Dålig lön är sann glädje.

Jag träffade en kompis häromdagen som jag inte umgås med så mycket längre, men ändå stöter på då och då. Det förvånade mig faktiskt inte alls att han fortfarande jobbade kvar på det stora statliga företag där han jobbat så länge jag har känt honom. Han har alltid varit väldigt stolt över att vara där, trots att lönen inte är något vidare. Snittlönen lär ligga någonstans runt 22-24000 i månaden, men kan vara något högre på en avdelning med många före detta arbetsledare, eller lite lägre om den till exempel ligger på en mindre ort ute i landet. Löneutvecklingen har varit så dålig genom åren att det tydligen inte är ovanligt att man efter tjugo år inom företaget har några ynka hundralappar mer än vad den nuvarande ingångslönen ligger på. Ändå har han alltid hävdat att enbart känslan av att vara en del i en funktion som är viktig och tillgänglig för alla landets medborgare, är starkare än någon önskan om högre lön.

”Dessutom tror jag inte att det skulle passa mig att åka skateboard och dricka komplicerat kaffe och kalla alla kollegor för hen i en ljus innerstadslokal med stora fönster hos någon annan arbetsgivare, även om jag fick dubbelt så bra betalt.” sa han en gång och himlade med ögonen.

Men nu senast såg han trött och uppgiven ut när jag frågade honom hur det var på jobbet. Jag hade naturligtvis läst några av de artiklar om sjunkande lönsamhet och bristande kvalitet på hans företag som förekommer regelbundet i dagspressen nu för tiden, så jag var nyfiken på hur han upplevde det hela. Han bekräftade att mycket av det som skrevs stämde och att han och kollegorna var förtvivlade och gick på knäna. Den senaste nedskärningen i personalgruppen, något som numera skedde minst en gång om året, hade slutligen fått bägaren att svämma över. Inte ens de mest erfarna rävarna på hans avdelning klarade sina uppdrag längre, trots att de jobbade enormt många timmar övertid. Själv jobbade han inte övertid alls för tillfället eftersom facket hade satt stopp då han närmade sig  de 200 tillåtna timmarna på ett år. Vilket han gjorde redan i September. Trots det kände han sig mer stressad nu när han ”bara” jobbade heltid, då arbetsuppgifterna han inte hann göra längre inte blev gjorda alls.

Man hade verkligen försökt anställa fler vikarier, det kunde han ge ledningen på företaget, men de flesta av ungdomarna som entusiastiskt klev in på arbetsplatsen (många gånger deras första i livet) på måndagen hade gett upp redan innan veckan var slut. En av dem ville inte ens återkomma för att skriva på sitt avtal så att han kunde få lön för de fyra dagarna han hunnit arbeta. Han hade med gråt i halsen svarat att han hellre var utan än att någonsin sätta sin fot där igen.

Men hur hade det blivit så här undrade jag? Han förklarade att det hela egentligen nog bara var samtidens senaste recept på den vanliga vällingen för folket: lika delar skiftning i den ekonomiska konjunkturen, toppstyrning av inkompetenta ledare och gammal hederlig populistisk realpolitik.

På nittiotalet när alla marknader skulle avregleras och alla statliga företag bolagiseras så att den fria konkurrensen kunde gynna oss konsumenter genom lägre priser och de statliga bolagen kunna beläggas med krav på att generera vinst åt sina ägare, sig själva, var barndomsvännens arbetsgivare inget undantag. Men eftersom man redan då ansågs väl dominerande på sin marknad kunde det ju inte bli tal om konkurrens på lika villkor.

Aktören som ville slå sig in på den nya marknaden dumpade direkt priset på sina tjänster vilket kompisens företag inte fick göra eftersom de var så dominerande, så därmed tog de över en hel del kunder. Den nya aktören ville dessutom bara ha de lönsammaste uppdragen och tackade därför nej till de mindre lönsamma, vilket det statliga och dominerande företaget inte fick göra, eftersom de var så dominerande. Den nya konkurrenten gick visserligen med väldigt mycket förlust på grund av att de tagit för lite betalt, så de gick i konkurs både en och två gånger, men då de ägdes av ett annat grannlands stat, som var en rikare stat eftersom de hade hittat olja och förmodligen också var en dominerande aktör hemma i sitt eget land, men inte i vårt land, ordnade det sig ändå.

