Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

wp-1485681225718.jpg

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

wp-1486822035554.jpg

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

wp-1485680900478.jpg

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

wp-1486890926301.png

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

wp-1485680860408.jpg

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

wp-1486890908893.png

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

wp-1486892560184.jpg

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

wp-1486898828390.jpg

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

Gruvböcker vi minns – 2016.

Att läsa mycket, men samtidigt nästan helt sakna förmåga att minnas vad man läst kan vara en aning frustrerande. Därför kan det vara kul att skriva lite om de böcker jag fortfarande minns att jag har läst det här året, och på så sätt gnugga fast dem lite hårdare inuti mig själv. Det här är alltså en egoistisk blogg om böcker jag läste 2016.

Att läsa mycket, men samtidigt nästan helt sakna förmåga att minnas vad man läst kan vara en aning frustrerande. Därför kan det vara kul att skriva lite om de böcker jag fortfarande minns att jag  har läst det här året, och på så sätt gnugga fast dem lite hårdare inuti mig själv. Det här är alltså en egoistisk blogg om böcker jag läste 2016.

wp-1483433546073.jpg

Vi rivstartar direkt med en bok jag inte är säker på att jag läste 2016, det kan ha varit i slutet av 2015 också. Det är ju det där med minnet. Hur som helst är boken ”Underkastelse” skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, den kontroversiella fransmannen Michel Houellebecq och så bra att den får vara med hur som helst.

”Underkastelse” utspelar sig i en nära framtid när Frankrike befinner sig i en politisk kris. Muslimska broderskapets kandidat vinner presidentvalet efter en hård kamp mot Nationella fronten och en rad reformer följer vilka förändrar Frankrike från grunden. Huvudpersonen är som vanligt ett desillusionerat alter ego till Houellebecq, den här gången en litteraturlärare vid namn Francois. Han får uppleva upplysningserans sista dagar och religionens återkomst i Europa, men ägnar sig mest åt att äta god mat och jaga sexuella kontakter samtidigt som han konstaterar att det sker.

Naturligtvis känns boken glödande aktuell efter ett år när världen som vi har känt den både börjat krackelera och rämna politiskt och mänskligt.

5 gruvorter av 5

wp-1483433537368.jpg

Då och då varvar jag mitt romanläsande med en faktabok. Helst ska det vara en bok skriven av någon som kan göra fakta till en levande berättelse, precis som Yuval Noah Harari gör i ”Sapiens – En kort historik över mänskligheten”. Med fängslande, fjäderlätt språk tar han en genom hela människans utveckling och historia, när och varför vi så småningom blev jordbrukare i stället för jägare och samlare och vilka konsekvenser det gett. Vi människor har många gånger varit lika otrevliga och lömska som uppfinningsrika och nyfikna, både då och nu. Boken sätter i gång de egna kugghjulen och får mig att känna mig mer bildad och upplyst när jag läst klart. Exakt det älskar jag med en bok.

5 gruvorter av 5

Ready. Simons rum.

Bokens titel kommer från texten som dyker upp på skärmen på gamla arkadspel när man stoppat in sitt mynt. ”Ready player one” är ett äventyr som utspelas i framtiden när jorden är helt förstörd (som så ofta i mina böcker). De flesta människor spenderar sin tid uppkopplade mot det fantastiska OASIS som är en virtuell värld . I Oasis levlar man upp och förbättrar sin avatar, det jag man hellre vill vara än den man är i det verkliga livet. När OASIS skapare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som kan överlista de inbyggda gåtorna i OASIS programering, den som hittar de gömda så kallade ”äggen”. Spelare från hela världen kastar sig in i denna skattjakten som snart blir på liv och död för många.

Nördreferenser till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt och boken har den magiska och lekfulla spänningen som till exempel Star Wars, Harry Potter eller Sagan om ringen. En starkt beroendeframkallande och väldigt lättläst roman som ska bli film snart.

5 gruvorter av 5

wp-1483433556634.jpg

Det här var min nemesis under 2016. Jag började med den i februari och den åkte med mig runt halva jorden i mars, eller åtminstone till Kap Verde och tillbaka. Den har varit i Gnesta, Malmö och Norrtälje, men fortfarande har jag bara läst runt 200 sidor. Ändå vill jag inte ge upp, den är så otroligt snygg och välskriven, men jag hittar inte den rätta rytmen trots att det känns viktigt att jag läser den.

Jag köpte boken tillsammans med en drös andra romaner av amerikanska författare efter ett samtal på ett bröllop. Konstnären jag pratade litteratur med hela kvällen var exilamerikan med bas i Italien och han ingav så mycket respekt att jag bestäömde mig för att gå in i min stora amerikanska fas. Förhoppningsvis ror jag i land läsningen av Jonathan Lethems ”The fortress of solitude” under det här året, för hur ska jag annars få veta hur det gick för Dylan och Mingus?

2 olästa böcker av 5

wp-1483433517837.jpg

Precis som olyckliga klichéer av kvinnor alltid shoppar sig lyckliga i filmens värld, köper jag ofta böcker när jag är rastlös. Jag är rastlös ganska ofta och har därför fler böcker än jag hinner läsa när lusten för just de senast inhandlade finns kvar, men det har sina bra sidor också. Man kan alltid hitta något oläst mästerverk i min bokhylla. Någon gång under sommaren hittade jag ”Ett långt farväl” av Claes Hylinger under en hög sedan länge betalda räkningar, tomma snusdosor och papper fullklottrade med viktiga meningar och idéer till alla mina ofullbordade noveller, dikter och romaner. Jag vet att jag köpte den eftersom Claes Hylinger också har skrivit trilogin om ”det hemliga sällskapet” som påverkade mig väldigt starkt när jag var runt 25.

”Ett långt farväl” var dock, trots en del ljusglimtar, lite av en besvikelse. Den handlar om en svensk författares kärlek till en gift kvinna, en kärlek som är så hopplös att jag till slut blev förbannad på berättarjaget. Jag ville vråla rakt ut att han skulle ta sig samman och sluta ödsla sin tid. Det dricks förvisso väldigt många kalla öl på små ölsjapp runt om i Helsingfors under bokens 190 sidor, men tyvärr är även språket och meningsbyggnaden förvånande mediokert av och till. Hylinger är oavsett detta fortfarande en halvgud i mina ögon i kraft av tidigare nämnda trilogi.

