Dålig lön är sann glädje.

Jag träffade en kompis häromdagen som jag inte umgås med så mycket längre, men ändå stöter på då och då. Det förvånade mig faktiskt inte alls att han fortfarande jobbade kvar på det stora statliga företag där han jobbat så länge jag har känt honom. Han har alltid varit väldigt stolt över att vara där, trots att lönen inte är något vidare. Snittlönen lär ligga någonstans runt 22-24000 i månaden, men kan vara något högre på en avdelning med många före detta arbetsledare, eller lite lägre om den till exempel ligger på en mindre ort ute i landet. Löneutvecklingen har varit så dålig genom åren att det tydligen inte är ovanligt att man efter tjugo år inom företaget har några ynka hundralappar mer än vad den nuvarande ingångslönen ligger på. Ändå har han alltid hävdat att enbart känslan av att vara en del i en funktion som är viktig och tillgänglig för alla landets medborgare, är starkare än någon önskan om högre lön.

”Dessutom tror jag inte att det skulle passa mig att åka skateboard och dricka komplicerat kaffe och kalla alla kollegor för hen i en ljus innerstadslokal med stora fönster hos någon annan arbetsgivare, även om jag fick dubbelt så bra betalt.” sa han en gång och himlade med ögonen.

Men nu senast såg han trött och uppgiven ut när jag frågade honom hur det var på jobbet. Jag hade naturligtvis läst några av de artiklar om sjunkande lönsamhet och bristande kvalitet på hans företag som förekommer regelbundet i dagspressen nu för tiden, så jag var nyfiken på hur han upplevde det hela. Han bekräftade att mycket av det som skrevs stämde och att han och kollegorna var förtvivlade och gick på knäna. Den senaste nedskärningen i personalgruppen, något som numera skedde minst en gång om året, hade slutligen fått bägaren att svämma över. Inte ens de mest erfarna rävarna på hans avdelning klarade sina uppdrag längre, trots att de jobbade enormt många timmar övertid. Själv jobbade han inte övertid alls för tillfället eftersom facket hade satt stopp då han närmade sig  de 200 tillåtna timmarna på ett år. Vilket han gjorde redan i September. Trots det kände han sig mer stressad nu när han ”bara” jobbade heltid, då arbetsuppgifterna han inte hann göra längre inte blev gjorda alls.

Man hade verkligen försökt anställa fler vikarier, det kunde han ge ledningen på företaget, men de flesta av ungdomarna som entusiastiskt klev in på arbetsplatsen (många gånger deras första i livet) på måndagen hade gett upp redan innan veckan var slut. En av dem ville inte ens återkomma för att skriva på sitt avtal så att han kunde få lön för de fyra dagarna han hunnit arbeta. Han hade med gråt i halsen svarat att han hellre var utan än att någonsin sätta sin fot där igen.

Men hur hade det blivit så här undrade jag? Han förklarade att det hela egentligen nog bara var samtidens senaste recept på den vanliga vällingen för folket: lika delar skiftning i den ekonomiska konjunkturen, toppstyrning av inkompetenta ledare och gammal hederlig populistisk realpolitik.

På nittiotalet när alla marknader skulle avregleras och alla statliga företag bolagiseras så att den fria konkurrensen kunde gynna oss konsumenter genom lägre priser och de statliga bolagen kunna beläggas med krav på att generera vinst åt sina ägare, sig själva, var barndomsvännens arbetsgivare inget undantag. Men eftersom man redan då ansågs väl dominerande på sin marknad kunde det ju inte bli tal om konkurrens på lika villkor.

Aktören som ville slå sig in på den nya marknaden dumpade direkt priset på sina tjänster vilket kompisens företag inte fick göra eftersom de var så dominerande, så därmed tog de över en hel del kunder. Den nya aktören ville dessutom bara ha de lönsammaste uppdragen och tackade därför nej till de mindre lönsamma, vilket det statliga och dominerande företaget inte fick göra, eftersom de var så dominerande. Den nya konkurrenten gick visserligen med väldigt mycket förlust på grund av att de tagit för lite betalt, så de gick i konkurs både en och två gånger, men då de ägdes av ett annat grannlands stat, som var en rikare stat eftersom de hade hittat olja och förmodligen också var en dominerande aktör hemma i sitt eget land, men inte i vårt land, ordnade det sig ändå.

