grufstugan

Om det svarta hålet i livet och det i tjänstebilens golv.

Skjutdörren på sidan lossnar ur sitt spår och ramlar av varje gång man öppnar den för att hämta ny post. Eftersom jag lärt mig att trycka emot och samtidigt hålla lite avstånd när jag öppnar den klämmer jag nästan aldrig fingrarna längre, men det kan nog vara bra att åtgärda det innan någon sommarvikarie skall använda bilen.

Jo det stämmer, det var ett bra tag sedan jag skrev något. Ibland blir livet helt enkelt så stökigt och besvärligt att man har fullt upp med att klara av sånt som måste klaras av och därför inte riktigt får tid över för sånt man själv tycker är roligt. Men att vara människa är vad det är helt enkelt.

Precis som att min tjänstebil är vad den är. Bland annat blir hålet i bilens golv (om det nu kallas så?) allt större vilket skapar en del oro, men också nya möjligheter.

Snart kommer jag kanske att kunna ha båda benen på marken och ta mig framåt på samma sätt som Fred Flintstone gör i sin stenåldersbil och därmed också sänka bränsleförbrukningen med 100 %. Det vore inte så dumt nu när man nyligen kom fram till att Postnord vill fortsätta ”sin höga omställningstakt för att möta omvärldsförändringarna och därför anser att det är dags för nytt ledarskap.” Den avgående vd:n Håkan Eriksson vars ledarskap inte längre var bra nog fick ungefär 18 miljoner (med pensionsavsättningar inräknat) för att inte jobba kvar, så det finns lite hål att stoppa pengarna i antar jag.

Men skulle det trots allt bli några kronor över har jag lämnat in en liten önskelista på sådant som skulle vara bra att få åtgärdat på den Fiat Fiorino jag kör i tjänsten om dagarna:

1.) Motorlampan lyser. Bilen växlar inte upp ordentligt och det hörs ett mystiskt blåsljud när man gasar, liknande det som uppstår när man tar första tramptagen på en motionscykel. Samma problem har visserligen åtgärdats förut men återkommer alltid efter ungefär en månad.

2.) Bilen låter väldigt mycket som en litauisk fiskebåt från 1930-talet när man backar. Boende på och kring postrundan har upprepade gånger framfört klagomål på oljudet och en har hjälpsamt (eller möjligen i desperation) tipsat om att det troligen är någon ventil som är trasig.

3.) Skrikande och gnisslande ljud uppstår vid inbromsning. Jag brukar sällan köra på barn eller djur så det troligaste är väl att bromsbeläggen (det som eventuellt finns kvar av dem) behöver bytas ut.

4.) Lampan för byte av motorolja blinkar. Jag har förstått att det mer är ett förslag än ett akut problem fram till att den slutar blinka och börjar lysa med fast sken. Men ändå.

5.) Glaskåpan till all bakre belysning på förarsidan är trasig. Det verkar även som att lampan för blinkers på samma ställe inte riktigt fungerar eftersom andra trafikanter ibland blänger på mig så där surt som man brukar göra när man ligger bakom en BMW som byter fil.

6.) Tack och lov har jag fortfarande lite rörlighet kvar i nacken vilket är till stor hjälp eftersom sidospeglarna på bägge sidor inte längre går att justera.

7.) Kofångaren/plastskyddet fram är trasigt och skrapar i marken. Det är inget stort problem för tillfället eftersom det skrapljudet överröstas av ljudet från de utslitna bromsbeläggen.

8.) Skjutdörren på sidan lossnar ur sitt spår och ramlar av varje gång man öppnar den för att hämta ny post. Eftersom jag lärt mig att trycka emot och samtidigt hålla lite avstånd när jag öppnar den klämmer jag nästan aldrig fingrarna längre, men det kan nog vara bra att åtgärda det innan någon sommarvikarie skall använda bilen.

9.) Stjärtvärmen i förarsätet har inte fungerat sedan 2015, men nu är sommaren snart här så det är ingen brådska med att åtgärda det längre.

10.) Termometern för utetemperatur visar alltid 13 plusgrader när det är varmt ute eller 3 minusgrader när det blir lite kallare. Det är så klart också ett lyxproblem, det finns andra sätt att stilla sin nyfikenhet på här i livet.

Som sagt, det vore inte så dumt att få de här små detaljerna åtgärdade. Och även om jag inte är den som gapar över mycket så kanske man så småningom kan börja drömma lite försiktigt om en ny tjänstebil också. När utgiftsposterna för avgångsvederlag putsats till en aning vill säga.

Grufsås, del 1.

Då jag aldrig använt så stark chili förut visste jag inte riktigt hur jag skulle våga dosera, men när jag delade ett medelstort exemplar fylldes min näsa omgående av en stark och fruktig, nästan lite kemisk doft. Bara ångorna fick det att svida i ögonen, samtidigt som snoret började rinna ur näsan på mig.

Nu har jag äntligen fått arslet ur den där vagnen man hört talas om och påbörjat experimenterandet med hemgjord chilisås. Jag har tänkt prova på det länge, men det slutar alltid med att jag bara torkar skörden för senare bruk i alla fall.

Om man tänker efter är det rätt respektlöst mot dessa färggranna frukter som under så lång tid fått min kärlek och omsorg. De är ju faktiskt som finast och smakar allra mest när de är helt nyskördade. Dessutom hade jag nyligen turen att hitta ett recept som såg ut att vara i min smak och verkade enkelt att variera.

I det första koket följde jag i princip grundreceptet helt, men lade till hackat äpple och bytte ut en del av de krossade tomaterna mot de färska tomater jag hade hemma, en tredjedel ungefär. Vilken sorts chili och hur många man har i är naturligtvis en smaksak, men jag hade ingen aning om i fall man kunde ha i en hel, en halv eller rent av flera stycken. Helst ska väl såsen smaka bra och vara stark, men inte så överjävligt stark att den blir oätlig. Receptet som heter ”Lasses goda chilisås” hittade jag i en Facebookgrupp och Lasse själv använde 17-18 chilifrukter av sorter jag inte visste någonting om styrkan på. Jag provade med 5 Aji pineapple, 5 Hot lemon och 2 Koral, trots att det verkade vara mer än nog. Såsen blev fantastiskt god, men inte jättehet.

