23.epiloggbok

”Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något…”

Jag hade läst alldeles för mycket, det blev uppenbart när jag inte längre kunde skriva själv. Jag drogs hela tiden till det andra hade skrivit, som ett byte fångad i spindels nät var jag chanslös inför romaner, poesi, tidskrifter och bloggar. Alla underbara ord som inte var mina egna trängde sig förbi och ställde sig i vägen, de höll på att utplåna mitt eget skrivande fullständigt. Jag var tvungen att lämna dem.

Jag behövde även lämna musiken då också den är full av ord. Ändlösa rader av vackra ord från ensamma män med livslång sorg. Män som dricker för att bli nyktra, för att kunna tänka eller bara för att stå ut med andra människor, män som behöver alkohol för att få tyst på det ljudlösa men outhärdliga vrålet inuti kroppen. Sånger om gemenskap av egoistiska eremiter, sånger om längtan efter kloka och vackra kvinnor, av män som egentligen bara vill sätta skönheten på piedestal och trösta sig med egna monologer i en annan famn. Män som törstar efter uppmärksamhet, som måste vara i centrum så att deras behov av ensamhet inte undgår någon, män som tror att de lurar andra när de egentligen bara lurar sig själva. Män som är som jag.

Utan ord satte jag mig i bilen och andades en stund, sedan jag vred om nyckeln och lämnade förorten. Jag tänkte bara åka en kort sväng, komma närmare havet. Det kändes som jag var tvungen att se havet, se det så som jag trodde att alla ensamma män såg havet och behövde dess närhet ibland. Min bild av ensamma män och min egen fåniga självbild är antagligen samma bild.

Jag körde genom tunneln som mynnar ut vid den stora Europavägen genom huvudstaden, men när jag kom upp i morgonljuset igen blev jag osäker. Skulle jag söderut eller norrut? Jag bestämde mig för söderut, men i sista stund fick jag en ingivelse och bytte fil, alldeles för vårdslöst. Ilskna signalhorn skällde efter mig när jag trängde mig in på vägen norrut längs med Essingeleden i stället. Köerna ringlade långsamt och i bilarna intill såg jag stressade människor, trötta och hålögda, på väg till eller från någonting de varit med om tusen gånger förut. Resan till ord var inte som på film där man i full fart kan köra ut i frihet, i stället rullade bilen långsamt mellan långtradare, sakta, oändligt sakta. Jag visste inte riktigt var målet låg, bara att det var nära havet.

Jag såg upp mot skyltarna med namn på andra städer när jag passerade Rissne, Rinkeby och Tensta under tystnad. Jag ville inte slå på radion där alla andras ord fanns och i stället fortsatte jag den här monologen i mitt huvud. Ett tyst samtal med mig själv som fyllde mig med lugn. Kanske skulle jag en dag i förtroende återge det för dig så att du kunde förstå att jag fortfarande var någon, eller så skulle jag göra orden offentliga, skrika ut dem som ensamma män gör när de inte vill vara ensamma längre.

Solen var redan stark och värmde genom bilrutan, himmeln var klar och nästan molnfri. Jag fortsatte hela tiden att prata med mig själv, men började bli orolig att jag skulle glömma de här orden, mitt pågående samtal. Ibland får jag känslan av att mitt liv är skrivet i en sorts bläck som bleknar och försvinner, den senaste tiden allt snabbare, nästan innan jag hunnit uppleva det.

Jag svängde av mot Barkarby där jag stannade på en parkeringsplats framför ett byggvaruhus och tog fram pennan och anteckningsboken. En lång stund satt jag sedan där och skrev ned alla de ord som står här ovan, skrev till jag fick kramp i fingrarna men fortsatte envist till jag kände mig klar. Jag ville inte missa eller glömma något, allt som var obetydlig kändes viktigt.

Jag såg upp mot den stora vägen ovanför där trafiken hade glesnat när målet kom till mig, med ens visste jag vart jag var på väg. Jag skulle sätta mig vid strandkanten bakom den blå kiosken utanför Sala där vi ofta stannade på väg till farmor och farfar i min barndom. Kanske skulle jag lättare komma ihåg den tiden om jag satt där, eller åtminstone kunna fånga någon känsla att skriva ned innan jag bleknade bort för mycket. Det kändes som en bra plats att återskapa glömda minnen från ett tidigare liv på, att minnas en tid som format den jag är idag, men som trängts undan när vardagens distraktioner tagit över.

När böckerna och musiken vilade nu kunde annat komma i stället. Egna ord förhoppningsvis, till berättelser och monologer, små detaljer. Ändå kände jag också en oro, ville jag ha tillbaka gamla minnen, behövde jag fler detaljer? Det skulle säkert komma att kosta någonting, exakt vad visste jag inte. Men då någonting inom mig verkade behöva det, fick priset vara vilket som helst.

Jag kan om jag stålsätter mig hålla distraktioner på avstånd och i stället uppslukas av mig själv, då blir jag alltid outhärdlig precis som nu. Men jag vet också att jag måste ta vara på något när det känns som min enda chans till överlevnad, även om det bara är att skriva ner minnen i ord.

Fingrarna värkte lite, pennan hade spruckit av mitt hårda grepp och jag bromsade, mitt skrivande stannade av. Jag lät blicken svepa ut över parkeringen där lastbilars dieselmotorer mullrade på tomgång och startade bilen ännu en gång. På väg norrut, uppspelt men osäker på om jag ens skulle kunna tyda kråkorna i anteckningsboken. De snabbt nedklottrade bokstäverna jag skriver rent nu flera år senare och som jag då hoppades skulle vara läsbara.

Jag körde mot livet som är en del av döden, och mot orden som är en del av livet. Kallhäll, Rotebro och Kungsängen, alla ortsnamn jag passerade hade en betydelse för mig, även om jag aldrig varit där. Jag hade ett mål, men svängde av ännu en gång när jag plötsligt såg vatten blänka vid Upplands Bro. Jag valde vägen som inte ledde mot centrum eftersom jag trodde att det var sättet ensamma män väljer vägar på, jag körde in på Rådjursvägen, sedan vidare på Rankhusvägen, små okända grusvägar, men ändå läsbara. Jag ville hitta vattnets början, någon försmak av strandkanten, men den här vägen var en återvändsgränd och mynnade ut i ett enskilt område. Det heter så när någon vill vara ensam tänkte jag, kanske bodde här enskilda män? Ett vägval som rinner ut i fel sand.

Jag letade mig tillbaka mot E18 men hittade inte påfarten och tvingades köra genom centrum trots att ensamma män bara kör mot centrum när nöden tvingar dem. Jag hade tur, en mindre väg ledde ned till Kungsängens brygga och där fann jag havet och klev ut ur bilen. Jag njöt av det glittrande vattnet och andades in doften av tång till fågelkvitter och sjöfåglars tillgjorda skratt. En grävmaskin rullade närmare för att fylla på sand nedanför gungorna vid lekplatsen intill och vrålet från den överröstade fåglarna. En reva i idyllen, men det hörde till. Utan avbrott fastnar man.

När jag satt i bilen med dörren öppen och skrev ner alla de här orden undrade jag om jag verkligen skulle hinna fram till sjön utanför Sala, men slutade ändå tveka. Jag bröt upp och var tillbaka på motorvägen igen. Med dånet från den gamla bilens motor i hela kupén och dånet från alla nya ord i huvudet pressade jag bilen över tillåten hastighet och kryssade fram som en rysk missil mellan alla andra färglösa och formlösa bilar, statisternas bilar.

Vid Enköping stannade jag vid ett ställe som serverade lunch. Dagens rätt var en mustig köttgryta enligt menyn jag sett ute på gatan, men inte så mustig i verkligheten på en ful och kantstött tallrik. Den äldre mannen vid bordet intill i brun skjorta hade stora kvastar av vitt hår som stack ut ur öronen. Förmodligen en stamkund, men han fick ändå av misstag den mat jag hade beställt och jag fick hans. Vi bytte tallrikar i tyst samförstånd och han såg mycket lättad ut när jag sträckte fram den tallrik med panerad fisk han väntat på. Efter maten drack jag kaffe och åt en ganska torr kaka medan jag betraktade den skelögda servitrisens långsamma steg mellan köket och borden. Jag kände ögon stirra på mig från alla håll, jag var en utböling, en främmande fågel. Sedan snabbt tillbaka till bilen och den tryggare ensamheten, den ensamhet jag trodde att jag flydde från.

Innan jag hunnit ut ur staden såg jag ordet ”Antikvariat” skrivet med svart tuschpenna i ojämna bokstäver på en bit kartong. Jag försökte värja mig men händernas grepp kring ratten hårdnade, de lydde instinkten och begäret. Som på film där en levande död fått vittring och med släpande steg jagar människokött, jagade jag fortfarande ord. När jag öppnade dörren till den lilla källarlokalen hoppade jag till när entrén fylldes av det välbekanta ljudet från en liten mässingsklocka. Den klockan är sällsynt numera, men den finns i alla äldre butiker och affärer, den har nog alltid funnits där, och du känner genast igen ljudet om du är av samma sort som mig. En antik kassaapparat på disken direkt innanför dörren förde tankarna till Hemingways skrivmaskin, ålderdomliga och runda tangenter vakade som dörrvakter över uråldriga tidningar och böcker med hundöron, med mjuka omslag på väg att vittra sönder. Bräckliga böcker, lästa böcker. De allra bästa böckerna, de med en doft av en annan tid, dåtid, tystnad och av damm. Det var nästan helt tyst, bara radions P1 hördes lågt i bakgrunden och kvinnan på pallen bakom kassaapparaten var ett med den tystnaden, koncentrerad och med blicken i en av de gamla böckerna, helt ointresserad av mig.

Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något. Jag vill streta emot så länge det är möjligt, vara en bakåtsträvare och en utdöende art, en dinosaurie med en pappkasse tung av ålderdomliga böcker. Jag kan aldrig stå emot så här gamla ord och de kanske inte ens kan bromsa mina egna.

På Väg 70 mot Sala blev det glesare mellan husen, åkermark och stora skogar tog över landskapet. Jag kände igen ett annat ställe där vi också stannade när jag var barn, ett rosa café där jag och min bror ibland fick dela en flaska sockerdricka och äta nybakad tigerkaka. Uppspelt över minnet bromsade jag in men insåg direkt att den nedsläckta neonskylten ovanför huset var allt som fanns kvar. Fönstren var fördragna eller täckta av träskivor, färgen hade flagnat, det var igenbommat sedan länge. Öde och tomt som allt annat kring småstäderna i Sverige numera. Även välbesökta ställen blir igenbommade till slut, bara tiden får gnaga tillräckligt länge.