Men kompisens företag ansågs fortfarande vara så dominerande att deras ägare staten, som också krävde att de skulle generera vinst, beslutade sig för att ge alla sina egna uppdrag till det andra, rikare landets stats företag för att jämna ut det hela. Många tyckte att det var som att såga av den gren man satt på, men det handlade egentligen bara om lagen om offentlig upphandling. Den som lovar att klara av uppdraget för minst pengar får uppdraget, och det blev så klart det enda företaget som fick lov att hela tiden vara billigare än det andra företaget.

Sen tyckte en politiker som älskade att göra stora affärer, fast dåliga, att det nog ändå vore bäst att blanda in ett tredje land, så hon bestämde att vårt lands företag skulle slås ihop med det tredje landets för att på så sätt bli starkare. Och för att något som heter synergieffekter skulle spara pengar åt båda ländernas företag. Kompisens företag fick ett erbjudande man på den tiden inte kunde motstå, 60% ansvar för det nya företaget, men bara 50% att säga till om. Tyvärr glömde det tredje landets företag även att berätta att de så fort papperna om samgåendet var påskrivna själva helt hade tänkt sluta använda den sortens verksamhet som det nya företaget utförde. Och till följd av det skulle de nog tyvärr bli tvungna att säga upp en hel del personal, vilket skulle komma att bli rätt dyrt eftersom det tredje landets företags personal hade rätt till tre årslöners avgångsvederlag. Som storägare var kompisens företag naturligtvis tvungna att vara med och betala brakförlusten, som nästan enbart orsakats av det tredje landets skenande utgifter och sinande inkomster.

Och nu är alla arga eftersom den grundläggande service alla tycker sig ha rätt till och som kompisens företag tidigare gjorde ganska bra, inte fungerar så bra längre när det är så få som försöker göra allt jobb nu när man sparar jättemycket pengar hela tiden för att kunna betala kostnader som inkomstbortfall, aktieutdelningar och avgångsvederlag för människorna i ett tredje land som inte har något jobb att utföra längre.

”Men man får ändå hoppas att jag får möjligheten att jobba arslet av mig för en halv lön och att utföra ett jobb ingen är nöjd med i några år till åtminstone” avslutade kompisen, ”för jag orkar verkligen inte lära mig åka skateboard.”

Ambitiös idéspruta sålde in fejktrenden ”Random local earth hour” till glasmästare.

För ungefär två månader sedan råkade jag dra handen genom en glasruta. Vår gamla gruvstuga fylldes plötsligt av rök en kväll och när jag i panik försökte öppna ett fönster hade det satt sig. Att trycka handen mot en glasskiva som antagligen varit med om både kalla kriget och månlandningen var förstås dumt, men gjort är gjort och jacket i handleden är numera bara ett ärr.

Eftersom man förr eller senare kommer till en punkt när det blir omöjligt att skjuta upp något som faktiskt måste göras längre, lastade jag in det trasiga fönstret i bilens baklucka igår. Jag hade letat på internet och hittat en adress på vägen hem från mitt arbete där de hävdade att det fanns glasmänniskor som mot betalning hjälpte helt vanliga människor med glassaker. Öppet vardagar mellan 10.00 och 18.00.

När jag angjorde adressen 16.00 såg jag direkt att det var beckmörkt i lokalen, men på en stor skylt ovanför ingången stod det trots allt vardagar 10.00-18.00. Många företag hittar på något som ska få dem att sticka ut lite i den hårda konkurrensen och jag gissade att det här var glasmänniskor med stark klimatmedvetenhet. Antagligen pågick en väldigt lokal earth hour där inne, vana yrkeshänder skar enkelt ut perfekta glasskivor i totalt mörker. Men dörren var låst. Vid sidan av fönstret satt en handskriven lapp, något större än ett frimärke. Där informerade man att man stängde 13.00 på fredagar.

