörren gled upp med ett godkännande elektroniskt surr. Jag tog ett snabbt kliv ut varpå dörren genast stängdes bakom mig. När jag tog ytterligare några steg framåt möttes jag av applåder och en man i mörk kostym vinkade ivrigt att jag skulle fortsätta fram till podiet där han stod. Applåderna kom från en fullsatt konferenssal och fortsatte taktfast medan jag långsamt gick närmare.

”Låt mig presentera någon som egentligen inte behöver närmare presentation! En varm applåd fööööör DR FLEMMING RONSON!”

Applåderna nådde öronbedövande nivåer när jag aningen bryskt knuffades den sista biten upp i talarstolen. Det var säkert över tusen människor i bänkraderna framför scenen. När applåderna så småningom avtog återstod endast ett förväntansfullt sorl. Jag såg mig omkring och fick syn på en flaska mineralvatten på podiet som jag kastade mig över och drack djupa klunkar av. Det sved i mina torra läppar och brände till lite i halsen när jag svalde, men jag drack ändå ur resten av flaskan. Sedan knackade jag lätt med pekfingret på mikrofonen och harklade mig som om jag faktiskt hade något att säga. I samma stund blev konturerna av salen svagare och åskådarnas nu ansiktslösa kroppar flimrade snabbt framför mig i regnbågens alla färger.

Mina ben var så insnärjda att jag knappt kunde röra dem. Jag kände mig som en larv i en kokong, men det var en mjuk känsla. Glansigt, svalt och lite halt. Riktigt behagligt. Jag bländades av solen som strålade rakt i mitt ansikte genom ett stort fönster. Bredvid mig under hotellsängens lakan låg en kvinna. Jag hörde direkt på rösten att det var Julia.

”Är du vaken?”

Naturligtvis. Det var den där drömmen igen. Eller så hade jag precis vaknat från drömmen? Det började bli svårt att avgöra vad som var vad.

”Jag vet inte, kanske. Eller jag tror det.”

”Vi kanske inte borde gjort det här?”

Det lät som om hon frågade både mig och sig själv samtidigt. Hon såg blyg ut.

”Jag blev helt överrumplad, du var så självsäker och bestämd. Och väldigt flörtig.”

Julia klev ur sängen och drog på sig min vita skjorta och gick mot badrummet.

”Man tror att du är en riktig tråkmåns, men du kan vara jäkligt charmig när du slappnar av lite. Du gömmer det bara så väl bakom din stela fasad.”

Jag hörde kranarna spola vatten i handfatet så jag höjde rösten.

”Det kan jag säkert, men faktum är att jag börjar tröttna på det här. Jag minns knappt någonting av det som händer eller har hänt. Det är en flygplats här och ett hustak där, sedan plötsligt ett massageställe och nu är jag här. Det finns inget sammanhang och det är frustrerande. Jag vet inte ens varför du fått för dig att vi jobbar ihop? Vem tror du att jag är?”

Under tiden jag pratade hade jag rest mig upp och ställt mig vid fönstret. Jag suckade för mig själv och tittade ner på gatan där staden började vakna. Fortfarande Singapore, så rent geografiskt var det inga nya överraskningar i alla fall. Badrumsdörren öppnades igen och jag hörde Julias steg över hotellsvitens golv. Hon hade inte svarat så jag vände mig om för att se om hon hört vad jag sagt, men rummet var tomt. Bredvid sängen låg mina kläder i en hög. Min mörkblåa kostym, ett par dyra svarta läderskor jag bara kunnat haft råd med i en dröm, samt den vita skjorta Julia nyss hade lånat. När jag letat igenom rummet och konstaterat att hon faktiskt var borta tog jag på mig byxorna. Det fanns något hårt i fickan och när jag tog upp det såg jag att det var den lilla flaskan jag druckit ur vid massagen. Igår? Förra veckan? Eller för tio år sedan? Jag hade ingen tidsuppfattning alls. Flaskan var halvfull fortfarande och medan jag stod och funderade och klämde på den hade jag plötsligt tagit en klunk utan att tänka på det.

Publiken i salen såg på mig med förväntan där jag stod med torra läppar och smutsiga genomblöta kläder. Jag hörde min egen röst börja tala tydligt i mikrofonen.

