Jag träffade en kompis häromdagen som jag inte umgås med så mycket längre, men ändå stöter på då och då. Det förvånade mig faktiskt inte alls att han fortfarande jobbade kvar på det stora statliga företag där han jobbat så länge jag har känt honom. Han har alltid varit väldigt stolt över att vara där, trots att lönen inte är något vidare. Snittlönen lär ligga någonstans runt 22-24000 i månaden, men kan vara något högre på en avdelning med många före detta arbetsledare, eller lite lägre om den till exempel ligger på en mindre ort ute i landet. Löneutvecklingen har varit så dålig genom åren att det tydligen inte är ovanligt att man efter tjugo år inom företaget har några ynka hundralappar mer än vad den nuvarande ingångslönen ligger på. Ändå har han alltid hävdat att enbart känslan av att vara en del i en funktion som är viktig och tillgänglig för alla landets medborgare, är starkare än någon önskan om högre lön.
”Dessutom tror jag inte att det skulle passa mig att åka skateboard och dricka komplicerat kaffe och kalla alla kollegor för hen i en ljus innerstadslokal med stora fönster hos någon annan arbetsgivare, även om jag fick dubbelt så bra betalt.” sa han en gång och himlade med ögonen.
Men nu senast såg han trött och uppgiven ut när jag frågade honom hur det var på jobbet. Jag hade naturligtvis läst några av de artiklar om sjunkande lönsamhet och bristande kvalitet på hans företag som förekommer regelbundet i dagspressen nu för tiden, så jag var nyfiken på hur han upplevde det hela. Han bekräftade att mycket av det som skrevs stämde och att han och kollegorna var förtvivlade och gick på knäna. Den senaste nedskärningen i personalgruppen, något som numera skedde minst en gång om året, hade slutligen fått bägaren att svämma över. Inte ens de mest erfarna rävarna på hans avdelning klarade sina uppdrag längre, trots att de jobbade enormt många timmar övertid. Själv jobbade han inte övertid alls för tillfället eftersom facket hade satt stopp då han närmade sig de 200 tillåtna timmarna på ett år. Vilket han gjorde redan i September. Trots det kände han sig mer stressad nu när han ”bara” jobbade heltid, då arbetsuppgifterna han inte hann göra längre inte blev gjorda alls.
Man hade verkligen försökt anställa fler vikarier, det kunde han ge ledningen på företaget, men de flesta av ungdomarna som entusiastiskt klev in på arbetsplatsen (många gånger deras första i livet) på måndagen hade gett upp redan innan veckan var slut. En av dem ville inte ens återkomma för att skriva på sitt avtal så att han kunde få lön för de fyra dagarna han hunnit arbeta. Han hade med gråt i halsen svarat att han hellre var utan än att någonsin sätta sin fot där igen.
Men hur hade det blivit så här undrade jag? Han förklarade att det hela egentligen nog bara var samtidens senaste recept på den vanliga vällingen för folket: lika delar skiftning i den ekonomiska konjunkturen, toppstyrning av inkompetenta ledare och gammal hederlig populistisk realpolitik.
På nittiotalet när alla marknader skulle avregleras och alla statliga företag bolagiseras så att den fria konkurrensen kunde gynna oss konsumenter genom lägre priser och de statliga bolagen kunna beläggas med krav på att generera vinst åt sina ägare, sig själva, var barndomsvännens arbetsgivare inget undantag. Men eftersom man redan då ansågs väl dominerande på sin marknad kunde det ju inte bli tal om konkurrens på lika villkor.