2 gruvorter av 5

wp-1483433527579.jpg

Ibland läser jag en bok enbart för det vackra språket eller den rena styrkan i en berättelse, då och då kan en bok få det att kännas som att hela livet förändras. Jag blir en annan, en nyare version av mig själv när jag läst klart. Andra gånger vill jag bara läsa något på samma sätt man ser en underhållande tv-serie eller en film, och det är då Leif G.W Persson kliver in i handlingen. Jag menar inte att han på något sätt är dålig, tvärtom skriver han jävligt bra, bättre än de flesta faktiskt. Men det har nog aldrig hänt att en svensk kriminalroman eller norsk deckare förändrat mitt liv. Den typen av böcker har andra förtjänster, till exempel om jag är inne i en lång svacka och har svårt att hitta tillbaka till läslusten och redan sorterat igenom mina olästa böcker förgäves flera gånger. Plötsligt upptäcker jag då med lite tur att Norges mästare Jo Nesbö eller vår egen Leif G.W har släppt en ny roman. Det är alltid en skänk från ovan och några dygn senare när jag har sträckläst en sån bok (som aldrig har någon seg tröskel att ta sig över) är den inre läsmotorn så uppe i varv att man kan ge sig på nästan vad som helst. Utom möjligen ”Fortress of solitude”.

I GW:s senaste roman ”Kan man dö två gånger?” är den fascinerande och underbart osympatiska Evert Bäckström tillbaka som huvudperson. Den mordutredning som börjar med att hans lilla grannpojk XXX hittar ett kranium på en skärgårdsö under ett scoutläger är också en av de mest sinnrika gåtor Persson kokat ihop genom åren och boken var direkt omöjlig att lägga ifrån sig under några uppslukande veckokvällar och nätter. Ett riktigt högvattenmärke i hela Sveriges kriminologmysgubbes författarskap.

4 gruvorter av 5

wp-1483433577819.jpg

Ännu en faktabok blev det under fjolåret. Magnus Sandelins ”Svenska IS-krigare – Från Al-Qaida till jihadi cool” upptäckte jag när jag av en slump hittade in på DN:s kultursida. Jag hittar alltid bra lästips på de stora tidningarnas kultursidor, men ofta glömmer jag bort att de finns. Jag borde faktiskt försöka etablera ett mer strukturerat surfmönster där de sidorna ingår i en daglig, eller åtminstone veckovis rutin.

Magnus Sandelins bok om svenskar som i en allt större omfattning åker till Irak, Syrien och Somalia för att ansluta sig till jihadistgrupper är stundtals så saklig att den nästan blir träig. Ändå är den lika intressant som den är deprimerande. Boken berättar om de unga muslimer i storstädernas mest bortglömda förorter som  radikaliseras och sedan åker iväg för att ansluta till terrornätverk i andra länder.

4 gruvorter av 5

wp-1483433513424.jpg

En av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de bästa böcker jag läst över huvud taget är Philipp Meyers majestätiska släktepos ”Sonen”. Till min glädje upptäckte jag att samma författare hade skrivit en annan roman, ”En amerikansk förlust”.

Boken utspelar sig i ett dystert Pennsylvania där stålverken fått stänga ned och arbetslösheten brett ut sig i lågkonjunkturens kölvatten och har fyra centrala karaktärer som framträder växelvis i de olika kapitlen.

Isaac English är en ung grabb som blivit kvar hemma för att ta hand om sin sjuka far, trots att han alltid varit klassens ljus och förutbestämd att läsa vidare och bli något stort. Hans längtan bort från stan gör att han till sist beslutar sig för att packa en ryggsäck och rymma bort.

Isaacs kompis Billy Poe är stadens fotbollstalang som också blivit kvar i stället för att studera vidare på något av de college som erbjudit honom stipendium. Han backar aldrig för någon och har hela livet hamnat i trubbel  på grund av sina humörsvängningar.

Billys mamma Grace, fast i sin trailer med låglönejobb och grusade framtidsutsikter, men med ett stort hjärta och mycket kärlekslängtan.

Polischef Harris som har haft relationer med Grace av och till och ofta hjälpt Billy ur kniporna han försatt sig i.

Allt är bara så grått och skitigt och uppgivet hela boken igenom, här skildras ett annat Amerika än det glassiga och glättiga man får från filmer och tv-serier. Eftersom jag verkligen älskar de här mörka skildringarna av livet måste jag så klart älska boken. Ett litet mästerverk.

5 gruvorter av 5.

wp-1483433509363.jpg

Tone Schunnessons ”Tripprapporter” fick jag som tips av en katthatare jag känner. Berättarjaget är en fullkomligt vedervärdig tjej som tillbringar sina dagar med att dricka massor och peta i sig alla droger hon kan komma över. Eftersom hon aldrig har pengar själv måste hon hela tiden ljuga, låna, eller helt enkelt låta någon av de olika männen i hennes liv betala för kalaset. Mitt i all trasighet skriver hon ner tankar och utkast till texter på papperslappar innan hon hinner bli medvetslös igen.

Jag har alltid haft svårt att läsa böcker där jag avskyr huvudpersonen, men språket är så jäkla levande och nyskapande, sättet historian berättas på är nästan magiskt. Dessutom får man en allt klarare bild av den här tjejen ju längre man läser och fram mot de sista sidorna hatar jag faktiskt henne lite mindre.

3 gruvorter av 5

wp-1483433504761.jpg

En av mina nya favoritförfattare är amerikanen Hugh Howey. Jag har aldrig varit någon sci-fi-fantast innan, men hans trilogi med böckerna Wool, Dust och Shift om människor som i framtiden lever i enorma silos nedgrävda i marken efter att den slutgiltiga katastrofen utplånat jorden tog mig med storm. Medan jag läste dem köpte jag även några andra av hans verk, bland annat ”Sand”, som jag hade fått för mig var en fristående fortsättning på trilogin, men glömde sedan bort den.

Återupptäckt visade sig ”Sand” vara en helt annan story och en väldigt uppslukande sådan. I den här versionen av den dystopiska framtiden är allt täckt av sand. Några av de överlevande har lärt sig att dyka flera hundra meter ner i sanden med hjälp av dykardräkter som vibrerar och får sanden att flyta runt dem. De här dykarna tjänar sitt levebröd på att bärga föremål från de skyskrapor människor bodde i tidigare och som nu är begravda långt nere under sanden. Naturligtvis finns det en fin story om en trasig familj som löper genom boken också, tillsammans med en del kärlek och ganska mycket ondska.

Jag hör hur fånigt det där med att dyka i sand kanske låter, men ”Sand” är en otroligt bra och lättläst framtidsvision. Jag hade gärna sett att det kom en uppföljare till den, men det verkar sorgligt nog inte vara aktuellt.

4 gruvorter av 5

wp-1483433498518.jpg

Ryssen Dmitrij Gluchovskij slog igenom med dunder och brak med boken Metro 2033, som senare följdes upp av Metro 2034. Böckerna blev enorma succéer och den första boken har sålts i över 100000 exemplar i Sverige. Böckerna med kriget efter kriget i tunnelbanegångarna under Moskva har sedan även blivit datorspel. Mycket fängslande story om unga Artiom i en (återigen) inte särskilt ljus framtid. När jag såg att Gluchovskij hade kommit med en ny roman förväntade jag mig något liknande, men blev rätt förvånad.

