Gruvliv del 4.

wp-1464712891794.jpg

Eller det är egentligen inte så mycket gruvstugeliv att skriva om just i detta nu, men det kommer förhoppningsvis att ändras i morgon så fort min arbetsdag är över. Och tänker man ett varv extra på det och en aning filosofiskt är det förstås gruvliv hela tiden. Tankarna befinner sig ju där även när man är hemma i lägenheten i Orminge eller sitter i den kokheta postbilen någonstans i Saltsjö-Duvnäs och förtjänar sitt uppehälle och allt det dagliga bröd man måste stoppa i sig.

Idag kändes det verkligen som att sommaren tagit ett litet grepp om oss och så fort solen ens visar sig vill min son åka och bada. Invändningar och skrämseltaktik med hänvisning till si och så många (eller rättare sagt få) grader i vattnet brukar sällan bita. Naturligtvis blev det en sväng ner till Glasbrukssjön.

wp-1464712881501.jpg

Nu är det avklarat i alla fall och min medverkan inskränkte sig till moraliskt stöd, uppsyn och badvaktande, samt ett kort och föga intensivt fotbad.

De här lite för tidiga kvällsdoppen har varit stadigt återkommande från april eller maj i flera år redan och jag njuter av dem trots att jag inte är badsugen själv. För sällskapet, för avkopplingen i den varma kvällssolen, för sonens glädje och allt övrigt som gör vardagskvällen till något mer än att man bara ligger trött på soffan och väntar på att gå och lägga sig.

wp-1464712867619.jpg

I morgon räknar jag i alla fall med att bli klar ganska tidigt på jobbet så att jag kan ta en sväng till stugan. Jag tänkte passa på att köra dit lite saker som kan vara svåra att få plats med när vi åker hela familjen inklusive katter och dessutom tror jag att både chiliplantorna och en del blommor kan behöva lite vatten.

Det är lätt att bli för ivrig och vilja för mycket de få timmar man hinner vara där en kväll efter jobbet, så planen utöver vattningen får hållas till att bygga två nya sidor till det potentiella potatislandet och att kapa lite timmer. Det är galet tungt att såga nedblåsta tallar (som det finns gott om) för hand, men man får bita ihop och se det som ett träningspass. Det är synd att bara låta träden ligga och ruttna bort.

Gruvliv del 3.

När man är nybörjare i stugsammanhang blir det lilla väldigt lätt stort. Som att hitta en kopparorm under en sten till exempel. Visserligen gick jag i Mulleskola under 1970-talets sista år (jag vet, så gammal är jag) så varken huggormar, tvestjärtar eller högar av kulformade harpluttar är något nytt för mig. Ändå känns det som att naturen kommer tillbaka och på nytt på en och samma gång nu.

wp-1464256773476.jpg

När man vänder på stenar eller gräver upp jorden i trädgårdslanden möts man varje gång av nya skalbaggar, spindlar, larver och myrkolonier. Det kan låta lite fånigt, men jag blir ofta uppspelt numera när jag för några sekunder tänker på alla de universum av mindre kryp vi har som grannar och som man normalt inte ägnar någon större tanke. Jag har för mig att jag läste någon artikel nyligen där forskare kommit fram till att just myrorna skulle bli den dominerande arten på jorden om människorna försvann helt över en natt. Att döma av antalet stackar på vår lilla tomt verkar det rimligt.

wp-1464256161841.jpg

Ödlor eller salamandrar har jag knappt sett sedan jag var barn, och jag hoppas verkligen inte att våra katter hinner utrota dem helt här. Än så länge har de tagit betydligt fler sådana än de tagit näbbmöss och sorkar. Rättelse: Jax har fångat byten. Opie väntar fortfarande på att jaktinstinkterna ska slå igenom och har ännu inte toppat den halvätna skiva formfranska och de sotiga grillkorvar han stolt visade upp på balkongen hemma i Orminge förrförra sommaren.

wp-1464256020623.jpg

Förra veckan hittade jag dessutom skalet från ett litet ägg på tomten. Det uppenbara gör sig påmint och fantasin sätts i gungning när man inser att andra fåglar än höns lägger ägg.