I den andra omgången ville jag prova den superstarka chilin 7-pot brain strain yellow som jag med viss upphetsning pratat om tidigare. Eftersom den både är gul till sin färg och sitt namn blev jag direkt fixerad vid att även såsen skulle vara så gul som möjligt. I grundreceptet är det orange paprika men jag använde gul. Jag skippade krossade tomater helt och ersatte dem med färska gula plommontomater. Det var ett fasligt sjå att skålla och skala ett helt kilo pyttesmå tomater, men slutresultatets färg gjorde helt klart mödan värd.

Då jag aldrig använt så här stark chili förut visste jag inte riktigt hur jag skulle våga dosera, men när jag delade ett medelstort exemplar fylldes min näsa omgående av en stark och fruktig, nästan lite kemisk doft. Bara ångorna fick det att svida i ögonen samtidigt som snoret började rinna. Jag gissade att det inte skulle behövas fler än en, men valde att åtminstone använda hela. Den vackert senapsgula såsen fick en tydlig (och förmodligen väldigt karaktäristisk) smak av 7-pot brain strain yellow).

När man smakar bränner det först till rejält, men hettan går över oväntat fort. Den här såsen kan nog passa att ha som tillbehör när man vill addera ett omedelbart och rejält drag i sin valfria mat. Men det går definitivt att öka styrkan lite…

Eftersom min familj aldrig verkar kunna tröttna på tacos äter vi det fortfarande ofta. Att det ska finnas en sås eller salsa med tropiska toner till behöver jag knappt säga eftersom det är allmänt vedertaget, så i det tredje såskoket tärnade jag ner en hel färsk ananas. I den första såsen hade jag bara ett äpple, men nu blev det två. Jag kan redan nu konstatera att det generellt bör ingå ytterligare minst ett äpple i all sås fortsättningsvis.

Huvudingrediensen den här gången bestod enbart av chilisorten Aji pineapple, som förutom att den har en lagom hetta ger god smak och en ton av ananas. Det blev ungefär 12-13 stycken. Även den här såsen blev god, ananassmaken är tydlig, men det känns som den saknar lite volym. Ungefär det som en extra buljongtärning kan ge i matlagning. Antingen behövs något som balanserar fruktens sötma lite, eller så beror det på att den kändes lite för tjock av att ha kokat något längre än de tidigare såserna och att jag då spädde den med mer vatten. Kanske mer vinäger kan vara något? Den som provar sig fram får se.

När jag halkar in på ett nytt spår kan jag lätt bli så uppspelt att det snart gränsar till både hybris och storhetsvansinne. Av den anledningen vill jag nu förtydliga att jag inte planerar någon storskalig tillverkning eller försäljning av chilisåser, trots att jag lagt ner tid på att få flaskorna att se proffsiga ut med hjälp av både svart märkpenna och färgglada överstrykningspennor.

Det beror enbart på den uppskattning jag fått från en och annan älskare av starka såser som hört av sig och velat provsmaka. Jag har gett bort några små men vackert dekorerade provbuteljer till dem. Om inte annat kan det vara nyttigt att få synpunkter från andra på vad som eventuellt kan förbättras. När man sen ser hur lycklig Jonas blev på bilden ovan är det belöning nog.

Som avslutning får ni receptet jag utgår ifrån om ni vill koka lite sås själva. Det är otroligt enkelt och går relativt fort, samtidigt som det är roligt och blir gott!

Lasses goda chilisås (ungefär en liter):

1 gul lök,

4 vitlöksklyftor,

1 orange paprika

2 msk vitvinsvinäger

2 msk farinsocker

1 tsk salt

1 kg krossade tomater

2 dl vatten

1 dl olivolja

Chilifrukter (efter tycke och smak, Lasse körde med 17 stycken av okänd styrka).

Hacka lök, paprika, vitlök och chili. Fräs lök, paprika och vitlök mjuk i oljan. Häll i tomaterna och vatten, koka upp och dra sedan ned värmen. I med farinsocker, chili, vinäger och salt. Låt sjuda i 45 minuter, rör om då och då. Mixa slät med t. ex. stavmixer. När såsen svalnat lite kan man ha i en tsk Atanom om man vill öka hållbarheten, sen är det bara att hälla över i burkar eller flaskor.

Själv har jag som sagt provat att byta ut krossade mot färska tomater helt eller delvis. Jag har också hackat i äpple och färsk ananas. Man kan testa det mesta och i nästa sås ska jag ha stark röd habanero och en rökaromen som heter mesquite.

Gruvliv del 23.

De var långt ifrån färdigvuxna och såg mest ut som gamla tandlösa gummor ur något reportage från den ukrainska landsbygden.

I somras när jag började ana att det kunde bli en hel del frukter på chilibuskarna tänkte jag att det vore roligt att använda en del av skörden på något annat sätt än att bara hacka ner den direkt i matlagningen. Jag vet att det är vanligt bland chilifantaster att göra stark sås, men det fåtal varianter jag provat tidigare har inte tilltalat mig riktigt. Jag började leta mer ingående och för några dagar sedan kändes det som att jag hittat ett recept i min smak. Det verkade enkelt och krävde inte mycket tid, samtidigt som många använt och gillat det enligt kommentarerna. Dessutom såg det ut som att man utan problem skulle kunna lägga till eller byta ut ingredienser för att hitta sin egen smak. Igår kväll gjorde jag den första satsen som fick det högtidliga namnet Grufsås, batch no.1. Den som skrivit receptet föreslog att man skulle ha 17-18 chilifrukter i det som skulle bli ungefär en liter sås, varav några var jävligt starka sorter. Jag tyckte att det lät överdrivet eftersom man helst skall kunna äta såsen också, så jag nöjde mig med 12 stycken frukter av medelstyrka.