”Future” är helt olik metro-böckerna och utspelar sig nästan 500 år fram i tiden då vi har överlistat döden och uppfunnit ett vaccin som gör att människor slutat åldras. Detta har i sin tur gjort att jorden blivit kraftigt överbefolkad och den enda chansen att få sätta nya barn till världen är att registrera graviditeten, var på den ena av föräldrarna får en spruta som gör att denne dör inom några år. Väljer man att skaffa barn måste man alltså ge plats åt sin avkomma. Allt övervakas av ett specialkommando som letar upp och injicerar de som i lönndom försöker lura staten.

Boken är ett monster på 660 tunga sidor, men var så bra att jag läste ut den på bara några dagar (och nätter). Gör dig själv en tjänst och läs den du också.

5 gruvorter av 5

 

Gruvuven, gruvuret, gruvundret, gruvhåret och gruvåret osv…

20161228_160837.png

Ett år tar ungefär ett år att på sig att bli genomfört, vilket känns alldeles för fort varje gång det händer. Åtminstone när man börjar komma upp i min ålder, då går det mesta för fort. Om jag försöker tänka tillbaka på 2016 känns det instinktivt som ett lite bortkastat mellanår, varken bu eller bä som man säger. Instinkten är dock sällan någon bra måttstock över längre tid och då jag går igenom mitt 44:e levnadsår aningen mer på djupet förstår jag att det faktiskt varit ett av de bättre jag haft turen att få genomnjuta. Då det inte är helt enkelt och förmodligen inte heller särskilt intressant att berätta om precis allt som här hänt, tänkte jag göra en sån där klassisk årsbästalista som brukligt är strax innan nyårsafton. Här är den.

Topp tre odling:

1. Hot Lemon.

Visst, den här chilisorten är känd för att ge stora skördar och vara så lättodlad att även en blind demenssjuk chimpans utan armar och ben kan göra det i sömnen, men det förtar ändå inte glädjen när ens egen plantas grenar framåt augusti dignar av de gyllengula, välsmakande och lagom heta frukterna. Sann glädje!

2. Hårdrockstomat.

Namnet på tomaten är bara ett alias i brist på bättre då jag inte vet vad sorten egentligen heter. I våras fick jag en tanig liten tomatplanta i en kruka av hårdrocks-Peter. Den såg så skraltig ut att jag inte hyste något större hopp om att den varken skulle ta sig eller ens överleva, men ack vad jag blev bedragen. Plantan fullkomligt exploderade i torpets rabatt längs husväggens framsida och blev så småningom över två meter hög och gav massor av små röda tomater. Inte nog med det, det var också de godaste och sötaste tomater jag någonsin ätit. Tomatevolutionens examensarbete skulle man kunna säga. Jag har sparat fröer och tänkte driva upp massor av plantor till våren som jag sedan ska sälja här på grufstugan.com för en krona styck.

3. Amatörpotatis.

Mitt första år som torpare innebar inte att jag satte min sista potatis, men väl min första. Grunden till, eller lämningarna av vad som kan ha varit ett potatisland, eller för all del lika gärna en kompost fanns i ett hörn av torpets trädgård när vi flyttade in. Aningen sent på säsongen beslöt vi oss för att stoppa ned några potatisar vi hittade  bortglömda längst in i skafferiet och som utvecklat groddar i jorden. Den blygsamma skörden på 6-7 kilo var för all del välsmakande, men knappast värda allt slit med de 100-tals liter vatten jag släpade i tjugolitersdunkar från  Statoil-macken under den torra sommaren. Nästa år ska landet fyllas på med mer jord  och göras djupare för att ge mer svängrum för potatisavkommorna.

Bubblare inför 2017.

För-sådd av kastanj har redan inletts, men jag misstänker att det kan ta en 30-40 år innan jag får njuta av skuggan från mina alldeles egna kastanjeträd. Bulbiller från torpets praktfulla brandlilja är redan planterade i krukor hemma och det blir spännande att se om det dyker upp några små plantor till våren. Jag har fått frön till något som ska kunna bli ett baobab-träd, eller apfruktsträd av en arbetskamrat. Enligt honom ska frukterna stinka något fruktansvärt, vilket jag naturligtvis ser fram mot. Förmodligen tar det tyvärr mer än ett år även för den här plantan att utvecklas till ett stinkande och fruktgivande träd.

Topp tre arbetsredskap.

1. Motorsåg, Husqvarna.

Min första motorsåg är naturligtvis ohotad etta på listan. Det dröjde flera månader från inköp till att jag ens vågade starta den, men nu kapar jag ivrigt allt jag hittar till lagom stora vedklabbar i rasande fart.

2. Klyvyxa, Gränsfors Bruk.

Vedklyvningens svar på Paris Hilton och Clabbe af Geijerstam var ju förra årets listetta, och inte enbart beroende på att det var det enda verktyg värt namnet jag ägde. Den här handsmidda skönheten med tjugo års garanti jobbar sig lika enkelt genom de vresigaste stubbar som Kylo Rens lasersvärd går genom Han Solo. Den ger också trygghet och lugn genom sin blotta existens intill sängbordet när man övernattar själv i torpet.

3. Handslägga, Biltema.

Den lilla förvuxna hammaren är tung som ett normalstort traktordäck och ger handhavaren bra tryck i varje dask. Det kan verkligen komma in handy när man ska slå loss brädor som sitter ihop med varandra via spik. Eftersom jag har mängder av trälock jag tagit från jobbet och som går utmärkt att elda med när de sågats i lagom stora bitar har den lilla handsläggan blivit en nära vän under sommaren.

Bubblare inför 2017.

Ett av få verktyg jag verkligen upplever att jag saknar är ett hederligt järnspett. Att bända upp stora stenar ur trädgårdsland och gräsmatta enbart med hjälp av händerna är ett övermäktigt jobb även för en kraftkarl som mig. Ett järnspett var också det enda jag önskade mig i julklapp, men trots det fick jag inte något. Möjligen beroende på att ett sådant väger ganska mycket och att min fru inte har körkort, men jag kan ändå tycka att hon kunde ha baxat hem ett sådant genom den dagliga turen på bussar och tunnelbana. I varje fall om hon verkligen älskar mig som hon säger att hon gör.

Topp tre djurskådning.

1. Fladdermöss.

Under en av sommarkvällarna på torpet upptäckte vi två snabba fåglar som cirkulerade ovanför huset med ryckiga rörelser. Efter en stund förstod vi att det faktiskt var fladdermöss och sådana har jag inte sett förut i det vilda vad jag kan minnas. Det närmaste jag varit fladdermöss förutom pojkårens serietidningar med Läderlappen (nu mer känd som Batman) eller den uppstoppade fladdermus som min farfar hade och som gått i arv till min far. Med lite tur går den så småningom i arv till mig och därefter till min son. Fladdermuskvällarna känns hur som helst lite extra minnesvärda så här i backspegeln.