Men kompisens företag ansågs fortfarande vara så dominerande att deras ägare staten, som också krävde att de skulle generera vinst, beslutade sig för att ge alla sina egna uppdrag till det andra, rikare landets stats företag för att jämna ut det hela. Många tyckte att det var som att såga av den gren man satt på, men det handlade egentligen bara om lagen om offentlig upphandling. Den som lovar att klara av uppdraget för minst pengar får uppdraget, och det blev så klart det enda företaget som fick lov att hela tiden vara billigare än det andra företaget.

Sen tyckte en politiker som älskade att göra stora affärer, fast dåliga, att det nog ändå vore bäst att blanda in ett tredje land, så hon bestämde att vårt lands företag skulle slås ihop med det tredje landets för att på så sätt bli starkare. Och för att något som heter synergieffekter skulle spara pengar åt båda ländernas företag. Kompisens företag fick ett erbjudande man på den tiden inte kunde motstå, 60% ansvar för det nya företaget, men bara 50% att säga till om. Tyvärr glömde det tredje landets företag även att berätta att de så fort papperna om samgåendet var påskrivna själva helt hade tänkt sluta använda den sortens verksamhet som det nya företaget utförde. Och till följd av det skulle de nog tyvärr bli tvungna att säga upp en hel del personal, vilket skulle komma att bli rätt dyrt eftersom det tredje landets företags personal hade rätt till tre årslöners avgångsvederlag. Som storägare var kompisens företag naturligtvis tvungna att vara med och betala brakförlusten, som nästan enbart orsakats av det tredje landets skenande utgifter och sinande inkomster.

Och nu är alla arga eftersom den grundläggande service alla tycker sig ha rätt till och som kompisens företag tidigare gjorde ganska bra, inte fungerar så bra längre när det är så få som försöker göra allt jobb nu när man sparar jättemycket pengar hela tiden för att kunna betala kostnader som inkomstbortfall, aktieutdelningar och avgångsvederlag för människorna i ett tredje land som inte har något jobb att utföra längre.

”Men man får ändå hoppas att jag får möjligheten att jobba arslet av mig för en halv lön och att utföra ett jobb ingen är nöjd med i några år till åtminstone” avslutade kompisen, ”för jag orkar verkligen inte lära mig åka skateboard.”

Ambitiös idéspruta sålde in fejktrenden ”Random local earth hour” till glasmästare.

För ungefär två månader sedan råkade jag dra handen genom en glasruta. Vår gamla gruvstuga fylldes plötsligt av rök en kväll och när jag i panik försökte öppna ett fönster hade det satt sig. Att trycka handen mot en glasskiva som antagligen varit med om både kalla kriget och månlandningen var förstås dumt, men gjort är gjort och jacket i handleden är numera bara ett ärr.

Eftersom man förr eller senare kommer till en punkt när det blir omöjligt att skjuta upp något som faktiskt måste göras längre, lastade jag in det trasiga fönstret i bilens baklucka igår. Jag hade letat på internet och hittat en adress på vägen hem från mitt arbete där de hävdade att det fanns glasmänniskor som mot betalning hjälpte helt vanliga människor med glassaker. Öppet vardagar mellan 10.00 och 18.00.

När jag angjorde adressen 16.00 såg jag direkt att det var beckmörkt i lokalen, men på en stor skylt ovanför ingången stod det trots allt vardagar 10.00-18.00. Många företag hittar på något som ska få dem att sticka ut lite i den hårda konkurrensen och jag gissade att det här var glasmänniskor med stark klimatmedvetenhet. Antagligen pågick en väldigt lokal earth hour där inne, vana yrkeshänder skar enkelt ut perfekta glasskivor i totalt mörker. Men dörren var låst. Vid sidan av fönstret satt en handskriven lapp, något större än ett frimärke. Där informerade man att man stängde 13.00 på fredagar.

Jag missunnar ingen att ta helg efter lunch, det borde alla göra. Men om för kunden avgörande information om ett företag endast finns på en papperslapp borde man aldrig ha gett sig ut på internet och lovat saker. Även steget till lysande skyltar utanför lokalen var nog att ta sig vatten över huvudet, för är man på blyertspennans kommunikationsnivå är det endast blyertspennan man ska använda.

Advokat Castelius och vintern.

Eftersom jag tragglat med min berättelse om brevbäraren Bellman i mer än sex år utan att ens vara nära att få den klar, bjuder jag på ett litet smakprov. Dessutom passar väl just den här passagen bra nu när snön knackar på dörren.

