Ready player one?

Om en fantastiskt underhållande bok på väldigt lättläst engelska.

Annonser

image

Den här är brevbäraren Björn.

Han är en man i sina bästa år.

Han är en man som har sina bästa år precis bakom sig.

Han är en man som undrar varför han aldrig fick några bästa år.

Han är en man som förmodligen har år både framför och bakom sig.

Han har aldrig sett sig som en sci/fi-nörd eftersom han varken förstått eller skrattat åt obegripliga referenser till Tolkien eller Bladerunner någon gång. Han har heller inte några glasögon med jättetjocka bågar och ännu tjockare glas, eller är/har någonsin varit paniskt livrädd för alla av motsatt kön. Men hade han reflekterat bara en liten aning bortom sina egna fördomar kunde han möjligen varit av en annan uppfattning.

image

Som liten ritade han ofta scener ur den gamla tv-serien Blixt Gordon, Barnen Hedenhös rymdraket av trä eller till och med det lysdiodblinkande tefatet från barnprogrammet Jalle, Julle och tefatstjuven. Han lekte med actionfigurerna från Star Wars och drömde om Star Wars-filmerna långt innan han sett dem. Han köpte också seriealbum och tidningar med Star Wars. Utbudet på de två tv-kanalerna var magert på 80-talet, men när de visade Buck Rogers eller V missade han aldrig ett avsnitt.

I högstadiet spelade han Drakar & Demoner en period. Alltid som spelledare, så att han kunde hitta på äventyr åt sina kompisar. Troll och orcher låg beredda att anfalla bakom varje dörr, sten eller träd. I takt med att hormonerna började skjuta i höjden då han och kamraterna samtidigt inträdde i tonåren blev det möjligen till slut mer av vackra, fantasifulla och lösaktiga kvinnor än ondskefulla varelser i spelet. Men ändå.

Han tror dessutom helt irrationellt, med endast en liten glimt i ögat, på förekomsten av aliens och har i nästan hela sitt liv haft ”bortförd av rymdvarelser” högst upp på sin lista av önskedrömmar. Däremot hade han länge knappt läst någon sci/fi-litteratur överhuvudtaget. Förmodligen på grund av fördomar, som att den uteslutande skulle vara av dålig kvalitet, vilket naturligtvis inte är sant.

För några år sedan när hans fru var hos sin tatuerare började hon prata böcker med denne och av någon anledning kom Björns läshunger på tal, trots att han aldrig träffat tatueraren i fråga. Han bad henne i alla fall tipsa Björn om en bok som hette ”Wool”, skriven av Hugh Howey och var noga med att påpeka att man inte skulle läsa den svenska översättningen som precis kommit, eftersom den undermålig. Man hör nästan på titeln att han förmodligen hade rätt.”Ull” –  vem vill läsa om det?

image

”Wool” utspelar sig i framtiden där de som överlevt undergången av vårt samhälle bor i en enorm silo nedgrävd under marken. Hundratals våningar fulla av invånare som sedan generationer tillbaka inte känner till någon annan värld. De är alla indelade i ett slags kastsystem med arbetare, ingenjörer och sheriffer. Efter bara några sidor uppstod det beroende som kan göra läsaren besatt och oförmögen att lägga boken ifrån sig. Fantastiska miljöbeskrivningar, ondska, hjältemod och mycket spänning. Naturligtvis var det väldigt mörkt och dystert stundtals.

Det finns även en bok som berättar historien före Wool (Shift) och en som berättar om tiden efter (Dust). Också de böckerna slukade han och fick konstatera att sciencefictionlitteratur nog kunde vara något även för honom.

image

Björn har en arbetskamrat som gillar tv-spel och i ordets mest positiva bemärkelse nog får anses vara lite nördig. Vi kan kalla honom N. N är mer Zelda och Super Mario än de senaste shooterspelen till Xbox och Playstation om man säger så. Han tipsade i alla fall om boken den här bloggen egentligen var tänkt att handla om. Boken som är det enda Björn ägnat sig åt så fort det funnits någon tid över senaste veckorna: Ready player one.

Bokens titel är så klart tagen från den klassiska texten som dyker upp på skärmen på ett gammalt hederligt arkadspel när man stoppat in sitt mynt. Ready player one är ett äventyr med gasen i botten från början och utspelar sig i en nära framtid. Jorden är naturligtvis helt förstörd (som den ofta är i den här typen av berättelser) och nästan alla människor spenderar det mesta av sin tid i en virtuell värld uppkopplade mot det fantastiska OASIS.

Oasis är en värld där man levlar upp och förbättrar sin avatar och där man kan vara någon man hellre vill vara än den man är. Kanske känner du dig tjock, ful, eller blyg, kanske är du handikappad och bor i en smutsig husvagn utanför Detroit i verkligheten? I OASIS kan du vara universums coolaste alv, mästare i magi, bo i ett slott på en egen planet och ha miljontals beundrare som följer dig via din egen tv-kanal. Valet är naturligtvis enkelt för de flesta.