wp-1464255858119.jpg

Trots att jag fått låna fina böcker av bland annat Anna på jobbet om skötseln av äldre trädgårdar är det svårt att hejda sig. Vi VET att man ska avvakta första sommaren och se vad som dyker upp när det blommar. Men det går inte att låta bli att göra fint i landen. Vi sparar fläckvis växter som verkar vara gamla torparväxter och vi planterar om en del på andra ställen. Dessutom verkar perenna växter finnas i oändlig utsträckning.

wp-1464256114237.jpg

Utforskningen av gruvan fortgår, men består än så länge av att Hårdrocks-Peter letar historia i arkiv och några ströfynd av metall i trädgården. Tydligen måste kanske en resa till något arkiv i Vadstena företas under sommaren för att bringa ytterligare klarhet.

Dessutom börjar det bli hög tid att ta på sig stövlarna och få lite förstahandsinformation inifrån.

screenshot_20160526-114105.png

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för menyerna i grufstugan.com. Jag jobbar mycket med dem nu och alla flikar har underavdelningar där man enkelt kan hitta det man vill ha. Enstaka dikter, noveller och lite annat jag skrev för länge sedan. Till exempel matchrapporter från korpfotbollstiden. De är inte så språkligt bra och välskrivna, men kan vara roliga på något nostalgiskt plan för en och annan.

Gruvliv del 2.

En bloggtext om att oväntat finna helt nya saker i livet att bli passionerat förälskad i.

wp-1463740961206.jpg

Att från den ena dagen till den andra ha tillgång till en enkel stuga i skogen blev betydligt mer omvälvande än jag kunnat ana. När vi skrev på arrendekontraktet med storbonden i oktober var det första och mest påtagliga som hände att jag plötsligt blev tvungen att göra plats i huvudet för helt annorlunda saker att lägga mitt fokus på. Eftersom stugan är gammal och enkel behövde vi hugga ved för att få värme och för att kunna laga mat till exempel. Det är inte svårt att hugga ved ens för en nybörjare som mig, men det intressanta är att själva verktyget yxa nu lämnade sin plats som ett abstrakt ord i periferin och blev någonting mycket påtagligt och väldigt intressant.

Jag köpte en enkel klyvyxa på en lågpriskedja för fritidstillbehör och klöv ivrigt lagom stora vedklabbar med den i nästan två månader innan jag slog sönder skaftet på den. Det berodde nog inte enbart på att jag är jättestark. Men man behöver verkligen ha en yxa när man hugger ved och årskostnaden för en lågprisyxa med en livslängd på två månader skulle hamna på ungefär femtonhundra spänn, så det blev omgående tid att uppgradera till en yxa av bättre kvalitet. Gärna en som är tillverkad i de genuina svenska skogarna, med ett handsmidet yxhuvud och med smeden i frågas initialer ingraverade. Naturligtvis med en närmast oändlig livslängd och med en prislapp jag hade skrattat mig krokig åt för ett halvår sedan.

wp-1463717854197.jpg

Bara det att saker som yxor, regnvattentunnor, skottkärror och spadar plötsligt betyder något är helt fantastiskt. Att nya intressen ersätter de gamla och att det man längtar till efter arbetsveckan på brevbärarkontoret är att få rensa ogräs, gräva upp trädgårdsland eller klura på om man kan ro iland projektet att laga det insjunkna taket på jordkällaren helt själv och utan tidigare kunskaper. Och att man gärna gräver upp landet med försiktighet och ser till att spara det man misstänker är återkommande gamla torparväxter som ska få finnas kvar.

wp-1463740991173.jpg

Och don’t get me starded on insekter, fåglar och djur. Hela nästkommande blogginlägg kommer ändå att handla om det.

Igår var jag på en kortare visit över dagen i Grufstugan med min gode vän Hårdrocks-Peter. Eftersom vi inte är tonåringar längre passar en sopplunch, lite eftermiddagskaffe med bulle och en del trädgårdspåtande alldeles utmärkt som umgängesform numera. Jag måste dock medge att jag nästan kunde känna rent fysiskt hur mycket äldre jag plötsligt blev.

wp-1463740721689.jpg

Har man med sig en vetgirig vän som gärna nördar ner sig i nya och okända saker får man snabbt ännu fler intressen man aldrig kunnat drömma om att man en dag skulle ha. När jag av en slump grävt fram ett rostigt gammalt gångjärn i ett av trädgårdslanden och Hårdrocks-Peter med stort engagemang och i storstilad amatörarkeolog-stil börjat rengöra det från smuts, kände vi oss också manade att ta en promenad ned till själva Alsgruvans ingång.

wp-1463740752489.png

Nu i jakt på omgivningens historia. Tyvärr visade det sig att ingången för tillfället är ganska vattenfylld och eftersom vi bara hade ett par högskaftade stövlar att dela på två man fick själva utforskandet vänta lite och fantasin i stället ta över.

