Kinesiska cigg är dubbel lycka.

Ett vanligt självbedrägeri är att man tror sig vara en större litteraturälskare än man faktiskt är. Där klarar jag mig ändå hyggligt, att läsa böcker är antagligen det enda jag har gjort i livet utan att någonsin tröttna på det. Det kan ibland kännas sorgligt att jag inte besitter egenskaper som gör att jag år ut och år in odlar chili, ser samtliga fotbollsmatcher med ett lag, eller oförtröttligt köper nya växter och fiskar till mitt akvarium. Men jag får helt enkelt nöja mig med att vara en som aldrig slutar läsa.

Innan jag skrämmer bort er vill jag snabbt flika in att det här inte är en blogg om böcker jag har läst och nu vill tipsa er om, det här är en blogg om böcker jag aldrig har läst. Det är en jävla skillnad.

Jag lånar inte böcker på biblioteket längre eftersom jag aldrig lyckades bli en som lämnar tillbaka dem i tid. Jag lånar sällan böcker av vänner och bekanta heller eftersom det finns en inbyggd stress i den som lånade ut bokens möjliga förväntan, så jag köper mina böcker. Nästan uteslutande på nätet, men ibland i bokhandeln eller i matbutiker om behovet blir trängande.

Igår bläddrade jag igenom beställningshistoriken på sidan där jag oftast köper böcker och konstaterade att jag även detta år har läst en hel del. Men som vanligt har jag även köpt böcker jag inte har läst, vilket tydligen inte hindrar mig från att köpa nya. Varje nyårsafton bestämmer jag mig för att inte köpa fler böcker innan jag läst de jag redan har hemma. Det finns säkert olästa storverk för mitt resterande läsliv i hyllor och under sängbord hemma, men jag lyckas aldrig vara den vars egenskap är att hålla fast vid benhårda principer. Ju längre tid som gått sedan en köpt men oläst bok blivit liggande, ju svårare blir det att ta sig an den. Det är som att läslusten bygger på impuls och en bok som ena veckan hade en enorm dragningskraft, nästa vecka känns åldrad och tandlös. Naturligtvis plockar jag upp tappade pärlor ibland och läser dem vid ett senare tillfälle, men detta är årets nuvarande sparkapital:

Det nya året hade knappt börjat innan de första olästa böckerna landade. Min påse bokchips har alltid varit realistiska, autofiktiva och skitiga berättelser med mycket mörker, men jag har på sistone börjat intressera mig allt mer för science fiction. I år är det helt enkelt katastrof och undergång i en nära framtid som gäller, därför har Dante Alighieris Convivio och Klas Östergrens Twist snart lagrats ett helt år.

Convivo köpte jag för att jag ville vara den sortens människa som också läser de riktigt gamla klassikerna. När jag tittar på boken idag känner jag tyvärr att den kan förbli oläst långt efter att jag gått i pension.

Jag vill minnas att Twist var prissänkt som storpocket i någon kampanj, och Klas Östergren är faktiskt en av mina stora favoriter. Jag har läst många av hans böcker, inte bara Gentlemen, och han är alltid bra. I veckan som gick lyssnade jag på en lång podintervju med honom och han tycks även vara vettig och lite fantastisk som människa, trots att han sitter i den där skandalomsusade akademien. Efter intervjun fick Twist nya tänder och kan förhoppningsvis ändå bli läst redan innan nyår.

Men i stället läste jag Future av Dmitrij Gluchovskij, Half way home av Hugh Howey och En amerikansk förlust av Philipp Meyer.

Vi av Jevgenij Zamjatin dök upp när någon sökmotoralgoritm noterat att jag letade efter science fiction och var svag för ryssar. Boken som utspelar sig i en totalövervakad stat av glas där en man kommer i kontakt med en hemlig motståndsrörelse färdigställdes redan 1921, men stoppades naturligtvis av den sovjetiska censuren. Den var en uttalad förebild för George Orwell när han skrev 1984, men måste nog  ändå ligga till sig några månader, eller år.

Guds barn av Cormac McCarthy köpte jag för att jag gillade Vägen av samma författare och för att jag har en romantiserad bild av ett äldre, svårt och stenhårt arbetar-Amerika. Jag letade efter känslan jag fick när jag läste Sonen och En amerikansk förlust av Philipp Meyer, men bokens omslag känns lite plastigt och ger mig oförklarliga obehagskänslor. Det är inget bra uteslutningskriterium för litteratur, men kan likväl vara tillräckligt för att bli förpassad in i glömskan.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen kändes läsvärd efter en övertygande recension i Dagens Nyheter någon dag när jag kände mig osedvanligt intellektuell. Boken handlar om en man som försöker föreställa sig det kraschade äktenskapet ur kvinnans perspektiv, men ältande och självrannsakan är inte en jättestor del av min personlighet. Så nu i efterhand känns det som boken jag aldrig kommer att läsa.