”Jag har färdats mycket den senaste tiden, ofta väldigt långa sträckor. Men eftersom jag inte har haft measuremaster installerad på mobiltelefonen vet jag inte exakt hur långt. Kanske har jag då inte färdats alls enligt några av er? Ingenting finns ju dokumenterat och lagrat i claoudet? För mig råder dock ingen tvekan om att jag har rest. Jag har också sett vårens första tussilago under min resa, men jag tog inga bilder av den. Inga bilder som alla sedan kunde se och tycka om. Det var bara jag själv som upplevde den blomman i just det ögonblicket.”

Det var fortfarande nästan helt tyst i publiken, men jag såg att några av dem skruvade på sig och verkade lite obekväma. Jag pekade mot en av dem som satt på första raden.

”Du tror att det här är ett skämt, jag såg ingen tussilago enligt dig va? Men livet är inte en domstol, det är inte nödvändigt att föra allt i bevis. En vårblomma finns inte bara när den är bortom allt rimligt tvivel dömd till existens av vår elektroniska gemenskap.”

Mannen jag pekat på tittade besvärat bort och låtsades räta till ett veck på sin klanderfria kavaj.

”Jag har blivit inbjuden hit för att tala om två saker idag. Dels det jag nyss berättat för er, och jag säger det igen så att det får sjunka in ordentligt. Allt vi gör utan våra mobiltelefoner och alla dess applikationer händer också. Tingen vi ser omkring oss finns oavsett.”

Det gick ett sus genom publiken och jag förstärkte mitt anförande genom att skrika som en uppspelt sektledare.

”Det händer! Det har hänt! Allt finns även när vi är nakna!”

Det blev oroligt i publiken. Jag såg att någon hade ställt fram en ny flaska mineralvatten vid podiet så jag hällde snabbt i mig några klunkar för att få till en riktigt dramatisk sorti. Jag trodde att jag hade förstått mig på hoppen mellan drömmarna, men till min förvåning hände ingenting. Publikens ögon var fastnaglade vid mig uppe på podiet. De förväntade sig mer och jag kände mig tvungen att säga något. Min hjärna arbetade på högvarv.

”Det andra är… att vi måste ta hand om våra medmänniskor!”

Vad fick jag det ifrån tänkte jag, men fortsatte.

”Vi tränger undan och dödar varandra, vi tittar bort när en broder eller syster är i nöd. Vi skickar elektroniska meddelanden fyllda med styrkekramar och hjärtan i stället för att sträcka ut våra fysiska händer och öppna upp våra hem. Många av er märker inte av de negativa effekterna för egen del ännu, men hela vårt universum urholkas och hamnar i obalans. Till slut kommer det inte… att gå att återställa.”

Jag hörde mig själv säga orden men förstod inte varför jag sa dem. Vad var det för hippie-dravel? Trodde jag att jag var Dalai Lama? Till min förvåning gillade publiken tydligen vad de hörde. Det som först varit lågmält prat blev snabbt till livliga diskussioner och högljudda utrop bänkgrannar emellan.

Jag vände mig om och mannen med kostymen som knuffat upp mig på podiet klappade ivrigt sina händer, men jag ville bara bort därifrån.

”Ursäkta mig, jag mår lite illa. Jag måste till en toalett, fort!”

Jag började tränga mig förbi honom, men han höll fast min arm.

”Du kan inte gå nu!”

”Det är bråttom, jag lovar att jag kommer tillbaka så fort jag kan!”

Det var inte alls min avsikt och jag ljög honom rakt i ansiktet med ärligt bedjande ögon.

”Låt det gå undan då, dörren där borta till höger.”

Han såg stressad ut, men släppte taget och skyndade upp i podiet för att förklara att jag behövde ta en kort paus. Han försäkrade publiken om att jag snart skulle vara tillbaka.

Jag såg mig om och öppnade sedan dörren till vänster. Den ledde in i en hiss som bara hade en enda knapp och den tryckte jag på så fort dörren hade stängts.