2. Rovfåglar.

Livet på landet för med sig dagligt skådande av allehanda rovfåglar. Min ornitologiska nivå är tyvärr ganska låg, men jag gissar att det oftast är sparvhök och ormvråk jag ser. Det säger jag dock bara eftersom det nästan är de enda rovfåglar jag kan namnet på. Men det allra mäktigaste är att jag vid minst två tillfällen även fått se havsörn. Även långt nedifrån ser de så enorma ut att man nästan blir ödmjuk.

3. Rödhake.

Vad är det för spännande med pippin Erithacus rubecula ur släktet flugsnappare (nej, den klassas inte längre som en trast) undrar ni kanske nu? Det är ju en art som uppskattas finnas i ett antal av mellan 129 och 249 miljoner i Europa? Naturligtvis är det min familjs personliga band till vår alldeles egen återkommande rödhake Mattias som ger en plast på listan. Nästan varje dag under sommaren har han  dykt upp och satt sig på den rostiga mjölkkannan i trädgårdlandet framför torpet och hälsat på oss med sitt kvittrande. Ganska orädd och uppenbarligen mycket social. Den stora skräcken är att någon av katterna, främst storjägaren Jax, ska ta honom av daga någon olycklig dag. Tack och lov har Jax hittills haft fullt upp med att slakta sorkar, möss, snokar, kopparormar och ödlor.

Bubblare inför 2017.

Varg har setts till vid närbelägna Järna ett flertal gånger. Vem vet, kanske träffar man på en stor och stygg sådan när man kliver ut för att slå en tidig morgonbåge bakom husknuten nästa år? Till dess måste jag definitivt ha sytt klart mitt dubbelhölster för klyvyxa och handslägga.

Topp tre besvärliga göromål.

1. Hämta vatten.

Det jobbigaste med att bo i ett charmigt torp utan rinnande vatten och el har definitivt varit att se till att all växtlighet fått vatten en sommar där regnskurar varit lika sällsynt som ömsesidig respekt och värdighet i ett amerikanskt presidentval. Ett flertal regnvattentunnor, varav två på hela 200 liter stod mestadels förgäves och törstade efter vatten. Året inleddes med två tjugolitersdunkar som åkte i skytteltrafik till Statoil för påfyllnad och avslutades med inte mindre än tio dunkar, varav två på tjugofem liter. Med halva trädgården full av nyanlagda rabatter och utplanterade plantor blev vattningen nästan en heltidssysselsättning.

2. Kratta grus.

Vägen fram genom skogen till stugan inleds med en rejält brant uppförsbacke. För att en fullastad kombi skall ta sig upp måste man ha lite fart vilket får gruset att spruta runt och därmed skapa stora gropar. Till slut går det inte att ta sig uppför backen utan att slå sönder bilens underrede eller ådra sig själv omfattande skelettskador. I omgångar har jag varit hos arrendatorn och hämtad grus, singel och lite finare sand som jag fyllt på med, men efter två vändor upp med bilen får man försöka fördela om allt igen medelst en kratta. Krattan har använts så flitigt att skaftet till och med gick av häromsistens, trots att den är mindre än ett år gammal. Till nästa år funderar jag på att anlita några irländska asfaltsläggare för att råda bukt på problemet, men det blir knappast samma idyll om skogsstigen genom ormbunkar och surrande humlor går fram till det månghundraåriga trätorpet i falurött på en mindre Europaväg.

3. Gräva ned bajstunnor.

Kretsloppshanteringen av vårt avskräde är egentligen bara riktigt oangenämt när sommaren är som varmast och tunnan vibrerar av dyngbaggar. Själva hantverket att gräva ett hål i den porösa skogsmarken är ganska snabbt avklarat och det sker inte särskilt ofta, men det finns faktiskt några andra saker jag mycket hellre gör.

Bubblare inför 2017.

Att lyckas övertala arrendatorn att göra verklighet av det halva löftet att låta pumpa ur den igenslaggade brunnen så att vi får användbart vatten på tomten. Det känns besvärligt nästintill det omöjliga på en valfri skala.

Topp tre bra sysselsättningar.

1. Arkeologi.

Stugan heter ju Gruvstugan av en anledning. I princip på tomten ligger en gammal nickelgruva öppen för allmänheten att uppleva och beskåda. Det sätter om inte annat fart på fantasin och titt som tätt gräver man fram något rostigt metallföremål i trädgården som genast klassificeras som ett viktigt bevis för till exempel den turkiske krigsherren Osman Pashas tidigare besök på ägorna.

2. Vedhuggning.

Aldrig hade jag trott att jag en dag skulle bli vedhuggare. Då ved är helt avgörande för värme och matlagning i torpet är tillgången på densamma konstant. Att det kunde vara så totalt befriande och meditativt att hugga ved så att svetten rinner anande jag inte innan, men nu längtar jag oftast till min klyvyxa och huggkubben när jag är mentalt slutkörd av arbete och vardagsbekymmer.

3. Brädspel.

Den analoga klassikern brädspel har gjort comeback i elektricitetens frånvaro. Otaliga är de kvällar då familjen roat sig i timmar med Monopol, Finans eller Bondespelet. Det har till och med gått så långt att vi tvingats tidigarelägga kvällsmaten för att vara säkra på att hinna spela klart någon av ovannämnda långkörare. Förutom att det är ett roligt tidsfördriv har det fört familjen närmare då vi plötsligt pratar och skrattar tillsammans i stället för en och en med respektive telefon eller surfplatta. Allt var inte bättre förr, men man kom nog varandra närmare, på gott och ont.

Bubblare inför 2017.

Här är det svårt att bara utse något av alla oändliga alternativ. Att få igång driften av gruvan och börja producera högklassig nickelmalm ligger nog ändå bra till vid sidan om invigningen av ett museum där de olika fynden från trädgårdslanden visas upp i respektingivande och egentillverkade montrar.

Gruvdrift.

Gruvdrift alltså. I denna text inte så mycket arbetet med daglig upptagning och bearbetning av malm, som att drifta bort lite från bloggens mer vanliga teman. Historiska spekulationer och amatörmässig trädgårdsskötsel till exempel. Vi driftar till England där jag och min stora lilla grabb hängde några dagar nu på höstlovet i stället.