Jag missunnar ingen att ta helg efter lunch, det borde alla göra. Men om för kunden avgörande information om ett företag endast finns på en papperslapp borde man aldrig ha gett sig ut på internet och lovat saker. Även steget till lysande skyltar utanför lokalen var nog att ta sig vatten över huvudet, för är man på blyertspennans kommunikationsnivå är det endast blyertspennan man ska använda.

Advokat Castelius och vintern.

Eftersom jag tragglat med min berättelse om brevbäraren Bellman i mer än sex år utan att ens vara nära att få den klar, bjuder jag på ett litet smakprov. Dessutom passar väl just den här passagen bra nu när snön knackar på dörren.

Vintern hade slagit till med full kraft och det hade snöat oavbrutet i flera dagar. Att vara brevbärare på vintern är något helt annat än att vara det på sommaren. När snön lagt sig som ett kamouflerande täcke över alla isfläckar måste man som brevbärare hela tiden vara uppmärksam om man vill klara sig oskadd genom en arbetsdag. Trots dubbade cykeldäck och broddar halkar tjänstemän ändå omkring som blå, uniformsklädda käglor på yrkeslivets blankpolerade bowlingbana. Brev och reklamblad sprids för iskalla vintervindar samtidigt som deras spända kroppar bara kan bita ihop och blunda i väntan på att bli blåslagna.

20171128_152522-01167351997.jpeg

De postiljoner som kör bil halkar också när de måste kliva ut för att nå brevlådor ingen skottat framför, men plågas dessutom av vägarnas bristfälliga underhåll. De fastnar med slirande hjul eller glider baklänges utan kontroll över bilen då de av pliktkänsla försökt stanna även vid lådor i uppförsbackar som aldrig sandats.

Vinterns vedermödor hade kunnat vara lättare att hantera om landets vid den här tiden största arbetsgivare köpt in fordon bättre lämpade för nordiskt klimat. Men det är klart, om sydeuropeiska bilar är några kronor billigare kan man ha överseende med att de inte är konstruerade för decimeterdjup snö och tvåsiffriga minusgrader. Åtminstone om man är inköpschef med budgetansvar för väldigt många fordon.

20171128_152329-011904554329.jpeg

Ett återkommande problem med de franska och italienska bilar man inom Posten föredrog var att magneten i låset till lastutrymmets sidodörr slutade fungera när det blev för kallt. I regel blev det för kallt redan vid några få minusgrader, alltså strax efter årets sista kräftskiva i Sverige. När dörren en gång börjat kärva gled den hela tiden upp så fort man kom till minsta uppförsbacke, något Bellman fick lära sig den hårda vägen en kväll när han körde tillbaka från rundan på Tyresö.

Han kände plötsligt hur det drog kallt och tänkte att han antagligen stängt sidodörren slarvigt och stannade därför till för att dra igen den. Han passade på att kontrollera lastutrymmet så att inget hade ramlat ut då han kört med öppen sidodörr och antalet plastbackar dagens post hade legat i verkade stämma. Men säcken med brev som tömts från de gula lådorna såg ut att ha minskat i omfång? Det var mörkt ute och han kunde inte se några brev på vägen bakom bilen, men ovanför havet vid bergskanten på sidan tyckte han sig ana ett antal papperssvalor med postgirots logotyp på väg bort i riktning mot Finland. Han hoppades att det bara var inbillning, men i värsta fall att vinden var lika stadig som ryktet gjorde gällande att kompetensen hos grannlandets kollegor var.

20171128_1523561425746198.png

Bellman hade precis kammat upp det sista av dagens post och tittade bekymrat ut genom fönstret på snön som aldrig slutade falla när Friedmann kom gående mot honom. Han räckte över ett kuvert adresserat ”Ansvarig för brevbäringen i Älta”.

Nu är det ju du som är chef över brevbäringen” sade han högre än vad som egentligen var nödvändigt eftersom Bellman stod precis intill.