När OASIS grundare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som hittar de gömda ”äggen” i OASIS och spelare från hela världen kastar sig in i skattjakten. Nördreferenserna till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt.

Som du förstår nu måste du läsa boken innan den blir film, för det blir den. Steven Spielberg är tydligen redan inkopplad i ärendet.

image

Björns drömmar topp 3:

  1. Bli bortförd av rymdvarelser
  2. Lära sig prata Star Trek-språket ”Klingon”
  3. Åka till månens baksida och leta efter Elvis.

Björns tv-serier topp 5:

  1. Fringe
  2. Buck Rogers
  3. The Expanse
  4. Star Trek – The next generation
  5. Colony

Nödvändiga filmer utan inbördes rangordning:

  1. Interstellar
  2. Aliens
  3. Rymdimperiet slår tillbaka
  4. The marsian
  5. Event horizon
  6. Flykten från apornas planet
  7. Solaris
  8. 2001
  9. Contact
  10. Apornas planet
  11. Terminator

Björns topp 7 data/tv-spel:

  1. Half Life
  2. Deus Ex
  3. Unreal: Tournament
  4. Crackdown
  5. Bioschock
  6. Alien: Isolation
  7. Metro 2033

Björns närkontakt:

Såg ett UFO landa vid sjön Gapern i Värmland för 10 år sedan.

image

Underworld.

Eftersom jag är en rätt vanlig, ganska lat och lagom lättlurad människa och därtill inte särskilt berest, baseras min bild av platser på jorden där jag aldrig varit naturligtvis till stor del på hörsägen, nyhetsbilder och fördomar. Hela länder har växt fram i mitt huvud via pusselbitar från tidningar, tv-serier, musik och böcker. En del fakta har justerats något efter samtal med närmare källor som vänner och bekanta. Folk som faktiskt varit i de länderna och vars versioner jag av olika anledningar tyckt känns trovärdiga nog att göra till mina.

Även om det första som kommer upp för min inre blick när någon säger Mexiko kanske är en vitklädd orakad skurk med buskiga ögonbryn, patronbälte runt kroppen, sombrero på huvudet och som långsamt äter chili ur en lerskål, vaksam i blicken och med ondskefull min, hämtad direkt ur någon Clint Eastwood-rulle, eller att jag ser Crocodile Dundee framför mig, rulla runt med ett hårt grepp om någon giftig orm och en enorm kniv mellan tänderna, samt ett sexpack Fosters vid fötterna på sin känguru när någon nämner Australien, vet jag så klart att det är stereotyper och nidbilder av värsta sort. Men bilderna är där ändå, oavsett hur mycket jag än skulle vilja ändra på det.

Är det något land jag har extra många olika bilder och versioner av är det definitivt det stora landet i väst. ”Over there”, Förenta staterna, Amerika, USA. Många gånger har bilden varit ett land fyllt av människor som är lite för dumma, självgoda och plastikopererade och inte har en aning om att det finns nästan 200 andra länder på jorden. Ett land där de rika är lika rika som de fattiga är fattiga. Ett land som de senaste 50 åren dikterat villkoren för resten av världen under hot om att omedelbart trampa sönder de som har avvikande åsikter i olika frågor. Ett land där företagen har obegränsad makt och tjänar sina pengar på att de fattiga äter och dricker ihjäl sig med hjälp av deras billiga och ohälsosamma mat eller läsk, eller skjuter ihjäl varandra med vapen som alla har rätt att bära för att försvara sig mot den som kan tänkas vilja försvara sig ännu mer mot just det vapen du själv har. Ett land där nästan alla är djupt troende kristna, men som ändå har en porrindustri och en narkotikaindustri som är större enskilda ekonomier än många andra länders statsekonomier. Ett land som egentligen inte känns särskilt sympatiskt när man summerar vad man tror att man vet om det. Hur sann eller falsk ovanstående bild än är, är det ändå inte den bild jag låter få störst plats i mig. Inte på länga vägar, den är helt enkelt för tråkig och deprimerande. Den tillför inte mitt inre de fantasier och det driv jag behöver för att härda ut eller fortsätta växa.