Vintern hade slagit till med full kraft och det hade snöat oavbrutet i flera dagar. Att vara brevbärare på vintern är något helt annat än att vara det på sommaren. När snön lagt sig som ett kamouflerande täcke över alla isfläckar måste man som brevbärare hela tiden vara uppmärksam om man vill klara sig oskadd genom en arbetsdag. Trots dubbade cykeldäck och broddar halkar tjänstemän ändå omkring som blå, uniformsklädda käglor på yrkeslivets blankpolerade bowlingbana. Brev och reklamblad sprids för iskalla vintervindar samtidigt som deras spända kroppar bara kan bita ihop och blunda i väntan på att bli blåslagna.

20171128_152522-01167351997.jpeg

De postiljoner som kör bil halkar också när de måste kliva ut för att nå brevlådor ingen skottat framför, men plågas dessutom av vägarnas bristfälliga underhåll. De fastnar med slirande hjul eller glider baklänges utan kontroll över bilen då de av pliktkänsla försökt stanna även vid lådor i uppförsbackar som aldrig sandats.

Vinterns vedermödor hade kunnat vara lättare att hantera om landets vid den här tiden största arbetsgivare köpt in fordon bättre lämpade för nordiskt klimat. Men det är klart, om sydeuropeiska bilar är några kronor billigare kan man ha överseende med att de inte är konstruerade för decimeterdjup snö och tvåsiffriga minusgrader. Åtminstone om man är inköpschef med budgetansvar för väldigt många fordon.

20171128_152329-011904554329.jpeg

Ett återkommande problem med de franska och italienska bilar man inom Posten föredrog var att magneten i låset till lastutrymmets sidodörr slutade fungera när det blev för kallt. I regel blev det för kallt redan vid några få minusgrader, alltså strax efter årets sista kräftskiva i Sverige. När dörren en gång börjat kärva gled den hela tiden upp så fort man kom till minsta uppförsbacke, något Bellman fick lära sig den hårda vägen en kväll när han körde tillbaka från rundan på Tyresö.

Han kände plötsligt hur det drog kallt och tänkte att han antagligen stängt sidodörren slarvigt och stannade därför till för att dra igen den. Han passade på att kontrollera lastutrymmet så att inget hade ramlat ut då han kört med öppen sidodörr och antalet plastbackar dagens post hade legat i verkade stämma. Men säcken med brev som tömts från de gula lådorna såg ut att ha minskat i omfång? Det var mörkt ute och han kunde inte se några brev på vägen bakom bilen, men ovanför havet vid bergskanten på sidan tyckte han sig ana ett antal papperssvalor med postgirots logotyp på väg bort i riktning mot Finland. Han hoppades att det bara var inbillning, men i värsta fall att vinden var lika stadig som ryktet gjorde gällande att kompetensen hos grannlandets kollegor var.

20171128_1523561425746198.png

Bellman hade precis kammat upp det sista av dagens post och tittade bekymrat ut genom fönstret på snön som aldrig slutade falla när Friedmann kom gående mot honom. Han räckte över ett kuvert adresserat ”Ansvarig för brevbäringen i Älta”.

Nu är det ju du som är chef över brevbäringen” sade han högre än vad som egentligen var nödvändigt eftersom Bellman stod precis intill.

Om Friedmanns avsikt var att påminna både Bellman och kollegorna i lokalen om vem som nu var arbetsledare och på så sätt få Bellman att växa i sin nya roll, fungerade det. Bellmans rygg blev med ens rakare och han ursäktade sig för att gå åt sidan och öppna brevet. Den som hade skrivit till honom var en av de boende ute på Tyresö. Dagen innan hade han förutom ett stort antal tingsrättsprotokoll och några utländska tidskrifter även fått ett av postens förtryckta kort i sin låda av Bellman. På kortets ena sida fanns en bild av en glad snögubbe och på den andra stod en kort text formulerad på artig myndighetssvenska som i vädjande ordalag förklarade att den som dagligen delade ut posten skulle få en bättre arbetsmiljö om snövallen framför lådan möjligen kunde avlägsnas.

Adam Castelius som nu besvarade denna vädjan bodde i en enorm vitkalkad villa med utsikt över havet och var advokat till yrket. Av brevet att döma saknade han inte bara helt förståelse för brevbärarens syn på snöskottning, han var även upprörd. På tre tätskrivna sidor redogjorde han detaljerat för hur en av hans arbetsdagar såg ut och listade punkt för punkt upp de göromål en advokat av hans dignitet måste hinna med. Castelius bar i stort sett hela staden på sina axlar eftersom ingen känd, åtminstone nu levande människa, ens var nära att besitta den kompetens han själv gjorde. Detta borde för övrigt både Gud fader och mottagaren av denna skrivelse rimligen känna till? Den anklagande tonen hölls intakt genom hela brevet, men tilltog ytterligare i styrka mot slutet. När Bellman var framme vid den fjärde sidan var advokaten så upprörd att Bellmans ben faktiskt började darra lite.