Om Friedmanns avsikt var att påminna både Bellman och kollegorna i lokalen om vem som nu var arbetsledare och på så sätt få Bellman att växa i sin nya roll, fungerade det. Bellmans rygg blev med ens rakare och han ursäktade sig för att gå åt sidan och öppna brevet. Den som hade skrivit till honom var en av de boende ute på Tyresö. Dagen innan hade han förutom ett stort antal tingsrättsprotokoll och några utländska tidskrifter även fått ett av postens förtryckta kort i sin låda av Bellman. På kortets ena sida fanns en bild av en glad snögubbe och på den andra stod en kort text formulerad på artig myndighetssvenska som i vädjande ordalag förklarade att den som dagligen delade ut posten skulle få en bättre arbetsmiljö om snövallen framför lådan möjligen kunde avlägsnas.

Adam Castelius som nu besvarade denna vädjan bodde i en enorm vitkalkad villa med utsikt över havet och var advokat till yrket. Av brevet att döma saknade han inte bara helt förståelse för brevbärarens syn på snöskottning, han var även upprörd. På tre tätskrivna sidor redogjorde han detaljerat för hur en av hans arbetsdagar såg ut och listade punkt för punkt upp de göromål en advokat av hans dignitet måste hinna med. Castelius bar i stort sett hela staden på sina axlar eftersom ingen känd, åtminstone nu levande människa, ens var nära att besitta den kompetens han själv gjorde. Detta borde för övrigt både Gud fader och mottagaren av denna skrivelse rimligen känna till? Den anklagande tonen hölls intakt genom hela brevet, men tilltog ytterligare i styrka mot slutet. När Bellman var framme vid den fjärde sidan var advokaten så upprörd att Bellmans ben faktiskt började darra lite.

Adam Castelius upplevde att staten via sin förlängda arm i form av en uppenbart lat och respektlös brevbärare genom att lämna denna provocerande pamflett vid hans dörr även attackerade honom på ett personligt plan. Den illa dolda socialism och obeskrivliga oförskämdhet han nu blivit utsatt för var som ett slag i magen, och detta enbart på grund av lite snö? Brevet avslutades med:

”Som ni förhoppningsvis begriper, eller åtminstone borde ha vett att begripa trots att ni är statsanställd, lämnar ingen av mina dagar något utrymme för trams. Att bli uppmanad att slaska runt framför sin egen postlåda bara för att någon lat tjänsteman inte orkar kliva ur bilen är väl trams om något? Det kan säkert upplevas som obekvämt för den som inte är van att anstränga sig, men vintern är inget nytt påfund. Ni borde acceptera vad som faktiskt är ert åtagande i samhället, ett åtagande jag för övrigt till stor del bekostar via en synnerligen orimlig skattsedel.

Adv. Adam Castelius

wp-1490557347699-01809333405.jpeg

Bellman suckade och konstaterade att advokaten förmodligen hade hunnit skotta och sanda framför både sin egen och alla grannarnas lådor under den tid det tagit att författa skrivelsen han nu hade i handen. Men det är klart, det är ju skillnad på folk och folk tänkte Bellman och slängde brevet i närmaste papperskorg. Det bröt antagligen mot ett flertal punkter i Postens regelverk och skulle förmodligen också kunna vara skäl för uppsägning. Han borde givetvis ha vidarebefordrat en kopia till Postens kundtjänst med ett svar om att han tagit emot klagomålet och därefter skickat originalet till arkivering i all evighet bland de övriga klagomål som låg i ett bergrum någonstans norr om Stockholm. Men det kändes meningslöst och man kan inte vinna alla strider. Fast det skulle vara roligt om man någon gång kunde vinna någon.

23.epiloggbok

”Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något…”

Jag hade läst alldeles för mycket, det blev uppenbart när jag inte längre kunde skriva själv. Jag drogs hela tiden till det andra hade skrivit, som ett byte fångad i spindels nät var jag chanslös inför romaner, poesi, tidskrifter och bloggar. Alla underbara ord som inte var mina egna trängde sig förbi och ställde sig i vägen, de höll på att utplåna mitt eget skrivande fullständigt. Jag var tvungen att lämna dem.