Däremot älskar jag bilden av det lite mindre och närmare, stabbigare och slitnare, men mer hjältemodiga USA. Deckarmiljöerna, från Michael Connellys Harry Bosch-romaner, med alla barer och de små trasiga människorna, eller sirenernas tjut genom natten och pappmuggarna med kallnat automatkaffe i förhörsrummen i ”Spanarna på Hill Street” som jag ibland fick se på tv som liten. De hysteriskt roliga och bitande ironiska amerikanska världarna Joseph Heller presenterade för mig när jag läste ”God som guld” och ”Någonting har hänt” i min sena ungdom innan jag dök över John Irvings vackra allvar i ”En bön för Owen Meany”. Bukowskis vinalkoholiserade Amerika, Salingers uppgivna Amerika, John Fantes fattiga och smutsiga förkrigstidsamerika, Philipp Meyers familjedynastiapokalyptiska indianeposamerika, Richard Fords nakna föräldralösa kanadensiska exilamerika och Jonathan Troppers håglösa, lätt deprimerande judiska slackeramerika. De versionerna slukas jag upp av och tappar bort mig själv i tid och rum i. Jag älskar deras USA och därför gör jag det till mitt.

Nu närmar jag mig anledningen till varför jag skriver det här; boken jag precis läst klart och som av någon anledning berörde mig mycket. Förra sommaren var jag bjuden på bröllop. Det var ett fint bröllop och en fantastiskt rolig fest, men varken jag eller min fru kände särskilt många där. Mitt emot mig vid bordet där jag blivit placerad satt en amerikansk konstnär. Han verkade mycket sympatisk och jag ville verkligen inleda någon slags konversation, eller åtminstone få till lite vanligt kallprat eftersom jag märkte att han ibland hamnade utanför när vi andra glömde bort oss och pratade svenska. Jag hämmades dock länge av min blyghet inför nya människor och att inte heller ha tryggheten av min egen bekantskapskrets i ryggen. Dessutom pratar jag engelska så sällan att jag var rädd att låta som någon svensk politiker som läser innantill på knagglig skolengelska inför FN. Så småningom lyckades jag ändå med hjälp av en hel del vin bygga upp modet tillräckligt för att ta ett initiativ. Vi kom snabbt in på litteratur och jag frågade honom om han hade några bra boktips. Det hade han eftersom han också var en bokslukare av rang och jag fyllde pappersservetter med titlar på böcker som jag omgående beställde när jag kom hem. Jonathan Letham, Philip Roth, David Foster Wallace och Don DeLillo. Stora, välkända författare förstod jag, men som jag helt missat. Jag beställde allt på originalspråk eftersom jag kände att jag börjat få mer flyt när jag läst böcker på engelska den senaste tiden och med en tanke om att kanske komma ännu närmare berättelserna om jag läste dem på författarens modersmål. Allt förutom Don DeLillos ”Underworld” som bara fanns i svensk översättning som ”Under jord”. Andra böcker kom emellan under hösten, men någon gång efter nyår kom jag ihåg min amerikanska boktrave under sängbordet. Jag bestämde mig för att mjukstarta med den översatta ”Under jord”.

wp-1456263515222.jpg

Det visade sig att en så kompakt och fullmatad berättelse på nästan niohundra sidor kanske inte direkt var den mjukstart jag hade trott. Boken är ett myller av sammanvävda öden och handlingar och hoppar hela tiden fram och tillbaka i tiden mellan kalla krigets 1951 med det ständigt närvarande kärnvapenhotet och 2000-talets mer nutida USA med den snabba tekniska utvecklingen och de problem som konsumtionssamhällets växande sopberg föder. Några röda trådar finns naturligtvis. Bland annat i form av den stränga nunnan Edgar med sin bacillskräck, hennes namne FBI-chefen J Edgar Hoover, konstnärinnan Klara Sax, bröderna Nick och Matt, the Texas highway killer som av en slump fångas på videofilm av ett barn när han skjuter ett av sina offer, grafittimålaren Moonman, samt den baseboll som avgjorde en legendarisk match mellan Dodgers och Giants och hamnade i händerna på en ung svart man som plankat in på stadion.

De delar av boken som tilltalar mig allra mest är de vardagliga skildringarna från 60-talets Bronx där många har härliga italienska namn som Bronzini, där de spelar kort eller biljard, röker, dricker öl, går i trasiga skor och slitna kläder, jobbar på farliga och monotona jobb för att få mat på bordet till familjen och där hemmafruarna skvallrar, handlar hos slaktaren, beklagar sig över sina egna eller andras söner, bakar och improviserar ihop middagar bestående av kyckling och Jell-O med citronsmak medan gatans barn svalkar sig i brandposternas vattenstrålar.

Förutom de fängslande miljöer och öden som fyller på mitt Amerika genom boken finns där dessutom ett språk och en dialog som är helt makalös i sin enkelhet. Jag fastnar för rader som:

”Den kvällen älskade Albert och Klara i månskenet. Det var ljuvt och lätt och till synes oändligt, en älskog så bortom all tid och rum att han tyckte att de funnit en andlig existens som kunde skydda dem från mänskliga skavanker, med en liten fläkt som surrade i hörnet och en aria som kom svävande från en radio på en brandstege någonstans. Han var inte säker på vem hon var, där hon låg bredvid honom i mörkret, men det var något de kunde övervinna tillsammans.”