Om jag ska beskriva mig själv blir det kanske något i still med ”En relativt godhjärtad, aningen naiv mästerklåpare av rang.” Jag kan utan vidare boka en sådan här resa spontant, men när infallet väl blivit en realitet väntar tvångsmässig planering in i minsta detalj. Listan över saker som kan gå fel för en fyrtiofyraåring med dåligt minne är oändlig, vilket jag faktiskt nått full insikt om numera. Alltså ser jag till att boka allt i förväg, från självklara saker som hotell, tågresor, aktiviteter och långtidsparkering, till sånt som transfer till och från flygplatser och andra mindre detaljer man enkelt kan lösa på plats. Allt är betalat i förväg och utskrivet på papper som jag samlat i en plastficka och den vaktar jag som om den vore livet självt. Förr i tiden satte jag någon slags ära i att försöka vara spontan, men när man reser med en elvaåring vill man ändå ha lite koll på sakerna.

wp-1477958036360.jpg

Flyget till London var lite försenat och eftersom jag råkade köra till Arlanda alldeles för tidigt för att kunna hantera eventuella trafikstockningar som aldrig inträffade blev det en aningen lång väntan. Vi fördrev tiden med en makalöst dyr lunch på O’Learys och byggde sedan upp våra förväntningar genom att prata om allt vi skulle göra.

wp-1477946100395.jpg

Väl på planet hann jag också läsa ut en bok jag fått rekommenderad, ”Tripprapporter” av Tone Sjunnesson. Jag hatade den verkligen direkt. Och tyckte om. Berättarmässigt och språkligt nyskapande i mästerklass, men med en huvudperson jag tyckte var vedervärdig. Det är inte lätt att fortsätta läsa en bok om någon man avskyr, men är man som jag en sucker för språk och berättarteknik kan det många gånger överskugga karaktärer. Ungefär vid sista sidan hade jag till och med (nästan) slutat hata det egoistiska berättarjaget. Väldigt läsvärd, fantastiskt driv, men den utspelade sig mest i Thailand och Barcelona och inte i London, så nog om den.

På kvällen kom vi fram till hotellet som låg knappt 200 meter från Paddington Station och checkade in. Vi blev tilldelade ett rum tre våningars klättring upp i trappor så smala att de ursprungligen måste varit ritade för ett dockhus. Naturligtvis beklädda med röd heltäckningsmatta i Fawlty Towers-stil.

wp-1477950319816.jpg

Självklart fanns det inte heller någon hiss. Rummet var så litet att dubbelsängen upptog så gott som all yta, men det kändes mysigt, jag gillar sånt.

wp-1477956986469.jpg

Utsikten från fönstret var som hämtad ur Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, något jag är van vid från de stilistiskt ofullständiga hyreslägenheter i Prag jag bott i tidigare.

Lördag morgon gick den stora Harry Potter-dagen av stapeln. Så fort jag berättade för Simon att jag bokat en far-och-son-resa till London bönföll han mig att vi skulle åka till Harry Potter Studios. Jag vet inte hur många gånger han har sett filmerna, men det är MÅNGA. Han tröttnar aldrig.

wp-1478089512535.jpg

Vi skulle inte åka förrän vid lunch, så vi promenerade genom Hyde Park under den tidiga morgonen och letade Pokemons och tittade på ekorrar.

wp-1477950186647.jpg

Man behöver skriva ungefär ”Harry Po…” i Google så dyker det upp produktplacerade paket över hela skärmen. En och annan kan säkert tycka att det är mer äkta och världsvant att köpa sina biljetter direkt av den som håller i evenemanget, och det hade säkert varit någon hundralapp billigare. Men om man inte bor i staden man ska till sparar man både tid och tankemöda på att bara hoppa på en buss tillsammans med andra turister och som tar en ända fram till målet där inträdet är fixat och klart.

 

Det var i sanning ett helt fantastiskt ställe! Naturligtvis mycket folk och en del köande, men det kändes välplanerat och proffsigt. Personalen som berättade om studion hade ett brinnande intresse för Harry Potter och byggde upp stämningen till max. Det var större än jag hade trott och trots att det kostade lite, särskilt besöket i shoppen där trollstavar och godis skulle inköpas, tyckte även jag att det var väl värt sina pund. När Simon dessutom konstaterade att det här varit den bästa dagen i hans liv var det inte mycket att orda om.

På söndagen var det dags för den del av resan som vållat mig mest bekymmer. Madeleine och Steve i Liverpool som jag var hos för att se Everton för några år sedan tyckte att vi skulle komma och titta på fotboll när vi ändå var i England. Eftersom både jag och Simon älskar Everton var det ännu en dröm som kunde uppfyllas, men då gällde det att ta sig upp dit med tåg på något sätt också. Jag lyckades hitta några billiga avgångar med Virgin-trains och tur och retur hamnade det på ungefär 60 pund vilket inte var farligt dyrt.

Några dagar innan tåget skulle gå fick jag mail av tågbolaget där de rådde oss att byta avgång eftersom många West Ham-supportrar skulle med just det tåget. Fan också, några av Englands värsta fans på samma tåg som mig och min son kändes sådär, men hade vi tagit ett senare tåg hade vi inte hunnit upp.

wp-1478090974465.jpg

Resan gick som en dans. Det var lite skråligt på sina håll, men på det hela taget måste jag säga att samtliga Bajenfans-resor jag åkt på varit värre. Simon lyssnade på Soran Ismail i hörlurarna och jag läste en upplyftande bok om svenska jihadister. Framme i Liverpool mötte vi Madeleine som skjutsade oss direkt till Goodison Park.

wp-1477950295474.jpg

wp-1477949773108.jpg

Steves gamla coach hade fixat så att vi fick sitta ihop med några andra svenskar på besök och Steve själv som egentligen håller på Liverpool följde med. Det var en mycket bra match som Everton vann med 2-0. Simon fick se båda målen, jag åtminstone ett.

I halvtid var Simon hungrig och vi köade för att köpa mat till honom och en öl till mig. Jag behövde gå på muggen, så han tog sin burgare och skyndade i förväg till våra platser. Precis när jag knäppt upp gylfen hörde jag ett alltför bekant vrål när Lukaku gjorde 1-0. Typiskt. Jag skyndade upp för trappan med min plastmugg Chang i näven bara för att bli stoppad av en vakt som vänligt förklarade att jag inte fick ta med den in på läktaren. Två små sippar och sedan fick en nästan full öl lämnas kvar.

wp-1477957477502.jpg

Jag fick  i alla fall se Ross Barkley utöka till 2-0 sedan vilket blev slutresultatet. På mina två besök på Goodison har Everton slagit Stoke med 1-0 och West Ham med 2-0. Jag har alltså full poäng och inga insläppta mål på plats och borde tydligen åka dit oftare, om inte annat för Evertons skull.

wp-1477957341512.jpg

Det är mäktigt att få se sitt favoritlag spela och en ynnest att känna människor i staden. Efter matchen stannade Simon hemma med Madeleine och Steves yngsta son Oscar (som jag och Simon köpt en tröja till för att få honom att välja rätt landslag när tiden är kommen), medan jag och Steve åkte till den lokala puben. Vi drack öl och pratade med två riktiga gentlemen och vänner till Steve. En fantastiskt rolig man vid namn Mike som jobbar med Evertons akademispelares utbildning och ser till att de kan annat än fotboll, samt Mick som tidigare scoutat spelare för Chelsea men nu jobbar som chefsscout för Premier League-laget Sunderland.