Jag behövde även lämna musiken då också den är full av ord. Ändlösa rader av vackra ord från ensamma män med livslång sorg. Män som dricker för att bli nyktra, för att kunna tänka eller bara för att stå ut med andra människor, män som behöver alkohol för att få tyst på det ljudlösa men outhärdliga vrålet inuti kroppen. Sånger om gemenskap av egoistiska eremiter, sånger om längtan efter kloka och vackra kvinnor, av män som egentligen bara vill sätta skönheten på piedestal och trösta sig med egna monologer i en annan famn. Män som törstar efter uppmärksamhet, som måste vara i centrum så att deras behov av ensamhet inte undgår någon, män som tror att de lurar andra när de egentligen bara lurar sig själva. Män som är som jag.

Utan ord satte jag mig i bilen och andades en stund, sedan jag vred om nyckeln och lämnade förorten. Jag tänkte bara åka en kort sväng, komma närmare havet. Det kändes som jag var tvungen att se havet, se det så som jag trodde att alla ensamma män såg havet och behövde dess närhet ibland. Min bild av ensamma män och min egen fåniga självbild är antagligen samma bild.

Jag körde genom tunneln som mynnar ut vid den stora Europavägen genom huvudstaden, men när jag kom upp i morgonljuset igen blev jag osäker. Skulle jag söderut eller norrut? Jag bestämde mig för söderut, men i sista stund fick jag en ingivelse och bytte fil, alldeles för vårdslöst. Ilskna signalhorn skällde efter mig när jag trängde mig in på vägen norrut längs med Essingeleden i stället. Köerna ringlade långsamt och i bilarna intill såg jag stressade människor, trötta och hålögda, på väg till eller från någonting de varit med om tusen gånger förut. Resan till ord var inte som på film där man i full fart kan köra ut i frihet, i stället rullade bilen långsamt mellan långtradare, sakta, oändligt sakta. Jag visste inte riktigt var målet låg, bara att det var nära havet.

Jag såg upp mot skyltarna med namn på andra städer när jag passerade Rissne, Rinkeby och Tensta under tystnad. Jag ville inte slå på radion där alla andras ord fanns och i stället fortsatte jag den här monologen i mitt huvud. Ett tyst samtal med mig själv som fyllde mig med lugn. Kanske skulle jag en dag i förtroende återge det för dig så att du kunde förstå att jag fortfarande var någon, eller så skulle jag göra orden offentliga, skrika ut dem som ensamma män gör när de inte vill vara ensamma längre.

Solen var redan stark och värmde genom bilrutan, himmeln var klar och nästan molnfri. Jag fortsatte hela tiden att prata med mig själv, men började bli orolig att jag skulle glömma de här orden, mitt pågående samtal. Ibland får jag känslan av att mitt liv är skrivet i en sorts bläck som bleknar och försvinner, den senaste tiden allt snabbare, nästan innan jag hunnit uppleva det.

Jag svängde av mot Barkarby där jag stannade på en parkeringsplats framför ett byggvaruhus och tog fram pennan och anteckningsboken. En lång stund satt jag sedan där och skrev ned alla de ord som står här ovan, skrev till jag fick kramp i fingrarna men fortsatte envist till jag kände mig klar. Jag ville inte missa eller glömma något, allt som var obetydlig kändes viktigt.

Jag såg upp mot den stora vägen ovanför där trafiken hade glesnat när målet kom till mig, med ens visste jag vart jag var på väg. Jag skulle sätta mig vid strandkanten bakom den blå kiosken utanför Sala där vi ofta stannade på väg till farmor och farfar i min barndom. Kanske skulle jag lättare komma ihåg den tiden om jag satt där, eller åtminstone kunna fånga någon känsla att skriva ned innan jag bleknade bort för mycket. Det kändes som en bra plats att återskapa glömda minnen från ett tidigare liv på, att minnas en tid som format den jag är idag, men som trängts undan när vardagens distraktioner tagit över.