Visserligen blev såsen otroligt god precis som utlovat, men tyvärr hade min feghet straffat sig och där fanns inte särskilt mycket hetta. Ärligt talat kan man förmodligen använda Grufsås, batch no.1 både som modersmjölksersättning för prematura spädbarn eller svalkande salva på öppna och svårt infekterade bensår.

Självklart måste man prova sig fram och den som söker skola finna. I kväll kokar jag nästa omgång och då tänkte jag slänga i lite av värstingen 7-pot brain strain yellow och lägga till två extra äpplen innan jag pudrar ner den fina rökaromen mesquite. Men nog om chili, det blev tillräckligt av det i förra bloggen. Nu ska vi snacka grönsaker.

Det kan låta märkligt, men i trädgården kring Grufstugan växer också annat än tobak och chili. Jag vill passa på att förvarna läsare som efter mina senaste inlägg förväntar sig okända växter man kan ha i helt unikt exotiska sallader, att inom bruksodlandet är jag tyvärr än mer nybörjare. För att ytterligare sänka förväntningarna tänkte jag börja med plantor som inte fungerade så bra, men efter det åker vi spikrakt uppåt mot en vardagsträdgårds blygsamma odlingsframgångar och små glädjeämnen.

Min stora dröm om att en dag sakta få vandra omkring i ett eget majsfält klädd i hängselbyxor och halmhatt precis som en åttonde generationens farmare från den amerikanska södern, uppfylldes tyvärr inte det här året heller. Under våren drev jag upp fyra plantor sockermajs av sorten Gucio som jag sedan planterade ut på en plätt intill tobaken. De växte snabbt och när sommaren var som hetast åkte jag ofta fjorton mil tur och retur mitt i arbetsveckan för att se till att de fick tillräckligt med vatten. Ungefär vid den här tiden hörde jag till min stora besvikelse någon säga att det bara blir en majskolv på varje planta. Om det var sant skulle allt slit med vattning och de extra bensinkostnaderna göra mina fyra majskolvar helt orimligt dyra, även om man slog ut resan på övriga grödors samtidiga omsorg . Kort därpå råkade jag till råga på allt halka när jag skulle vattna tobaken och bröt av en majsplanta i fallet. Redan majsmässigt missnöjd fick jag i slutet av juli för mig att majsen i alla fall såg mogen ut. Kanske kunde de åtminstone bli tillbehör till en grillmiddag? När jag plockat dem och skalat av blasten möttes jag av en sorglig syn. Kolvarna var långt ifrån färdigvuxna och såg ut som gamla tandlösa gummor ur något reportage från den ukrainska landsbygden. Antagligen hade tomrummen som upptog hälften av kolvarnas yta hunnit fyllas med majskorn om jag hade väntat, men jag tror inte att det blir något nytt försök ändå. Det verkar inte vara värt besväret.

Gustafs sallaten som såg lite tanig ut hemma i sovrumsfönstret tog fart när den kom ner i jorden ute vid stugan. Tyvärr råkade jag nog vattna dem för mycket, för en dag var de plötsligt döda. Jag hann bara provsmaka ett enda litet blad som för all del var ganska gott, eller smakade sallad i alla fall. Jag tänker ändå göra ett nytt försök nästa säsong.

En vit paprikasort jag blev nyfiken på hette Amyka. Den gav tidigt flera mellanstora paprikor, men tyvärr var dessa inte särskilt goda. Hur kan en rätt vanlig paprika skilja sig mot andra genom att inte vara god? Min son sammanfattade faktiskt smaken bra när han utan omsvep konstaterade att den smakade diskmedel. Den här bleka rackaren förpassar vi således till den eviga glömskans fröbod.

Bättre framgång blev det med en paprika jag drivit upp från frön av en helt vanlig snackpaprika inhandlad i den lokala matbutiken. Jag antar att den har sitt ursprung i Holland, garanterat genmodifierad och industriodlad i ett hangarliknande växthus. Eftersom jag inte var säker på om fröna möjligen var sterila vilket jag hört att sådana sorter kan vara, blev jag glatt överraskad när den snabbt gav mängder med söta och goda små paprikor. Jag har tagit frön även från den vidareodlade paprikan och testar om den går att odla även nästa år, eller har en inbyggd ”self destruction-gen”.

En annan succé blev gurkorna vars frön såldes under namnet ”krukgurka”. Hela sommaren skördade vi små och jättegoda gurkor och fast vi plockade alla som fanns innan vi åkte hem på söndagen, fanns det nya att skörda nästa helg. I år hade jag bara två plantor, men siktar på många fler nästa.

Och nu till flaggskeppet, de så kallade Hårdrockstomaterna. Som jag har skrivit om i flera tidigare bloggar vet jag inte vad sorten ursprungligen heter, men eftersom jag fick mina frön av Hårdrocks-Peter kallar jag dem Hårdrockstomater. Ett litet frö växer upp över stugans takpannor på några månader och grenarna tyngs sedan av hundratals söta små tomater. I år nöjde jag mig med två plantor eftersom vi inte orkade plocka alla tomater vi fick förra året. Tyvärr har de mognat mycket långsammare i år, trots den varma sommaren. Jag tror det beror på att de stod för nära det andra snabbväxande monstret som kallas Djungelgurka.

Från att ha varit så klen att jag knappt trodde den skulle överleva täckte Djungelgurkans blad snart merparten av husväggen, och tyvärr det mesta av Hårdrockstomaten intill. Djungelgurkans slingrande tentakler letar sig in och runt allt i sin närhet, men blir också full av vindruvsstora melon-gurkor. Smaken är syrlig med tydligt inslag av gurka, men ärligt talat är det ingen stor smakupplevelse, även om den funkar helt okej som ett pikant inslag i en grönsallad. Den monsterstora skörden har ändå gjort att jag vill ta hand om lite av överflödet så jag letade upp ett recept på inlagd djungelgurka för att prova.

Nu återstår att se om Djungelgurkan blir lite roligare efter några veckor i en 1-2-3-lag tillsammans med dill, pepparrot och två sorters chili. Jag tror det var det hela.

Gruvliv del 22.

Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade.