När man pratar med de här människorna som jobbar med fotboll och känner alla runt omkring i staden och lagens organisationer får man andra perspektiv. De är ödmjuka och respektfulla även när de nämner spelare jag läst om och som fått skit i media. De vet allt om dem, de vet vilka deras föräldrar är. ”Oh, but he’s such a nice lad you know…” Verkligen en ynnest att få sitta och beställa rundor och prata med dem som sagt.

Vi tog oss helskinnade tillbaka till London dagen efter och promenerade oss fram och tillbaka längs Oxford Street på kvällen för att köpa en fotboll på Sports Direct och ett chili-chokladpulver Simon ville ha från en Tebutik. Vi avslutade med att inviga bollen i ett beckmörkt Hyde Park. Utanför hotellet övade sedan Simon på sin engelska med en indisk filmproducent jag stod och rökte med och vars far hade varit i Sverige mycket via sitt jobb inom stålindustrin på 70-talet.

wp-1478093600104.jpg

Vår sista dag hade vi bara som mål att ta ett kort på oss själva vid Big Ben, för det ska man ju göra. Vi letade också efter något stånd där man kunde köpa fish n’ chips eftersom Simon även hade det på sin London-önskelista. Jag trodde att det skulle vara en enkel sak att springa på, men det enda vi såg överallt var ställen som sålde våfflor och färskpressad juice. Det blev lite pannkakor med nutella och banan i stället och när vi stod och åt som bäst kom en karavan poliser på motorcyklar som ledsagade en enorm Rolls Royce i full fart. I baksätet satt en gammal dam med hatt och det är fanimej inte omöjligt att vi fick se självaste drottningen också.

På väg upp mot Buckingham Palace stötte vi på ett aldrig sinande tåg av högvakter till fots, med vagnar och till häst. Det var fantastiskt att se och Simon ville aldrig gå därifrån. När vi kom till Victoria Station där vi skulle ta tåget till flygplatsen började det bli ont om tid för fish n’ chips, men vi hittade en sportbar som skyltade om att de serverade just detta och kastade oss in.

wp-1478085633303.jpg

Simon min var mycket nöjd och rankade maten som bland det godaste han hade ätit. Med den pusselbiten på plats kunde man  konstatera att resan blivit en hundraprocentig succé för alla inblandade parter. Tack för det England.

Gruvliv del 14.

Den turkiske militären och fes-älskaren Osman Nuri Pasha med bland annat titlar som krigsminister, chef för det kejserliga gardet och palatsmarskalk på sitt cv, ställde som 68-åring in geväret för allra sista gången den 5 april år 1900. Således kan han omöjligen ha jagat nickelmalm i Alsgruvan utanför Gnesta under första världskriget och varför jag skrev det i min förra blogg är lika genant som obegripligt. Jag får skylla på inandningen av alla ångor från den jungfrustartade motorsågens akrylatbensin.

Hur som helst, Osman Pasha har inte fått en sidogång i Alsgruvan (en så kallad ort) uppkallad efter sig för intet. Mellan åren 1876-1878 bröts hiskeliga 886 ton nickelmalm i Alsgruvan. Man borrade manuellt, sprängde därefter med krut och baxade sedan ut malmen med handkraft, så det lär ha varit ett karaktärsdanande arbete. Ingenting för dagens app-entrepenörer och Youtube-wannabies gissningsvis. Så gott som allt man kunde släpa ut köptes upp av Osman Pasha för att användas i det rysk-turkiska kriget. Osman Pashas osmanska armé förlorade tyvärr tre avgörande slag mot ryssarna vid den bulgariska staden Plevna (som också har en ort uppkallad efter sig) 1877, men det lär knappast ha berott på bristande tillgång på sörmländskt nickel.

Sedan jag, professor Emanuelsson och grosshandlare Geideby tog över gruvdriften för ungefär ett år sedan har vi förutom all den nickelmalm vi bärgat även gjort ett par historiskt intressanta fynd.

wp-1463740752489.png

Jag har tidigare nämnt Osman Pashas gamla bältesspänne som dök upp under utgrävningen av det södra trädgårdslandet vid gruvstugan.

wp-1476603782326.jpg

Vi har även funnit en hästsko som troligen suttit på en turkisk krigshäst…

wp-1476603795992.jpg

…samt något knivliknande föremål som kan ha varit en del av ett roterande osmanskt djävulsvapen. Eventuellt monterat på den häst som förlorat en sko.

20161014_072314.jpg

Från den senaste tidens utgrävningar har vi ytterligare två artefakter.Mycket talar för att den här hinken som ser ut att ha ett stort ingångshål från en musköt varit Osman Pashas. Förmodligen har den agerat lyckosam sköld under ett överfall från stråtrövare. Skottet som var menat att ända Pashas dagar för att man därefter skulle kunna roffa åt sig det guld avsett för nickelmalmsinköp han bar med sig, stoppades mirakulöst upp av hinken. Därefter anar man att den stridsvane turken kastade sig av hästen och gjorde processen kort med rövarna. Gissningsvis med hjälp av en sabel. Ingenting av detta har ännu gått att styrka via några arkiv, men vi jobbar på det.

wp-1476559901527.jpgDet andra fyndet är om möjligt ännu mer intressant. Under sågfliset ute vid mitt vedupplag fann jag häromdagen den här besten. Först trodde jag att det var en gammal kniv, men ju mer jag har studerat den har jag blivit övertygad om att det är en med från en osmansk skridsko. Den böjda framdelen känns till exempel väldigt osmansk. Det här öppnar upp för det otroliga scenariot att Osman Pasha varit vid Grufstugan vid minst två tillfällen, ett på sommaren och ett på vintern! Förmodligen har han åkt släde hela vägen genom Europa upp till Lübeck för att sedan fortsätta på skridskor över den då helt bottenfrusna Östersjön till Oxelösund och därifrån vidare in i landet mot Mälby och Alsgruvan. Gissningsvis i början av 1877 eftersom han sedan var tvungen att hinna tillbaka till Plevna i Bulgarien och förlora tre slag mot ryssarna samma år. Någon dokumentation om detta har vi heller inte funnit ännu, men förhoppningen är att lite av dimmorna skingras efter det besök jag och professor Emanuelssonn ämnar göra i gruvarkiven i Vadstena i November månad.

 

Gruvliv del 13.