När böckerna och musiken vilade nu kunde annat komma i stället. Egna ord förhoppningsvis, till berättelser och monologer, små detaljer. Ändå kände jag också en oro, ville jag ha tillbaka gamla minnen, behövde jag fler detaljer? Det skulle säkert komma att kosta någonting, exakt vad visste jag inte. Men då någonting inom mig verkade behöva det, fick priset vara vilket som helst.

Jag kan om jag stålsätter mig hålla distraktioner på avstånd och i stället uppslukas av mig själv, då blir jag alltid outhärdlig precis som nu. Men jag vet också att jag måste ta vara på något när det känns som min enda chans till överlevnad, även om det bara är att skriva ner minnen i ord.

Fingrarna värkte lite, pennan hade spruckit av mitt hårda grepp och jag bromsade, mitt skrivande stannade av. Jag lät blicken svepa ut över parkeringen där lastbilars dieselmotorer mullrade på tomgång och startade bilen ännu en gång. På väg norrut, uppspelt men osäker på om jag ens skulle kunna tyda kråkorna i anteckningsboken. De snabbt nedklottrade bokstäverna jag skriver rent nu flera år senare och som jag då hoppades skulle vara läsbara.

Jag körde mot livet som är en del av döden, och mot orden som är en del av livet. Kallhäll, Rotebro och Kungsängen, alla ortsnamn jag passerade hade en betydelse för mig, även om jag aldrig varit där. Jag hade ett mål, men svängde av ännu en gång när jag plötsligt såg vatten blänka vid Upplands Bro. Jag valde vägen som inte ledde mot centrum eftersom jag trodde att det var sättet ensamma män väljer vägar på, jag körde in på Rådjursvägen, sedan vidare på Rankhusvägen, små okända grusvägar, men ändå läsbara. Jag ville hitta vattnets början, någon försmak av strandkanten, men den här vägen var en återvändsgränd och mynnade ut i ett enskilt område. Det heter så när någon vill vara ensam tänkte jag, kanske bodde här enskilda män? Ett vägval som rinner ut i fel sand.

Jag letade mig tillbaka mot E18 men hittade inte påfarten och tvingades köra genom centrum trots att ensamma män bara kör mot centrum när nöden tvingar dem. Jag hade tur, en mindre väg ledde ned till Kungsängens brygga och där fann jag havet och klev ut ur bilen. Jag njöt av det glittrande vattnet och andades in doften av tång till fågelkvitter och sjöfåglars tillgjorda skratt. En grävmaskin rullade närmare för att fylla på sand nedanför gungorna vid lekplatsen intill och vrålet från den överröstade fåglarna. En reva i idyllen, men det hörde till. Utan avbrott fastnar man.

När jag satt i bilen med dörren öppen och skrev ner alla de här orden undrade jag om jag verkligen skulle hinna fram till sjön utanför Sala, men slutade ändå tveka. Jag bröt upp och var tillbaka på motorvägen igen. Med dånet från den gamla bilens motor i hela kupén och dånet från alla nya ord i huvudet pressade jag bilen över tillåten hastighet och kryssade fram som en rysk missil mellan alla andra färglösa och formlösa bilar, statisternas bilar.

Vid Enköping stannade jag vid ett ställe som serverade lunch. Dagens rätt var en mustig köttgryta enligt menyn jag sett ute på gatan, men inte så mustig i verkligheten på en ful och kantstött tallrik. Den äldre mannen vid bordet intill i brun skjorta hade stora kvastar av vitt hår som stack ut ur öronen. Förmodligen en stamkund, men han fick ändå av misstag den mat jag hade beställt och jag fick hans. Vi bytte tallrikar i tyst samförstånd och han såg mycket lättad ut när jag sträckte fram den tallrik med panerad fisk han väntat på. Efter maten drack jag kaffe och åt en ganska torr kaka medan jag betraktade den skelögda servitrisens långsamma steg mellan köket och borden. Jag kände ögon stirra på mig från alla håll, jag var en utböling, en främmande fågel. Sedan snabbt tillbaka till bilen och den tryggare ensamheten, den ensamhet jag trodde att jag flydde från.

