Björn Horners Afrika.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

Annonser

wp-1459417767012.jpg

Jag roade mig med att leka utrikeskorrespondent med korta reflektioner på Instagram under min och min familjs semestervecka på Kap Verde. Jag tyckte det var så roligt att jag samlat ihop de inläggen i en blogg som jag också fyllt på med annat som också gjorde avtryck och intryck på mig. Tanken var inte att det skulle bli en semesterblogg med familjebilder, utan något lite mer än så. Men kanske är det bara just en lätt maskerad semesterblogg i alla fall. Vi får se.

IMG_20160326_131840

Varje dag ställs ord mot ord runt om på jorden. Senast igår hördes en näringsidkare hävda att: ”23 euro is not expensive for suncream!” Svaret var lika hårt som oundvikligt: ”I disagree. I will take my business to the chinese people on next street!”

– Björn Horner – Afrika

Om detta kan man tillägga rätt många saker. Bilden är tagen en av de första dagarna under en rundtur på ön Sal. I bakgrunden ser man öns huvudstad Espargos som var ett av stoppen. På vägen dit passerade vi en öken och precis innan vi kom in i staden en favela – en kåkstad. Det kändes lite olustigt att turista sig igenom plåtskjulen och människorna i trasiga kläder som bodde där under mycket enkla förhållanden.

”Och på höger sida har vi en kåkstad, människorna där lever på ungefär en dollar om dagen som de tjänar ihop på att tillverka de halsband och träsniderier som säljs inne i städerna.”

Ungefär. Men det fanns ingen annan väg in i staden från det håll vi kom och på något plan var det nyttigt att få ett annat perspektiv på sin semester trots allt.

Kap Verde som är en ögrupp med tio bebodda öar mitt i Atlanten utanför Senegals kust är ett afrikanskt land, men förmodligen lite mindre ”Afrika” än länderna på fastlandet. Så fort man lämnar huvudgatorna eller åker ut på landsbygden får man dock exakt den ruffigt charmiga bild av Afrika man bär med sig genom sina föreställningar.

2016-03-28 07.58.14-01

Husväggar målade i starka färger blandat med halvfärdiga eller trasiga hus, vilda hundar och katter överallt och barn så små att de aldrig skulle lämnas utan uppsyn här hemma, men som glatt leker kurragömma i gamla bilvrak eller kylskåp. Jag vet att det jag tycker är charmigt egentligen bara är fattigdom, men det är något med glädjen i folks ögon också. Mäter man nivån av lycka på något sätt är jag inte så säker på att vi nio-till-fem-européer vinner.

Det man också kan tillägga är något om hotet att gå till ”the chinese people” och handla. Det visade sig nämligen att en majoritet av de små mini-markets som fanns drivs av kinseser. Hur och varför de hittat till Kap Verde är för mig en gåta, men icke desto mindre var det så. Vi fick snabbt tipset av Aliu som var en ur vårt lägenhetshotells ”Security”. (Mer om honom och ”Securityn” senare, det är inte alls lika hemskt som det låter).

Aliu berättade att solkräm, cigaretter och allt annat vi kunde tänkas behöva kostade mindre än hälften om vi gick upp några gator i staden, dit där lokalbefolkningen bodde. Det var naturligtvis helt sant och den solkräm som en kvinna nära  hotellet ville ha 230 spänn för var betydligt billigare där. Liksom öl, chips och allt annat.

Jag fattar att befolkningen passar på att ta bra betalt av rika turister, men jag tror inte någon tycker om känslan av att bli både lurad och flådd bara för att det är soligt och varmt. Dessutom måste väl 230 spänn för en solkräm anses vara helt befängt även om du inte har oturen att få en brevbärarlön den 25:e varje månad?

IMG_20160327_140814

Här i Santa Maria kan allt hända. Särskilt kan karma hända. Servitrisen på restaurangen igår var dryg och nonchalant och vi funderade som bäst på hur lite dricks vi rimligen kunde lägga. När notan sedan kom hade hon glömt att sätta upp flaskan med den svindyra importerade cavan vi nyss druckit och problemet var löst. Förmodligen får hon sparken vilket kommer att bli jobbigt eftersom hon var gravid, men en lektion i livet är sällan gratis.