Så där ja! Nu är tiden ÄNTLIGEN kommen att prata motorsåg här på grufstugan.com. Jag vet att de tidigare bloggposterna om mitt torparliv, trots att de varit mycket uppskattade, för många av er ändå bara varit en transportsträcka fram till det här ögonblicket. Jag tänker dra ut lite på själva huvudnumret, startandet av vidundret från Husqvarna, genom att förklara lite om varför det dröjt.

wp-1476273890184.jpg

Jag, människan Björn, består i grund och botten av två  lika stora delar impulsivitet och saktfärdighet. Hela mitt väsen är en enda stor motpol egentligen. Jag kan köpa 30 donuts i en tårtkartong för att jag sett poliser i en amerikansk film med en sådan utan att blinka, trots att jag inte vet vem som ska hinna äta upp dem. Jag kan anmäla mig till en kurs i cigarrullning på ABF i Örebro för att jag sett en annons på Facebook om det, eller bara köpa en motorsåg trots att jag inte vet hur man använder den. Sedan kan avbokandet av en tandläkartid eller att ringa försäkringsbolaget och kolla upp en liten småsak ta evinnerliga tider.

Men motorsågsinköpet är trots allt något som faktiskt fyller en funktion och något jag har behov av, och måste således räknas till den bra sidan av impulsiviteten.

Grufstugan är helt omgiven av skog, mestadels gran. Eftersom marken runt omkring var åkermark för mindre än 60-70 år sedan får jag för mig att trädens rötter får dåligt fäste i jorden som antagligen är mycket luftig och porös. Det är bara en amatörgissning som jag baserar på att det ligger stora kullblåsta granar i mängder varje gång vinden friskat i lite. Då vi hela tiden har behov av ved för uppvärmning av stugan och därtill har fått lov av arrendatorn att ta nedfallna träd känns det som om värmeförsörjningen borde vara tryggad.

Jax första promenad i skogen bakom Grufstugan. Alla sinnen på helspänn.

I början fnyste jag åt tanken på att såga med annat än en manuell såg eftersom jag gärna ville vara lite gammaldags. Jag och Vilhelm Moberg, jag och Emil i Lönneberga. Det visade sig vara alldeles för tungt för en medelålders Stockholmare och när jag nästan fick en hjärtinfarkt i våras gav jag upp de tankarna. Alltså, jag blev svettig, yr och trött, så det måste ha varit en begynnande hjärtinfarkt.

Efter samtal med min bästa motorsågsvän, en gammal kapten vid namn Pär införskaffade jag ändamålsenliga stövlar, hjälm, visir och glasögon som komplettering till de begagnade motorsågsbyxor han låtit skänka mig. Jag såg några Youtube-filmer om sågning och började bli redo att dra i snöret, men då stannade allt av som vanligt. Jag blev osäker på hur man skulle göra. När jag läste i manualen var det så många utropstecken och varningstrianglar att jag blev alldeles matt och när jag kom fram till ett avsnitt om någon jäkla universalnyckel man skulle dra åt sågbladet med gav jag upp. Jag kände mig otillräcklig helt enkelt, sågen fick stå kvar i en garderob medan jag letade andra lösningar.

20161012_135848.jpg

Bland annat börjat jag hämta trälock från tidningspallarna på jobbet som jag slog ut spikar ur så att jag kunde elda med plankor. Något som för övrigt fungerat utmärkt även om brinntiden på en planka är betydligt kortare än på en vedklabbe. Så det gäller att inte somna längre än en kvart i taget på natten.

20161012_135945.jpg

Efter hand gjorde jag listor och satte datum för när den stora sågstarten skulle ske. Jag läste manualen igen och igen, jag satte nya deadlines som jag sedan sköt upp. Nu hade det lilla problemet som egentligen inte var ett problem, blivit ett oöverstigligt hinder. Ungefär som hindret med att jag köpt en rundtur till mig och min son på Harry Potter Studios i London till höstlovet och där jag sedan upptäckte att man var tvungen att ringa och återbekräfta att man faktiskt tänkte dyka upp. Det problemet hamnade också på en lista och sköts upp gång på gång, ångesten över att behöva ringa till en telefonväxel i London trots att jag redan betalat biljetten växte till ett monster.

I förmiddags drabbades jag dock oväntat av handlingskraft. Jag bläddrade snabbt genom motorsågsmanualen för tionde gången, fyllde sedan på bensin och sågkedjeolja och drog resolut i snöret. Sågen brummade till som om den bara väntat på det ögonblicket hela sommaren. Resten är vedhistoria.

20161012_135740.jpg

I kölvattnet av denna framgång ringde jag omgående upp rundtursföretaget i London och klarade till min förvåning av återbekräftelsen på lite drygt 17 sekunder. Med två sådana framgångar på samma dag i ryggen finns det inget som kan stoppa mig längre. Om det inte dyker upp något annat enklare göromål som bara ska göras vill säga.

Tillägg.

wp-1476273906174.jpg

Igår fann jag även vad som ser ut att vara en med från en antik skridsko i omgivningarna. Det fyndet pekar mot att Osman Pasha förmodligen åkt skridskor upp hit från det Osmanska riket när han skulle köpa nickelmalm i början av nittonhundratalet. En lika spännande som svindlande tanke!

 

Gruvliv del 12

Först blir det vår. Snön smälter, tjälen går sakta ur jorden och plötsligt en dag går det att sätta sin nyinköpta spade från Clas Ohlsson eller Biltema i jorden. Alla de möjligheter som är en sedan länge obrukad torparträdgårds inneboende själ och löften flimrar förbi amatörlantbrukarens inre öga. Några av dem fastnar där, likt genetiskt alkoholiserade mördarsniglar blir kvar i en oemotståndlig ölfälla. Dessa små embryon utgör sedan både grunden till och inledningen av en nybörjares odlarliv.

Sommaren som följer är kanske varm och solig med inslag av lata semesterdagar som spenderas i ett behagligt töcken av lådvin och karrébitar med svärtade kanter. Utöver detta består sommaren nästan bara av omsorg. Den osjälviskt kärleksfulla sorts omsorg som normalt är förbehållen nyfödda barn, skadade och lågintelligenta bofinkar som krockat med en altandörr, en dödligt sjuk familjemedlem eller kanske en hembränningsapparat som gått i arv i generationer. Jag pratar om den kärleksfulla vattningen och tillförseln av näring till de växter som trängt sig upp ur jorden, den som tar sig uttryck i impulsiva och tålamodsprövande dagsturer genom den vedervärdiga eftermiddagstrafiken på Stockholms ringleder. Turer som alltid är mödan värd då målet är ett litet sörmländskt paradis gömt inne i den täta granskogen och bortom en kraftig grönmålad järnbom någon kilometer utanför Gnesta. Sommaren är också mor till en otålig kärlek som heter väntan och som är allra starkast i det vuxna odlarbarnets längtan.

Sedan har vi den underbara hösten. Hösten bjuder oss, trots sitt strama och karga yttre, mycket frikostigt ur en ask av kulörta praliner. Delikatesser som är djupröda och brandgula, oändligt vackra och med en kraftig smak av final och målgång. En smak som de allra sista inringda telefonrösterna i ett tävlingsprogram på tv, en smak av planteringsjord, nu på väg att åter förmultna i det kretslopp den en gång är sprungen ur. En smak som när den långsamt tuggats färdigt gör att man vill se, känna, lukta och ha allt det som vuxit omedelbart, samtidigt!