Innan jag hunnit ut ur staden såg jag ordet ”Antikvariat” skrivet med svart tuschpenna i ojämna bokstäver på en bit kartong. Jag försökte värja mig men händernas grepp kring ratten hårdnade, de lydde instinkten och begäret. Som på film där en levande död fått vittring och med släpande steg jagar människokött, jagade jag fortfarande ord. När jag öppnade dörren till den lilla källarlokalen hoppade jag till när entrén fylldes av det välbekanta ljudet från en liten mässingsklocka. Den klockan är sällsynt numera, men den finns i alla äldre butiker och affärer, den har nog alltid funnits där, och du känner genast igen ljudet om du är av samma sort som mig. En antik kassaapparat på disken direkt innanför dörren förde tankarna till Hemingways skrivmaskin, ålderdomliga och runda tangenter vakade som dörrvakter över uråldriga tidningar och böcker med hundöron, med mjuka omslag på väg att vittra sönder. Bräckliga böcker, lästa böcker. De allra bästa böckerna, de med en doft av en annan tid, dåtid, tystnad och av damm. Det var nästan helt tyst, bara radions P1 hördes lågt i bakgrunden och kvinnan på pallen bakom kassaapparaten var ett med den tystnaden, koncentrerad och med blicken i en av de gamla böckerna, helt ointresserad av mig.

Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något. Jag vill streta emot så länge det är möjligt, vara en bakåtsträvare och en utdöende art, en dinosaurie med en pappkasse tung av ålderdomliga böcker. Jag kan aldrig stå emot så här gamla ord och de kanske inte ens kan bromsa mina egna.

På Väg 70 mot Sala blev det glesare mellan husen, åkermark och stora skogar tog över landskapet. Jag kände igen ett annat ställe där vi också stannade när jag var barn, ett rosa café där jag och min bror ibland fick dela en flaska sockerdricka och äta nybakad tigerkaka. Uppspelt över minnet bromsade jag in men insåg direkt att den nedsläckta neonskylten ovanför huset var allt som fanns kvar. Fönstren var fördragna eller täckta av träskivor, färgen hade flagnat, det var igenbommat sedan länge. Öde och tomt som allt annat kring småstäderna i Sverige numera. Även välbesökta ställen blir igenbommade till slut, bara tiden får gnaga tillräckligt länge.

Åkrarna bredde ut sig och trängde undan skogen igen när jag körde vidare. På himmeln ovanför dem brukade min far peka ut olika rovfåglar jag aldrig kunde se skillnad på och för första gången på trettio år saknade jag verkligen det som varit. Gården i Dalarna, Knallasbenning, Lillsjön, radiokaka, kyckling med gräddsås på en gammal farmors vis med mycket smör. Alla små verktyg i farfars silversmedja, somrar med nyklippt gräs som aldrig slutar klia när man rullat sig i det, hemgjord vildhallonsaft, korna i hagen bakom det stora vitmålade trähuset, den murkna klockstapeln, den uppstoppade fladdermusen och alla sönderlästa Kalle Anka-tidningar utan framsida. Att ibland vara så uttråkad att tiden stod stilla, rostat bröd med marmelad till frukost i farmor och farfars dubbelsäng serverad på en blå träbricka med handmålade vita blommor, skratt över utspilld apelsinjuice. Det skeva golvet på husets övervåning som alltid knarrade hur försiktigt man än försökte smyga över det.

Jag stannade för sista gången när det blivit eftermiddag. Jag var tvungen att vända hemåt, mitt barn skulle hämtas i skolan. Vardagslivet hann i kapp och strandkanten vid Silvköparen fick vänta till en annan gång. Ändå kände jag mig gladare nu, sorgsnare nu, kände mer av allt. Hjärtat bultade. Jag behövde bara tid att känna efter, men var tvungen att vara ensam för att kunna minnas, för att hinna känna någonting och jag har alltid vetat det. Jag körde tillbaka för att börja på ett nytt kapitel, ett kapitel som egentligen är samma gamla kapitel.