Kan turken Osman Pascha som nämns på skylten vid gruvans ingång rent fysiskt ha besökt stugan? Är det möjligt att i hemlighet återuppta brytandet av nickelmalm hundra år efter gruvans glansdagar? Vem vill i så fall köpa nickelmalm svart förutom möjligen Nordkoreas ledare Kim Jong-un? Borde vi samla alla rostiga föremål vi hittar i jorden i glasmontrar och grunda ett museum? Om vi nu gör det, ska i så fall allmänheten någonsin få besöka museet? Är det till och med möjligt att gräva en lång gång från gruvschaktet som mynnar ut i en golvlucka framför stugans järnspis? I vilken utsträckning kommer min fru att tycka att allt det här är en bra idé?

wp-1463717285321.jpg

Så många frågor och förmodligen lika många svar, men en sak är dock säker. Har du och jag någon gång i livet träffats och jag då har raljerat över din vurm för lövräfsor, trädgårdsmässor och mördarsnigelbekämpningsmedel ber jag om ursäkt. Jag är också där nu, det tog bara lite längre tid innan jag hittade en gruvstuga.

Björn Horners Afrika.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

wp-1459417767012.jpg

Jag roade mig med att leka utrikeskorrespondent med korta reflektioner på Instagram under min och min familjs semestervecka på Kap Verde. Jag tyckte det var så roligt att jag samlat ihop de inläggen i en blogg som jag också fyllt på med annat som också gjorde avtryck och intryck på mig. Tanken var inte att det skulle bli en semesterblogg med familjebilder, utan något lite mer än så. Men kanske är det bara just en lätt maskerad semesterblogg i alla fall. Vi får se.

IMG_20160326_131840

Varje dag ställs ord mot ord runt om på jorden. Senast igår hördes en näringsidkare hävda att: ”23 euro is not expensive for suncream!” Svaret var lika hårt som oundvikligt: ”I disagree. I will take my business to the chinese people on next street!”

– Björn Horner – Afrika

Om detta kan man tillägga rätt många saker. Bilden är tagen en av de första dagarna under en rundtur på ön Sal. I bakgrunden ser man öns huvudstad Espargos som var ett av stoppen. På vägen dit passerade vi en öken och precis innan vi kom in i staden en favela – en kåkstad. Det kändes lite olustigt att turista sig igenom plåtskjulen och människorna i trasiga kläder som bodde där under mycket enkla förhållanden.

”Och på höger sida har vi en kåkstad, människorna där lever på ungefär en dollar om dagen som de tjänar ihop på att tillverka de halsband och träsniderier som säljs inne i städerna.”

Ungefär. Men det fanns ingen annan väg in i staden från det håll vi kom och på något plan var det nyttigt att få ett annat perspektiv på sin semester trots allt.

Kap Verde som är en ögrupp med tio bebodda öar mitt i Atlanten utanför Senegals kust är ett afrikanskt land, men förmodligen lite mindre ”Afrika” än länderna på fastlandet. Så fort man lämnar huvudgatorna eller åker ut på landsbygden får man dock exakt den ruffigt charmiga bild av Afrika man bär med sig genom sina föreställningar.

2016-03-28 07.58.14-01

Husväggar målade i starka färger blandat med halvfärdiga eller trasiga hus, vilda hundar och katter överallt och barn så små att de aldrig skulle lämnas utan uppsyn här hemma, men som glatt leker kurragömma i gamla bilvrak eller kylskåp. Jag vet att det jag tycker är charmigt egentligen bara är fattigdom, men det är något med glädjen i folks ögon också. Mäter man nivån av lycka på något sätt är jag inte så säker på att vi nio-till-fem-européer vinner.