När jag öppnade ögonen igen var jag tillbaka på kobben och satt på samma toalettstol där jag vaknat tidigare. Det var ljust ute nu. Fiskmåsarna cirkulerade ovanför med sitt karaktäristiska skrikande och vinden hade mojnat. När jag tittade åt sidan såg jag en man. Han satt på en likadan toalettstol och han såg exakt ut som jag. Eller faktum är att han var jag.

”Flemming!?” utbrast vi båda två i mun på varandra.

”Jag hade en riktigt skruvad dröm” sa jag till mitt andra Flemming.

”Prata inte om det. Skönt att vi äntligen har vaknat. Nu gäller det bara att vi listar ut ett sätt att ta oss härifrån.”

Det kändes helt naturligt att prata med sitt eget jag, men vi var tydligen inte ensamma.

”DU kan inte bestämma när du ska ta dig härifrån! Det blir aldrig så enkelt. Jag är en uråldrig och mycket kraftfull drog. Kanske den mest kraftfulla av alla. Sydamerikanska schamaner förstod redan för tusentals år sedan att ni människor aldrig kan styra vad som sker när man öppnar porten till något så potent som mig!”

Kvinnorösten kom från någon som stod precis bakom oss. Båda mina jag vände sig sakta om, men vi visste redan vem som stod där. Julia hade på sig samma vita skjorta hon lånat av mig på hotellet i Singapore. Hon log som vanligt. Sedan gav hon oss en rejäl knuff samtidigt som hon skrattade till och ropade med hög röst.

”MOT ÄRKEBERG!”

Jag föll snabbt genom mörkret ännu en gång.

Gruvliv del 10.

Om de lite mer hårda värdena i ett torparliv. Yxor och Motorsågar till exempel.

När vi fick tillträde till gruvstugan i höstas hade den tidigare hyresgästen inte varit där särskilt mycket senaste tiden. Det märktes bland annat på det meterhöga och synnerligen oklippta gräset som dolde i princip hela trädgården och fick mina tankar att vandra åt hederligt gammalt svedjebruk. Hur det såg ut på ovanvåningen i stugan kan han nog inte ensam lastas för däremot.

wp-1467634289994.jpg

Den såg ut att ha lämnats helt åt sitt eget öde många år tidigare och fungerade nu huvudsakligen som skrotupplag och avstjälpningsplats för allehanda saker som under åren inte riktigt kvalificerat sig för den sista färden till återvinningsstationen. Många saker hade nog en gång klassificerats som ”bra att ha” men med tiden glidit över mer åt att ”bara vara skräp”. Skon ni ser på bilden fann jag under trappan. Jag satt länge med den i handen en sen kväll och grubblade över vems den var.

Kunde den ha tillhört någon av de två damerna som många år tidigare lade grunden till kryddträdgårdar och stenrabatter här? De som enligt arrendatorn förmodligen var ”När två damer bor själva här *fniss* kan man ju misstänka att de…”

Eller var det den ensamma ingenjörens? Han som hade ett bra jobb på ett stort svenskt företag och som hade stugan som rekreation på somrarna och som experimenterade med gasolkyl och gasolbelysning? Stod han plötsligt en sensommardag och kliade sig i huvudet iförd endast en högersko?

Om man ur ett rent gruvdriftsperspektiv fantiserar ännu vildare – kunde den rent av ha tillhört den turkiske divisionsgeneralen och fältmarskalken Osman Nuri Pascha? Han som en gång i tiden var den största uppköparen av förstklassigt nickel från Alsgruvan?  Tanken svindlar, även om inget tyder på att Pascha någonsin satt sin fot i sörmland.

Eftersom jag är ganska rationell (även om en del möjligen skulle föredra att kalla mig lat) när det kommer till orimlig oreda och stökigt kaos, tänkte jag helt enkelt att vi bara skulle stänga dörren till övervåningen. Vi kunde låtsas som om den inte fanns eftersom nedervåningen ju var så mysig i alla fall.