Adam Castelius upplevde att staten via sin förlängda arm i form av en uppenbart lat och respektlös brevbärare genom att lämna denna provocerande pamflett vid hans dörr även attackerade honom på ett personligt plan. Den illa dolda socialism och obeskrivliga oförskämdhet han nu blivit utsatt för var som ett slag i magen, och detta enbart på grund av lite snö? Brevet avslutades med:

”Som ni förhoppningsvis begriper, eller åtminstone borde ha vett att begripa trots att ni är statsanställd, lämnar ingen av mina dagar något utrymme för trams. Att bli uppmanad att slaska runt framför sin egen postlåda bara för att någon lat tjänsteman inte orkar kliva ur bilen är väl trams om något? Det kan säkert upplevas som obekvämt för den som inte är van att anstränga sig, men vintern är inget nytt påfund. Ni borde acceptera vad som faktiskt är ert åtagande i samhället, ett åtagande jag för övrigt till stor del bekostar via en synnerligen orimlig skattsedel.

Adv. Adam Castelius

wp-1490557347699-01809333405.jpeg

Bellman suckade och konstaterade att advokaten förmodligen hade hunnit skotta och sanda framför både sin egen och alla grannarnas lådor under den tid det tagit att författa skrivelsen han nu hade i handen. Men det är klart, det är ju skillnad på folk och folk tänkte Bellman och slängde brevet i närmaste papperskorg. Det bröt antagligen mot ett flertal punkter i Postens regelverk och skulle förmodligen också kunna vara skäl för uppsägning. Han borde givetvis ha vidarebefordrat en kopia till Postens kundtjänst med ett svar om att han tagit emot klagomålet och därefter skickat originalet till arkivering i all evighet bland de övriga klagomål som låg i ett bergrum någonstans norr om Stockholm. Men det kändes meningslöst och man kan inte vinna alla strider. Fast det skulle vara roligt om man någon gång kunde vinna någon.

Fuckar alltid upp långsamma cash.

En liten saga som började med att jag och min son roade oss med att karva i grönsaker en dag för några år sedan då han var sjuk och jag var hemma med honom. Han tröttnade efter ett tag, men jag blev så inne i det att jag inte kunde sluta.

 

Tjena! Nu ska du få träffa Moe Route. Han är en livsbejakande och genomsnäll rotsnubbe från Oklahoma som lever på royalties från ett formulär för snabbansökning av skilsmässor i Nevada och Las Vegas som han utformade i sin ungdom. Genom att ha varit först med att få med åberopandet av det 16:e tillägget i sin version: ”Jag var full och minns inte ett skit” trillar några dollar in då och då vilket ger Moe ett bekymmerslöst och behagligt liv.

Moe har aldrig varit gift själv och vet faktiskt  inte ens om han dras till morötter av samma kön. Han har helt enkelt alltid känt sig lite könlös och inte varit särskilt intresserad av det som sker bakom fördragna åkrar och nedsläckta rabatter. Det enda han vet är att han gillar att hänga med den före detta gängmedlemmen och rapartisten Grapehead.

20160512_161446.png

Moe och Grapehead brukar ofta dra till köksbordet på Edövägen för att bowla och dricka flädersaft och nästan alltid när Grapehead fått i sig två eller tre glas kommer tårarna i ögonen och det gamla vanliga sentimentala pratet om det som varit.

– Du vet Moe, jag hade en jäkla hit med ”Fruit & vegetables before hoes” 1989, den spelades på ALLA radiostationer. Fan, jag kunde blitt nått ju!

– Jaja, svarar alltid Moe överseende, men du lever ju i alla fall och har hälsan. De flesta morötter som får en vindruva transplanterad längst upp i stället för ett vanligt morotshuvud klarar sig inte en månad  ens. Och så har du ju mig, din sugarcarrot! Jag betalar ju alltid för både bowling och flädersaft.

– Jag vet Moe, jag vet. Det hade bara varit så schysst att stå på egna rötter…

I andra änden av stan sitter Abbe Elsin och dricker gin och äter habanero. Ensam som alltid. Och arg. Abbe får aldrig vara med när Moe och Grapehead spelar bowling eftersom Abbe alltid förstör spelet och bråkar när han förlorar. Abbe gillar inte att förlora eftersom han har gjort det i hela sitt liv och utan att någonsin vänja sig vid det.