Åkrarna bredde ut sig och trängde undan skogen igen när jag körde vidare. På himmeln ovanför dem brukade min far peka ut olika rovfåglar jag aldrig kunde se skillnad på och för första gången på trettio år saknade jag verkligen det som varit. Gården i Dalarna, Knallasbenning, Lillsjön, radiokaka, kyckling med gräddsås på en gammal farmors vis med mycket smör. Alla små verktyg i farfars silversmedja, somrar med nyklippt gräs som aldrig slutar klia när man rullat sig i det, hemgjord vildhallonsaft, korna i hagen bakom det stora vitmålade trähuset, den murkna klockstapeln, den uppstoppade fladdermusen och alla sönderlästa Kalle Anka-tidningar utan framsida. Att ibland vara så uttråkad att tiden stod stilla, rostat bröd med marmelad till frukost i farmor och farfars dubbelsäng serverad på en blå träbricka med handmålade vita blommor, skratt över utspilld apelsinjuice. Det skeva golvet på husets övervåning som alltid knarrade hur försiktigt man än försökte smyga över det.

Jag stannade för sista gången när det blivit eftermiddag. Jag var tvungen att vända hemåt, mitt barn skulle hämtas i skolan. Vardagslivet hann i kapp och strandkanten vid Silvköparen fick vänta till en annan gång. Ändå kände jag mig gladare nu, sorgsnare nu, kände mer av allt. Hjärtat bultade. Jag behövde bara tid att känna efter, men var tvungen att vara ensam för att kunna minnas, för att hinna känna någonting och jag har alltid vetat det. Jag körde tillbaka för att börja på ett nytt kapitel, ett kapitel som egentligen är samma gamla kapitel.

Doktor Ronsons kobbe.

”Så grips vi skuggor av en sällsam oro

när något säger oss att folk har färdats,

att några av de möjliga befriats.”

Färjesång, Gunnar Ekelöf

 

En kall, isande vind rev i mina torra och spruckna kinder och någonstans i bakgrunden hördes det dova bruset från stora vågor som slår hårt mot klippor. Fiskmåsars monotona skratt ekade i mina öron. Jag slog yrvaket upp ögonen och försökte orientera mig, men allt jag såg var becksvart mörker. Följaktligen var det mitt i natten. Men vilken natt? Och vart var jag? Jag befann mig nära havet, så mycket förstod jag. 

Jag försökte resa mig upp men kunde inte eftersom mina händer var bakbundna. Likaså benen, även om jag kunde röra dem något mer. Jag hade ont i baken och låren hade domnat bort helt. Efter en stund när ögonen anpassat sig till mörkret så att jag kunde se litet bättre noterade jag att jag satt på en toalettstol. Utomhus, men med kläderna på mig tack och lov. Så vitt jag kunde uppfatta när jag vred huvudet var vattnet mycket nära från alla håll. Jag verkade vara på en ö. Eller en ö var kanske att ta i, en kobbe snarare. Inte mer än tre eller fyra kvadratmeter på sin höjd. Hur långt från land jag befann mig var däremot omöjligt att avgöra på grund av mörkret. Varför stod en ensam toalettstol placerad på en liten kobbe mitt ute i havet? Och varför satt jag på den? Hur hade jag kommit hit?

Jag blev med ens medveten om att mitt huvud värkte kraftig och att tungan var så torr och tjock att jag knappt kunde svälja. Den plötsliga insikten om hur törstig jag faktiskt var drabbade mig som ett knytnävsslag. Jag kunde i det ögonblicket ha dödat för en enda liten klunk vatten. Om det funnits någon att döda vill säga, och om jag bara hade kunnat ta mig loss.

Jag började metodiskt dra armarna fram och tillbaka samtidigt som jag försökte lirka händerna ur de hårt knutna repen jag var bunden med, men det var hopplöst. Vem det än var som slagit de här knoparna så kunde han sin sak. Eller om det var en hon för den delen, jag hade ju ingen aning om hur jag hamnat här. Det hela kändes absurt. Jag försökte minnas det senaste jag hade gjort men övermannades av den allt mer stegrande huvudvärken och tuppade av igen.

Allt var ljusare när jag vaknade och jag hade inte längre ont i huvudet. Jag stod i kön till säkerhetskontrollen på en flygplats. Den kändes inte bekant, men jag brukar inte flyga särskilt ofta så jag har inte så många flygplatser att jämföra med. Jag var i alla fall säker på att jag aldrig hade varit på just den här förut. En ganska stor flygplats gissade jag, inte någon av de allra största, men den var ändå stor. När det blev min tur följde jag lydigt personalens alla instruktioner och lade mina värdesaker och mitt bälte i den fyrkantiga plastbehållaren på bandet som tog den genom röntgenapparaten. Sedan gick jag själv förbi den stora ramen med metalldetektorn vilken inte gav något utslag. När jag hade stoppat på mig min plånbok och min klocka och trätt på mig bältet igen gick jag i brist på bättre alternativ vidare ut i taxfreeområdet.

Vid en av barerna satt en kvinna och vinkade ivrigt åt mitt håll. Hon verkade inte bekant så jag vände mig om för att se om hon vinkade åt någon annan bakom mig. Då ställde hon sig upp och viftade ännu mer med armarna och ropade mitt namn högt.

”Flemming! Här borta!”

När jag stannade upp och pekade mot mig själv nickade hon instämmande, så jag gick fram till hennes bord.

”Men Flemming, såg du inte mig?”

Hon såg glad men ändå lite besviken ut. Jag dröjde med mitt svar.

”Jo visst, men jag är rädd att jag inte riktigt vet vem du är?”

Hon såg skeptiskt på mig, men fortfarande med ett leende.

”Du larvar dig, det är ju jag som är Julia. Från Economic researchs? Vi ska på samma konferens och du och jag är de enda från företaget som ska dit?”

Jag vaknade till med ett ryck när jag fick något blött på kinden. Ett stänk från vågorna eller spillning från någon av måsarna? Det kunde göra det samma, jag var glad att vara vaken igen. Drömmen jag nyss hade haft var absurd och gjorde mig bara förvirrad. Vad skulle den betyda? Jag hade aldrig jobbat på något företag där man åker på konferenser utomlands, jag hade varit en vanlig brevbärare i hela mitt liv.

Nu var jag om möjligt ännu törstigare än förra gången. Det var fortfarande becksvart ute och så kallt att hela jag skakade. Jag hade knappt någon känsel kvar i fingrarna men trots det kunde jag komma åt knuten på repet jag var bunden med. Efter en stund kände jag hur den började lossna lite. Jag fick lös händerna och reste mig upp, men benen var helt kraftlösa så jag blev tvungen att sätta mig igen. Medan jag andades ut varm luft i mina händer samtidigt som jag masserade dem försökte jag tänka ut vad jag skulle göra. Törsten var så plågsam att jag blev orolig att jag skulle dö om jag inte fick något att dricka snart. Jag prövade att resa mig ännu en gång, men insåg att jag var för svag och att jag var tvungen att utforska kobben krypande på alla fyra i stället. Efter bara två eller tre små steg nådde jag havet vid kanten. Hur var det nu, varför kunde man inte dricka havsvatten? Jag kupade handen och skopade upp lite vatten som jag förde mot munnen. Det sved till i mina såriga läppar, men jag hällde ändå in vattnet i munnen och svalde snabbt. Jag kräktes nästan, men fick ändå den lilla klunken saltvatten att stanna kvar. Men jag vågade inte dricka mer. Som en hund tog jag mig vidare i mörkret längs med kanten, men råkade ta stöd med ena handen i något halt. Jag hann tänka att det nog var sjögräs innan armen och hela jag med den snabbt halkade åt sidan så att jag slog huvudet i en sten.

Nu var jag tillbaka i drömmen och där stod jag med Julia på ett hustak och rökte. Framför oss sträckte en väldig stad ut sig och långt där nere var ett myller av bilar och människor. De såg ut som små leksaker.

”Visst är Singapore en mäktig stad?”

Julia stod med ryggen vänd mot mig och blåste ut ett litet rökmoln. Singapore alltså. Jag undrar vad det är för konferens jag är på där?

”Jag antar det.”

Julia var fortfarande vänd bort från mig när jag svarade. Samtidigt försökte jag göra mig av med cigarettstumpen, men eftersom jag inte såg någon askkopp stoppade jag den i byxfickan i stället.

”Jag kan knappt tro att Steve lät oss åka på den här konferensen, det måste kostat företaget hur mycket som helst!”

Julia hade vänt sig mot mig och hon verkade uppspelt.

”Det måste det verkligen ha gjort.”

Jag antog att det var bäst att spela med även om jag inte hade någon aning om vem Steve var, eller varför jag antogs jobba på samma företag som honom och Julia. När jag fingrade lite förstrött i byxfickan fick jag tag på fimpen jag nyss lagt där och knäppte reflexmässigt iväg den över kanten på hustaket.

”Nedskräpning är olagligt i Singapore.”

Julia låtsades se sträng ut.

”Men jag lovar att inte skvallra för polisen. Kom så letar vi upp något ställe där vi kan äta.”

Hon började gå mot glasdörren som ledde in till hissarna och jag följde efter. Vad annat kunde jag göra? Det enda bra med den här märkliga drömmen där jag tydligen befann mig i Singapore var att jag åtminstone inte var törstig längre. Hissen var nästan lika pampig och exklusivt utsmyckad som jag föreställde mig ett rum på ett slott. Dessutom stod en hisspojke klädd i rött och guld där och tryckte på knappen åt oss så att vi slapp den ansträngningen själva. Som brevbärare hade jag hunnit åka en hel del olika hissar genom åren, men jag hade aldrig delat ut några brev i ett hus med hisspojke.

Först märkte jag det knappt, men snart hördes det pysande ljudet allt starkare. Jag såg mig omkring för att se om Julia eller hisspojken också hade uppfattat det. Det verkade inte så. Julia stod vänd mot spegeln och var upptagen med att bättra på färgen på sina ögonfransar och hisspojken stirrade bara rakt fram utan att röra en min. När jag lyfte blicken mot taket såg jag en rök tunn som vattenånga strömma in i hissen från en liten ventil. Jag började bli yr och innan jag hann tänka fler tankar vek sig mina ben.

