Jag är rätt säker på att mitt nuvarande intresse knappast hjälper mig att mota bort vinterns sedvanliga tungsinne. Men det är fascinerande. Och mina intressen är som de flesta redan känner till i regel övergående och någorlunda kortvariga.
Den senaste månaden har jag avverkat samtliga åtta böcker om Anton Modin av Anders Jallai. Böckerna om den svenska superagenten varvar underhållande (om väl grabbig) fiktion med vad som säga vara fakta från hemligstämplade dokument och intervjuer med högt uppsatta personer inom säkerhetstjänsterna och politiker. Böckerna argumenterar trovärdigt för dubbelspel och mörkläggningar under det kalla kriget av bland annat Palmemordet, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård, Estonias förlisning, mordet på journalisten Cats Falk med mera. Eftersom jag själv alltid blåögt velat tro att vårt land är hederligt och att demokratin faktiskt fungerar har detta satt igång besvärande funderingar och tankar om hur vår värld tyvärr kanske fungerar egentligen. Jag sällar mig ännu inte helt till konspirationsteoretikerna och galningarna som driver sin sak på små plottriga och textmässigt röriga websidor, men jag är lite skakad.
Dessutom läser jag en del om vår nuvarande civilisations oundvikliga undergång, en inte så upplyftande realitet. Takten med vilken vi på mindre än hundra år slukat så mycket av jordens ändliga resurser att det nu går åt mer energi att utvinna dem än vad som är kostnadsmässigt försvarbart är helt galen och verkar inte längre gå att bromsa. Inte om inte alla vi sju miljarder människor är överens om att sänka vår standard betydligt. Vi i den rika delen av världen vill det knappast och de som alltid varit mindre lyckligt lottade vill säkerligen upp till vår nuvarande nivå. Och det är inte bara oljan som sinar, det är fosfor till konstgödning av alla odlingsarealer och mängder av metaller och grundämnen vi använder för att tillverka datorer och telefoner. Om jag har förstått det hela rätt förbrukar vi redan idag i de rika länderna ett och ett halvt jordklots inte så förnybara resurser och befolkningsökningen slår hela tiden nya rekord. Det verkar mer eller mindre vara kört för världen som vi känner den med ständig tillväxt och allt det där.
Men förutom att jag nästan helt tappat tron på det demokratiska systemet eftersom näringslivet och främmande stormakter ändå styr i det fördolda och att vår överhettade planet snart kommer att gå under genom torka, översvämningar, svältkatastrofer, bankkrascher och ständiga krig om mat och energi mår jag faktiskt helt okej. Fast det ska bli skönt att få växla inriktning på mitt intressefokus, gärna så snart som möjligt.
grufstugan 