Min fru som kan se potential till och med i ett utbränt bilvrak eller en gammal fuktskadad skokartong från tidigt 80-tal, kavlade dock upp ärmarna med ögonen brinnande av iver och satte i gång. Hon började slänga bråte, sopa och skura golv och väggar med kokande såpvatten. Om och om igen. Till slut hade hon frilagt lika mycket yta till i huset, yta vi på sikt även skulle kunna hysa övernattande gäster på. Det hela var ett mirakel, precis som min fru.

wp-1467555146191.jpg

Nu pågår slipning och målning och allt sånt där som tjejer gillar och snart vete fasen om man inte hellre vill vara där uppe hela tiden i stället.

Stugan är inte särskilt stor och om man räknar bort övervåningen som precis återuppstått från de döda består den i princip av ett lite större rum med en gammal soffa och en järnspis, samt ett mindre sovrum. Det räcker utmärkt för vår lilla familj, men övervåningen blir naturligtvis en oväntad bonus.

Tidigare i den här bloggen har jag skrivit ganska mycket om blommor och växter och andra mjuka och fluffiga saker. Och för all del, är det vacker är det oftast fint som jag brukar säga. Vidare hyser jag den djupaste respekt för såväl över- som undervåningar, men vi vet ju alla att det mest spännande som kommer med att få tillgång till trädgård och natur är den utrustning som kan behövas.

wp-1467709076062.jpg

Till en början insåg jag inte till fullo omfattningen av torparlivets livsnödvändiga hårdvarusida. Är man som jag född med fem tummar på varje hand, samtliga placerade tätt intill varandra exakt i mitten av handflatan, har avdelningarna med verktyg i landets lågprislador alltid bara utgjort irriterande transportsträckor. Något man hastigt passerar på väg mot billiga värmeljus, storpack tvättmedel och termosar med Ninja Turtles på.

För varenda grabb uppväxt i Fårbo, Rävemåla eller Orsa är begreppet ”verktygsbod” förmodligen lika spännande som ”foppatofflor” eller ”jaktlicens”, men för en lägenhetsinnehavare som undertecknad har det alltid varit något mycket exotiskt och lagom sorgesamt oåtkomligt. Lite som att någon gång få färdas till Jura-tiden med en tidsmaskin, gifta sig ”på skoj” i Las Vegas, eller att komma ihåg det nya lösenordet till inloggningen på jobbdatorn man valde dagen innan man gick på semester.

Plötsligt har jag ett uppriktigt behov av saker jag aldrig behövt tidigare, saker som måste finnas i min verktygsbod! Sågar, hammare, räfsor, skottkärror (kanske inte i plural, men ändå), krattor, spadar, gräsklippare. Och yxor.

wp-1467709034304.jpg

Eftersom stugan inte bara ligger i sörmland, utan också någonstans i den industriella revoulutionens begynnelse, saknas nymodigheter som till exempel elektricitet. Den detaljen kan man rent ljusmässigt lösa tillräckligt bra med stearinljus och matlagningen går utmärkt att utföra med hjälp av grillkol och ett spritkök. Men för att mota bort kylan under huden, isen på insidan av fönsterrutorna eller för att koka upp större mängder skurvatten behöver man dock ha eld. Och naturligtvis lite ved att mata elden med.

wp-1467709516633.jpg

I höstas köpte jag den första yxa jag hittade på en av de där avdelningarna jag brukade skynda förbi. Den såg rejäl ut och fungerade bra att klyva ved med i några månader till jag plötsligt en dag i februari när vedbehovet var som störst slog av skaftet på den. Eftersom jag nyligen börjat styrketräna blev jag först lite nöjd, men landade snart i mer realistiska tankebanor. Det gick upp för mig att man nog inte ska tumma på kvaliteten när man försöker leva som soldat Rask.

wp-1467636488123.jpg

Den nya yxan blev en handsmidd skönhet från Gränsfors Bruk i norra Hälsingland. Den svingar sig alltid genom luften i en perfekt båge, nästan som i en slow motion-scen på film, innan den enkelt klyver den vresigaste stubbe som om den vore kalvsylta. Jag går aldrig tillbaka till lågprisavdelningen igen. Dessutom ingjuter den mod i mig när jag sover själv i stugan då jag är övertygad om att den biter lika bra på vildsvin, troll och de baltiska tjuvligor kvällstidningarna matat mina fördomar med.

wp-1467712653050.jpg

Jag har också insett att vi kommer frysa ihjäl om jag envisas med att försöka kapa upp nedblåsta granar med en vanlig såg. Förmodligen får jag dessutom en hjärtinfarkt innan det inträffar. Därför har jag nu tagit det smått overkligt stora steget rakt in i supermanlighetens högborg och inhandlat en motorsåg. Ni som har förstahandsupplevelser av mina förmågor som handyman (primärt ni som haft mig som fastighetsskötare på äldreboendet Sarvträsk) slår säkert upp händerna i ansiktet av ren fasa nu, men lugn bara.