– Björn Horner – Afrika

Allrajt, alla som känner mig vet att jag är både blödig och på gränsen till dumsnäll och inte alls så hård och kall som jag här försökte ge sken av. Det man kan säga om servicen ute på restaurangerna är att den generellt är ganska bra på de flesta ställen, om än lite långsammare än man är van vid. På ett ställe hade de moderniserat verksamheten genom att ge servitriserna en liten surfplatta på vilken de skrev ned beställningarna. Detta tog oändligt mycket längre tid än att skriva på en papperslapp och det verkade inte heller som att beställningen gick raka vägen från plattan ut i köket. Jag gissar att servitrisen till och med fick gå till köket sedan och skriva ned allt hon omsorgsfullt knappat in på plattan på en papperslapp och ge den till kocken. Fast det såg ganska modernt ut, det får man ge dem.

Vår katastrofservitris råkade vi ut för en kväll på en restaurang vi tidigare besökt och tyckt om. Hon verkade redan från början ointresserad av att vara där hon befann sig och vi fick ofta ställa oss upp och handgripligen ta tag i henne för att få beställa. När vi efter mycket möda lyckats beställa dessert och hon ställde ned den framför oss bland tallrikarna vi ätit maten på, men som hon inte velat plocka undan, var måttet rågat. Lite glömska kan förvisso vara charmigt, att bli behandlad som luft när man försöker avnjuta en bättre och inte särskilt billig middag är det inte. Vi hade druckit ett ganska dyrt mousserande vin till maten men den hade hon glömt att ta med när vi fick notan, så vi kände att vi kunde lämna en liten summa i dricks och ändå gå segrande därifrån.

Men hon fick aldrig sparken. Stället vi åt på var även det ställe där vi hade vår förbeställda frukost om dagarna och morgonen efter stod hon där lika nonchalant och gjorde kaffe åt oss. Och hon var nog inte gravid, förmodligen tyckte hon också bara om god mat och så lite motion som möjligt.

20160328_110517-1-01

Man får ta det bra med det dåliga. En sak kan kosta 700 spänn på ett ställe och 150 på ett annat. På stranden råder dock ett förbud för försäljare som respekteras eftersom lagarna är till för att skydda oss turister och överträdelse bestraffas med livstid på vatten och bröd i elektriska stolen. 

Generellt kan man säga två saker om Kap Verde. Senegaleser är landets motsvarighet till våra litauer, fast med mer välsmort munläder. Grog – Extra Special, är landets motsvarighet till Brännvin Special smaksatt med druvjuice som stått i solen på en veranda i Falköping en hel sommar.

Det sistnämnda dricker jag mot dålig mage och solsting, samt för matsmältning och god sömn. Massor av gånger varje dag för säkerhets skull.

– Björn Horner – Afrika

Om detta. Det är faktiskt sant att lagar och regler efterlevs i stor utsträckning på ön Sal. Öarna är egna kommuner och kan ha olika lagar och på Sal är lagarna lite hårdare. Det beror på att ön egentligen inte skulle finnas utan turister. Den är knappt självförsörjande på någonting och allt måste importeras. Turisterna betyder allt för människornas inkomst här och polisen är ständigt på sin vakt utan att man direkt tänker på det. Brottsligheten är otroligt låg i jämförelse med nästan alla andra ställen på jorden. På några av grannöarna finns det till och med gäng som krigar mot varandra, men inte här. Möjligen ska man kanske inte fresta ödet och gå runt i favelan utanför Espargos klädd i eurosedlar och guldkedjor, men det kanske säger sig självt.