Hur länge jag hade legat på kobbens kalla mark den här gången hade jag ingen aning om, men det var fortfarande lika mörkt ute. Och den hemska törsten var tillbaka igen. Får jag inget att dricka nu är det verkligen ute med mig tänkte jag. Sen slog det mig att det enda förutom jag själv på kobben var en toalettstol och i sådana brukar det finnas vatten. Jag tog mig upp på knä och vräkte snabbt upp sitsen och tittade ner. Inget vatten, bara ett hål. Fan också! Jag böjde mig närmare och ropade allt vad jag orkade ner i hålet.

”Hallå! Är det någon som kan höra mig?!”

Mitt rop försvann ner i djupet utan att ge något eko tillbaka. Men hålet måste ju ta vägen någonstans? Jag började rycka i toalettstolen med båda händerna, men den var omöjlig att rubba. Eller? Var det inbillning eller hade den faktiskt rört sig en aning ändå? Jag tog i av alla de krafter jag hade kvar och även om jag kände mig svag kunde jag faktiskt rucka den lite mer i sidled för varje knuff. Med en sista desperat ansträngning kastade jag mig mot sidan av stolen och gav den en rejäl tackling så att den lossnade från sitt fäste innan den välte åt sidan och slog i berget med ett brak. Jag tittade ner i hålet där toaletten stått. Varm, helt doftlös luft blåste upp i en jämn ström därifrån. Även om hålet inte var särskilt stort var det kanske tillräckligt för att jag skulle kunna pressa mig ned?

Jag kunde inte längre fatta några genomtänkta beslut eftersom jag frös och mitt huvud höll på att sprängas. Dessutom var jag döende av törst. Jag stoppade försiktigt ned fötterna och började sedan pressa ned resten av mig själv i hålet. Nu var det bara huvudet och mina uppåtsträckta armar kvar ovanför marken. Det fanns inget under mig så fötterna dinglade fritt i den mån det var möjligt i det trånga utrymmet. Jag blåste ut all luft jag hade i lungorna för att bröstkorgen skulle bli mindre och sekunden senare lossnade jag och föll som en sten genom mörkret.

”Åh så underbart! Visst är det skönt Flemming?”

Julia kved njutningsfullt från britsen intill mig. En ung solbränd man i vita kläder och turban gav henne massage. Har man verkligen turban i Singapore tänkte jag samtidigt som ett par kraftiga händer klämde till strax under mina skulderblad? Visst var det skönt. Att bli masserad var en lyx jag som brevbärare normalt inte hade råd att unna mig, men som deltagare på en konferens i Singapore ihop med Julia från Economics research kunde jag tydligen det.

”Det är det verkligen.”

Jag kände mig lite modigare och mer självsäker nu än tidigare. Normalt var jag inte van vid att ta kontroll över situationer som uppstod i mitt liv, utan har alltid varit typen som avvaktar lite. Men eftersom jag ändå drömde nu vågade jag faktiskt vara djärvare än normalt.

”Och så givande dagen har varit, inte sant?”

Det var en chansning för att se om jag kunde spela med trots att jag inte hade en aning om vad vi hade gjort eller om dagen faktiskt varit givande. Men jag hade faktiskt blivit nyfiken. Julia skrattade till.

”Det är nog det minsta man kan säga! Dr Ronson är verkligen karismatisk. Jag känner att jag redan har tagit ett stort steg mot awakening.”

”Jag med!”

Jag svarade snabbt och försökte ge sken av att veta vad hon pratade om. Den kroniska förvirring alla dessa hopp i tid och rum gett mig var mindre besvärande nu och jag vände mig mot Julia.

”Skulle det inte vara gott med något att dricka?”

Min tanke var att beställa något från den room service jag antog att vi hade tillgång till, men Julia började genast leta med handen under den handduk som täckte merparten av hennes kropp. Jag hade tänkt mig någon exklusiv urgröpt frukt med färgglada sugrör och glittrande tomtebloss, men Julia sträckte fram en liten glasflaska mot mig och blinkade med ena ögat.

”Påfyllning.”

Det var en päronformad och intensivt mörkgrön flaska. Jag tog den och bet försiktigt loss korken med tänderna samtidigt som jag försökte skoja lite.

”Aye! Jag känner mig som en sjörövare.”

Jag sniffade hastigt i buteljen och konstaterade att innehållet var helt doftlöst, sedan tog jag försiktig en klunk. Påfyllning av vad? Ett surrande ljud, nästan exakt som det från en leksaksbilbana for igenom min kropp innan Julia, massören och rummet jag nyss befunnit mig i löstes upp.

Jag föll fortfarande. Hålet jag pressat mig genom kändes inte bredare eller större än det hade gjort när jag började falla, men jag slog aldrig mot några kanter. Jag föll bara spikrakt nedåt och utan den sugande känslan man får i magen när man till exempel åker karusell. Faktum är att jag kände ett stort lugn. Det var nästan som att sitta på bussen på väg till jobbet en helt vanlig dag, men med skillnaden att allt runt omkring mig var svart som natten. Och att jag visste säkert att jag föll i mycket hög hastighet.

”ÄRKEBERG NÄSTA! ÄRKEBERG SLUTSTATION!”

En högtalarröst bröt tystnaden i samma stund jag slutade jag falla och jag hade plötsligt fast mark under fötterna. Framför mig fanns en plåtdörr med någon sorts kortläsare intill dörrhandtaget. Jag kände efter i fickorna fast jag redan visste att jag inte hade något passerkort på mig. När jag böjde mig närmare kortläsaren för att se bättre ropade högtalarrösten igen och skrämde mig så att jag hoppade bakåt.

”ÄRKEBERG! LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Läppsynkronisering, vad menades med det? Jag såg mig omkring, men dörren med kortläsaren verkade vara den enda vägen ut, så jag böjde mig fram och tittade på den igen. Nu såg jag att den hade format sig till ett par läppar. En stor pussmun.

”LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Den här gången blev jag inte skrämd av rösten. Pussmunnen var kvar. Vad hade jag egentligen för alternativ? Jag formade läpparna som om jag var tvungen att kyssa en gammal faster, sedan blundade jag och tryckte dem mot kortläsarmunnen. En grön lampa tändes och dörren gled upp med ett godkännande elektroniskt surr. Jag tog ett snabbt kliv ut varpå dörren genast stängdes bakom mig. När jag tog ytterligare några steg framåt möttes jag av applåder och en man i mörk kostym vinkade ivrigt att jag skulle fortsätta fram till podiet där han stod. Applåderna kom från en fullsatt konferenssal och fortsatte taktfast medan jag långsamt gick närmare.

”Låt mig presentera någon som egentligen inte behöver närmare presentation! En varm applåd fööööör DR FLEMMING RONSON!”

Applåderna nådde öronbedövande nivåer när jag aningen bryskt knuffades den sista biten upp i talarstolen. Det var säkert över tusen människor i bänkraderna framför scenen. När applåderna så småningom avtog återstod endast ett förväntansfullt sorl. Jag såg mig omkring och fick syn på en flaska mineralvatten på podiet som jag kastade mig över och drack djupa klunkar av. Det sved i mina torra läppar och brände till lite i halsen när jag svalde, men jag drack ändå ur resten av flaskan. Sedan knackade jag lätt med pekfingret på mikrofonen och harklade mig som om jag faktiskt hade något att säga. I samma stund blev konturerna av salen svagare och åskådarnas nu ansiktslösa kroppar flimrade snabbt framför mig i regnbågens alla färger.

Mina ben var så insnärjda att jag knappt kunde röra dem. Jag kände mig som en larv i en kokong, men det var en mjuk känsla. Glansigt, svalt och lite halt. Riktigt behagligt. Jag bländades av solen som strålade rakt i mitt ansikte genom ett stort fönster. Bredvid mig under hotellsängens lakan låg en kvinna. Jag hörde direkt på rösten att det var Julia.

”Är du vaken?”

Naturligtvis. Det var den där drömmen igen. Eller så hade jag precis vaknat från drömmen? Det började bli svårt att avgöra vad som var vad.

”Jag vet inte, kanske. Eller jag tror det.”

”Vi kanske inte borde gjort det här?”

Det lät som om hon frågade både mig och sig själv samtidigt. Hon såg blyg ut.

”Jag blev helt överrumplad, du var så självsäker och bestämd. Och väldigt flörtig.”

Julia klev ur sängen och drog på sig min vita skjorta och gick mot badrummet.

”Man tror att du är en riktig tråkmåns, men du kan vara jäkligt charmig när du slappnar av lite. Du gömmer det bara så väl bakom din stela fasad.”

Jag hörde kranarna spola vatten i handfatet så jag höjde rösten.

”Det kan jag säkert, men faktum är att jag börjar tröttna på det här. Jag minns knappt någonting av det som händer eller har hänt. Det är en flygplats här och ett hustak där, sedan plötsligt ett massageställe och nu är jag här. Det finns inget sammanhang och det är frustrerande. Jag vet inte ens varför du fått för dig att vi jobbar ihop? Vem tror du att jag är?”

Under tiden jag pratade hade jag rest mig upp och ställt mig vid fönstret. Jag suckade för mig själv och tittade ner på gatan där staden började vakna. Fortfarande Singapore, så rent geografiskt var det inga nya överraskningar i alla fall. Badrumsdörren öppnades igen och jag hörde Julias steg över hotellsvitens golv. Hon hade inte svarat så jag vände mig om för att se om hon hört vad jag sagt, men rummet var tomt. Bredvid sängen låg mina kläder i en hög. Min mörkblåa kostym, ett par dyra svarta läderskor jag bara kunnat haft råd med i en dröm, samt den vita skjorta Julia nyss hade lånat. När jag letat igenom rummet och konstaterat att hon faktiskt var borta tog jag på mig byxorna. Det fanns något hårt i fickan och när jag tog upp det såg jag att det var den lilla flaskan jag druckit ur vid massagen. Igår? Förra veckan? Eller för tio år sedan? Jag hade ingen tidsuppfattning alls. Flaskan var halvfull fortfarande och medan jag stod och funderade och klämde på den hade jag plötsligt tagit en klunk utan att tänka på det.