I mitt förra inlägg var det snus och snustillverkning som gällde, men tobak är inte det enda av exotisk karaktär som går bra att odla på våra breddgrader. Hur otroligt det än låter. Särskilt inte när vi får en stekhet klimatkatastrofsommar som den i år.

För ett par år sedan noterade jag att allt fler människor i min omgivning odlade chili. Nu i efterhand har det slagit mig att det precis som inom snustillverkningen nästan alltid är lugna, behagliga och fina människor som sysslar med det. Det är inte ofta man stöter på aggressiva, hatiska eller nedlåtande odlare i någon av grupperna. Jag tycker naturligtvis bättre om snälla än elaka människor och dessutom verkade det kul att få ett konkret resultat av något man lagt möda på.

Att välja hobby efter utövares personlighet är antagligen inget bra sätt att sålla bland alternativen eftersom jag gissar att det vimlar av fina människor bland ornitologer, frimärkssamlare och flaskskeppsbyggare också. Med minsta lilla påverkan är risken stor att jag prövar på något av det också.

Eftersom jag aldrig varit någon storkonsument av chili och heller aldrig varit mer tålig mot dessa frukters styrka än någon annan, är det egentligen helt orimligt att jag gav mig på just detta odlande. Med tiden och många inspirerande tips har jag dock kommit att uppskatta dessa heta och ofta förvånansvärt smakrika frukter. Innan trodde jag att det enda som skiljde olika sorters chili åt bara var hur starka de var, men så är det naturligtvis inte. Bortom hettan finns ett universum av smaker.

I princip kan man ta vilken chilisort som helst man har färdig och skära en skåra längs med hela långsidan, peta ur kärnorna, fylla den med mozarellaost och sedan linda in den i bacon. Sen är det bara att lägga den på den på grillen tills baconet fått färg, fruktköttet mjuknat lite och osten börjar tränga sig ut. Ett mycket gott tillbehör till sommarens grillmiddag eller bara som snacks till någon välkyld dryck. Man behöver inte tveka av rädsla att det ska vara för starkt att äta en eller flera heta chili på en gång, för av någon anledning verkar styrkan avta betydligt under grillningen. På bilden ovan har jag använt Hot Lemon (eller Hot Lenin som autocorrect brukar föreslå.) Den har som namnet antyder en tydlig frisk och fruktig smak av citron.

Det här året var första gången jag odlade Elephant pepper mini som faktiskt ser ut lite som en elefantsnabel. Jag har inte använt den i matlagning ännu, bara provsmakat en bit, men jag har hört att den gör sig bra som smaksättare i långkok och grytor. Den har en del hetta och är köttig, seg och lite tuggig i konsistensen. Utanpå är den ganska hård och skrovlig vilket gjort att jag funderat på att försöka sy ett par skor av det robusta skalet. Idén är möjligen en aning orealistisk att genomföra, men jag återkommer om jag trots allt förverkligar det projektet.

Det här var också första året jag odlade Koral. Vackra små röda frukter med syrlig hetta och skapligt sting. Busken blir inte så stor och passar antagligen perfekt på en köksbänk vid ett fönster med mycket sol. Dekorativ och samtidigt nära till hands när man snabbt behöver ha mera sting i maten. Idag tänkte jag använda bland annat Koral tillsammans med ättikslag när jag provar att göra några burkar inlagd Djungelgurka (mer om denna lilla melon i nästa blogg.)

Vad den här sortens habanero heter vet jag faktiskt inte. Jag fick en frukt av min arbetskamrat Keith förra året och sparade några frön under namnet ”Keiths röda”. Det låter lite Mao-kommunistiskt, men om den har smak av ”det stora språnget” eller ”kulturrevolution” kan jag inte säga då jag inte smakat den ännu. Jag är egentligen inte heller speciellt förtjust i just habanero, men den går säkert att använda till något.

Även för Poblanon var det premiär. Den räknas kanske mer som paprika och har knappt någon hetta alls när den är grön. Det går hur bra som helst att skörda den grön och i sann 70-talsanda fylla den med köttfärs och ost (eller något annat man gillar) innan den gratineras i ugn. Väntar man en månad längre blir den röd och betydligt hetare. Även om det fortfarande inte är någon värsting var den tydligen tillräckligt het för att min fru skulle känna sig lurad av smakprovet jag gav henne. ”Jag hatar dig” var det sista jag hörde henne fräsa innan hennes huvud försvann in under vattenkranen i badrummet.

I tidigare baconsammanhang nämnda Hot Lemon är nog favoriten bland mina sorter och den har jag haft varje år sedan jag började odla. Fram till i år var det en av sorterna jag provade att gräva ner direkt i jorden utan kruka, vilket den inte hade några problem med. Det blev lika mycket frukt ändå. I år har jag dock inte haft någon chili på friland utan låtit alla stå i stora tioliterskrukor. Det har fungerat bättre för tillväxten över lag och det är praktiskt att kunna flytta runt krukorna efter solen de dagar man har lite för mycket fritid och känner extra starkt för sina fotosynteslevande bonusbarn.

Den är precis lagom het utan att vara mesig och har som sagt en frisk citronsmak. Hemma hos oss är den huskrydda och förutom att fylla och grilla den, används den i all mat som ska ha lite styrka. Det beror väl också på att förrådet aldrig brukar sina, då varje planta ger otroligt mycket frukt. Det här året hade jag två plantor, eller buskar får man nästan säga eftersom de blir över en meter höga och ganska spretiga. Frukterna är först gröna och blir sedan gula när de är mogna. De frukter som fortfarande inte gulnat när det är dags att packa ihop trädgården för året brukar ofta kunna mogna med tiden på ett fat hemma i lägenhetens köksfönster.