Först förlorade han sin farsa som en dag rymde med en ung clementin och lämnade Abbe och Abbes morsa själva i den förfallna apelsinlunden i Kalifornien. Sedan förlorade Abbe även sin morsa. En dag kom hon helt enkelt inte hem. Hon hade blivit bortrövad och brutalt inkastad i en skåpbil och hittades först flera dagar senare. Då i en stor sejdel Coca Cola på en restaurang på den grekiska ön Sakynthos, ett fruktansvärt öde. Först skuren i skivor för ett kort ögonblicks simtur i någons läskeblask och där efter bara kastad i en sophink på en smutsig bakgård. Sedan dess har Abbe krökat och varit arg.

wp-1463058435826.jpg

I samma ände av stan sitter turken Gurkhan. Han är inte särskilt klipsk eftersom han snortat kola sedan han bara var en liten pickelsgurka och av gurkcellerna är det inte många kvar av de få han hade från början. Gurkhan är inte lika arg som Abbe, men han är helt likgiltig inför allt. Allt utom kokainet, som är det som driver honom ur sängen på morgnarna. Han är alltid på jakt efter mer och mer och mer. Gurkhan har inte sovit många timmar i sitt liv och har därför aldrig heller hunnit drömma om hur det skulle vara att dela sina dagar med någon. En vän, eller en snygg liten gurkinna till exempel.

wp-1463058445927.jpg

Av en slump ragglar plötsligt Abbe in genom dörren till Gurkhans lägenhet, full som en apelsin och fullkomligt stinkande av gin. Gurkhan som är så väck på kolan att han knappt vet vart han är bjuder reflexmässigt Abbe på en lina och får i retur slatten i Abbes ginpava.

När de pratat en stund, sluddrigt och mycket osammanhängande, men ändå lyckats förstå varandra hyggligt, föreslår Abbe att de ska ta bort allt det roliga för någon som är glad.

– Jag hatar glad! väser Abbe.

– Visst, whatever, svarar Gurkhan utan varken entusiasm eller egentligt ointresse, medan han försöker plocka bort en osynlig tråd som kliar något överjävligt i ansiktet.

De tar med sig en blå kökskniv och en sax från IKEA och ger sig ut för att leta upp någon som har för mycket gladhet.

wp-1463058457691.jpg

Det blir tyvärr stackars Moe och Grapehead som råkar komma i de två bittra rotfruktsföraktande missbrukarnas väg. Inget muckande, tjafsande eller grälande föregår illgärningen och bara några korta skrik och ljudet av välta glas senare ligger våra bowlingälskande grönsakskompisar i slamsor.

wp-1463058468597.jpg

Varken Abbe eller Gurkhan känner någon ånger, men tyvärr inte hellre någon lättnad eller glädje. De står menlöst och betraktar sina offer en stund under tystnad innan Abbe mumlar:

– Fan, jag blir inte kvitt känslan av att det finns mer glad här i världen. Det här räcker inte.

Gurkhan som sett en del Criminal Minds-avsnitt på Tv Gurka Extra Film föreslår att de ska fortsätta nu när de ändå börjat.

– Om jag nu ändå ska göra NÅGONTING fast det knappt intresserar mig vill jag åtminstone bli seriegrönsaksmördare.

Abbe lyser långsamt upp och ett elakt leende sprider sig över hans torra citrusläppar.

– Exakt! Vi fortsätter tills allt det jävla glada är borta!

 

Epilog:

 

Vi har nu lärt oss att det mörka finns överallt, även i grönsakernas och frukternas värld. Och att bara vara glad inte är någon garanti för ett lyckligt liv. Man måste alltid ha ett vakande öga mot kylskåpsdörren och dessutom bör man vara extra försiktig om man plötsligt hör hasande steg av gurkfötter eller känner en svag doft av gin i rummet. För så vitt jag vet är Abbe Elsin och Gurkhan fortfarande där ute någonstans, på fri fot och med ett rasande förakt för omvärldens glad. Och jag är rädd att de inte stoppar för någonting.

 

Sömnlös i Pyonyang.

En liten saga och dröm jag publicerade i min gamla blogg 2013.

Ibland är det bara så jävla svårt att somna. Som igår natt. Jag låg vaken länge och började efter en evighets planlöst zappande mellan båda kanalerna se den Nordkoreanska romantiska komedin ”Sömnlös i Pyongyang”. Kim Il Ryan och Jim Tom Hanks-Kim II spelade givetvis huvudrollerna, vilka annars? En riktig feelgood-film faktiskt, precis som utlovat i trailern, men den såg jag i efterhand. Alla i filmen slog hole in one’s på golfbanorna, alla simmade över Stilla havet i oväder och full storm, och alla gjorde det med samma nonchalanta gäspning. Naturligtvis brann USA upp i slutscenen som vanligt.