Det man också kan tillägga är något om hotet att gå till ”the chinese people” och handla. Det visade sig nämligen att en majoritet av de små mini-markets som fanns drivs av kinseser. Hur och varför de hittat till Kap Verde är för mig en gåta, men icke desto mindre var det så. Vi fick snabbt tipset av Aliu som var en ur vårt lägenhetshotells ”Security”. (Mer om honom och ”Securityn” senare, det är inte alls lika hemskt som det låter).

Aliu berättade att solkräm, cigaretter och allt annat vi kunde tänkas behöva kostade mindre än hälften om vi gick upp några gator i staden, dit där lokalbefolkningen bodde. Det var naturligtvis helt sant och den solkräm som en kvinna nära  hotellet ville ha 230 spänn för var betydligt billigare där. Liksom öl, chips och allt annat.

Jag fattar att befolkningen passar på att ta bra betalt av rika turister, men jag tror inte någon tycker om känslan av att bli både lurad och flådd bara för att det är soligt och varmt. Dessutom måste väl 230 spänn för en solkräm anses vara helt befängt även om du inte har oturen att få en brevbärarlön den 25:e varje månad?

IMG_20160327_140814

Här i Santa Maria kan allt hända. Särskilt kan karma hända. Servitrisen på restaurangen igår var dryg och nonchalant och vi funderade som bäst på hur lite dricks vi rimligen kunde lägga. När notan sedan kom hade hon glömt att sätta upp flaskan med den svindyra importerade cavan vi nyss druckit och problemet var löst. Förmodligen får hon sparken vilket kommer att bli jobbigt eftersom hon var gravid, men en lektion i livet är sällan gratis.

– Björn Horner – Afrika

Allrajt, alla som känner mig vet att jag är både blödig och på gränsen till dumsnäll och inte alls så hård och kall som jag här försökte ge sken av. Det man kan säga om servicen ute på restaurangerna är att den generellt är ganska bra på de flesta ställen, om än lite långsammare än man är van vid. På ett ställe hade de moderniserat verksamheten genom att ge servitriserna en liten surfplatta på vilken de skrev ned beställningarna. Detta tog oändligt mycket längre tid än att skriva på en papperslapp och det verkade inte heller som att beställningen gick raka vägen från plattan ut i köket. Jag gissar att servitrisen till och med fick gå till köket sedan och skriva ned allt hon omsorgsfullt knappat in på plattan på en papperslapp och ge den till kocken. Fast det såg ganska modernt ut, det får man ge dem.

Vår katastrofservitris råkade vi ut för en kväll på en restaurang vi tidigare besökt och tyckt om. Hon verkade redan från början ointresserad av att vara där hon befann sig och vi fick ofta ställa oss upp och handgripligen ta tag i henne för att få beställa. När vi efter mycket möda lyckats beställa dessert och hon ställde ned den framför oss bland tallrikarna vi ätit maten på, men som hon inte velat plocka undan, var måttet rågat. Lite glömska kan förvisso vara charmigt, att bli behandlad som luft när man försöker avnjuta en bättre och inte särskilt billig middag är det inte. Vi hade druckit ett ganska dyrt mousserande vin till maten men den hade hon glömt att ta med när vi fick notan, så vi kände att vi kunde lämna en liten summa i dricks och ändå gå segrande därifrån.

Men hon fick aldrig sparken. Stället vi åt på var även det ställe där vi hade vår förbeställda frukost om dagarna och morgonen efter stod hon där lika nonchalant och gjorde kaffe åt oss. Och hon var nog inte gravid, förmodligen tyckte hon också bara om god mat och så lite motion som möjligt.

20160328_110517-1-01

Man får ta det bra med det dåliga. En sak kan kosta 700 spänn på ett ställe och 150 på ett annat. På stranden råder dock ett förbud för försäljare som respekteras eftersom lagarna är till för att skydda oss turister och överträdelse bestraffas med livstid på vatten och bröd i elektriska stolen. 

