För ungefär två månader sedan råkade jag dra handen genom en glasruta. Vår gamla gruvstuga fylldes plötsligt av rök en kväll och när jag i panik försökte öppna ett fönster hade det satt sig. Att trycka handen mot en glasskiva som antagligen varit med om både kalla kriget och månlandningen var förstås dumt, men gjort är gjort och jacket i handleden är numera bara ett ärr.
Eftersom man förr eller senare kommer till en punkt när det blir omöjligt att skjuta upp något som faktiskt måste göras längre, lastade jag in det trasiga fönstret i bilens baklucka igår. Jag hade letat på internet och hittat en adress på vägen hem från mitt arbete där de hävdade att det fanns glasmänniskor som mot betalning hjälpte helt vanliga människor med glassaker. Öppet vardagar mellan 10.00 och 18.00.
När jag angjorde adressen 16.00 såg jag direkt att det var beckmörkt i lokalen, men på en stor skylt ovanför ingången stod det trots allt vardagar 10.00-18.00. Många företag hittar på något som ska få dem att sticka ut lite i den hårda konkurrensen och jag gissade att det här var glasmänniskor med stark klimatmedvetenhet. Antagligen pågick en väldigt lokal earth hour där inne, vana yrkeshänder skar enkelt ut perfekta glasskivor i totalt mörker. Men dörren var låst. Vid sidan av fönstret satt en handskriven lapp, något större än ett frimärke. Där informerade man att man stängde 13.00 på fredagar.
Jag missunnar ingen att ta helg efter lunch, det borde alla göra. Men om för kunden avgörande information om ett företag endast finns på en papperslapp borde man aldrig ha gett sig ut på internet och lovat saker. Även steget till lysande skyltar utanför lokalen var nog att ta sig vatten över huvudet, för är man på blyertspennans kommunikationsnivå är det endast blyertspennan man ska använda.
grufstugan 