Efter det blev jag väldigt trött och trodde att jag äntligen skulle få sova, men då ringde det helt otippat på dörren, trots att det var mitt i natten. Utanför stod en gammal arbetshäst som harklade sig och frågade om jag hade något brännvin hemma.

Hästen pratade med Thomas von Brömsens röst och lät inte så lite berusad. Jag blev bokstavligen helt tagen på sängen och trots att jag instinktivt bara ville stänga dörren rakt i mulen på henne hörde jag mig själv svara att jag nog hade en skvätt OP Andersson hemma. Och möjligen lite grann kvar i en halvflaska Rosita.

Hästen nickade ivrigt och trängde sig bryskt förbi mig och klampade rakt ut i köket med hästskorna på. Där plockade hon snabbt fram flaskorna i fråga med darrande hovar och tömde dem på stående hov innan hon kastade sig raklång på den soffa jag alldeles nyss hade tänkt somna.

– Du förstår, jag har så innihelvete ont i ryggen, sluddrade hästen. Jag har suttit på Skeppsbar i Gamla Stan och pratat landstingsbudget med moderaterna och några syo-konsulenter hela kvällen. Pengarna är tydligen slut nu!

Jag, som inte hade någon aning om varför hästen ringt på just min dörr, jag känner ju inga hästar och jag känner inte heller några politiker och för all del inte Thomas von Brömsens röst från ett plakatfullt stos sladdriga mule,  förstod ingenting. Och nu hade jag inget brännvin kvar heller.

– Du, hästen, sa jag så barskt jag kunde, jag är rätt trött och jag måste faktiskt be dig att gå nu.

Hästen svarade inte och det berodde på att det redan hördes tunga snarkningar från soffan där hon låg. Äsch, låt åbäket sova ruset av sig där, vad är det värsta som kan hända konstaterade jag? I stället borstade jag mina tänder slarvigt, fyllde en kaffekopp med syltlök och tog golfbilen bort till vänstra flygeln där jag har sovrummet. Jag la mig ner mellan mina tolv igelkottar och bråkade som alltid en stund om vem som skulle sno platsen i mitten. Sedan somnade jag också.

När morgonen grydde och månarnas första strålar trängde in genom järnjalusiet kände jag mig utsövd, men hörde ett obehagligt surrande innanför kraniet. Vad var det? Hade jag fått tillbaka min farfars gamla tinnitus igen? Jag lyssnade lite mer noggrannt. Nej? Jo? Ljudet kom från vardagsrummet och inte från mitt huvud. Jag kurade ihop mig till en morgonboll och rullade ut mot vardagsrummet i hemtama kullerbyttor. Som man alltid får göra eftersom golfbilen bara går åt ett håll.

I vardagsrummet var det ett jäkla liv. Hästen hade lyckats reta upp bina i mina inomhuskupor och satt nu och skrattade retfullt gnäggande medan hon fäktade undan de arga honungsproducenterna.

– Det där var väl onödigt? sa jag surt.

Hästen log självsäkert och hånfullt innan hon svarade:

– Ingenting är onödigt om man har gjort det själv. Onödigt är bara ett annat ord för handlingskraft förstår du lilla gubben.

Jag letade efter en vettig replik, men gav snabbt upp. I stället gick jag och satte mig i duschen där jag bildgooglade fiskpudding på surfplattan för att låta ilskan rinna av mig. Det gjorde den efter ett tag, men den här lördagen hade ändå inte börjat som jag tänkt mig.

Hans namn måste ha varit Jorma Nyman.

img_20160302_082852.jpg
I en liten tvårumslägenhet i den finska kuststaden Åbo bor Jorma Nyman. Jorma är en ganska vanlig människa som alltid utan gnäll kämpat på med alla bördor livet lagt över hans 35-åriga dragspelsläraraxlar. Det var förvisso inte helt och hållet Jormas dröm och livsval att bo i den här lägenheten, tanken var från början en annan.

