Advokat Castelius och vintern.

Eftersom jag tragglat med min berättelse om brevbäraren Bellman i mer än sex år utan att ens vara nära att få den klar, bjuder jag på ett litet smakprov. Dessutom passar väl just den här passagen bra nu när snön knackar på dörren.

Vintern hade slagit till med full kraft och det hade snöat oavbrutet i flera dagar. Att vara brevbärare på vintern är något helt annat än att vara det på sommaren. När snön lagt sig som ett kamouflerande täcke över alla isfläckar måste man som brevbärare hela tiden vara uppmärksam om man vill klara sig oskadd genom en arbetsdag. Trots dubbade cykeldäck och broddar halkar tjänstemän ändå omkring som blå, uniformsklädda käglor på yrkeslivets blankpolerade bowlingbana. Brev och reklamblad sprids för iskalla vintervindar samtidigt som deras spända kroppar bara kan bita ihop och blunda i väntan på att bli blåslagna.

20171128_152522-01167351997.jpeg

De postiljoner som kör bil halkar också när de måste kliva ut för att nå brevlådor ingen skottat framför, men plågas dessutom av vägarnas bristfälliga underhåll. De fastnar med slirande hjul eller glider baklänges utan kontroll över bilen då de av pliktkänsla försökt stanna även vid lådor i uppförsbackar som aldrig sandats.

Vinterns vedermödor hade kunnat vara lättare att hantera om landets vid den här tiden största arbetsgivare köpt in fordon bättre lämpade för nordiskt klimat. Men det är klart, om sydeuropeiska bilar är några kronor billigare kan man ha överseende med att de inte är konstruerade för decimeterdjup snö och tvåsiffriga minusgrader. Åtminstone om man är inköpschef med budgetansvar för väldigt många fordon.

20171128_152329-011904554329.jpeg

Ett återkommande problem med de franska och italienska bilar man inom Posten föredrog var att magneten i låset till lastutrymmets sidodörr slutade fungera när det blev för kallt. I regel blev det för kallt redan vid några få minusgrader, alltså strax efter årets sista kräftskiva i Sverige. När dörren en gång börjat kärva gled den hela tiden upp så fort man kom till minsta uppförsbacke, något Bellman fick lära sig den hårda vägen en kväll när han körde tillbaka från rundan på Tyresö.

Han kände plötsligt hur det drog kallt och tänkte att han antagligen stängt sidodörren slarvigt och stannade därför till för att dra igen den. Han passade på att kontrollera lastutrymmet så att inget hade ramlat ut då han kört med öppen sidodörr och antalet plastbackar dagens post hade legat i verkade stämma. Men säcken med brev som tömts från de gula lådorna såg ut att ha minskat i omfång? Det var mörkt ute och han kunde inte se några brev på vägen bakom bilen, men ovanför havet vid bergskanten på sidan tyckte han sig ana ett antal papperssvalor med postgirots logotyp på väg bort i riktning mot Finland. Han hoppades att det bara var inbillning, men i värsta fall att vinden var lika stadig som ryktet gjorde gällande att kompetensen hos grannlandets kollegor var.

20171128_1523561425746198.png

Bellman hade precis kammat upp det sista av dagens post och tittade bekymrat ut genom fönstret på snön som aldrig slutade falla när Friedmann kom gående mot honom. Han räckte över ett kuvert adresserat ”Ansvarig för brevbäringen i Älta”.

Nu är det ju du som är chef över brevbäringen” sade han högre än vad som egentligen var nödvändigt eftersom Bellman stod precis intill.

Om Friedmanns avsikt var att påminna både Bellman och kollegorna i lokalen om vem som nu var arbetsledare och på så sätt få Bellman att växa i sin nya roll, fungerade det. Bellmans rygg blev med ens rakare och han ursäktade sig för att gå åt sidan och öppna brevet. Den som hade skrivit till honom var en av de boende ute på Tyresö. Dagen innan hade han förutom ett stort antal tingsrättsprotokoll och några utländska tidskrifter även fått ett av postens förtryckta kort i sin låda av Bellman. På kortets ena sida fanns en bild av en glad snögubbe och på den andra stod en kort text formulerad på artig myndighetssvenska som i vädjande ordalag förklarade att den som dagligen delade ut posten skulle få en bättre arbetsmiljö om snövallen framför lådan möjligen kunde avlägsnas.

Adam Castelius som nu besvarade denna vädjan bodde i en enorm vitkalkad villa med utsikt över havet och var advokat till yrket. Av brevet att döma saknade han inte bara helt förståelse för brevbärarens syn på snöskottning, han var även upprörd. På tre tätskrivna sidor redogjorde han detaljerat för hur en av hans arbetsdagar såg ut och listade punkt för punkt upp de göromål en advokat av hans dignitet måste hinna med. Castelius bar i stort sett hela staden på sina axlar eftersom ingen känd, åtminstone nu levande människa, ens var nära att besitta den kompetens han själv gjorde. Detta borde för övrigt både Gud fader och mottagaren av denna skrivelse rimligen känna till? Den anklagande tonen hölls intakt genom hela brevet, men tilltog ytterligare i styrka mot slutet. När Bellman var framme vid den fjärde sidan var advokaten så upprörd att Bellmans ben faktiskt började darra lite.

Adam Castelius upplevde att staten via sin förlängda arm i form av en uppenbart lat och respektlös brevbärare genom att lämna denna provocerande pamflett vid hans dörr även attackerade honom på ett personligt plan. Den illa dolda socialism och obeskrivliga oförskämdhet han nu blivit utsatt för var som ett slag i magen, och detta enbart på grund av lite snö? Brevet avslutades med:

”Som ni förhoppningsvis begriper, eller åtminstone borde ha vett att begripa trots att ni är statsanställd, lämnar ingen av mina dagar något utrymme för trams. Att bli uppmanad att slaska runt framför sin egen postlåda bara för att någon lat tjänsteman inte orkar kliva ur bilen är väl trams om något? Det kan säkert upplevas som obekvämt för den som inte är van att anstränga sig, men vintern är inget nytt påfund. Ni borde acceptera vad som faktiskt är ert åtagande i samhället, ett åtagande jag för övrigt till stor del bekostar via en synnerligen orimlig skattsedel.

Adv. Adam Castelius

wp-1490557347699-01809333405.jpeg

Bellman suckade och konstaterade att advokaten förmodligen hade hunnit skotta och sanda framför både sin egen och alla grannarnas lådor under den tid det tagit att författa skrivelsen han nu hade i handen. Men det är klart, det är ju skillnad på folk och folk tänkte Bellman och slängde brevet i närmaste papperskorg. Det bröt antagligen mot ett flertal punkter i Postens regelverk och skulle förmodligen också kunna vara skäl för uppsägning. Han borde givetvis ha vidarebefordrat en kopia till Postens kundtjänst med ett svar om att han tagit emot klagomålet och därefter skickat originalet till arkivering i all evighet bland de övriga klagomål som låg i ett bergrum någonstans norr om Stockholm. Men det kändes meningslöst och man kan inte vinna alla strider. Fast det skulle vara roligt om man någon gång kunde vinna någon.

Författare: grufstugan

Förvärvsarbetande statlig brevbärare och impulsläsare, som trevande börjat utforska livet som torpare genom att ta en imaginär examen inom motorsågande enbart med hjälp av Youtube. Dessutom oväntat fader till en välartad son ganska sent i livet och därtill nästan helt oförtjänt gift med en kvinna som utan att tveka kallar sig min fru.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s