Publiken i salen såg på mig med förväntan där jag stod med torra läppar och smutsiga genomblöta kläder. Jag hörde min egen röst börja tala tydligt i mikrofonen.

”Jag har färdats mycket den senaste tiden, ofta väldigt långa sträckor. Men eftersom jag inte har haft measuremaster installerad på mobiltelefonen vet jag inte exakt hur långt. Kanske har jag då inte färdats alls enligt några av er? Ingenting finns ju dokumenterat och lagrat i claoudet? För mig råder dock ingen tvekan om att jag har rest. Jag har också sett vårens första tussilago under min resa, men jag tog inga bilder av den. Inga bilder som alla sedan kunde se och tycka om. Det var bara jag själv som upplevde den blomman i just det ögonblicket.”

Det var fortfarande nästan helt tyst i publiken, men jag såg att några av dem skruvade på sig och verkade lite obekväma. Jag pekade mot en av dem som satt på första raden.

”Du tror att det här är ett skämt, jag såg ingen tussilago enligt dig va? Men livet är inte en domstol, det är inte nödvändigt att föra allt i bevis. En vårblomma finns inte bara när den är bortom allt rimligt tvivel dömd till existens av vår elektroniska gemenskap.”

Mannen jag pekat på tittade besvärat bort och låtsades räta till ett veck på sin klanderfria kavaj.

”Jag har blivit inbjuden hit för att tala om två saker idag. Dels det jag nyss berättat för er, och jag säger det igen så att det får sjunka in ordentligt. Allt vi gör utan våra mobiltelefoner och alla dess applikationer händer också. Tingen vi ser omkring oss finns oavsett.”

Det gick ett sus genom publiken och jag förstärkte mitt anförande genom att skrika som en uppspelt sektledare.

”Det händer! Det har hänt! Allt finns även när vi är nakna!”

Det blev oroligt i publiken. Jag såg att någon hade ställt fram en ny flaska mineralvatten vid podiet så jag hällde snabbt i mig några klunkar för att få till en riktigt dramatisk sorti. Jag trodde att jag hade förstått mig på hoppen mellan drömmarna, men till min förvåning hände ingenting. Publikens ögon var fastnaglade vid mig uppe på podiet. De förväntade sig mer och jag kände mig tvungen att säga något. Min hjärna arbetade på högvarv.

”Det andra är… att vi måste ta hand om våra medmänniskor!”

Vad fick jag det ifrån tänkte jag, men fortsatte.

”Vi tränger undan och dödar varandra, vi tittar bort när en broder eller syster är i nöd. Vi skickar elektroniska meddelanden fyllda med styrkekramar och hjärtan i stället för att sträcka ut våra fysiska händer och öppna upp våra hem. Många av er märker inte av de negativa effekterna för egen del ännu, men hela vårt universum urholkas och hamnar i obalans. Till slut kommer det inte… att gå att återställa.”

Jag hörde mig själv säga orden men förstod inte varför jag sa dem. Vad var det för hippie-dravel? Trodde jag att jag var Dalai Lama? Till min förvåning gillade publiken tydligen vad de hörde. Det som först varit lågmält prat blev snabbt till livliga diskussioner och högljudda utrop bänkgrannar emellan.

Jag vände mig om och mannen med kostymen som knuffat upp mig på podiet klappade ivrigt sina händer, men jag ville bara bort därifrån.

”Ursäkta mig, jag mår lite illa. Jag måste till en toalett, fort!”

Jag började tränga mig förbi honom, men han höll fast min arm.

”Du kan inte gå nu!”

”Det är bråttom, jag lovar att jag kommer tillbaka så fort jag kan!”

Det var inte alls min avsikt och jag ljög honom rakt i ansiktet med ärligt bedjande ögon.

”Låt det gå undan då, dörren där borta till höger.”

Han såg stressad ut, men släppte taget och skyndade upp i podiet för att förklara att jag behövde ta en kort paus. Han försäkrade publiken om att jag snart skulle vara tillbaka.

Jag såg mig om och öppnade sedan dörren till vänster. Den ledde in i en hiss som bara hade en enda knapp och den tryckte jag på så fort dörren hade stängts.

När jag öppnade ögonen igen var jag tillbaka på kobben och satt på samma toalettstol där jag vaknat tidigare. Det var ljust ute nu. Fiskmåsarna cirkulerade ovanför med sitt karaktäristiska skrikande och vinden hade mojnat. När jag tittade åt sidan såg jag en man. Han satt på en likadan toalettstol och han såg exakt ut som jag. Eller faktum är att han var jag.

”Flemming!?” utbrast vi båda två i mun på varandra.

”Jag hade en riktigt skruvad dröm” sa jag till mitt andra Flemming.

”Prata inte om det. Skönt att vi äntligen har vaknat. Nu gäller det bara att vi listar ut ett sätt att ta oss härifrån.”

Det kändes helt naturligt att prata med sitt eget jag, men vi var tydligen inte ensamma.

”DU kan inte bestämma när du ska ta dig härifrån! Det blir aldrig så enkelt. Jag är en uråldrig och mycket kraftfull drog. Kanske den mest kraftfulla av alla. Sydamerikanska schamaner förstod redan för tusentals år sedan att ni människor aldrig kan styra vad som sker när man öppnar porten till något så potent som mig!”

Kvinnorösten kom från någon som stod precis bakom oss. Båda mina jag vände sig sakta om, men vi visste redan vem som stod där. Julia hade på sig samma vita skjorta hon lånat av mig på hotellet i Singapore. Hon log som vanligt. Sedan gav hon oss en rejäl knuff samtidigt som hon skrattade till och ropade med hög röst.

”MOT ÄRKEBERG!”

Jag föll snabbt genom mörkret ännu en gång.

Hermanssons vitvarulager AB – del 1.

När Robert hade ställt allt i rätt ordning på lastkajen skyndade han nedför trappan till garaget med bilnyckeln redo i handen. Det gällde att vara snabb. Allt för många gånger hade någon annan hunnit ställa sig precis framför det han skulle lasta in i bilen trots att fanns gott om plats vid sidan om. Ofta var det någon oförstående pensionär som det tog en evighet att få att förstå varför det var olämpligt att ställa bilen just där. Lika ofta var det någon stressad, smådryg, medelålders man i kostym och mobiltelefonen fastklämd mellan örat och axeln och som viftade bort Robert som luft om han försökte protestera.

Garageporten öppnades sakta av den gnisslande gamla automatiken medan Robert väntade med foten beredd på gaspedalen. När han kört upp skåpbilen för rampen, rundat betongmuren och sedan svängde in på gårdsplanen framför lastkajen såg han en mörkblå BMW-kombi som hade börjat backa upp mitt framför det han skulle lasta. Föraren tittade snabbt upp mot honom men fortsatte sedan backa, trots att han måste sett att han sakta rörde huvudet långsamt och nekande i sidled, och när han var ända inne vid kanten stängde han av motorn.

Robert klev uppgivet ut ur skåpbilen med motorn fortfarande i gång och började långsamt gå mot bilen som nu hindrade honom från att komma iväg i tid. Samtidigt flög dörren på kombin upp och en rasande man i kostym och solglasögon kastade sig ut och stormade mot honom.

– Vad fan skakar du på huvudet för! snäste mannen.

– Du ställde dig precis där jag har min last och nu kommer jag inte åt den. Det finns gott om plats precis bredvid och…

– Jag har också rätt att lasta här! avbröt mannen i kostym honom. Jag betalar flera tusen i månaden för ett kontor i den här byggnaden ska du veta.

– Lugn nu, svarade Robert. Jag hade ingen aning om det, jag trodde att du bara skulle in i segelbutiken och då kunde du ju ställa…

– Vad fan har du för rätt att leka nån jävla polis? Tror du att bestämmer allt här?

– Men alltså, jag visste ju inte att du jobbade här. Det är bara det att det nästan varje dag händer det att någon…

– Jag har EXAKT samma rätt som dig att stå här, avbröt mannen Robert igen, jag ska ha upp kartonger till mitt kontor! Som jag betalar mycket hyra för och då ska inte någon liten låtsaspolis komma här och säga vad jag får och inte får.

Robert skulle precis ge upp som vanligt eftersom det aldrig var någon idé att argumentera med idioter. Han var heller inte typen som någonsin stod på sig och varje gång det här hände vek han åt sidan med svansen mellan benen. Men nu vällde plötsligt en våg av ilska upp inom honom. Ett rent och skärt hat till och med och det gick inte att stoppa det. Han hade faktiskt hade fått nog av att bli trampad på. Fortfarande helt lugn utåt lyfte han sakta blicken mot den arroganta kostymmannen.

– Skitsamma. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att all världens olycka drabbar dig och jag hoppas att du får cancer eller dör i en bilolycka. Helst redan i kväll så att jag aldrig någonsin behöver se ditt osmakliga ansikte igen.

Kostymmannen stod helt stilla och bara gapade någon sekund. Robert som inte riktigt kunde förstå att han precis sagt de där orden stod också som förstenad.

– Vad fan sa du nu? Kostymmannen verkade ha kommit över den första chocken.

– Jag tror du hörde, svarade Robert lugnt och sekunden efter landade kostymmannens knytnäve rakt i hans ansikte.

Det susade till i hans huvud, men han föll inte direkt. I stället satte han sig sakta ner på huk medan han gned handen mot kinden och såg upp mot lastkajen där två av hans kollegor stod. De var uppenbarligen helt förskräckta över vad de precis hade sett. Kostymmannen såg på Robert med hat i blicken, men han verkade faktiskt samtidigt lite förvånad över vad han precis gjort. Sedan reste sig Robert igen och nickade bort mot lastkajen.

– Jag hoppas att du inte har alltför mycket inplanerat i framtiden. Jag tänker polisanmäla dig för misshandel och de finns flera vittnen. Ha det så kul i fängelset din jävla översittare.

Robert gick upp för trappan till lastkajen och kollegorna där.

– Ni såg ju att han slog ner mig. Jag går in och ringer polisen nu.

Kollegorna bekräftade att de sett allt och ville veta om han var okej, men han var redan på väg in genom dörren till lagret och precis när den gick igen hörde han kostymmannens röst utifrån.

– Men fan också! Förlåt då! Det var du som…

Att begå äktenskapet.