Aktören som ville slå sig in på den nya marknaden dumpade direkt priset på sina tjänster vilket kompisens företag inte fick göra eftersom de var så dominerande, så därmed tog de över en hel del kunder. Den nya aktören ville dessutom bara ha de lönsammaste uppdragen och tackade därför nej till de mindre lönsamma, vilket det statliga och dominerande företaget inte fick göra, eftersom de var så dominerande. Den nya konkurrenten gick visserligen med väldigt mycket förlust på grund av att de tagit för lite betalt, så de gick i konkurs både en och två gånger, men då de ägdes av ett annat grannlands stat, som var en rikare stat eftersom de hade hittat olja och förmodligen också var en dominerande aktör hemma i sitt eget land, men inte i vårt land, ordnade det sig ändå.
Men kompisens företag ansågs fortfarande vara så dominerande att deras ägare staten, som också krävde att de skulle generera vinst, beslutade sig för att ge alla sina egna uppdrag till det andra, rikare landets stats företag för att jämna ut det hela. Många tyckte att det var som att såga av den gren man satt på, men det handlade egentligen bara om lagen om offentlig upphandling. Den som lovar att klara av uppdraget för minst pengar får uppdraget, och det blev så klart det enda företaget som fick lov att hela tiden vara billigare än det andra företaget.
Sen tyckte en politiker som älskade att göra stora affärer, fast dåliga, att det nog ändå vore bäst att blanda in ett tredje land, så hon bestämde att vårt lands företag skulle slås ihop med det tredje landets för att på så sätt bli starkare. Och för att något som heter synergieffekter skulle spara pengar åt båda ländernas företag. Kompisens företag fick ett erbjudande man på den tiden inte kunde motstå, 60% ansvar för det nya företaget, men bara 50% att säga till om. Tyvärr glömde det tredje landets företag även att berätta att de så fort papperna om samgåendet var påskrivna själva helt hade tänkt sluta använda den sortens verksamhet som det nya företaget utförde. Och till följd av det skulle de nog tyvärr bli tvungna att säga upp en hel del personal, vilket skulle komma att bli rätt dyrt eftersom det tredje landets företags personal hade rätt till tre årslöners avgångsvederlag. Som storägare var kompisens företag naturligtvis tvungna att vara med och betala brakförlusten, som nästan enbart orsakats av det tredje landets skenande utgifter och sinande inkomster.
Och nu är alla arga eftersom den grundläggande service alla tycker sig ha rätt till och som kompisens företag tidigare gjorde ganska bra, inte fungerar så bra längre när det är så få som försöker göra allt jobb nu när man sparar jättemycket pengar hela tiden för att kunna betala kostnader som inkomstbortfall, aktieutdelningar och avgångsvederlag för människorna i ett tredje land som inte har något jobb att utföra längre.
”Men man får ändå hoppas att jag får möjligheten att jobba arslet av mig för en halv lön och att utföra ett jobb ingen är nöjd med i några år till åtminstone” avslutade kompisen, ”för jag orkar verkligen inte lära mig åka skateboard.”
”Huset” levererades till Jormas lilla tomtplätt en sen natt och helt utan instruktioner över hur uppförandet skulle gå till. Och hur Jorma än funderade kunde han inte se hur högen av trä och sten han lagt alla sina pengar på skulle kunna bli till ett hus. Eftersom en riktig finnländare hellre skulle dö än att genomlida skammen av att be någon släkting eller kamrat om hjälp ringde han efter tre dagars bryderier och under stor vånda i stället firman som sålt huset. Det abonnemanget hade dock upphört och byggföretaget ”Piistello huusi” verkade helt ha försvunnit från jordens yta. Om det ens någonsin existerat, vilket Jorma nu starkt betvivlade. Jorma svor en eller två gånger tyst för sig själv och gjorde sedan det en riktig man gör i en sådan situation. Han höll käften, knöt näven i fickan och bodde kvar i sin lägenhet.
En kväll när Jorma precis satt sig till bords för att äta kvällsmat, det var samma som varje dag, kantarellasagne, morotslåda och en pirog, ringde plötsligt telefonen. Det var hans präktiga kusin Jukka som haft det lite dåliga omdömet att ringa precis den tid anständigt folk satt och åt.