Aji Pineapple väckte min nyfikenhet eftersom den nästan är identisk med Hot Lemon till utseendet, så det fick bli ännu en ny sort i år. Även den här gav mycket frukt, men blev aningen mindre storleksmässigt (trots att den enligt beskrivningen skulle bli lite större än Hot Lemon.) Smaken var helt fantastisk. Lite syrlig åt citronhållet som Hot Lemon, men utöver det med en tydlig smak av ananas. Dess enda svaghet är egentligen min egen svaghet. Mitt ordningssinne klarar inte riktigt likheten mellan de båda sorterna, så trots att jag försöker memorera vilken burk eller påse jag lagt vad i, är jag rätt säker på att jag råkat blanda ihop dem flera gånger. Det lär garanterat bli en finfin mixburk att ösa ur under året hur som helst och jag har lyckats separera några av dem både i frysen och när jag sparade fröer till nästa år.

Anledningen till att det blev så många nya sorter i år är flera. Tidigare har jag använt egna frön från året innan, varav en hel del har varit klena och undermåliga. En och annan sort har jag fått av hobbyodlande vänner och några fröer har jag valt ut på måfå från någon spännande fröhandel på nätet, oftast jalapeño.nu. Då förra sommaren knappt var någon sommar om man räknar antalet solstrålar som nådde fram till Grufstugan blev det inte heller många chilifrukter alls att skörda.

Jag ville ha en nystart och letade upp lite klassiska, men oprövade chilisorter och övergav som sagt helt idén med att plantera på friland. Dessutom var jag ute i god tid och sådde mina första fröer redan i månadsskiftet Januari-Februari och drev sedan upp plantorna i garderoben jag pimpat med lite belysning och en timer. Pricken över i:et var nog att jag regelbundet omplanterade i större krukor ganska slaviskt efter de odlingsråd jag läst.

Så med risk för att bli tjatig, även den här chilin som heter 7-Pot brain strain yellow odlar jag för första gången. Jag ville se om jag kunde få resultat på någon av de superstarka sorterna som brukar vara svårodlade och det gick fint, åtminstone med den här. Min Carolina Reapers frukter är så små och omogna fortfarande att hoppet är förlorat. Vad jag ska ha en så här stark chili till vet jag inte riktigt, kanske när jag försöker mig på att göra några flaskor het chilisås? Sidan jag köpte fröer från säger så här: ”Smaken är söt och fruktig i några sekunder innan den extrema hettan slår till med full kraft. 7 Pot Brain Strain Yellow har en styrka som kan uppgå till strax över en miljon Scoville.”

Scoville är skalan man mäter chilistyrka i och som en jämförelse ligger Aji Pineapple, som ändå bränner till skapligt, på mellan 10000-30000 Scoville.

Bulgarian Carrot, eller ”Shipkas” som bulgarerna själva säger är kanske den snyggaste och mest estetiska chilin jag odlar för första gången. Visserligen i hård konkurrens med Elephant pepper mini. Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade. Frukterna blir stora och saftiga med en intensiv hetta. Med tanke på formen naturligtvis perfekta att fylla med ost och linda in i bacon eller bara hacka ner i köttfärssåsen. Även denna tänkte jag ha med i lagen till de inlagda Djungelgurkorna idag.

Black Jalapeno är en ganska mild chili, vars buskar liksom hos Koral blir ganska små och behändiga så att den gör sig också bra på köksbänken. Fruktväggen är lite tjockare än hos mina andra chilisorter och mycket saftig. Konsistensen påminner lite om vindruva, vilket nästan lurar smaklökarna att känna en aning av det innan en viss hetta gör sig påmind. Förutom att även den här sorten är perfekt att grilla med ost och bacon, kan man använda den till att smaksätta redda soppor, eller skiva den tunt i en grönsallad.

Det vanligaste sättet att förvara sin färdiga chili är nog genom att torka dem. Jag brukar hänga dem på en lina i kökets tak med hjälp av sytråd eller ett tunt snöre. När de är torra förvarar jag dem i en skål eller burk och hackar ner en bit när jag behöver. I bland finhackar jag dem direkt efter skörd och torkar dem som färdighackade flingor i en skål. I år har jag dock lagt ner lite möda på att kärna ur, skiva och sedan frysa in ganska mycket. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, men jag inbillar mig att det känns lite fräschare, nästan som att chilin är nyskördad när jag tinat upp en nypa av den sort jag vill använda.

Det blev nog lite mer text än jag hade tänkt mig i den här bloggen, så jag tror vi avslutar här. Några bilder och förhoppningsvis väl valda ord om allt det som inte är tobak eller chili men också trängt sig upp ur jorden vid Grufstugan får jag återkomma med nästa gång.

Gruvliv del 21.

Det finns egentligen inget helt säkert sätt att bara genom någons yttre avgöra hur mycket snuskunskap denne besitter, men tumregeln är att ju längre skägg man har, desto mer kunnande har man samlat på sig.

Just precis, det var ju det här med snuset. Någon gång i våras slog det mig att jag ville bli självförsörjande på snus. Omgående beställde jag därför tobaksfrön som jag sedan satte i små krukor vilka jag ställde i det ljusskåp jag byggt i min sons rum. Eller byggt och byggt, jag har hängt upp tre lampor och flyttat på några hyllplan i garderoben, men ändå. Fröna grodde snabbt och efter att ha gallrat rejält (varför jag nu gjorde det?) hade jag sex fina exemplar vardera av Virginiatobak och Bondtobak kvar.

Plantorna växte så att det knakade och framåt Maj var jag rejält otålig eftersom jag ville plantera ut dem i landet jag så mödosamt grävt upp. Jag gjorde en snabb (helt ovetenskaplig väderprognos) genom att bara titta ut genom fönstret och till min stora lättnad (men obefintliga förvåning) indikerade molnens formationer, vindens riktning och fåglarnas kvitter, att risken för nattfrost var över.

Jag satte plantorna i rader om tre och tre och de växte så fort att man nästan kunde se det med egna ögon om man stod kvar en stund. Nu började jag drömma om de enorma mängder snus jag skulle kunna tillverka framåt hösten. I värsta fall skulle jag nog få så mycket tobak att jag blev tvungen att sälja av en del också.