Ännu en gammal saga i en helt ny kostym. Om en dalmas sökande efter kärleken och de nålsögon som måste passeras på vägen fram dit.

image

Jag vaknade en morgon i september med den överväldigande känslan av att alla kvinnor i hela världen fullkomligt avgudade eller rent av älskade mig. Uppriktigt och innerligt. Efter som solen sken beslöt jag att det var dags för mig att ge mig ut i världen för att äntligen försöka finna en fru. Det hade länge varit hög tid och mitt nyvunna, kanske aningen svulstiga självförtroende, gjorde dessutom att förutsättningarna nog  aldrig hade varit bättre.

Jag duschade lite för länge, rakade mig mycket omsorgsfullt, parfymerade mig lagom anständigt mycket och borstade till sist de få, ganska svarta tänder jag hade kvar. Sedan spände jag bröstet och knöt näven i fickan innan jag lämnade min lägenhet med spänst i stegen. Naturligtvis var jag helt naken då jag aldrig tyckt att jag har haft någonting att dölja eller skämmas för. Redan knappt hundra meter efter att jag klivit ut ur min port som slagit igen bakom mig med en sävlig gäspning drogs mina ögon mot ett första föremål för min eviga kärlek. Hon hade långt ljust hår, något små och därför mycket fina bröst och hon blossade så intensivt på sin cigarett utan filter att man lätt kunde tro att hela universums överlevnad hängde på det. Jag önskade som vanligt att jag hade kunnat uttala några kärlekens inledande ord på franska eftersom mitt dalmål många gånger visat sig vara ett alltför klent språk när det kommer till att förföra kvinnor. Den tillfälliga gnuttan vankelmod slog jag dock enkelt ur hågen eftersom jag kände på mig att just den här dagen var den då alla mina tillkortakommanden ändå bara skulle bli parenteser.
image

Jag väntade respektfullt och lika knäpptyst som ett vacuum bredvid henne till hon rökt klart, men så fort hon släckt fimpen under sina vita designerträskor öppnade jag munnen för att se om jag hamnat rätt. Min enda fråga var om hon kunde laga fullt ätlig potatisgratäng. Det var naturligtvis en aning framfusigt och dessutom en vild chansning, men hon nappade direkt som tur var. Hon hävdade, och det mycket bestämt, att just denna rotfruktsdelikatess var hennes absoluta specialitet. Efter att ha nickat sakta samtidigt som jag såg henne djupt i ögonen under tiden hon svarade, böjde jag mig snabbt fram och kysste henne fräckt på munnen. Min kyss var hård och någorlunda bestämd, men samtidigt precis lagom nonchalant och avslappnad. Sedan ursäktade jag mig och förklarade helt sanningsenligt, att en dag som denna är inte ens en perfekt potatisgratäng nog. Inte för den som vill nå den högsta kärleken i alla fall. Hon försökte dölja sin besvikelse och hon gjorde det förvånansvärt bra. Nästan som ett fullfjädrat proffs faktiskt, men ljudet av hjärtat som brast bakom den raserade fasaden hon försökte gömma sig bakom var öronbedövande och mer än nog för att tydligt avslöja hennes allvarligt sårade känslor. Jag bad universum om lite musik eftersom dagen verkligen krävde ett soundtrack. Omedelbart dånade sandstrandsdoftande reggaetoner i mina bakgrundskulisser och jag kunde målmedvetet och utan avbrott dansa vidare.

När jag en stund senare passerade ett blått festivaltält fylldes mina kärlekskranka näsborrar av den oemotståndliga doften av vildsvinskorv. Och antingen spelade min fantasi mig ett spratt, eller så anade jag även nysurad surkål. Om den kombinationen dolde sig där inne kunde det mer än väl duga som förspel. Jag och min nu uppväckta hunger kastade oss handlöst in i tältet och blev inte ens lite förvånade när en omänskligt vacker och naturligt rödhårig kvinna med yviga ögonfransar var det första som mötte oss. Nu kunde jag nästan ta på ljudet av alla kyrkklockor som klämtade i fjärran. Så fort jag ätit klart och hjälpligt lyckats torka den starka engelska senapen ur ansiktet pekade jag mot den hundörade och nötta boken intill stekbordet. Jag frågade henne vad det var för bok och om det eventuellt var hon som just nu läste den. Hon svarade ja utan att tveka och sade att hon var helt förtrollad av Pablo Coelho och att det här förmodligen var en av hans allra bästa böcker. Den var så makalöst bra att hon faktiskt inte kunde tänka sig ett liv utan den.

Drömmen om att kvinnan i tältet var den jag skulle gifta mig med sprack som en förrymd ballong i Freddy Krügers sybehörsaffär och jag blev till luften som pös ur den. Totalt förintad av sorg och med en röst som vred sig i avgrundsdjup plåga skrek hon efter mig när jag gick:

”Vad gjorde jag för fel! Var det något jag sa?”

Men då var jag redan långt utom hörhåll.

image

Besviken på det allra närmaste grannskapet och dess förutsättningar beslöt jag att lifta med en mycket sympatisk gås till något nytt och helt annat land. Flygturen var både rogivande och behaglig och därtill gick den med blixtens hastighet. Eftersom gåsen faktiskt hette Blixten. Knappt hade vi landat förrän, jag behöver väl knappt säga det, en makalöst vacker kvinna med håret klippt i en aristokratiskt modern och väldigt kort frisyr och som till råga på allt hade en hållning som den allra stoltaste amazon skulle varit avundsjuk på högg tag i mig. Hon drog mig genast med till sin boning. Väl hemma hos henne placerade hon mig resolut men ändå varsamt i ett varmt bad med massor av lavendel i och försåg mig med ett glas kall öl. Sedan läste hon högt för mig ur Jan Fridegårds storslagna och numera sorgligt bortglömda epos ”Lars Hård”. Litet då och då log hon ett leende som närmast kan liknas vid smaken av honung, vilket jag i min tur besvarade med ett som var nästan tandlöst. Tycke hade uppstått. Innan kvällen kom var vi redan gifta och hon var havande med vårt första barn som beräknades nedkomma redan på torsdag om någon vecka eller så.

Förbjuden sandaldans.

Ytterligare en liten shortstory jag skrev i gymnasiet och hittade i en rostig gammal fil på datorn. Nu en gnutta uppfräschad.

Han satt som vanligt längst ut till höger på den näst bakersta bänkraden i klassrummet. Och som alla andra dagar den senaste månaden med blicken drömmande mot Jonas sandaler. Tänk att få ta på sig dem och dansa runt på skolgården! ”Det man aldrig har haft åtrår man mest” brukade hans pappa mumla efter några tipsextragroggar på lördagen om grannfrun vinkade från andra sidan staketet. Exakt vad det betydde hade han förgäves försökt förstå, men för en som aldrig fått dansa i Jonas sandaler var det ändå lätt att förstå själva orden i talesättet. Nästan alla andra pojkar i klassen hade fått göra det, men aldrig han. Frustrationen hade gradvis växt sig allt starkare och nu var han helt sprickfärdig av sandaldansarlust.

En enkel om än inte särskilt genomtänkt plan hade nu börjat gro i honom. En desperat pojkes plan. Det var ingen tvekan om att han skulle få stryk om han gjorde det utan lov, men det var inte ens möjligt att föreställa sig att det inte skulle vara värt det. Därför räckte han nu upp handen och bad fröken om lov att få gå på toaletten. Deras ofta alltför snälla lärarinna Malou lät honom som väntat göra det, så han reste sig och gick med snabba steg och hjärtat bultande i riktning mot toaletten. När han passerade Jonas bänk grabbade han snabbt som en kobra åt sig sandalerna och började springa. Jonas hade som vanligt ett oroligt öga vakande över sina sandaler och kvävde ett skrik av förskräckelse. Men det var för sent och på några sekunder var både sandalerna och den danssugne klasskamraten försvunna ut genom klassrummets dörr springandes ut mot skolgården. Reglerna sade att endast en elev åt gången fick lämna klassrummet under lektionstid, så tiden var på hans sida.

Väl ute i vårsolen på den öde skolgården spände han snabbt på sig Jonas sandaler och satte omedelbart igång en egenhändigt intränad och in i minsta detalj regisserad regndans. Han var precis klar och sträckte armarna mot himmeln i en segergest när det ringde ut och Jonas och de andra pojkarna i klassen kom rusande mot honom. Nu skulle han få stryk, men han stod bara helt stilla med blicken upp mot molnen som redan tätnat en aning, hög på sitt lyckorus. Jonas knytnäve träffade honom hårt på läppen som sprack av första slaget. Under hela den tid Jonas ilsket tog av honom sandalerna log han fortfarande med munnen full av blod. Smärtan och vad som kändes som några lösa tänder betydde ingenting. Nu hade äntligen han också dansat i Jonas sandaler.

Harqald.

Jag kunde ofta känna mig orättfärdigt tillrättavisad, som om jag hela tiden fick små, men mycket vassa puffar i sidan av någon med en osynlig pekpinne. Och det gillade jag inte så klart. Jag ville varken gå i något rakt led eller flyta med strömmen, särskilt inte Harqalds ström. Harqald gillade, nej han krävde, raka exakta linjer och han tålde inga som helst utsvävningar eller avvikelser från den ordning han hade skapat. Han visade heller aldrig minsta gnutta förståelse för de som ibland kunde kände sig lite dragna åt något mer oväntat. Försökte jag till exempel se mig omkring i naturen efter en vacker fjäril eller en ovanlig fågel när vi promenerade eller arbetade på kolhydratursprungsfält 7 eller 8, knuffade han bara till mig utan att ens röra en min. Varje gång var knuffen lite hårdare och en del dagar delades den ut om jag så bara försökte tänka en fantasifull tanke. Ofta undrade jag om han kände till de här obehagliga sidorna hos sig själv, men det gjorde han förmodligen. Han verkade veta allt. Dessutom tyckte han nog själv att han var väldigt övermogen och färdigutvecklad nu när han befann sig i mittenföråldringsfas 53. Vad det nu är att skryta om då alla kommer dit förr eller senare. Jag vet inte exakt var gränsen går för övermognad och det gör förmodligen inte någon i hela Saint Kwonaschta. Han ville nog helt enkelt regissera hela livet, inte bara sitt eget, utan också mitt och alla andras. Han var ju ändå den ökända Harqald. Inte den hårfagre Harqald vi läste om redan under andra perioden av prioutbildning 94, i synnerhet inte nu när han hade så lite hår kvar, men den arge var han utan tvekan. Harqald den arge, alltid så arg, eller på en bättre dag i alla fall väldigt butter. Han sa ofta att vi inte kände infyllnadsgud 16 så som han gjorde, att vi inte var lika fyllda av inspirerandet, och det är säkert sant. Jag har aldrig ens velat ha det han och många av er andra kallar för infyllnadsgud 16. Jag vill inte ens veta vad det är. Ändå tror jag att han till råga på allt ofta blandade ihop sina egna och sin infyllnadsguds begrepp. En gång när han inte var på sin vakt beslöt jag att det var dags att skicka iväg det oheliga nödsamtalet. Kort därefter tog de små budbärarna kontakt och det är det jag ska berätta om nu.

wp-1463050473830.png

Så fort jag hade blivit godkänd som tillförlitligt lågantastlig 67 berättade jag som det var.