Jorma och Jukka träffades inte särskilt ofta, mest beroende på att Jorma inte orkade med det eviga tjatet om det paradis Jukka blivit lovad en plats i. Av Jehova. Motprestationen var att Jukka skulle ägna all sin vakna tid åt att övertyga ännu fler människor att följa med dit när det var dags, företrädesvis genom att klädd i sin bästa kostym ringa på samtliga dörrar i hela Åbo och räcka fram en liten tidning där alla människor var lyckliga på det där obehagliga viset med kritvita leenden och den tomma blicken långt i fjärran. Att det bara var knappt hundrafyrtio platser eller något liknande i paradiset bekymrade inte Jukka, medan det retade gallfeber på Jorma. Han tyckte att rätt skulle vara rätt och att man inte ska sälja något man inte kan leverera.
Jorma tackade ja på stående fot och var så uppspelt när han senare gick och lade sig att han knappt kunde somna. Eller jo, det kunde han visst. Alla finnar kan sova exakt när de vill. Att man säger att man inte kan somna är ju bara ett talesätt.
Jorma skakade av nervositet trots att det var långt till aftonen och såg till slut ingen annan råd än att hälla i sig en flaska Marinella för att ens kunna öppna ytterdörren. Jorma brukade aldrig dricka innan eller på arbetstid, men starkvin räknades väl näppeligen? Knappast ens en svensk skulle kunna bli full på det en gång. Väl? Han ville inte gärna att grannarna skulle se när han drack, så han tömde flaskan i snabba och bestämda klunkar inne i badrummet för säkerhets skull. En morgonsup är det ingen som höjer på ögonbrynen för tänkte han, men inte ville han ha något rykte om sig som vindrickare.
När dragspelslärare Nyman arbetat klart för dagen och förväntansfullt begav sig mot kvällens fest passerade han en bro på vägen. På en skylt stod det något om underhållning vilket Jorma såg som ett tecken på att det skulle bli en afton i erotikens tecken. Vinter eller inte, underhållning på det sätt Jorma anade inom en snar framtid brydde sig inte om årstider. Och redan när han klev in i köket såg han att det fanns förutsättningar att få bryta förseglingen på den karelska brandsläckaren om han spelade sina kort rätt.
Jukka hade uppenbarligen talat sanning angående närvaron av damer, för i köket satt två riktiga puddingar. Blondinen introducerade sig själv som Irma och brunetten som Sirpa. Jorma mumlade snabbt och blygt ur sig sitt eget namn innan han ursäktade sig och skyndade ut i köket för att få något att styrka modet med av värden. Jukka gav Jorma ett menande leende och räckte fram en flaska öl.
Från den gamla vinylspelaren dånade en remix på en finsk tango kompletterad med samplingar från Sibelius violinkonsert i d-moll, opus 47, i en subtil oavbruten loop. Alla var på dansgolvet i Jukkas vardagsrum.
Jorma lösgjorde försiktigt Sirpa ur sin famn och drog ned Irma i knät. Han började om och lade nu vant ur sig samma förförelsesnack han nyss ödslat på Sirpa. Irma lyssnade tills Jorma sagt det som sägas skulle och spände sedan en ilsken blick i Jorma.
Jorma vände bort blicken. Han hade ett svagt minne av att han faktiskt hade en syster, men de hade inte träffats sedan släktkalaset midsommarhelgen förra sommaren. Storasyster Irma var sig inte alls lik. Ingenting var sig likt eller som det skulle. Han kände sig som en mus som fått nacken knäckt i jakt på lite ost.
Jormas sinne svämmade över av ilska och onda tankar tog honom i besittning. Han började bälga i sig öl. Han hade inte bara otur i kärlek och fastighetsaffärer, hela det satans livet var som förgjort. Hur kvällen slutade kanske någon minns, men Jorma gjorde det inte.
grufstugan 