Att läsa mycket, men samtidigt nästan helt sakna förmåga att minnas vad man läst kan vara en aning frustrerande. Därför kan det vara kul att skriva lite om de böcker jag fortfarande minns att jag har läst det här året, och på så sätt gnugga fast dem lite hårdare inuti mig själv. Det här är alltså en egoistisk blogg om böcker jag läste 2016.
Vi rivstartar direkt med en bok jag inte är säker på att jag läste 2016, det kan ha varit i slutet av 2015 också. Det är ju det där med minnet. Hur som helst är boken ”Underkastelse” skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, den kontroversiella fransmannen Michel Houellebecq och så bra att den får vara med hur som helst.
”Underkastelse” utspelar sig i en nära framtid när Frankrike befinner sig i en politisk kris. Muslimska broderskapets kandidat vinner presidentvalet efter en hård kamp mot Nationella fronten och en rad reformer följer vilka förändrar Frankrike från grunden. Huvudpersonen är som vanligt ett desillusionerat alter ego till Houellebecq, den här gången en litteraturlärare vid namn Francois. Han får uppleva upplysningserans sista dagar och religionens återkomst i Europa, men ägnar sig mest åt att äta god mat och jaga sexuella kontakter samtidigt som han konstaterar att det sker.
Naturligtvis känns boken glödande aktuell efter ett år när världen som vi har känt den både börjat krackelera och rämna politiskt och mänskligt.
5 gruvorter av 5
Då och då varvar jag mitt romanläsande med en faktabok. Helst ska det vara en bok skriven av någon som kan göra fakta till en levande berättelse, precis som Yuval Noah Harari gör i ”Sapiens – En kort historik över mänskligheten”. Med fängslande, fjäderlätt språk tar han en genom hela människans utveckling och historia, när och varför vi så småningom blev jordbrukare i stället för jägare och samlare och vilka konsekvenser det gett. Vi människor har många gånger varit lika otrevliga och lömska som uppfinningsrika och nyfikna, både då och nu. Boken sätter i gång de egna kugghjulen och får mig att känna mig mer bildad och upplyst när jag läst klart. Exakt det älskar jag med en bok.
5 gruvorter av 5
Bokens titel kommer från texten som dyker upp på skärmen på gamla arkadspel när man stoppat in sitt mynt. ”Ready player one” är ett äventyr som utspelas i framtiden när jorden är helt förstörd (som så ofta i mina böcker). De flesta människor spenderar sin tid uppkopplade mot det fantastiska OASIS som är en virtuell värld . I Oasis levlar man upp och förbättrar sin avatar, det jag man hellre vill vara än den man är i det verkliga livet. När OASIS skapare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som kan överlista de inbyggda gåtorna i OASIS programering, den som hittar de gömda så kallade ”äggen”. Spelare från hela världen kastar sig in i denna skattjakten som snart blir på liv och död för många.
Nördreferenser till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt och boken har den magiska och lekfulla spänningen som till exempel Star Wars, Harry Potter eller Sagan om ringen. En starkt beroendeframkallande och väldigt lättläst roman som ska bli film snart.
5 gruvorter av 5
Det här var min nemesis under 2016. Jag började med den i februari och den åkte med mig runt halva jorden i mars, eller åtminstone till Kap Verde och tillbaka. Den har varit i Gnesta, Malmö och Norrtälje, men fortfarande har jag bara läst runt 200 sidor. Ändå vill jag inte ge upp, den är så otroligt snygg och välskriven, men jag hittar inte den rätta rytmen trots att det känns viktigt att jag läser den.
Jag köpte boken tillsammans med en drös andra romaner av amerikanska författare efter ett samtal på ett bröllop. Konstnären jag pratade litteratur med hela kvällen var exilamerikan med bas i Italien och han ingav så mycket respekt att jag bestäömde mig för att gå in i min stora amerikanska fas. Förhoppningsvis ror jag i land läsningen av Jonathan Lethems ”The fortress of solitude” under det här året, för hur ska jag annars få veta hur det gick för Dylan och Mingus?
2 olästa böcker av 5
Precis som olyckliga klichéer av kvinnor alltid shoppar sig lyckliga i filmens värld, köper jag ofta böcker när jag är rastlös. Jag är rastlös ganska ofta och har därför fler böcker än jag hinner läsa när lusten för just de senast inhandlade finns kvar, men det har sina bra sidor också. Man kan alltid hitta något oläst mästerverk i min bokhylla. Någon gång under sommaren hittade jag ”Ett långt farväl” av Claes Hylinger under en hög sedan länge betalda räkningar, tomma snusdosor och papper fullklottrade med viktiga meningar och idéer till alla mina ofullbordade noveller, dikter och romaner. Jag vet att jag köpte den eftersom Claes Hylinger också har skrivit trilogin om ”det hemliga sällskapet” som påverkade mig väldigt starkt när jag var runt 25.