Han hade för några år sedan sett en annons i Sanomat om ett hus man kunde köpa för endast fyrtiotusen euro. Haken var att huset levererades i delar man fick montera själv och således kunde lite händighet komma väl till pass. Men som annonsen avslutades: ”Eftersom alla finska män är genetiskt arvsbeskaffade och medfött händiga är det naturligtvis inget att orda om.” Jorma Nyman kunde bara hålla med. Han hade inget minne av att han någonsin sett en landsman misslyckas med något denne tagit sig för. Alltså tömde han sina sparkonton och lånade det sista som saknades av sin far Arvo och gjorde därefter sin beställning.2016-03-02-18.30.58.jpg.jpg”Huset” levererades till Jormas lilla tomtplätt en sen natt och helt utan instruktioner över hur uppförandet skulle gå till. Och hur Jorma än funderade kunde han inte se hur högen av trä och sten han lagt alla sina pengar på skulle kunna bli till ett hus. Eftersom en riktig finnländare hellre skulle dö än att genomlida skammen av att be någon släkting eller kamrat om hjälp ringde han efter tre dagars bryderier och under stor vånda i stället firman som sålt huset. Det abonnemanget hade dock upphört och byggföretaget ”Piistello huusi” verkade helt ha försvunnit från jordens yta. Om det ens någonsin existerat, vilket Jorma nu starkt betvivlade. Jorma svor en eller två gånger tyst för sig själv och gjorde sedan det en riktig man gör i en sådan situation. Han höll käften, knöt näven i fickan och bodde kvar i sin lägenhet.2016-03-02-18.33.57.jpg.jpgEn kväll när Jorma precis satt sig till bords för att äta kvällsmat, det var samma som varje dag, kantarellasagne, morotslåda och en pirog, ringde plötsligt telefonen. Det var hans präktiga kusin Jukka som haft det lite dåliga omdömet att ringa precis den tid anständigt folk satt och åt.2016-03-02-19.59.56.jpg.jpgJorma och Jukka träffades inte särskilt ofta, mest beroende på att Jorma inte orkade med det eviga tjatet om det paradis Jukka blivit lovad en plats i. Av Jehova. Motprestationen var att Jukka skulle ägna all sin vakna tid åt att övertyga ännu fler människor att följa med dit när det var dags, företrädesvis genom att klädd i sin bästa kostym ringa på samtliga dörrar i hela Åbo och räcka fram en liten tidning där alla människor var lyckliga på det där obehagliga viset med kritvita leenden och den tomma blicken långt i fjärran. Att det bara var knappt hundrafyrtio platser eller något liknande i paradiset bekymrade inte Jukka, medan det retade gallfeber på Jorma. Han tyckte att rätt skulle vara rätt och att man inte ska sälja något man inte kan leverera.

För en gångs skull ringde inte Jukka för övertyga Jarmo om att boka sin biljett till paradiset. Det här gällde faktiskt något liknande, men snäppet bättre. Jukka skulle ställa till med fest, och det redan i morgon. Det skulle till och med komma fruntimmer!2016-03-02-20.39.27.png.pngJorma tackade ja på stående fot och var så uppspelt när han senare gick och lade sig att han knappt kunde somna. Eller jo, det kunde han visst. Alla finnar kan sova exakt när de vill. Att man säger att man inte kan somna är ju bara ett talesätt.

Han vaknade dock redan innan både väckarklockan och tidningsbudet av att han var nervös eftersom han skulle träffa kvinnfolk på festen i kväll. Jorma hade inte gökat på nästan åtta år och den gången räknades knappt eftersom han varit så full att han inte mindes något av det. Han hade träffat en ganska alldaglig och därmed attraktiv flicka på en kryssning till Stockholm. De hade pratat både intimt och länge i panoramabaren innan det blivit svart i Jormas minne, men nog måste det ha blivit något? Han hade ju bjudit på drinkar och allt, så han hade i alla fall antagit det. Jäkla osis att han tappat bort både klockan och plånboken samma kväll bara, men det fick det vara värt.

Gången innan dess var när han råkat bestiga en av tanterna från skolbespisningen under sin första arbetsdag som nybakad dragspelslärare. Han önskade så att det nästan gjorde ont att det varit den gången han inte kunnat minnas i stället, men klickandet av hennes löständer när hon resolut beslöt att ge honom en lektion i skinnblås som avslutning hemsökte honom varje gång han hörde ett par höga klackar skynda över kullerstensgatorna i hemstaden.