I stället läste jag trilogin Stjärnfall, Stjärndamm och Stjärnklart av Lars Wilderäng, Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko, samt Resan till mörkret av Andrej Djakov.

Vågen och Americana av don Don DeLillo ligger också orörda bredvid sängen. Jag misstänker att det är bra upplevelser som väntar där, men i samma sändning fick jag hem flera böcker av samma författare och råkade nog överdosera lite. När jag snöar in på en författare och läser stora delar av utgivningen i sträck kan det efter ett tag kännas instängt med samma röst och språk. Men jag lär återkomma, DeLillo är ändå jävligt bra.

Hans Omegapunkten och Kroppskonstnären hann jag läsa innan det tog stopp den här gången.

Ödmården av Nils Håkanson är ännu ett tips från någon av morgontidningarnas recensenter och verkar helt klart ligga i linje med mitt undergångsintresse. Den är skriven på någon fiktiv variant av svenska och full av nya spännande ord och uttryck. Jag tror fortfarande att den kan vara fantastisk, men valde ändå andra böcker i stället.

Törst av Jo Nesbö, Björnstad av Fredrik Backman och Homo Deus : en kort historik över morgondagen av Yuval Noah Harari.

Yxmannen av Ray Celestin handlar om en seriemördare som satte skräck i New Orleans 1919, och den blev utsedd till årets bästa översatta kriminalroman av svenska deckarakademien. Antagligen promotades den så mycket och ofta på Adlibris där jag köper mina böcker att jag blev helt hjärntvättad, för jag vet ju innerst inne att jag bara läser deckare av Leif G.W. Persson och Jo Nesbö (fan vad det retar mig att jag inte vet hur man gör norska ö:n med tangenterna på datorn). För några år sedan när jag hade haft svårt att läsa ett tag plöjde jag också genom tio-femton deckare av Michael Connelly för att få upp ångan, men i övrigt är deckare inte mitt huvudområde. Yxmannen är säkert bra om den får en chans, men jag fylls för stunden bara av ingenting när jag tittar på den.

Jag läste Vi mot er av Fredrik Backman och Stallo av Stefan Spjut i stället.

American Gods, Star Dust och Anansi boys av Neil Gaiman är de senaste inköpen som otåligt samlar damm i sovrummet. Andy på Tatueringsstudion är så mycket mer än bara människan som tatuerar mig, han har också varit min hovleverantör av tips på musik och litteratur den senaste tiden. Det är bland annat hans förtjänst att The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman blev en av mina bästa läsupplevelser i år. Det är en sån bok man tycker har påverkat ens liv på något sätt utan att man vet hur. Efter det köpte jag fler böcker av Gaiman som tyvärr inte blivit lästa ännu. Kanske för att jag började med Anansi boys som var lite svår att komma in i, sen blev det sommar och lästempot sjönk. Bilden av lata dagar med en bok i hängmattan på semestern är en myt. Vi som varit med ett tag vet att barn måste till badplatser, kött ska grillas, öl drickas, släktingar besökas och gräsmattor klippas. Den verkliga tiden för böcker är alltid de mörka månaderna efter nyår och strax innan jul. Efter ett längre uppehåll är det bra att börja om sitt läsande med mer lättsmälta grejer än ordrik engelsk skönlitteratur, därför blev det en höst i sträckläsningsvänlighetens tecken.

Metro 2035 av Dmitrij Gluchovskij, Plan B av Jonathan Tropper, Blandfärs av Kalle Lind, Höstsol av Lars Wilderäng, Skuggpojken och Svinen av Carl Johan Vallgren, Droger i tredje riket: det dopade blixtkriget av Norman Ohler, Never let me go av Kazuo Ishiguro, samt Flickan från ingenstans av Justin Cronin.

På det stora hela kan man väl säga att ungefär var tredje bok jag köper aldrig blir läst. Skulle det vara så att någon av er får det sug jag en gång haft men inte längre har efter någon av de ratade böckerna jag nämnt får ni dem gärna. Det känns inte rätt att böcker som en gång vibrerat av löften om något storslaget ska samla damm. Jag är dessutom brevbärare, så jag står för portot om vi bor långt ifrån varandra och du vill blåsa liv i någon av följande böcker:

Convivio (inbunden) – Dante Alighieri

Vi (pocket) – Jevgenij Zamjatin

Guds barn (inbunden) – Cormac McCarthy

Berättelse om ett äktenskap (inbunden) – Geir Gulliksen

Ödmården (inbunden) – Nils Håkanson

Yxmannen (pocket) – Ray Celestin

American Gods (svensk utgåva, pocket) – Neil Gaiman