”Ett långt farväl” var dock, trots en del ljusglimtar, lite av en besvikelse. Den handlar om en svensk författares kärlek till en gift kvinna, en kärlek som är så hopplös att jag till slut blev förbannad på berättarjaget. Jag ville vråla rakt ut att han skulle ta sig samman och sluta ödsla sin tid. Det dricks förvisso väldigt många kalla öl på små ölsjapp runt om i Helsingfors under bokens 190 sidor, men tyvärr är även språket och meningsbyggnaden förvånande mediokert av och till. Hylinger är oavsett detta fortfarande en halvgud i mina ögon i kraft av tidigare nämnda trilogi.
2 gruvorter av 5
Ibland läser jag en bok enbart för det vackra språket eller den rena styrkan i en berättelse, då och då kan en bok få det att kännas som att hela livet förändras. Jag blir en annan, en nyare version av mig själv när jag läst klart. Andra gånger vill jag bara läsa något på samma sätt man ser en underhållande tv-serie eller en film, och det är då Leif G.W Persson kliver in i handlingen. Jag menar inte att han på något sätt är dålig, tvärtom skriver han jävligt bra, bättre än de flesta faktiskt. Men det har nog aldrig hänt att en svensk kriminalroman eller norsk deckare förändrat mitt liv. Den typen av böcker har andra förtjänster, till exempel om jag är inne i en lång svacka och har svårt att hitta tillbaka till läslusten och redan sorterat igenom mina olästa böcker förgäves flera gånger. Plötsligt upptäcker jag då med lite tur att Norges mästare Jo Nesbö eller vår egen Leif G.W har släppt en ny roman. Det är alltid en skänk från ovan och några dygn senare när jag har sträckläst en sån bok (som aldrig har någon seg tröskel att ta sig över) är den inre läsmotorn så uppe i varv att man kan ge sig på nästan vad som helst. Utom möjligen ”Fortress of solitude”.
I GW:s senaste roman ”Kan man dö två gånger?” är den fascinerande och underbart osympatiska Evert Bäckström tillbaka som huvudperson. Den mordutredning som börjar med att hans lilla grannpojk XXX hittar ett kranium på en skärgårdsö under ett scoutläger är också en av de mest sinnrika gåtor Persson kokat ihop genom åren och boken var direkt omöjlig att lägga ifrån sig under några uppslukande veckokvällar och nätter. Ett riktigt högvattenmärke i hela Sveriges kriminologmysgubbes författarskap.
4 gruvorter av 5
Ännu en faktabok blev det under fjolåret. Magnus Sandelins ”Svenska IS-krigare – Från Al-Qaida till jihadi cool” upptäckte jag när jag av en slump hittade in på DN:s kultursida. Jag hittar alltid bra lästips på de stora tidningarnas kultursidor, men ofta glömmer jag bort att de finns. Jag borde faktiskt försöka etablera ett mer strukturerat surfmönster där de sidorna ingår i en daglig, eller åtminstone veckovis rutin.
Magnus Sandelins bok om svenskar som i en allt större omfattning åker till Irak, Syrien och Somalia för att ansluta sig till jihadistgrupper är stundtals så saklig att den nästan blir träig. Ändå är den lika intressant som den är deprimerande. Boken berättar om de unga muslimer i storstädernas mest bortglömda förorter som radikaliseras och sedan åker iväg för att ansluta till terrornätverk i andra länder.
4 gruvorter av 5
En av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de bästa böcker jag läst över huvud taget är Philipp Meyers majestätiska släktepos ”Sonen”. Till min glädje upptäckte jag att samma författare hade skrivit en annan roman, ”En amerikansk förlust”.
Boken utspelar sig i ett dystert Pennsylvania där stålverken fått stänga ned och arbetslösheten brett ut sig i lågkonjunkturens kölvatten och har fyra centrala karaktärer som framträder växelvis i de olika kapitlen.
Isaac English är en ung grabb som blivit kvar hemma för att ta hand om sin sjuka far, trots att han alltid varit klassens ljus och förutbestämd att läsa vidare och bli något stort. Hans längtan bort från stan gör att han till sist beslutar sig för att packa en ryggsäck och rymma bort.