Generellt kan man säga två saker om Kap Verde. Senegaleser är landets motsvarighet till våra litauer, fast med mer välsmort munläder. Grog – Extra Special, är landets motsvarighet till Brännvin Special smaksatt med druvjuice som stått i solen på en veranda i Falköping en hel sommar.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

– Björn Horner – Afrika

Om detta. Det är faktiskt sant att lagar och regler efterlevs i stor utsträckning på ön Sal. Öarna är egna kommuner och kan ha olika lagar och på Sal är lagarna lite hårdare. Det beror på att ön egentligen inte skulle finnas utan turister. Den är knappt självförsörjande på någonting och allt måste importeras. Turisterna betyder allt för människornas inkomst här och polisen är ständigt på sin vakt utan att man direkt tänker på det. Brottsligheten är otroligt låg i jämförelse med nästan alla andra ställen på jorden. På några av grannöarna finns det till och med gäng som krigar mot varandra, men inte här. Möjligen ska man kanske inte fresta ödet och gå runt i favelan utanför Espargos klädd i eurosedlar och guldkedjor, men det kanske säger sig självt.

Angående senegelaserna och den fördomsfulla jämförelsen med litauer. De flesta av gatuförsäljarna kommer faktiskt från fastlandet och ofta från Senegal eftersom de lockas av möjligheten att tjäna pengar på den turism de inte har hemma. Om man som mig nästan bryter ihop när man råkar få en telefonförsäljare på tråden är det riktigt jobbigt i början med alla påflugna försäljare som inom loppet av några sekunder sagt något på svenska och knutit en massa armband på en och tycker att man ska köpa en liten trägubbe för 70 euro eftersom de precis fått en son och behöver pengar till en offerget.

Allt detta sker till öns mantra ”No stress, no stress” vilket får precis motsatt effekt. Det påminner mycket om gamla tiders pundare i Stockholms tunnelbana som glansögda gick genom vagnarna och upprepade ”Haru några spänn, haru några spänn…” Efter ett tag lärde man sig att vara lagom trevligt otrevlig och snabbt lämna tillbaka det man fått om halsen för att mot slutet bara le och sätta upp en stor hand samtidigt som man sa ”no thanks, no thanks” och gå vidare.

Jag kom också på en genialisk plan efter några glas grogue en kväll. Jag bestämde mig för att när nästa försäljare närmade sig skulle jag med hög operaröst börja sjunga ”Vaaaarföööör vill du säääälja på mig såååådant jag eeeej vill haaaaa!” på svenska, samtidigt som jag gick emot honom med armarna i yviga gester. Jag tänkte att det skulle bli lite mycket även för dem. Min son blev mycket uppspelt, men min fru lovade nästan en garanterad skilsmässa om jag satte min plan i verket. Och jag älskar min fru, så det kortet är ännu oprövat.

IMG_20160329_152314

Ärlighet varar ibland längst, men framför allt kan det friska upp. Som när man kliver in i en butik där tre sävliga ungdomar inte ens reser sig upp när man uppenbarar sig och frågar:

”Excuse me, do you sell cigarettes?”

”No maaan, we only have weed maaan.”

– Björn Horner – Afrika

Min son blev smått chockerad eftersom han förstod vad de sa och med facit i hand kanske jag borde ha kalkylerat med ett liknande svar eftersom det var en surfarshop vi klivit in i. Men man kan man ju i alla fall glädja sig å grabbarnas vägnar eftersom de inte behövde resa sig upp.

Utöver allt jag upplevde lite exotiskt och spännande fanns naturligtvis allt det vi åkt dit för. Långa stränder med vit sand och turkost vatten, sol, underbar mat bestående av fiskar man aldrig hört talas om, goda drinkar och kortspel i solnedgången på balkongen. Men det finns det ju inte mycket att fundera omkring. Kap Verde är med marginal det bästa ställe jag semestrat på.

20160327_100908-1

Slutligen tillbaka till vår hotellkille Aliu. Alla hotell har mängder av vakter och först trodde jag att vi hade hamnat på något fullständigt livsfarligt ställe. Det visade sig snart att vakternas enda roll i princip var att hålla försäljarna borta så att vi turister fick en liten fristad, lite lugn och ro. Och visst är det så att alla charterresenärer i alla tider haft en ”dude” som varit lite extra speciell och minnesvärd. En bedårande grekisk badvakt med långt lockigt hår till exempel.