När han sörplat i sig sitt kokkaffe från fatet via muren av sockebitar mellan läpparna och ätit några rediga skivor älgkorv var det dags att bege sig till skolan och jobba av veckans sista dragsspelslektioner.img_20160225_082923.jpgJorma skakade av nervositet trots att det var långt till aftonen och såg till slut ingen annan råd än att hälla i sig en flaska Marinella för att ens kunna öppna ytterdörren. Jorma brukade aldrig dricka innan eller på arbetstid, men starkvin räknades väl näppeligen? Knappast ens en svensk skulle kunna bli full på det en gång. Väl? Han ville inte gärna att grannarna skulle se när han drack, så han tömde flaskan i snabba och bestämda klunkar inne i badrummet för säkerhets skull. En morgonsup är det ingen som höjer på ögonbrynen för tänkte han, men inte ville han ha något rykte om sig som vindrickare.2016-03-02-18.31.57.jpg.jpgNär dragspelslärare Nyman arbetat klart för dagen och förväntansfullt begav sig mot kvällens fest passerade han en bro på vägen. På en skylt stod det något om underhållning vilket Jorma såg som ett tecken på att det skulle bli en afton i erotikens tecken. Vinter eller inte, underhållning på det sätt Jorma anade inom en snar framtid brydde sig inte om årstider. Och redan när han klev in i köket såg han att det fanns förutsättningar att få bryta förseglingen på den karelska brandsläckaren om han spelade sina kort rätt.2016-03-02-18.36.31.jpg.jpgJukka hade uppenbarligen talat sanning angående närvaron av damer, för i köket satt två riktiga puddingar. Blondinen introducerade sig själv som Irma och brunetten som Sirpa. Jorma mumlade snabbt och blygt ur sig sitt eget namn innan han ursäktade sig och skyndade ut i köket för att få något att styrka modet med av värden. Jukka gav Jorma ett menande leende och räckte fram en flaska öl.

”Det är satans soumi öl va?”  frågade Jorma oroligt. På en av Jukkas tidigare fester hade han råkat få i sig en estnisk öl och varit nära att stryka med på kuppen. Eller nåja, kanske inte riktigt, men det var inte samma sak som en hederlig finsk öl. När hans kusin intygat att det var en riktig Koff tömde Jorma flaskan i två långa klunkar och öppnade en flaska till, tog ett djupt andetag och återvände till köket. Nu satt ingen ned längre.2016-03-02-18.44.24.png.pngFrån den gamla vinylspelaren dånade en remix på en finsk tango kompletterad med samplingar från Sibelius violinkonsert i d-moll, opus 47, i en subtil oavbruten loop. Alla var på dansgolvet i Jukkas vardagsrum.

När nålen hoppade av skivan och Jukka skyndade fram för att vända på den drog Jorma snabbt Sirpa åt sidan. Han överöste henne med komplimanger, bedyrade hur vacker hon var och viskade i hennes öra att han älskat henne i hela sitt liv.

img_20160302_113525.jpg

Efter några sekunders tystnad lade han till att det vore fint om de kunde smyga in i Jukkas sovrum och fullborda sin kärlek på det mest konkreta sätt som tänkas kunde. Sirpa var fortsatt tyst och Jorma blev orolig att han kanske gått för fort fram. När de stått tätt intill varandra i nästan tjugo minuter började han ana att Sirpa inte bara spelade svårflörtad. Hon förstod ingenting av det han sagt, en nyrökt flundra hade mer i huvudet än henne. Hon var helt enkelt dum som ett spån.2016-03-02-18.33.18.jpg.jpgJorma lösgjorde försiktigt Sirpa ur sin famn och drog ned Irma i knät. Han började om och lade nu vant ur sig samma förförelsesnack han nyss ödslat på Sirpa. Irma lyssnade tills Jorma sagt det som sägas skulle och spände sedan en ilsken blick i Jorma.

”Faan Jorma. Du känner perkele inte igen mig va?”

Jorma såg osäkert på blondinen i knät. Hon verkade inte alls bekant.

”Vittu, jag är ju din saatans syster ju! Det du säger till mig är inte okej! Inte ens i Åbo.”2016-03-02-18.41.50.jpg.jpgJorma vände bort blicken. Han hade ett svagt minne av att han faktiskt hade en syster, men de hade inte träffats sedan släktkalaset midsommarhelgen förra sommaren. Storasyster Irma var sig inte alls lik. Ingenting var sig likt eller som det skulle. Han kände sig som en mus som fått nacken knäckt i jakt på lite ost.2016-03-02-18.34.33.jpg.jpgJormas sinne svämmade över av ilska och onda tankar tog honom i besittning. Han började bälga i sig öl. Han hade inte bara otur i kärlek och fastighetsaffärer, hela det satans livet var som förgjort. Hur kvällen slutade kanske någon minns, men Jorma gjorde det inte.

När han vaknade dagen efter med ett huvud bultande som dieselmotorn på en Viking Line-färja var han på bättre humör. Han hade några svaga minnen av att ha pratat omkull inte bara en utan två tjusiga kvinnor. Ett leende spred sig över Jorma Nymans läppar. Han hade förmodligen fått vara med om sin första trekant.