Jag är fullt medveten om farorna med ett kraftverktyg av den här digniteten och jag trivs bra med mina tio fingrar och båda mina ben, så jag tvekade ganska länge. Som tur är finns det en gammal kapten nere i de småländska skogarna jag haft den osannolika turen att få internet-lära-känna. Han är så full av visdom och kunskap om lantliv i allmänhet och motorsågsliv i synnerhet att det knappt vet några gränser. Av honom har jag fått tips på exakt allt jag behöver och vad jag måste tänka på. Dessutom har han i sin bottenlösa generositet skänkt mig ett par fullt fungerande skyddsbyxor avsedda för motorsågande. Och det utan att vi ännu skakat hand i verkliga livet någon gång.

Det har blivit mängder med instruktionsfilmer på youtube och tanken var att jag skulle premiärstarta sågen föregående helg, men när jag kom fram till stugan hade jag glömt den svenska manualen hemma i Orminge. Jag tyckte mig minnas att man skulle göra något viktigt med en hylsnyckelliknande grej innan man tankade och startade motorsågen första gången, men då varken min polska eller bulgariska var tillräcklig för att jag skulle begripa mig på den av manualerna jag fått med mig, bestämde jag mig för att avvakta lite.

För hur spännande det än är med nya intressen är det sällan så brådskande att man inte kan ta sig tid för sina älskade familjemedlemmar en stund så länge.

 

Gruvliv del 9.

wp-1467555755507.jpg

Jag inser att det nästan kan verka makabert i överkant att inleda en text med en närbild på en så tydligt avliden fågel, men jag ska göra mitt bästa för att göra stackaren rättvisa.

Man får då och då konstatera att livet inte alltid blir som man tänkt sig. När jag i fredags morse återförenades med min familj i gruvstugan igen efter att under några dagar på egen hand hämtat andan och nya krafter hemma i Orminge, möttes jag av den här synen. På väg mot utedasset råkade jag titta ner i den av regnvattentunnorna som läcker lite och som jag under en tid planerat byta ut. Jag svalde närapå hela snusprillan i ren förskräckelse när jag såg kadavret av vad som troligen var en ung björktrast som guppade omkring på rygg bland de omogna körsbär som regelbundet trillar ner från träden intill.

Jag vet alldeles för lite om fåglar för att ha den minsta aning om vad som kan få en ung sådan att plötsligt drunkna i en halvfull, något läckande, men hjälpligt lagad regntunna i de sörmländska skogarna. Hade pippin en sen natt möjligen drabbats av dålig sikt på grund av regn och hårda vindar och råkat flyga in i väggen ovanför tunnan? Kanske på väg hem till familjen igen, stolt och självsäker efter sin första flygtur på egen hand? Eller hade kärlekssorg drivit fram ett desperat och förtvivlat fågelsjälvmord genom dränkning? Var det något genetiskt fel gömt i arvsmassan som gjort att den trots sin till synes låga ålder redan blivit så gammal och skröplig invärtes att kroppen redan levt ut sitt fulla liv och nu gett upp? Oavsett vilket svaret är känner jag mig övertygad om att livet faktiskt inte alls blev som just denna fågel hade tänkt sig.

Motsatsen till död och förruttnelse är spirande knoppar och nyfött liv. Det har vi tack och lov betydligt mer av i gruvstugans trädgård. Man fullkomligt häpnar över varje ny färg och blomma som från den ena dagen till den andra ersatt en oansenlig liten knopp.

Trädgårdslivet är som jag tidigare nämnt helt outforskade domäner för mig och dessutom något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle bli intresserad av. Eftersom det här är vår första sommar i stugan har vi nästan gått över styr med grävande och planterande i ren iver, men ändå är det mestadels tidigare stuginnehavares frukter vi skördar.