Eller:

”Enligt Bronzini var promenerandet en skön konst. Han var ute praktiskt taget varje dag efter skolans slut, och lät då rundan samla ett pottpurri av ljud och former och rörelser, lät röster sänkas och dofter utvecklas på olika sätt, varierande, fast inte för mycket, från dag till dag. Han tittade in i en samlingslokal och pratade med några som satt där och spelade kort, han tittade på när en kvinna köpte en flundra i saluhallen. Han skalade en tangerin och undrade hur en plattfisk som låg där glasartad på skrovlig is, något som ett nät rakat upp ur det mörka havet, kunde framstå som en så uttrycksfull medvarelse. Dödheten var en kraft i de utstående ögonen.”

Sådana meningar läser jag om och om igen. Men jag ska inte sticka under stol med att jag bitvis tyckte det var svårt att ta mig igenom boken eftersom den inte har någon rak handling och man därför ofta tappar flytet, men det känns otroligt väl värt att inte ha gett upp de gångerna. Har man inte tid eller lust att läsa hela boken tycker jag ändå att man kan läsa enbart epilogen; Das Kapital. De sista 50 sidorna som både knyter ihop en del lösa trådar och sedan löser upp dem igen. Det blir en liten komprimerad bok i sig och en väldigt fin final.

Sorokin.

image

Den första bok jag läste ut 2016 var Vladimir Sorokins ”Snöstormen”. Ett bra val av bok tänkte jag när jag läst klart och nöjd slog ihop den. Jag har alltid varit svag för den ryska litteraturen, men har mest läst de gamla klassikerna. För nästan femton år sedan var jag med i en bokklubb jag egentligen inte hade råd att vara med i. De hann skicka hem ett antal böcker till mig innan jag lyckades ta mig i kragen och avbryta abonnemanget. I bokhyllan stod då inbundna och ganska dyra romaner jag aldrig riktigt kände någon lust att läsa. Bland annat Vladimir Sorokins kritikerhyllade genombrottsroman ”Blått fett”. Förra året bestämde jag mig för att ge den en chans trots allt.

Den utspelar sig i Sibirien år 2068 och Ryssland är under kinesiskt herravälde. I ett genlaboratorium experimenterar ryska vetenskapsmän med kloning av ryska klassiker som Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov. Man vill åt ämnet blått fett som klonernas kroppar utvecklar under skrivandet och som kan användas som drog och energikälla. Det tar några sidor att acklimatisera sig till språket eftersom Sorokin hela tiden hittar på nya ord för allt som förekommer i den framtid han målar upp, men som inte ännu finns i vår tid. När man väl vant sig är det fantastiskt kul. Sarkastiskt, ironiskt och hårt.

Jag blev så uppspelt över Sorokins berättande att jag också beställde ”I det heliga Rysslands tjänst” som även den utspelar sig i framtiden, fast år 2027. Ryssland har isolerat sig från den förhatliga västvärlden med hjälp av en enorm mur och landets alla fiender jagas av ”opritjnikerna”, säkerhetstjänsten. Man får följa opritjnikern Komjaga under en hektisk arbetsdag när han övervakar ordningen och slår ner uppror. Han hinner också med en razzia mot ett adelsgods, en gudstjänst i Kreml och generalrepetitionen av en nationell festkonsert. Han avrundar sin dag med en festmåltid och brödraskapets rituella sexorgie i bastun under drogrus från ett piller som ger deltagarna lysande pungkulor i skiftande färger.

Samtidigt som jag tycker att ”I det heliga Rysslands tjänst” är ännu vassare språkligt än ”Blått fett” är den också smått chockerande i sin våldsamhet och sina grova sexuella skildringar. Dessutom är den naturligtvis en kraftig känga åt Vladimir Sorokins samtida auktoritära Ryssland.

Framtiden är Sorokins melodi och där får hans skruvade fantasi fritt spelrum även i ”Snöstormen”. Läkaren Garin kämpar mot klockan i en snöstorm för att ta sig fram till en stad som behöver det vaccin han har med sig. Sorokin introducerar ännu en kraftfull drog som ger människor obeskrivlig lycka, men först efter att ha genomlidit den mörkaste sorg och de värsta hemskheter man kan tänka sig. Jättar dyker upp här, sex och grymhet återkommer i vanlig ordning, liksom många fina beskrivningar av den lilla, enkla människan, som den pyttelilla bagaren och hans hustru. Man känner sig helt matt och ganska tagen efter att ha läst klart boken. Åtminstone gjorde jag det.

Jag tycker att många fler borde läsa Vladimir Sorokins brutala framtidsskildringar och upptäcka dess alla många bottnar. Framför allt den bitska humorn som alltid lyckas ta sig fram genom allt elände.