Ja ni börjar förstå. Jag ska alltså redogöra lite för mitt första odlingsår vid Grufstugan.

wp-1466152934601.jpg

Brandliljan. Den här magnifika blomman som jag pratat mycket om tidigare är ju inte på något sätt frukten av mitt eget hårda arbete. Den är inte heller särskilt ovanlig, även om jag förstått att Tigerlijan är populärare nuförtiden. Och den dök bara upp mitt i ogräsrensandet en dag i våras. Att den överlevde beror enbart på att dess blad var så fascinerande. Jag förmådde inte slita upp en växt som såg ut som en rymdvarelse, eller något som åtminstone såg ut att kunna vara medfört hit av en alien och planterad på vår jord. Ett bra beslut att den blev kvar.

Det jag faktiskt har gjort är att jag plockade bulbiller, små lökar som finns mellan bladet och stammen och planterat dem i krukor hemma. Om allt går som det ska får jag tre nya brandliljor nästa år, men de kommer inte att blomma förrän tidigast 2018. Spännande i alla fall om det fungerar!

wp-1464988648448.jpg

Potatis. Inledningsvis hade varken jag eller min fru Leia några större planer på att odla den klassiska knölen då vi var helt upptagna av tankar på de gamla torparväxter som förmodligen gömde sig i den vildvuxna trädgården. Någon gång runt midsommar började vi dock fundera på om den både murkna och skeva komposten möjligen hade varit eller kanske kunde bli ett potatisland. Jag ersatte de mest söndervittrade brädorna som omgav den med nya, och gjorde i ett svep mitt både första och mest händiga handtag i livet. Om man betänker att jag knappt vet hur man håller i en hammare var det här islagandet av några spikar en smärre bedrift. Sedan fyllde jag på med lite ny planteringsjord och stoppade ner några potatisar som av en slump legat lite för länge i skafferiet och utvecklat groddar. Allt på ren amatörkänsla och sedan hoppades jag på det bästa.

wp-1467555650304.jpg

Dom om min förvåning när det redan efter ett par veckor stack upp stora blast över allt. Någon gång på sensommaren när värmen började sjunka grävde vi upp den trots att de inte hade blommat, något jag fått för mig att de ska innan skörd. Det blev en halv plasthink finfina och delikata potatisar, men jag hade nog hoppats på en större skörd.

Gissningsvis var djupet lite för odjupt, så till nästa år ska jag höja kanten ytterligare och fylla på med mer jord. Tanken är då att sätta mandelpotatis eftersom jag skulle känna mig så norrländskt Torgny Lindgren-cool om jag kunde äta min pölsa med egenodlad mandelpotatis. Kanske ger jag mig på att göra egen pölsa också om jag kommer över ett parti ratade djurdelar.

Tomater. I våras fick jag en tomatplanta av hårdrocks-Peter. Den såg rätt ömklig ut och jag var ganska övertygad om att den sakta skulle tyna bort till ingenting, men jag satte den i rabatten på stugans solsida i alla fall. Jag döpte den till ”Hårdrockstomat” i brist på bättre då jag saknade kunskap om vilken sort det faktiskt var. wp-1469957911086.jpg

Mot slutet av sommaren var plantan två meter hög och stor som den gamla brottaren Karelin. Vi fick mängder av röda tomater med lite hårt skal och underbar smak. Faktiskt de godaste tomater jag ätit och att säga annat än att hårdrockstomaten är en veritabel odlardröm är inte möjligt.

Vid sidan av denna tomaternas hybrid av innovatören Elon Musk och snyggingen Ryan Gosling fick jag även tre fina plantor av företagscenter-Anna på jobbet. Anna har lite mer ordning på detaljerna än en genomsnittlig före detta death metal-sångare, så därför vet jag att jag även planterade ut Chadwick, Tete de Venus och Green envy. Av dem utmärkte sig Green envy mest då den var grön hela tiden och slutprodukten skulle ha samma färg. Man fick lära sig på egen hand att den var mogen när den hade fått en lätt spräcklig ton, lite som ett krusbär. Den var även väldigt god!

Citron. Kärna från någon sönderavlad industrivariant köpt i matbutiken. Det gick åt helvete. Den här plantan är nästan två år gammal och ser ut som ett dagsgammalt föl.

wp-1475769756281.jpg

Chili. Huvudtanken med tillgången till en trädgård för min egen del var möjligheten att prova att odla chili utomhus. Så småningom blev även alla de perenna torparväxter vi upptäckte ett nästan lika stort intresse, men nu pratar vi ju faktiskt chili, så det tar vi en annan gång. Jag gjorde många misstag i början. Till exempel skulle jag bytt till större krukor tidigare under förkultiveringen och jag borde tillfört mer näring tidigare. Mitt i sommaren bombade vi planteringarna med kogödsel från bonden vi arrenderar av, men med facit i hand skulle det ha skett flera månader tidigare. Även tillförseln av växtnäring för att motverka kaliumbrist blev alltför sällsynt och sporadisk.

20161007_162310.jpg

Habanero laranjade grande fick mycket blomknoppar men kom aldrig längre än så. Trinidad Berry såg ut som ett bittert, nyligen avsatt landstingsråd hela sommaren och i augusti var jag så trött på hans uppsyn att jag slutade vattna honom av ren illvilja. Den övervintrade habaneron från vår lokala coopbutik gick dock bananas och gav flera hundra starka röda frukter. Även Hot Lemon gav mycket frukt, men det gick lite trögt mot slutet. Jag fick plocka fullstora och färdigvuxna frukter och låta dem gulna i köksfönstret, men ibland måste man hjälpa naturen lite på traven.

Den svaga finska (!)  sorten AJ White Fantasy gav även den mycket frukt. Dessa var så svaga i styrka att man med fördel kunde äta dem som paprika eller snacks. Den gav även fin smak till fetaostcreme att ha som tillbehör till grillat kött. Creme fraiche, feta ost och någon favoritchili hoprört är en favorit jag lärde mig av mästerkocken Jon när vi hängde på Utö några dagar en sommar. Också djävulschilin Bhut Jolokia White med en styrka på upp mot en miljon scoville gav mycket frukt, men mina blev aldrig lika stora som de hårdrocks-Peter odlade fram på sin balkong på sjätte våningen i Blackeberg. En förklaring kan vara att hans balkong har sol i princip 24 timmar om dygnet och är rena drömmen för en chilifantast.

Ja, det var väl allt för den här gången. I nästa blogg ska jag redogöra för varför jag har en sprillans ny motorsåg jag köpte för tre månader sedan, men ännu inte vågat starta.