Mycket av det som växer här är klassiska gamla torparväxter som återkommer år efter år och för varje kvadratmeter fjolårsgräs och sly vi petar lite i dyker det upp nya växter och gömda stenläggningar. Nåja, de stenläggningar och gångar som är riktigt fina har faktiskt min fru slitit med och anlagt nu i år, men det är tacksamt att det alltid finns någon spännande gammal växt att renodla, rensa fri från ogräs eller plantera om på någon annan plats.

Vad som roat mig så här långt och som jag kan ta åt mig lite ära för, är förutom en massa grävande, kånkande på vattendunkar, vedhuggande och andra typiska machogöromål, det här.

Till någon del känner jag att faktumet att vi nu har en otroligt ståtlig brandlilja faktiskt är min förtjänst, trots att det inte är jag som har planterat den. Bland det första vi gjorde när snön försvann och tjälen släppte i jorden var att vi grävde upp det inferno till rabatt som fanns på husets framsida. Så ska man naturligtvis inte göra på ett gammalt torp innan man sett vad som kommer fram första sommaren, men det kändes tvunget. Dels för att någon slags kraftig klängväxt dominerade hela landet och slingrade sig in bakom husväggens brädor och riskerade att förstöra huset, men kanske mest för att jag var ute efter plats vid en bra vägg i söderläge att sätta ut mina chiliplantor vid.

Tack och lov gick jag långsamt och försiktigt till väga och upptäckte då en decimeterhög planta gömd under all annan växtlighet som såg ut som något rymdvarelser haft med sig till jorden. På bara några veckor växte den flera decimeter och slog sedan ut fantastiska orangea blommor. Lite efterforskning visade att det var en brandlilja av finaste sort. Jag har vattnat och vårdat den ömt och sedan fått veta att man kan plocka små lökliknande saker från bladvecken som kallas bulbiler.

Planterar man sådana i krukor inomhus och håller dem nöjda och glada har man inom 2-4 år direkta kloner av just sin egen planta. Otroligt spännande!

wp-1467555623906.jpg

Redan i mitten av maj tog jag med fyra ståtliga och förkultiverade chiliplantor jag fått från Hårdrocks-Peter och placerade dem vid väggen och idag grävde jag ned dem direkt i jorden för att se om de blir ännu mer majestätiska om rötterna får fritt spelrum. Utöver de fyra plantorna grävde jag också ner tre andra sorter jag fått upp i hyfsad storlek hemma i lägenhetens fönster.

wp-1467555612747.jpg

En sort från Finland (märkligt nog) som heter AJ White Fantasy svämmar redan över av frukt som bara ska växa till sig lite innan den kan skördas och grenarna är så tunga att jag fått staga upp dem för att de inte ska knäckas. Utöver den är det redan frukt på en planta av frön från en vanlig habanero köpt i den lokala Coop-butiken där jag bor och som jag inte vet exakt vilken sort den är och även små frukter på min Bhut Jolokia White. Trinidad Berryn, och de tre nya plantorna Hot Lemon, Habanero Laranjada Grande och Nepalese Bell ligger lite efter i blomningen.

Var jag ska sätta alla plantor jag har hemma i Orminge har jag inte listat ut ännu, men där kämpar bland annat Brazilian Red Ghost, Espelette, Apache och några andra sorter vidare för att bli ytterligare förstärkning till projektet. Och vad jag sedan ska göra med all min chili vet jag inte heller riktigt.

wp-1467555341190.jpg

En liten plan är i alla fall att experimentera fram lite olika goda såser, så jag har redan börjat diska ur flaskor jag kan hälla över min ”Grufsås” i om så blir fallet.

wp-1467555360076.jpg

Som avslutning tänkte jag visa att man inte behöver vara ute i skogen för att träffa på det storslagna djurlivet. Hemma på balkongen på Edövägen hade en flitig liten spindel byggt sin sinnrika dödsfälla mellan två av våra stolar. Förorten kan också, och kanske blev just den här lilla gynnarens liv exakt som han hade tänkt sig.