Angående senegelaserna och den fördomsfulla jämförelsen med litauer. De flesta av gatuförsäljarna kommer faktiskt från fastlandet och ofta från Senegal eftersom de lockas av möjligheten att tjäna pengar på den turism de inte har hemma. Om man som mig nästan bryter ihop när man råkar få en telefonförsäljare på tråden är det riktigt jobbigt i början med alla påflugna försäljare som inom loppet av några sekunder sagt något på svenska och knutit en massa armband på en och tycker att man ska köpa en liten trägubbe för 70 euro eftersom de precis fått en son och behöver pengar till en offerget.

Allt detta sker till öns mantra ”No stress, no stress” vilket får precis motsatt effekt. Det påminner mycket om gamla tiders pundare i Stockholms tunnelbana som glansögda gick genom vagnarna och upprepade ”Haru några spänn, haru några spänn…” Efter ett tag lärde man sig att vara lagom trevligt otrevlig och snabbt lämna tillbaka det man fått om halsen för att mot slutet bara le och sätta upp en stor hand samtidigt som man sa ”no thanks, no thanks” och gå vidare.

Jag kom också på en genialisk plan efter några glas grogue en kväll. Jag bestämde mig för att när nästa försäljare närmade sig skulle jag med hög operaröst börja sjunga ”Vaaaarföööör vill du säääälja på mig såååådant jag eeeej vill haaaaa!” på svenska, samtidigt som jag gick emot honom med armarna i yviga gester. Jag tänkte att det skulle bli lite mycket även för dem. Min son blev mycket uppspelt, men min fru lovade nästan en garanterad skilsmässa om jag satte min plan i verket. Och jag älskar min fru, så det kortet är ännu oprövat.

IMG_20160329_152314

Ärlighet varar ibland längst, men framför allt kan det friska upp. Som när man kliver in i en butik där tre sävliga ungdomar inte ens reser sig upp när man uppenbarar sig och frågar:

”Excuse me, do you sell cigarettes?”

”No maaan, we only have weed maaan.”

– Björn Horner – Afrika

Min son blev smått chockerad eftersom han förstod vad de sa och med facit i hand kanske jag borde ha kalkylerat med ett liknande svar eftersom det var en surfarshop vi klivit in i. Men man kan man ju i alla fall glädja sig å grabbarnas vägnar eftersom de inte behövde resa sig upp.

Utöver allt jag upplevde lite exotiskt och spännande fanns naturligtvis allt det vi åkt dit för. Långa stränder med vit sand och turkost vatten, sol, underbar mat bestående av fiskar man aldrig hört talas om, goda drinkar och kortspel i solnedgången på balkongen. Men det finns det ju inte mycket att fundera omkring. Kap Verde är med marginal det bästa ställe jag semestrat på.

20160327_100908-1

Slutligen tillbaka till vår hotellkille Aliu. Alla hotell har mängder av vakter och först trodde jag att vi hade hamnat på något fullständigt livsfarligt ställe. Det visade sig snart att vakternas enda roll i princip var att hålla försäljarna borta så att vi turister fick en liten fristad, lite lugn och ro. Och visst är det så att alla charterresenärer i alla tider haft en ”dude” som varit lite extra speciell och minnesvärd. En bedårande grekisk badvakt med långt lockigt hår till exempel.

Aliu var definitivt vår dude. Han utstrålade genuin värme och godhet och gav oss tips om massor av bra ställen och affärer vilket vi sparade mycket pengar på. Utöver det stod vi bara och pratade länge varje dag. Vår sista kväll var han försvunnen, men en av hans kompisar skyndade sig fram för att berätta att han blivit sjuk och låg nedbäddad hemma. Trist att inte få säga hej då tänkte vi och skrev ett brev där vi bad om hans adress så att vi kunde skicka ned någon present från Sverige. Nästa dag när vi skulle lämna brevet till hans kollegor stod han där flera timmar innan hans pass skulle börja. Han hade tagit sig dit för att ge min son Kap Verdes fotbollslandslagsställ innan vi åkte. Om inte det är en semester-dude vet jag inte vad som är det.

 

Författare: grufstugan

Brevbärare, wannabee-författare, bokmal, nybliven torpare och lycklig familjefar och make.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s