”Harald är inte längre kontaktbar, han har gått för långt. Han har inte ett enda synligt spår av soppan vi åt i måndags kvar varken på sina kläder eller runt sin mun. Jag vet att någorlunda överdriven födointagshygien 6 inte är något skäl för totalgenomgranskning 15, men det borde vara en ledtråd om att något kanske inte står rätt till?” flämtade jag fram i ett enda långt svep innan jag var tvungen att hämta andan.

Budbärarna verkade nickade från den andra sidan av trådens relativt okomplicerade nystan. Både instämmande och som hade hoppats, lite oroade. Och det borde de vara. Det jag nu precis lagt fram var inget bra tecken, det var obestridligt sant och det visste alla. Så fort jag hämtat mig en aning fortsatte jag att berätta om mina bekymmer i högt tempo, mest för att inte hinna komma in i förvirringstvivlelfas 3.

”Och en gång när jag blev ledsen och sprang till mitt rum stoppade han mig inte, trots att han visste att jag hellre skulle varit ute och klättrat i träd än att ligga hemma på sängen och gråtande spela demoversionen av surkart 33!” Det senare skrek jag nästan med mina lojala trefjärdedelsstämband 17.

”Han visar ingen förståelse alls för våra påtvingade strukturkänslor av vare sig moralmotto 25 eller 26!”

Efter några långsamma mentaluppstigningsvarv 11 tog en mycket dominant och för mig helt obekant stämma till orda. Det lät som rösten kom från en enorm ljudförmedlingsförstärkare 4 och det var med största sannolikhet överbudbäraren själv som talade.

”Haralds vingar har uppenbarligen blivit både insmorda och nedkletade med dysterhetens tvångsordningstjära och den enligt paragraferna nyligen avsagda och därmed förbjudna femtedelskomplicerade kärlekslusten.”

En av de medelstora budbärarna fyllde snabbt i.

”Han har inte längre förmågan att lyfta sig själv och se andra när de blir lyckoreceptorer 60 eller normalstressade 51. Vi tror att det är därför han ser allt i fyrkanter nu och vi måste snabbt fatta ett beslut om hur vi ska göra.”

”Jag tror att jag har ett nummerfritt förslag” hördes överbudbäraren igen. ”Vi måste rena Harald, starta om honom några gånger, bas-reboota honom helt enkelt.”

”Kasta en hink riktigt kallt vatten i ansiktet på honom?” föreslog jag innan jag han bita mig i tungan. Det var nog inte tillbörligt för en tillförlitligt lågantastlig 67 att komma med egna förslag, men det var ingen av budbärarna som reagerade negativt.

”Precis. Det är helt rätt” svarade den minsta budbäraren ”vi måste få honom att se bortom sig själv, vi måste göra honom till en djuphavsblankfisk med olika kulturer som armar, så långa att han kan sträcka dem bortom världsdelen, bortom det egna landet, bortom Saint Kwonaschta, bortom den egna språkfilen och den egna protonkroppen, sedan vidare ut i tomrymdalltet, runt stjärnbilderna 45 och 77, under planeternas hägringar, in under huden på solarna och gammelinsekterna, hårt in i stenarna och bakom det sista singelgruset, in i trädens blad, ned under vattenytorna om de fortfarande är kvar, och ännu längre ned till sugkopparna på insjöstjärnornas avbitna parningsarmar och stanna först vid de självlysande trollbocksfluorescerande antennerna på djuphavsgeten.”

wp-1464039291350.jpg

Det blev tyst en stund innan överbudbärarens röst återkom igen.

”Det är alltså lite av den känslan vi vill att han närmar sig.” Han lät allvarlig, men på något sätt ändå så pass nöjd att det hördes tydligt genom alla röstnivåer.

”Hur går det till när vi kastar vatten i hans ansikte då?” undrade jag uppspelt och mycket ivrig att få till en förändring. Och naturligtvis av att bli av med den osynliga pekpinnen.

”Du får genast gå åt sidan lilla skvallerangivarvän” sa överbudbäraren som jag nu erinrade mig hette broder Thelqander, förutsatt att jag mindes fyrspannsrulle 38 från det tidiga lektionsvarvet rätt. ”Det här är ingenting för blindögon ur din obefintliga ålderskatekori.”

Jag var i teknisk mening inget barn längre eftersom jag redan hade fyllt fyra år, och jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att så bryskt bli ogiltigförklarad. Det var ju ändå jag som hade ringt samtalet och tagit kontakt! Och utan mig skulle budbärarna inte ens känna till att Harqald spårat ur och blivit alldeles fyrkantig! Borde jag inte få vara med på ett lagom litet hörn då åtminstone? Utan några större förhoppningar, men jag kände ändå att jag måste vara lite påstridig, frågade jag ödmjukt.

”Kan jag få titta på? På avstånd? Det kan vara ett hur långt avstånd som helst, men jag känner att det är viktigt på över hundrasjuttio plan att jag får titta på!”

”Det är omöjligt” svarade överbudbäraren snabbt ”om du ser det här kommer du aldrig att kunna se livet som du aldrig sett det innan. Din oskuld skulle bli standardskuld, dina nyfikna ögon skulle bara kunna se tårars intorkade saltslemspår och du skulle för all framtid kräkas upp hela din ranson havrepolenta 59 så fort du svalt den!”

Jag förstod direkt att jag inte ens kunde fantisera om medgörlighet, så jag suckade ett invant låtsasmönster och lät honom förstå att jag gav upp. Därefter bugade mig ceremoniellt och frågade med spelad besvikelse var de tyckte att jag skulle gömma mig under tiden?

”Vi reser aldrig utan boplats.” sa överbudbäraren samtidigt som han uppenbarade sig i sin mest fysiska gestalt mitt framför mig. ”Bakom kullen där borta står en kåta av körsbärsnäver. I den brinner en trekvartseld och det finns varmt originalkaffe 29 i en kopparpanna under varje sten. Du kan sätta dig på det otvättade jasminriset där inne och vänta. Vi kommer tillbaka senast om ett medelkort snarast och berättar hur det hela har avlöpt. Det kan ta antingen en halv evighet eller en mellanlång stund, men i ärlighetens namn tror jag inte att du är kapabel att grundförutsättningsmärka någon skillnad.”

Mycket besviken började jag gå bort mot kåtan medan alla de nu uppenbarade budbärarna samlade sig i en traditionell ring, hand i hand för att binda sig samman med varandra så mycket att de fick inkarnationskraft nog att ge sig på formateringen av Harqald. Jag hade ingen aning om hur stark Harqald var, men hade heller inte hört talas om något formateringsfall där budbärarna misslyckats. När jag klättrat över kullen och såg röken från kåtans skorsten vände jag mig bakåt för ett ögonblick och såg att också budbärarna börjat gå. De gick i fyra udda led i precisionsfart i riktning mot Harqalds igloo.

Harqald som var både fyrkantig och arg så ofta, ville att allt skulle vara så symmetriskt det överhuvudtaget var möjligt. Självklart var även hans egen boning både inräknad och ett resultat av det. Han pratade sällan med mig, men en gång när han faktiskt var på humör 76, kanske för att han lyckats strömlinjeforma något eller någon nyligen, berättade han allt för mig om igloon och att den var en perfekt konstruktionen för en byggnadsvardagsboning 41. Trots sin till utseendet runda form var den i själva verket det kanske mest praktiska och fyrkantiga bygget som en varelse från vår epok kunde åstadkomma. Det var också därför han hade byggt en igloo åt sig själv av urantegel. Snö och is var inte något särskilt praktiskt val när man gjorde önskningar ur materialflora 14 om man bodde på ett ställe där det fanns olika årstider och där det regelbundet blev plusgrader. Då kunde man gott använda tegel i stället. Urantegel var ju ändå det näst bästa materialet i ekosystemet och om man bodde så här nära Tälvesburgens lerodlingar var det nog till och med det bästa. Efter den öppenhjärtliga utläggningen i antiskeptisk arkitekturplanering 64 har jag inget minne av att Harqald någonsin pratade lika länge eller berättade lika mycket för mig om något ur sin privata världsbild 28 igen.

wp-1464039447351.jpg

Jag stannade utanför budbärarnas kåta, men hade inga planer på att gå in där, så efter att ha försäkrat mig om att jag inte var spårad vände jag helt om och började sakta åla mig tillbaka uppför kullen igen. När jag närmade mig toppen tog jag av mig mitt scharlekin och stoppade det i fickan. I Saint Kwonaschta måste alla ha ett körsbärsrött scharlekin på huvudet, och förutom att det ser ganska fånigt ut syns man väldigt bra på långt håll när man har det på sig. Jag tittade försiktigt ut över kullens kant och såg att budbärarna fortfarande gick i fyra udda led rakt mot Harqalds igloo. Nej, det här var omöjligt, jag kunde bara inte missa allt det här tänkte jag och hävde mig över kullens kant, rullade mig sedan snabbt ned och sprang på huk som en fullfjädrad blixtgrenadjär 4 mot närmsta buske. Jag väntade en stund eftersom jag inte ville komma för nära och bli upptäckt av budbärarna. Under tiden dök ekot av Harqalds röst upp i mitt huvud.

Glöm inte att alla sagor och berättelser redan är berättade, till och med alla variationerna är gjorda. Dessutom är de bara trams. Du ska inte tro att du är något, så du kan lika gärna rätta in dig i ledet.