Redan i juli började jag skörda de blad jag gissade var lite mogna. Bladen ska ha gulnat en aning och lätt kunna lossas med ett handfast ryck nedåt stammen enligt några, medan andra säger att gulheten är mindre viktig än hur lätt de kan brytas av. Jag tvättade dem i alla fall rena från smuts och närgångna insekter som på grund av ohälsosam nyfikenhet dött nikotinförgiftningsdöden.

Därefter hängde jag bladen på tork uppe på det gamla torpets varma och luftiga vind.

Ni som känner mig vet att min impulskontroll kan avta något (eller helt upphöra) när jag hittar något spännande att fokusera på. Alltså började jag med stor iver också läsa alla snusbloggar och tobakssidor jag hittade på nätet, samt några böcker om snus jag införskaffat. Ganska snart förstod jag att det finns nästan lika många metoder och tillvägagångssätt vid snustillverkning som det finns snusodlare, men en sak verkar alla vara överens om.

Det blir inte särskilt mycket färdigt snus av en enda planta. Runt två färdiga dosor ungefär. Mina tolv tobaksplantor skulle alltså inte ens räcka till snus i en månad. Dessutom hade jag räknat med att kunna misslyckas med en del av råvaran under experimenterandet på vägen.

Även om det kändes som ett litet bakslag att jag helt hade missbedömt den mängd tobak man behöver, var det kanske ändå något man måste räkna med som nybörjare. Nu gällde det att vara lite kreativ, så jag gjorde som brukligt är när man kört fast eller behöver visdom; jag vände mig till Instagram. Där letade jag bland lajksen på de bilder jag taggat med #snus #tobak eller liknande. Rätt snart visade det sig att en ofta förekommande figur kallade sig snus_aimo och hade en uppenbar kärlek till snus. Genom hans bilder framgick att han var grundare av och ägare till företaget Kungssnus som säljer olika former av färdigtorkad tobak, samt alla de tillbehör som är nödvändiga vid snustillverkning. Till råga på allt anordnades regelbundet snusträffar där man fick lära sig hur man gör snus samtidigt som man provar andra snusares egentillverkade snus och dricker öl. Att fabriken råkade vara belägen i Åfors långt nere i mörkaste Småland fick mig inte att tveka det minsta. Nu jävlar skulle jag lära mig allt jag behövde veta om snus!

Eftersom jag ofta är lite blyg bland helt okända människor lurade jag med mig min vän Dennis. Han brukar ha lärt känna alla i ett rum efter en kvart ungefär, vilket också visade sig vara fallet den här gången. Som bilden ovan visar kan en möjlig väg att få nya kompisar vara att anta en utmaning om att få in 50 gram (ungefär två dosor) snus i käften.

Besöket på Kungssnus blev ett äventyr långt över alla mina förväntningar. God mat, spontan underhållning och fantastiskt ödmjuka och trevliga människor.

Här sitter några fundersamma och respektingivande snusveteraner och tänker på snus. Det finns egentligen inget helt säkert sätt att bara genom någons yttre avgöra hur mycket snuskunskap denne besitter, men tumregeln är att ju längre skägg man har, desto mer kunnande har man hunnit samla på sig. Robin (i mitten på bilden) är anställd på snusfabriken och var en av arrangörerna av träffen. Han har även gjort en egen tobaksblandning för snustillverkning som blev så populär att den sålde slut på bara några dagar. Mårten (till höger på bilden) har odlat tobak och gjort sitt eget snus sedan urminnes tider. Man kan följa hans fantastiska snusliv på Instagram där han lägger ut fina bilder under namnet odlasnus. Mikael (till vänster) har också bakat eget snus ett bra tag, men har ännu inte nått upp till skäggnivån.

Här sitter jag i all blygsam ödmjukhet och suger åt mig kunskap från både nybörjare och erfarna snusare.

I fabriken finns antagligen världens största prilla att beskåda. Den har tyvärr drabbats en aning av uttorkning, men enligt uppgift har den vägt hela 114 kilo tidigare.

Under rundturen fick vi bland annat se tusentals kilo råtobak av varierande sort i stora kartonger. Doften av tobak fanns över allt i lokalerna och den var magisk.

Egentligen tycker jag att precis allting varje sekund den här helgen var höjdpunkten, men någon slags final blev det ändå när Aimo kom bärandes på en stor form för glasgjutning. Åfors ligger i glasriket nära Kosta och Orrefors och tobaksfabriken har tagit över samhällets gamla glasbruk. Delar av byggnaden är fortfarande full av lämningar från glasblåsningens storhetstid.

Inför en andäktig publik började Aimo målmedvetet fylla och packa gjutformen med snus. Nästan exakt ett kilo fick plats.

Resultatet blev så vackert att många av oss hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Det är inget större fel på originalet som Ludvig Löfgren en gång designade, men det är inte gjort av snus.

Efter snusresan har jag fortfarande samma mål, men planen på hur jag ska nå dit har justerats lite. Jag får helt enkelt använda året som kommer till att finslipa mina snusbakarkunskaper med färdig tobak och gräva ett större land för odling.

Den lilla mängd tobak jag ändå skördar ska jag såklart försöka omvandla till snus.

Visst är även den mindre och nikotinstarkare bondtobaken (till vänster) vacker? Egentligen ska man vara på alerten och hela tiden nypa av blommor så att plantorna inte ödslar kraft på delarna som inte ska bli snus, men jag har inte haft tillräckligt med tid under slutet av sommaren och med facit i hand kan det faktiskt kvitta det här året.

Med det avslutar jag för den här gången. Jag vet att det känns som en rejäl kliffhanger nu när ni fått leva er in så intensivt i snusets värd, men jag lovar att återkomma så fort jag är klar med skörden. Ni får helt enkelt tänka att ni har något spännande att se fram emot.

Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.

Hösten 2018 – Centrumrökats genombrott.

Vid ett stort överskott av råtobak finns även planer på att lansera cigaretten ”Centrumröka” med ett tydligt fokus på att locka barn och ungdomar till nikotinets spännande värld och förhoppningsvis livslånga beroende.

Jag antar att jag inte är den enda som är uppspelt över höstens premiär för Ormingesnuset? Eftersom inga marknadsundersökningar har föregått lanseringen av denna på inget sätt unika muntobaksprodukt är det svårt att avgöra om den ens är marginellt efterfrågad eller över huvud taget önskad.