Isaacs kompis Billy Poe är stadens fotbollstalang som också blivit kvar i stället för att studera vidare på något av de college som erbjudit honom stipendium. Han backar aldrig för någon och har hela livet hamnat i trubbel på grund av sina humörsvängningar.
Billys mamma Grace, fast i sin trailer med låglönejobb och grusade framtidsutsikter, men med ett stort hjärta och mycket kärlekslängtan.
Polischef Harris som har haft relationer med Grace av och till och ofta hjälpt Billy ur kniporna han försatt sig i.
Allt är bara så grått och skitigt och uppgivet hela boken igenom, här skildras ett annat Amerika än det glassiga och glättiga man får från filmer och tv-serier. Eftersom jag verkligen älskar de här mörka skildringarna av livet måste jag så klart älska boken. Ett litet mästerverk.
5 gruvorter av 5.
Tone Schunnessons ”Tripprapporter” fick jag som tips av en katthatare jag känner. Berättarjaget är en fullkomligt vedervärdig tjej som tillbringar sina dagar med att dricka massor och peta i sig alla droger hon kan komma över. Eftersom hon aldrig har pengar själv måste hon hela tiden ljuga, låna, eller helt enkelt låta någon av de olika männen i hennes liv betala för kalaset. Mitt i all trasighet skriver hon ner tankar och utkast till texter på papperslappar innan hon hinner bli medvetslös igen.
Jag har alltid haft svårt att läsa böcker där jag avskyr huvudpersonen, men språket är så jäkla levande och nyskapande, sättet historian berättas på är nästan magiskt. Dessutom får man en allt klarare bild av den här tjejen ju längre man läser och fram mot de sista sidorna hatar jag faktiskt henne lite mindre.
3 gruvorter av 5
En av mina nya favoritförfattare är amerikanen Hugh Howey. Jag har aldrig varit någon sci-fi-fantast innan, men hans trilogi med böckerna Wool, Dust och Shift om människor som i framtiden lever i enorma silos nedgrävda i marken efter att den slutgiltiga katastrofen utplånat jorden tog mig med storm. Medan jag läste dem köpte jag även några andra av hans verk, bland annat ”Sand”, som jag hade fått för mig var en fristående fortsättning på trilogin, men glömde sedan bort den.
Återupptäckt visade sig ”Sand” vara en helt annan story och en väldigt uppslukande sådan. I den här versionen av den dystopiska framtiden är allt täckt av sand. Några av de överlevande har lärt sig att dyka flera hundra meter ner i sanden med hjälp av dykardräkter som vibrerar och får sanden att flyta runt dem. De här dykarna tjänar sitt levebröd på att bärga föremål från de skyskrapor människor bodde i tidigare och som nu är begravda långt nere under sanden. Naturligtvis finns det en fin story om en trasig familj som löper genom boken också, tillsammans med en del kärlek och ganska mycket ondska.
Jag hör hur fånigt det där med att dyka i sand kanske låter, men ”Sand” är en otroligt bra och lättläst framtidsvision. Jag hade gärna sett att det kom en uppföljare till den, men det verkar sorgligt nog inte vara aktuellt.
4 gruvorter av 5
Ryssen Dmitrij Gluchovskij slog igenom med dunder och brak med boken Metro 2033, som senare följdes upp av Metro 2034. Böckerna blev enorma succéer och den första boken har sålts i över 100000 exemplar i Sverige. Böckerna med kriget efter kriget i tunnelbanegångarna under Moskva har sedan även blivit datorspel. Mycket fängslande story om unga Artiom i en (återigen) inte särskilt ljus framtid. När jag såg att Gluchovskij hade kommit med en ny roman förväntade jag mig något liknande, men blev rätt förvånad.
”Future” är helt olik metro-böckerna och utspelar sig nästan 500 år fram i tiden då vi har överlistat döden och uppfunnit ett vaccin som gör att människor slutat åldras. Detta har i sin tur gjort att jorden blivit kraftigt överbefolkad och den enda chansen att få sätta nya barn till världen är att registrera graviditeten, var på den ena av föräldrarna får en spruta som gör att denne dör inom några år. Väljer man att skaffa barn måste man alltså ge plats åt sin avkomma. Allt övervakas av ett specialkommando som letar upp och injicerar de som i lönndom försöker lura staten.
Boken är ett monster på 660 tunga sidor, men var så bra att jag läste ut den på bara några dagar (och nätter). Gör dig själv en tjänst och läs den du också.
5 gruvorter av 5
grufstugan 