Jag tror att han sa exakt de orden till mig på min tredje födelsedag, men nu lät det som om han pratade direkt till mig. Nästan direkt inuti mig. Orden kom som om de var helt verkliga och uttalades från någon knappt en retak från mig. Jag rös till. Inte för vad Harqalds röst hade sagt, men för att jag för första gången hörde något som liknade rädsla i återskapandet av hans röst. Det där var inte samma hårda och enkelriktade Harqald den arges röstspektrum väl? Han kanske anade att något höll på att rubba hans världsbild nu och han kanske till och med hade blivit rädd och osäker eftersom han inte visste riktigt vad som var på gång? En svindlande tanke.

ag tog sikte på en ny buske och sprang dit så fort jag kunde, fortfarande hukande, och stannade bakom den. Budbärarna hade kommit fram till Haralds igloo och började nu bre ut sig i en ring runt den med händerna helt sammanflätade, men utan facklor. De mässande inte någon monoton sång eller besvärjelse som jag hade föreställt mig att de skulle göra, de bara stod där. Hela min kropp skakade av upphetsning och jag kröp ned i diket intill och började nu åla mig som en pandaorm 96 för att komma närmare. Att det var både kallt och blött i diket brydde jag mig inte om, jag måste bara få se vad som hände med Harqald.

När båda solarna till slut sjunkit ned i nordväst stod budbärarna fortfarande kvar i samma ring runt Harqalds igloo. Nu måste det ha gått minst tre bekos, men ingen av budbärarna gjorde någon ansats att flytta på sig eller lägga fram någon helig formel för att driva ut Harqald ur igloon. Harqald som utan tvekan befann sig där inne gjorde heller inga försök att komma ut och möta budbärarna.

Jag började huttra i diket eftersom mina kläder var helt vätskegenomfuktiga och solarna nu var helt borta. De hade ersatts av en superklar och mycket skarp månhimmel 12. Förutom att jag verkligen ogillade att bli hunsad med eller kontrollstyrd i någon annans riktning, avskydde jag att ha långvarighetstråkigt. Men vad kan man göra i ett dike i väntan på att för första och kanske enda gången få vara med om en budbärarkonfrontation? Som man dessutom blivit hyperdirekt förbjuden att vara med på eller ens se? Jag mindes att jag hade min scharlekin i fickan och att jag ibland brukade gömma små tunna spillbamburör innanför brättet på den. Spillbambun kan vara bra att ha om man vill göra mikroflöjter om man får någon ledig stund någon gång. Inte för att det händer särskilt ofta, men om jag har några avbrott tycker jag om att lyssna på melodier jag kommit på själv.

Det fanns mycket riktigt ett spillbamburör i mitt scharlekin och jag hade redan börjat göra ett hål för den första oktaven i det. Med nageln på mitt lillfinger pillade jag vant upp de två återstående hål som behövdes. Jag satte sedan flöjten till munnen och skulle just blåsa i den när dörren till Harqalds igloo flög upp. Ut klev Harqald själv, rasande och ofattbart skräckinjagande i sin fulla längd, med bar överkropp och klädd endast i hängselbyxor och grova majskängor 6.

wp-1464039313037.jpg

VAD FÖRSÖKER NI GÖRA MED MIN ORDNING!” vrålade han. ”JAG HAR PERSONLIG OCH OKLANDERLIG KONTAKT MED INFYLLNADSGUD 16, SÅ NI BÖR VARA MYCKET ANSPRÅKSLÖSA!”

Hade jag inte vetat att de små budbärarna fått evig kontrollstatus över alla varelser hade jag förmodligen fruktat för deras liv. Harqald hade verkligen en urstark personlighet 42 och nu också en ursinnighet som nästan hade samma styrka. Han vågade dessutom höja röstspektrumet till gäll basnivå mot budbärarna, något jag aldrig hade kunnat drömma om. Överbudbäraren tog ett steg närmare Harqald utan att släppa taget det minsta om händerna på sina budbärarbröder och det fåtal budbärarsystrar som stod runt igloon.

”Harqald, det är något du behöver förstå. Ditt ordningssinne har gått över styrnivå 23 och du har i din strävan att bringa ordning runt ditt eget hus fått mycket av världsuniversumets övriga delar i oordning. Allt har hamnat i minusbalans. Inte fullständighetsmycket, det kan självklart ingen av din nivåsort göra, men fullt tillräckligt för att vi nu måste komma hit och få dig att sluta skapa överfara 2.”

Harqald dubbelblinkade samstämmigt med båda ögonen precis som om han hade sovit nattvila 51 och blivit uppväckt i förvägsgryning. Jag kramade min spillbambuflöjt hårt i handen medan jag såg hur hans bröstkorg hävdes när han blinkade en gång till. Jag fick en känsla av att han inte riktigt förstod vad som höll på att hända. Nu kommer den tänkte jag, nu kommer konfrontationsbataljen! Men Harqald vände sig bara om och gick in och stängde dörren till igloon mellanhårt bakom sig. Bara så där? Och varför gjorde inte budbärarna något?

Efter att ytterligare någon beko passerat var jag så kall att jag helt tappat känseln i benen och fötterna. Jag kände att jag var tvungen att resa mig, men hur skulle jag göra det utan att de små budbärarna fick syn på mig? När jag långsamt ändå började röra mig kände jag omedelbart ett hårt föremål mot ena knäet. Jag försiktigt drog handen längs det hårda föremålet tyckte jag att det verkade vara gjort av någon protometall, möjligen stillknoxia 101. Det fanns plats nog att få in lite av fingrarna bakom och jag förstod genast att det måste vara ett handtag. Ett handtag här i marken? Märkligt. Jag började gräva med båda händerna runt sidorna på handtaget och efter en stund kände jag att handtaget faktiskt satt fast i någon slags lucka eller dörr. Jag fortsatte att gräva en stund trots att fingrarna var stelfrusna och fick slutligen bort tillräckligt mycket jord och lera för att kunna konstatera att det faktiskt var en liten dörr där. Eftersom jag ibland kan vara väldigt lättdistraherad var snart allt mitt fokus på dörren och jag glömde bort både Harqald, budbärarna och den pågående konfrontationen. Jag drog allt vad jag orkade i handtaget med båda händerna till dörren slutligen öppnades och bakom den uppenbarades en smal gång. Trots att den var så smal var den tillräckligt bred för att någon i min storlek skulle kunna krypa in där och innan jag hunnit tänka mer på saken hade jag redan gjort det. Jag lämnade luckan bakom mig lite på glänt .

wp-1464039466395.jpg

Mina händer famlade längs väggarna i mörkret och hittade efter ett tag ett litet snöre med en tofsliknande sak fäst nedtill som hängde i taket. I ren iver och helt utan eftertanke drog jag omgående i tofsen, varpå en lång rad infraljuslampor 33 tändes. Nu såg jag att den lilla gången jag hittat fortsatte så långt bort att den verkade oändlig . Efter att ha krupit vidare ganska länge blev gångens tak högre och när jag så småningom kunde stå raklång började jag småspringa för att få upp värmen i mina stelfrusna ben.  Jag var som i feberuppskattningstrance 58 och hade helt tappat tidsupplevelsefaktorn, men jag måste nog ha joggat i över fyra bekos när jag plötsligt nästan slog ansiktet i ett  runt litet fönster. Fönstret såg precis ut som ett sådant jag sett på ett flertal grundholostatskärmar när vi studerade vattenfarkostanekdoter steg 2 under den termin vi hade några introduktionsbekos i historisk begynnelse. Det måste varit under det första årets obligatoriska lärdomsutbildning. När jag knackade försiktigt på glaset noterade jag direkt att det var minst belägringsmassivt 75 eller 76 och att det var helt grönt av urgammelmossa i kanterna. Jag satte ansiktet så nära jag kunde för att försöka se vad som fanns bakom.  Vita normalpersonliga ben, fast många gånger större låg inbäddade i proportionsmässigt lika stora muskler på andra sidan glaset. De köttiga blodröda musklerna rörde sig hela tiden precis som om de förflyttade sig runt och hela tiden var på väg någonstans. Nu började jag faktiskt bli lite rädd för första gången, men det var åtminstone betydligt varmare här än ute i det kalla diket. Och jag var helt besatt av vetgirighetintresse 1.

Jag började dra lite i kanterna på fönstret, men det satt fast som forntidsurberget, helt omöjligt att rubba. Kanske var det här en återvändsgränd? Det verkade som jag inte skulle komma längre nu när jag av en tillfällighet äntligen hamnat i en ny världstillvaroupplevelse som var raka motsatsen till den tyranniske Harqalds fyrkantiga tvångsvardag. Jag blev med ens väldigt trött och satte mig uppgivet på marken. Efter en stund tog jag fram den enda tröst jag hade, min mikroflöjt, och började långsamt spela en visa jag hade lärt mig vid förmiddagsslåttern samma år. Den var sorgsen och handlade om en barnkvinna från realtidsepoken som var olyckligt kär i flera olika ideal samtidigt. Ett klassiskt och banalt, men tidlöst mikroflöjttema. När jag spelat visan till slut kände jag en pust av luft i nacken som måste ha kommit från fönstret, och när jag vände mig stod det mycket riktigt på glänt. Jag tänkte inte på det just då, men senare slog det mig att musiken jag spelade verkade ha varit någon slags nyckel. Och det är väl så, musik är nästan alltid en nyckel till någonting, även mikroflöjtmusik. Eller kanske i synnerhet mikroflöjtmusik om man tänker lite på det. Fönstret som nu hade öppnat sig utgjorde inte bara en väg vidare, den kändes också som den enda möjliga vägen för mig att gå härifrån. Jag uppfylldes av en helt fräsrenad känsla 12 när jag förstod att jag faktiskt var en del av någonting större, ett större som talade till mig och sa. ”Du kunde lösenordet, så nu dras du in i det innersta.” Vad annat kunde jag göra än att krypa in genom fönstret?