Hur som helst är det ett lokalproducerat snus som ännu aldrig har tillverkats och består av ekologiskt odlad virginia- och bondtobak blandad med svett och trycksvärta från uppgivna brevbärarfingrar. Huruvida det även kommer att finnas en portionsvariant beror helt på om verkstadsteknikern som ännu inte är anställd hinner få tag på några flinka vättar med jättesmå symaskiner som kan sy de jättesmå påsar som behövs. Hoppet är dock det första som överger en tobaksodlare som sedan länge är van vid att alltid ge upp.

Det var en reklamkampanj som hette duga va? Jag ville visa hur enkelt det är att med vackra ord få oss att köpa en produkt vi inte själva visste att vi ville ha. Och så är jag lite uppspelt över att mina tobaksplantor växer så att det knakar. Att sedan till hösten faktiskt göra lite eget snus verkar inte heller vara särskilt svårt. Jag har redan tidigare gjort det från råtobak, så nu tänkte jag prova att hålla i hela kedjan själv. Det var ungefär det jag ville ha sagt.

Idiotisk Kristus.

Jag nådde nog min fulla potential som människa redan i lågstadiet. Efter det har mina åstadkommanden enbart bestått av små försiktiga steg bakåt i den personliga evolutionen. De tydliga bristerna i min organisationsförmåga samarbetar tätt med avsaknaden av ett någorlunda hyggligt närminne, vilket försätter mig i situationer där jag måste offra en hel del tid för att få båten Björn på rätt köl igen.

Jag har åkt kommunalt i flera timmar med ett bilbatteri i ryggsäcken en lördagsmorgon för att få igång min bil som stått stendöd i ett köpcentrums parkeringsgarage under natten och kostat dyra pengar, glömt en annan bil med lyset på ett dygn utanför min lokala mataffär (två gånger), samt stått på landet med helljuset på en natt och fått låna grannarnas bil och köra tre mil för att köpa nytt batteri eftersom ingen vågar köra backen upp till vår stuga och starta bilen med kablar.

Igår kväll precis när jag slängde mina engångslinser bland kaffesump och barbequesås i soppåsen i grufstugan kände jag direkt att det var dumt gjort. Jag sprang in till väskan i sovrummet, trots att jag redan visste att jag glömt packa med mig fler linser. Jag kollade i medicinskåpet där jag brukar lämna några par i reserv, men det var lika tomt där. Eftersom jag inte kan se skillnad på en motorcykel och en elefant utan linser kändes det som en dålig idé att försöka köra hem familjen och våra katter med varningsblinkers i vägrenen och i en maxhastighet på tjugo kilometer i timmen. Jag vet, jag borde ha ett par glasögon i reserv. Jag har tänkt skaffa det sedan innan jag fick fru och barn, det har bara inte blivit av.

Men sen kom jag på att man numera kan köpa linser på vissa apotek utan recept från optiker, och att det kunde bli min räddning. Ett besök på internet visade dock att Gnesta inte är Stockholm och att farmaceuterna på deras apotek helgar vilodagen genom att hålla verksamheten helt stängd. När jag sökte vidare stod det klart att närmaste apotek som saluförde synhjälpmedel på söndagar var beläget i Södertälje.

I morse promenerade jag uppgivet de sex kilometerna till Gnesta Centrum i en suddig dimma och ni som eventuellt vinkade åt mig från passerande bilar utan att få något gensvar får förlåta en halvblind man.

När jag nådde mitt första delmål blev det även tydligt att pendeltågstätheten inte är så stor på söndagar som man kunde önska. 57 minuter går inte ens fort om man köper kaffe och en bulle och läser en bok på perrongen. I Södertälje fick jag i alla fall tag på nya linser, men eftersom gallerian Kringlan vill ha fem spänn för att låna ut en toalett med spegel och jag inte hade några mynt gick jag tillbaka till tågstationen i samma dimma. Där fanns endast en gratis pissoar utan handfat och spegel, så det blev fortsatt resa utan att se något.

Nu hade jag till en början lite tur, tåget tillbaka till Gnesta som skulle gå om 45 minuter stod redan inne, så jag slapp sitta ute och frysa. Jag slog mig ned och öppnade min medhavda bok för att få tiden att gå, men när jag läst första sidan fick jag sällskap i den annars tomma vagnen. En äldre man med rosa skjorta, flint på hjässan och grått skägg och hår på sidorna av huvudet satte sig på en plats knappt två meter bort och började omedelbart äta och dricka en mängd olika saker under högljutt smaskande, stönande och stånkande. Ett tag trodde jag att han klippte naglarna också, men ljudet som fick mig att läsa om samma mening i min bok hela tiden kom från den kulspetspenna han målmedvetet klickade ut och in hela vägen till Gnesta.

Nu återstod bara de avslutande sex kilometerna tillbaka till stugan och det firade jag med en hamburgare hos Gnesta-Kurre. Gatukökets ursprungliga ägare Gnesta-Kurre var antagligen en äldre man vid namn Kurt, men sedan länge är nu Gnesta-Kurre två syrianer från Södertälje. De båda kurrarna lagar dock mycket bra snabbmat och de har en toalett där man kan tvätta händerna och sätta in sina nya linser. Men det är bara under förutsättning att toaletten inte är oavbrutet upptagen av en familj på sex personer som samtliga är i nöd.

Efter cirka fyra och en halv timme var jag i alla fall tillbaka i stugan och kunde återfå fullgod syn och ytterligare någon timme senare var familjen säkert transporterad till lägenheten i Orminge. I morgon när alla andra firar Valborg med klämdag och långhelg pustar jag ut med en avkopplande arbetsdag i postbilen. Det ska bli riktigt skoj.

Påkommen med byxorna i knävecken.

Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar Xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen.

