Författare: grufstugan

En glömsk slarver och pedant med fiktivt elefantminne och en gränslös kärlek till tobak och snus.

Gruvliv.

Jag har alltid romantiserat bilden av livet på landet. I mina mörkaste stunder som en desperat flykt från alla människor och i mina bästa stunder som en genuin idealbild av livet i stort. Att leva i samklang med naturen och skörda de frukter man sår och allt det där. I övrigt har jag dock inga större hipsterambitioner.

För några månader sedan fick jag och min fru möjligheten att arrendera ett gammalt torp ett par mil från Stockholm. Månadsavgiften var låg eftersom stugan saknade både el och vatten och medan jag i vanlig ordning tvekade och velade och krävde betänketid, vägde för och emot skred min fru till handling. Snart stod jag i storbondens kök och skakade hand och skrev på avtal och vi var plötsligt med torp. Är det något jag är tacksam för i livet så är det min frus driv och att hon gör så att saker blir av. Det jag själv är allra sämst på.

Vi har ännu bara fått uppleva Grufstugan i höstrusk och vinterväder, men jag älskar den redan innerligt. Jag är förortsbo ut i fingerspetsarna och kommer förmodligen få det lite svettigt när takpannor behöver bytas ut, men jag tänker ödmjukt att även jag kanske kan lära mig något nytt. Vatten tar vi än så länge med oss i dunkar när vi åker dit, men för att få värme måste man elda. Vi köpte loss ganska mycket ved av den tidigare hyresgästen och jag upptäckte snart att jag borde ha huggit ved i hela mitt liv. Det är enormt tillfredsställande att se högen med lagom stora vedklabbar växa medan man drar av sig jacka efter jacka och tröja efter tröja i takt med att man blir varmare och svettigare. Man kan hugga så lite eller så mycket man har lust med åt gången och i det tempo man behagar. Oftast gör jag mig ingen brådska och stannar ofta upp och lyssnar på fåglarna i skogen. Vilken fågel som för tillfället låter har jag givetvis ingen aning om, men det känns fint i bröstet.

När kvällen kommer blir det mörkt på riktigt. Eftersom man inte har något grannhus inom synhåll eller någon gatubelysning till hjälp får man tända massor med ljus inne i stället. Då känns det som att resa i tiden. Vi lagar enkla måltider på den rödglödgade järnspisen eller grillar ute. Då datorer och telefoner har begränsade möjligheter till laddning får man hitta på andra aktiviteter. I morse sa min son till mig:

”Visst var det en rolig dag igår!”

En dag av kortspel och en tre timmar lång sittning med den gamla brädspelsklassikern ”Finans”. Jo, visst fan var det roligt. Jag tror inte vi har umgåtts så mycket hela familjen på väldigt länge. Samtal och skratt. Ögonkontakt. En allt för ofta bortglömd självklarhet.

2015-11-08 20.35.21

Snart är våren här och för första gången har vi en trädgård att sköta om. Gräs ska klippas, blommor, örter och grönsaker ska odlas och då måste vi skaffa massor av regntunnor så att vi har något vatten att vattna med. Nya tankebanor, en annan sorts problem som ska lösas.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, jag gillar verkligen rinnande vatten och el också. Men nu då jag kan pendla mellan båda världarna känns det som om jag vunnit ett till liv. Jag får njuta av yxan och huggkubben, stark närvaro med min familj, fågelkvitter och att få sitta med öppen dörr på utedasset och läsa gamla nummer av Illustrerad Vetenskap. Sedan kan jag åka hem och ta ett varmt bad, använda tvättmaskinen, laga mat på en riktig spis och ha en ständigt fulladdad dator. Ett större liv och jag är nu en kameleont med gruvstuga.

Annons

Sorokin.

image

Den första bok jag läste ut 2016 var Vladimir Sorokins ”Snöstormen”. Ett bra val av bok tänkte jag när jag läst klart och nöjd slog ihop den. Jag har alltid varit svag för den ryska litteraturen, men har mest läst de gamla klassikerna. För nästan femton år sedan var jag med i en bokklubb jag egentligen inte hade råd att vara med i. De hann skicka hem ett antal böcker till mig innan jag lyckades ta mig i kragen och avbryta abonnemanget. I bokhyllan stod då inbundna och ganska dyra romaner jag aldrig riktigt kände någon lust att läsa. Bland annat Vladimir Sorokins kritikerhyllade genombrottsroman ”Blått fett”. Förra året bestämde jag mig för att ge den en chans trots allt.

Den utspelar sig i Sibirien år 2068 och Ryssland är under kinesiskt herravälde. I ett genlaboratorium experimenterar ryska vetenskapsmän med kloning av ryska klassiker som Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov. Man vill åt ämnet blått fett som klonernas kroppar utvecklar under skrivandet och som kan användas som drog och energikälla. Det tar några sidor att acklimatisera sig till språket eftersom Sorokin hela tiden hittar på nya ord för allt som förekommer i den framtid han målar upp, men som inte ännu finns i vår tid. När man väl vant sig är det fantastiskt kul. Sarkastiskt, ironiskt och hårt.

Jag blev så uppspelt över Sorokins berättande att jag också beställde ”I det heliga Rysslands tjänst” som även den utspelar sig i framtiden, fast år 2027. Ryssland har isolerat sig från den förhatliga västvärlden med hjälp av en enorm mur och landets alla fiender jagas av ”opritjnikerna”, säkerhetstjänsten. Man får följa opritjnikern Komjaga under en hektisk arbetsdag när han övervakar ordningen och slår ner uppror. Han hinner också med en razzia mot ett adelsgods, en gudstjänst i Kreml och generalrepetitionen av en nationell festkonsert. Han avrundar sin dag med en festmåltid och brödraskapets rituella sexorgie i bastun under drogrus från ett piller som ger deltagarna lysande pungkulor i skiftande färger.

Samtidigt som jag tycker att ”I det heliga Rysslands tjänst” är ännu vassare språkligt än ”Blått fett” är den också smått chockerande i sin våldsamhet och sina grova sexuella skildringar. Dessutom är den naturligtvis en kraftig känga åt Vladimir Sorokins samtida auktoritära Ryssland.

Framtiden är Sorokins melodi och där får hans skruvade fantasi fritt spelrum även i ”Snöstormen”. Läkaren Garin kämpar mot klockan i en snöstorm för att ta sig fram till en stad som behöver det vaccin han har med sig. Sorokin introducerar ännu en kraftfull drog som ger människor obeskrivlig lycka, men först efter att ha genomlidit den mörkaste sorg och de värsta hemskheter man kan tänka sig. Jättar dyker upp här, sex och grymhet återkommer i vanlig ordning, liksom många fina beskrivningar av den lilla, enkla människan, som den pyttelilla bagaren och hans hustru. Man känner sig helt matt och ganska tagen efter att ha läst klart boken. Åtminstone gjorde jag det.

Jag tycker att många fler borde läsa Vladimir Sorokins brutala framtidsskildringar och upptäcka dess alla många bottnar. Framför allt den bitska humorn som alltid lyckas ta sig fram genom allt elände.