Aliu var definitivt vår dude. Han utstrålade genuin värme och godhet och gav oss tips om massor av bra ställen och affärer vilket vi sparade mycket pengar på. Utöver det stod vi bara och pratade länge varje dag. Vår sista kväll var han försvunnen, men en av hans kompisar skyndade sig fram för att berätta att han blivit sjuk och låg nedbäddad hemma. Trist att inte få säga hej då tänkte vi och skrev ett brev där vi bad om hans adress så att vi kunde skicka ned någon present från Sverige. Nästa dag när vi skulle lämna brevet till hans kollegor stod han där flera timmar innan hans pass skulle börja. Han hade tagit sig dit för att ge min son Kap Verdes fotbollslandslagsställ innan vi åkte. Om inte det är en semester-dude vet jag inte vad som är det.

 

Gruvliv.

Jag har alltid romantiserat bilden av livet på landet. I mina mörkaste stunder som en desperat flykt från alla människor och i mina bästa stunder som en genuin idealbild av livet i stort. Att leva i samklang med naturen och skörda de frukter man sår och allt det där. I övrigt har jag dock inga större hipsterambitioner.

För några månader sedan fick jag och min fru möjligheten att arrendera ett gammalt torp ett par mil från Stockholm. Månadsavgiften var låg eftersom stugan saknade både el och vatten och medan jag i vanlig ordning tvekade och velade och krävde betänketid, vägde för och emot skred min fru till handling. Snart stod jag i storbondens kök och skakade hand och skrev på avtal och vi var plötsligt med torp. Är det något jag är tacksam för i livet så är det min frus driv och att hon gör så att saker blir av. Det jag själv är allra sämst på.

Vi har ännu bara fått uppleva Grufstugan i höstrusk och vinterväder, men jag älskar den redan innerligt. Jag är förortsbo ut i fingerspetsarna och kommer förmodligen få det lite svettigt när takpannor behöver bytas ut, men jag tänker ödmjukt att även jag kanske kan lära mig något nytt. Vatten tar vi än så länge med oss i dunkar när vi åker dit, men för att få värme måste man elda. Vi köpte loss ganska mycket ved av den tidigare hyresgästen och jag upptäckte snart att jag borde ha huggit ved i hela mitt liv. Det är enormt tillfredsställande att se högen med lagom stora vedklabbar växa medan man drar av sig jacka efter jacka och tröja efter tröja i takt med att man blir varmare och svettigare. Man kan hugga så lite eller så mycket man har lust med åt gången och i det tempo man behagar. Oftast gör jag mig ingen brådska och stannar ofta upp och lyssnar på fåglarna i skogen. Vilken fågel som för tillfället låter har jag givetvis ingen aning om, men det känns fint i bröstet.

När kvällen kommer blir det mörkt på riktigt. Eftersom man inte har något grannhus inom synhåll eller någon gatubelysning till hjälp får man tända massor med ljus inne i stället. Då känns det som att resa i tiden. Vi lagar enkla måltider på den rödglödgade järnspisen eller grillar ute. Då datorer och telefoner har begränsade möjligheter till laddning får man hitta på andra aktiviteter. I morse sa min son till mig:

”Visst var det en rolig dag igår!”

En dag av kortspel och en tre timmar lång sittning med den gamla brädspelsklassikern ”Finans”. Jo, visst fan var det roligt. Jag tror inte vi har umgåtts så mycket hela familjen på väldigt länge. Samtal och skratt. Ögonkontakt. En allt för ofta bortglömd självklarhet.

2015-11-08 20.35.21

Snart är våren här och för första gången har vi en trädgård att sköta om. Gräs ska klippas, blommor, örter och grönsaker ska odlas och då måste vi skaffa massor av regntunnor så att vi har något vatten att vattna med. Nya tankebanor, en annan sorts problem som ska lösas.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, jag gillar verkligen rinnande vatten och el också. Men nu då jag kan pendla mellan båda världarna känns det som om jag vunnit ett till liv. Jag får njuta av yxan och huggkubben, stark närvaro med min familj, fågelkvitter och att få sitta med öppen dörr på utedasset och läsa gamla nummer av Illustrerad Vetenskap. Sedan kan jag åka hem och ta ett varmt bad, använda tvättmaskinen, laga mat på en riktig spis och ha en ständigt fulladdad dator. Ett större liv och jag är nu en kameleont med gruvstuga.