Snårsidan.

Jag har en bank. Alltså, jag har inte en bank som i att jag äger den, men jag använder en. Eller egentligen är det två banker, men den ena har hamnat i lite onåd hos mig. Det är min första bank i det här livet som numera bara har hand om mina pensionsfonder och de utbetalningar jag får från försäkringskassan när jag varit hemma och vårdat sjukt barn. Att jag övergav min första bank, som så kärleksfullt en gång gav mig mitt första Visakort trots att jag var minderårig, berodde enbart på ett snorkigt bemötande av en enda anställd där. Vid ett enda tillfälle. För några år sedan hörde jag och min fru oss för om möjligheten att låna pengar till en större lägenhet. Vi bodde i den lilla hyresettan på 37 kvadratmeter jag haft sedan jag flyttade hemifrån  och den började bli ganska trång för oss och vår ettåriga son. Bankmannen, eller bankpojken snarare, som tog emot oss hade det fettglänsande håret bakåtkammat och förvisso nyputsade, men hopplöst töntiga loafers på fötterna. Gissningsvis var han exakt hälften så gammal som mig och den kraftiga doft av rakvatten han spred i rummet var knappast spår från någon rakning, men han kanske övade sig inför att dagen skulle komma när det blev nödvändigt. Med ett nedlåtande tonfall som om han vore Ernst-Hugo Järegård eller Stefan Sauk förklarade han att vi absolut måste sätta igång ett större sparande innan vi fick låna pengar, för att visa rätt inställning och ekonomisk mognad. Jag visade honom vänligt men bestämt det mellersta av min högerhands fingrar och sedan sågs vi aldrig igen.

I stället kämpade vi på som hyresgäster och bytte till oss större och större lägenheter under åren. Plötsligt en dag kom den så nu så moderna ombildningscirkusen även till vårt kvarter, varpå vi blev erbjudna att köpa loss den fyrarummare på 90 kvadratmeter vi nu bor i. Nu kastade sig bankerna över oss och vi lånade pengar av den ivrigaste, en annan bank än min första. Sedan dess har den banken sakta tjänat pengar på lån, avgifter, samt kända och säkert okända tjänster de tillhandahållit oss. Ett bemötande kan betyda allt, särskilt om man är lite långsint.

Den nya banken har varit bra och tillmötesgående för oss på alla sätt, medan andra jag känner inte tycker om just den banken eftersom de blivit snorkigt bemötta av deras otrevliga personal. På samma sätt har jag ett försäkringsbolag som utan knussel omedelbart fixar och trixar med ändringar i min hemförsäkring, livförsäkring och bilförsäkring. Inte ett enda problem med byte av rutor stenskottade rutor, krockskadade dörrar eller bärgningshjälp om det har behövts. Andra jag känner hatar samma försäkringsbolag då de visat sig krångliga vid vattenskador i huset och liknande. Så kanske är alla banker och försäkringsbolag lika bra eller dåliga helt enkelt, det gäller bara att rätt anställd sitter i ena änden av telefonen. Och att man själv har sån tur att man råkar vara rätt kund i den andra änden.

Nu har en kort historia blivit ganska lång eftersom det är först nu jag kommit fram till det jag faktiskt hade i åtanke från början. Bakåtslickade onådsbanken med loafers har plötsligt börjat bjuda in mig till olika event. Inget märkligt med det om det hade handlat om sparande och andra bankiga saker, men det är det inte. Det är bland annat en inbjudan till en inspirerande skrivarkväll med en författare som ska inspirera mig till att skriva mina memoarer samt en annan inbjudan till en timmes föreläsning av en snubbe som har haft cancer. Han kan lära mig att tänka positivt, vilket jag säkert kan behöva.

Sen handlar det så klart i grunden om att jag ska bli sugen på att låna pengar till att ge ut mina torftiga memoarer, eller starta ett positivt företag efter kursen, men ändå. Det är förvirrande när de som alltid har tillhandahållit en viss tjänst plötsligt blir spretiga och börjar syssla med annat. Tänk om brevbäraren skulle köra ut matkassar men inte sälja frimärken? Äsch, det är väl så det ska vara i en flexibel värld, men jag tänker i alla fall inte ringa banken för inspiration när jag vill skriva mina memoarer.

Författare: grufstugan

En glömsk slarver och pedant med fiktivt elefantminne och en gränslös kärlek till tobak och snus. Visa alla inlägg av grufstugan