Luften där inne var varm och lite kvalmig och påminde väldigt mycket om hur det brukade luktade borta i Josefaliums slakteri. Varmt blod och kött är väl ingens favoritdoft om man inte är en neropuma 36 eller en quadrizzlybjörn 11. Eller möjligen om man inte hade ätit på en hel skördetermin. Det var fullt av mindre gångar och jag märkte att alla verkade vara återvändsgränder när jag försökte ta mig in i dem. Till slut hittade jag ändå en väg upp i en av dem och det var inga problem att hitta avsatser att klättra på.

wp-1464039447351.jpg

Jag vet inte hur länge jag hade klättrat, men jag var varm och kladdig av att greppa tag i de enorma musklerna på min färd uppåt, då jag märkte att jag inte kunde komma längre om jag inte kröp genom en mycket smal gång. Den var delvis blockerad av en stor vägg som liknade ringmuskel 5 på Gerfarnos antitjurar borta på Lidenstraals kreaturfarm 39. Men betydligt större så klart. Jag pressade köttväggarna åt sidan med all min kraft till jag kunde klämma mig genom, varpå väggarna slöts om mig med ett så hårt tryck att jag omgående sköts iväg uppåt. Bara några milibekos senare flög jag ut på andra sidan där jag landade med en duns på golvet i en stor sal helt i tegel. Jag reste mig upp och stirrade på väggarna som var täckta av hyllplan efter hyllplan i vad som för mig var oändliga rader. Där stod alla ting man överhuvudtaget kan tänka sig uppradade i en sådan exakt ordning att man direkt skulle ha märkt om något fattades där. Det fanns bara två fönster i hela den enorma salen och de satt högst uppe strax intill varandra på den ena väggen. Det fanns en stege under och jag behövde inte längre göra några val själv eftersom min kropp drogs dit. Och jag började klättra uppför.

Ju högre upp för stegen jag kom desto starkare hördes ett surrande ljud liknande det från en lavatransformatorstation 74 på Femfaldighetsberget. Vid stegens slut var surrandet så intensivt att det kändes som om hela mitt huvud vibrerade och jag tog de sista kliven med händerna för öronen till jag var i jämnhöjd med fönsterrutan. Den var nästan helt täckt av imma så jag plockade fram mitt scharlekin igen och med hjälp av det lyckades jag gnugga rutan tillräckligt ren för att kunna se genom den. Det verkade vara skymning utanför och jag såg att det stod människor som höll varandra i händerna där. Människor som var… de små budbärarna? Och de var verkligen små, de såg mycket mindre ut nu än alldeles nyss då jag hade träffat dem. När budbärarna på ett ögonblick blixtsnabbt panorerade i sidled ett halvt varv runt såg jag förrumshallen i Harqalds igloo. En enorm hand greppade tag om ett skohorn innan budbärarna panorerade tillbaka igen och handen slungade skohornet med våldsam kraft mot klungan, upphovet till Harqalds irritation. Sedan drogs ytterdörren igen med ett brak. Hur orimligt det än verkade behövde man inte vara någon kunskapsomfångsmästare 98 för att förstå att jag nu befann mig inuti Haralds huvud.

Jag, Jeduhandafar, fyra år gammal och en helt obetydlig spateltuggare 7 i påtvingat förhandsfrivillig tjänst 6 hos den strikta och fantasilösa Harqald, hade inte bara fått kontakt med de små budbärarna, utan också på något sätt tagit mig in i Harqalds huvud. Det hela var obegripligt. Och dessutom kunde jag se ut genom hans ögon, jag kunde se allt han såg och gjorde. Men vad som oroade mig var att jag också såg att budbärarna inte gjorde någonting. När jag pratade med dem tidigare på dagen hade de ju lovat att kasta en hink vatten i ansiktet på Harqald för att få honom att besinna sig. Varför hade de då inga hinkar med sig? Varför stod de bara tysta där utanför hans dörr och utan att göra något annat än att hålla varandra i händerna? Tänk om de aldrig ens hade haft någon plan?

Jag rycktes ur mina funderingar av en hög ringsignal och såg mig förvånat omkring. Det kunde väl knappast finnas ett telefoniaggregat 19 inne i Haralds huvud? Men sedan ringde det ännu en gång och jag lät min blick snabbt svepa  över den enorma och perfekt välorganiserade salen. Där på ett mycket vackert och helt blankpolerat träbord av säsongsfrustad ek mitt i salen upptäckte jag faktiskt ett telefoniaggregat 19. En gammal originalmodell med rundrotationsskiva för siffrorna och jag hade hört sägner om att konversationsluren på den var så tung att lyfta att man behövde vara minst beredvillighetsingenjör 3 för att klara det. När ringsignalen hördes för tredje gången började jag skyndsamt ta mig nedför stegen igen för att försöka svara. Jag hade aldrig någonsin sett ett telefoniaggregat 19 i verkligheten förut och ännu mindre försökt tala i en. När den 17:e ringsignalen ljöd genom tegelsalen var jag äntligen nere på golvet och kastade mig så att jag hann lyfta på konversationsluren mitt i den 18:e ringningen. Jag harklade mig snabbt och talade sedan.

wp-1462268364727.jpg

”Upplysningshälsning 81! Detta är Jeduhandafar som för första gången premiärtalar i konversationsluren!” sa jag andfått, men också helt högtidlighetsartigt 26, precis som jag läst i Ragenheimrullen i bokstavsförkovringens cellulosabibliotek att man skulle göra.

”Väl mottagingssvarat! Detta är överbudbärare Thelander som telefoneringskontaktar med nödvändig avsikt!” hörde jag en kraftfull stämma säga genom luren.

Nu fick jag plötsligt svar på alla mina frågor. Budbärarna hade hela tiden räknat med att jag skulle vara alltför nyfiken för att inte smyga efter. De hade också räknat med att jag så småningom skulle hitta en väg in i Harqald, även om de tyckte att det tagit ett par bekos för länge. Samtalet blev inte särskilt långt, överbudbärare Thelander hade bara en enda instruktion till mig. ”Ruska om Harald riktigt ordentligt från insidan”.

Jag tog omedelbart itu med mina uppgifter. Ivrig men också med stor vördnad inför mitt uppdrags allvarliga natur började jag välta alla föremål jag kunde hitta över ända. Våghalsig som en underhållningstekniker 37 klättrade jag hela vägen till toppen av Haralds inre hyllplan för att kunna vräka ned allt som stått där i prydliga rader. När tillfälle uppstod blandade jag också om eller rent av flyttade saker till andra delar av salen. När jag till slut försäkrat mig om att ingenting var kategoriserat eller prydligt välordnat längre föll jag utmattad ihop på golvet. I samma sekund vräkte en enorm flodvåg in uppifrån Harqalds ansikte och fyllde omgående hela salen med vatten. Sedan minns jag inget mer.

Jag kan inte avgöra hur länge jag var chockerad i djupsömnsmedvetslöshet 86, men när jag öppnade ögonen var jag inte kvar inne i Harqald längre. Det var ljust ute igen och bredvid mitt huvud låg en stor hink i metall, en sådan man brukar hämta vatten ur brunnen med. Det tog mig inte lång stund att inse att jag befann mig på gräsmattan i Harqalds trädgård och nästan lika snabbt såg jag Harqald själv en bit bort. Han försökte tafatt sparka en röd underhållningskula 72 mellan två av staketstolparna, men det såg väldigt ovant ut. Som om det var första gången han försökte, vilket också var troligt. Jag reste mig sakta och började gå bort mot honom. Mina ben darrade eftersom jag inte hade en aning om hur arg han skulle vara eller vilket straff jag kunde tänkas få för det jag hade gjort. När jag var precis bakom honom stannade jag och tog ett djupt andetag innan jag försiktigt knackade honom på axeln med pekfingret. Harald ryckte till och vände sig mot mig. Han såg lika osäker och rädd ut som jag själv kände mig. Men för första gången såg jag honom faktiskt försöka forma läpparna till ett blygt leende.

Vad gör man utan Leffe?

Det här är en väldigt gammal kortnovell som jag tror att jag skrev i gymnasiet. Jag lyckades komma åt den nyligen då jag som genom ett mirakel mindes ett över tjugo år gammalt lösenord jag satt på textfilen. Den har bara justerats marginellt och är så gott som i ursprungsversion.

 

”Ähum…det har varit jävligt roligt att ha dig här. Liksom. Om man får vara lite

fräck och fråga…var kan jag hitta dig om det skulle hetta till igen?”

 

Leffe såg bara cool ut samtidigt som han låtsades titta på någonting väldigt

intressant långt bort i fjärran, någonting som var så oerhört ballt att bara han

kunde se det.

 

”Försök med utkanterna.” svarade Leffe eftertänksamt samtidigt som han rev

bort filtret på den cigarett jag hade gett honom. ”Jag kan så klart vara hos

Marie också, men det är inte speciellt sannolikt. Jag tror faktiskt hon hatar mig

nuförtiden, så försök med utkanterna som sagt.”

 

Leffe tände den trasiga änden där filtret suttit på cigaretten sekunderna

tidigare och strök sedan handen han höll cigaretten i nonchalant över sitt

nyrakade huvud, som för att dra bort en lugg som inte fanns där.

 

”Det är troligast att jag är där.”

”Då säger vi så.” svarade jag allvarligt innan jag skrek till nästan i falcett.

”Lyckan står den djärve bi, skrik om bartendern går förbi!”

”Visst. Visst. Whatever.”

 

Leffe vände sig om och gick mot bilen, långsamt och beslutsamt som en

cowboy på väg mot hästen i fållan på någon rodeo i Texas, hoppade in,

rivstartade och försvann i ett moln av damm.

Fan vad kul man har när Leffe är i stan tänkte jag för mig själv medan jag

vemodigt gick hemåt. När jag passerade frisersalongen fick jag ett infall. Det var

mitt på blanka dagen, men jag sparkade upp dörren till frisersalongen som om

det fortfarande var midnatt och vrålade:

 

”Leffe har åkt! Fattar ni!? Leffe har ÅKT, så klipp nu för i Helvete min skalle

kort!”

Barberaren stirrade på mig en stund och sade sedan lugnt.

 

”Sansa dig nu. Leffe skulle ha skrattat åt dig. Du kan inte ha kort hår, för du

passar inte i det. Men jag rakar gärna av dig polisongerna i stället.”

 

Förbluffad över barberarens lugna och sansade sätt att håna mig lyckades jag

bara mumla fram ett knappt hörbart svar.

 

”Ge du fan i mina polisonger.”

 

Jag gick. Det var tydligt att det inte ens gick att bli av med håret i den här hålan.

Hela situationen krävde en rejäl funderare och en kall starköl. Tänk om bara

Leffe hade varit kvar här. Allt hade varit så mycket bättre då. Jag såg fanimej

upp till honom.