Allt går som det ska och ingenting är därmed i sin ordning. Fördelen med influensaliknande förkylningar är inte många, men de finns. En av dem är att livet blir exakt vad det alltid borde vara när man så småningom slutar kämpa emot och accepterar en tillvaro där minimala och grundläggande nödvändiga ansträngningar är mer än nog. Att ett mål mat kommit på bordet, att man lyckats köpa en dosa snus, eller att man bara tagit sig samman och äntligen gått och hämtat det glas vatten man velat dricka i över en timme.

När en storhelg med några extra lediga dagar nalkas växer lusten till livet. I mitt och min familjs fall brukar en sådan helg innebära mer kravlös tid i grufstugan med mycket eldande i kaminerna och långa sittningar med brädspel på kvällarna. Åtminstone så här års när vinterns snö dröjer sig kvar i rabatterna och det är lite för tidigt för trädgårdsarbete.

Den här påskhelgen åkte dock hela familjen på en massa snor och snörvlande och avfärden till stugan har skjutits upp dag för dag. Nu när vi har slutat stressa över när vi kan komma iväg och förlikat oss med att det bara blev som det blev känns det riktigt bra. Jag kan knappt minnas när vi alla varvade ner så här totalt. Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen. Igår klämde jag till exempel den tre avsnitt långa dokumentären Dödliga fiender – kampen inom islam.

Det var intressant att få lite mer kött på benen om hela konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i mellanöstern med Iran och Saudiarabien som de stora antagonisterna de senaste 40 åren. Den hade gärna fått ha fler delar. Jag har läst ut ”Kolaps” av David Jonstad, en sorglig men faktaspäckad bok om omöjligheten med en evigt ständig tillväxt och ett krasst konstaterande att de flesta av planetens naturliga tillgångar faktiskt är ändliga. Efter det började jag parallellt läsa både Jim Thompsons ”Mördaren i mig” och ”Om kriget kommer” av Lennart Rosander och Per Olgarsson. Vi får se vilken bok som tar över under dagen, det är inte så bråttom att bestämma sig.

Glädjande nog har jag också haft tid att läsa en mängd artiklar och recensioner i olika nättidningar. Och apropå tidningar, särskilt de stora svenska sådana, vad det svänger? För knappt ett år sedan var mer eller mindre alla artiklar och debattinlägg ensidiga försvarstal för landets flyktingmottagande, men nu tävlar samma tidningar om att visa att de vågar lyfta problem med integration och religiös fanatism i sådan omfattning att det nästan blir lite skevt åt andra hållet. Tänk om sakfrågor och objektiv granskning av de problem som trots allt kan uppstå med en tillfälligt ökad invandring kunnat övervinna den paralyserande kollektiva rädslan över att uppfattas som rasistisk långt tidigare? Då hade antagligen Sverigedemokraterna knappt haft några mandat alls och vi hade inte behövt ha en riksdag full av traditionella partier som försöker verka hårdare och därmed bara blir mer likformiga i hopp om att kunna fiska tillbaka missnöjda medborgares röster. Berätta om både bra och dåligt, jag har faktiskt jävligt svårt att tro att ens en procent av befolkningen är rasister på riktigt.

Till sist. Visst hade det varit mysigt att möta vårsolen och påsken i en stuga i de sörmländska skogarna, men det går inte att förneka den välgörande harmoni som en helg helt däckad och utan krav hemma i lägenheten har boende inom sig också.

Transpirationsteoretiker.

Jag är rätt säker på att mitt nuvarande intresse knappast hjälper mig att mota bort vinterns sedvanliga tungsinne. Men det är fascinerande. Och mina intressen är som de flesta redan känner till i regel övergående och någorlunda kortvariga.

Den senaste månaden har jag avverkat samtliga åtta böcker om Anton Modin av Anders Jallai. Böckerna om den svenska superagenten varvar underhållande (om väl grabbig) fiktion med vad som säga vara fakta från hemligstämplade dokument och intervjuer med högt uppsatta personer inom säkerhetstjänsterna och politiker. Böckerna argumenterar trovärdigt för dubbelspel och mörkläggningar under det kalla kriget av bland annat Palmemordet, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård, Estonias förlisning, mordet på journalisten Cats Falk med mera. Eftersom jag själv alltid blåögt velat tro att vårt land är hederligt och att demokratin faktiskt fungerar har detta satt igång besvärande funderingar och tankar om hur vår värld tyvärr kanske fungerar egentligen. Jag sällar mig ännu inte helt till konspirationsteoretikerna och galningarna som driver sin sak på små plottriga och textmässigt röriga websidor, men jag är lite skakad.

Dessutom läser jag en del om vår nuvarande civilisations oundvikliga undergång, en inte så upplyftande realitet. Takten med vilken vi på mindre än hundra år slukat så mycket av jordens ändliga resurser att det nu går åt mer energi att utvinna dem än vad som är kostnadsmässigt försvarbart är helt galen och verkar inte längre gå att bromsa. Inte om inte alla vi sju miljarder människor är överens om att sänka vår standard betydligt. Vi i den rika delen av världen vill det knappast och de som alltid varit mindre lyckligt lottade vill säkerligen upp till vår nuvarande nivå. Och det är inte bara oljan som sinar, det är fosfor till konstgödning av alla odlingsarealer och mängder av metaller och grundämnen vi använder för att tillverka datorer och telefoner. Om jag har förstått det hela rätt förbrukar vi redan idag i de rika länderna ett och ett halvt jordklots inte så förnybara resurser och befolkningsökningen slår hela tiden nya rekord. Det verkar mer eller mindre vara kört för världen som vi känner den med ständig tillväxt och allt det där.

Men förutom att jag nästan helt tappat tron på det demokratiska systemet eftersom näringslivet och främmande stormakter ändå styr i det fördolda och att vår överhettade planet snart kommer att gå under genom torka, översvämningar, svältkatastrofer, bankkrascher och ständiga krig om mat och energi mår jag faktiskt helt okej. Fast det ska bli skönt att få växla inriktning på mitt intressefokus, gärna så snart som möjligt.

	Pottaska med Seth Ry… om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	tobaccohasse om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	grufstugan om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	mikulv om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	Lena Engfeldt om Snusliv del 1.