Underworld.

Eftersom jag är en rätt vanlig, ganska lat och lagom lättlurad människa och därtill inte särskilt berest, baseras min bild av platser på jorden där jag aldrig varit naturligtvis till stor del på hörsägen, nyhetsbilder och fördomar. Hela länder har växt fram i mitt huvud via pusselbitar från tidningar, tv-serier, musik och böcker. En del fakta har justerats något efter samtal med närmare källor som vänner och bekanta. Folk som faktiskt varit i de länderna och vars versioner jag av olika anledningar tyckt känns trovärdiga nog att göra till mina.

Även om det första som kommer upp för min inre blick när någon säger Mexiko kanske är en vitklädd orakad skurk med buskiga ögonbryn, patronbälte runt kroppen, sombrero på huvudet och som långsamt äter chili ur en lerskål, vaksam i blicken och med ondskefull min, hämtad direkt ur någon Clint Eastwood-rulle, eller att jag ser Crocodile Dundee framför mig, rulla runt med ett hårt grepp om någon giftig orm och en enorm kniv mellan tänderna, samt ett sexpack Fosters vid fötterna på sin känguru när någon nämner Australien, vet jag så klart att det är stereotyper och nidbilder av värsta sort. Men bilderna är där ändå, oavsett hur mycket jag än skulle vilja ändra på det.

Är det något land jag har extra många olika bilder och versioner av är det definitivt det stora landet i väst. ”Over there”, Förenta staterna, Amerika, USA. Många gånger har bilden varit ett land fyllt av människor som är lite för dumma, självgoda och plastikopererade och inte har en aning om att det finns nästan 200 andra länder på jorden. Ett land där de rika är lika rika som de fattiga är fattiga. Ett land som de senaste 50 åren dikterat villkoren för resten av världen under hot om att omedelbart trampa sönder de som har avvikande åsikter i olika frågor. Ett land där företagen har obegränsad makt och tjänar sina pengar på att de fattiga äter och dricker ihjäl sig med hjälp av deras billiga och ohälsosamma mat eller läsk, eller skjuter ihjäl varandra med vapen som alla har rätt att bära för att försvara sig mot den som kan tänkas vilja försvara sig ännu mer mot just det vapen du själv har. Ett land där nästan alla är djupt troende kristna, men som ändå har en porrindustri och en narkotikaindustri som är större enskilda ekonomier än många andra länders statsekonomier. Ett land som egentligen inte känns särskilt sympatiskt när man summerar vad man tror att man vet om det. Hur sann eller falsk ovanstående bild än är, är det ändå inte den bild jag låter få störst plats i mig. Inte på länga vägar, den är helt enkelt för tråkig och deprimerande. Den tillför inte mitt inre de fantasier och det driv jag behöver för att härda ut eller fortsätta växa.

Däremot älskar jag bilden av det lite mindre och närmare, stabbigare och slitnare, men mer hjältemodiga USA. Deckarmiljöerna, från Michael Connellys Harry Bosch-romaner, med alla barer och de små trasiga människorna, eller sirenernas tjut genom natten och pappmuggarna med kallnat automatkaffe i förhörsrummen i ”Spanarna på Hill Street” som jag ibland fick se på tv som liten. De hysteriskt roliga och bitande ironiska amerikanska världarna Joseph Heller presenterade för mig när jag läste ”God som guld” och ”Någonting har hänt” i min sena ungdom innan jag dök över John Irvings vackra allvar i ”En bön för Owen Meany”. Bukowskis vinalkoholiserade Amerika, Salingers uppgivna Amerika, John Fantes fattiga och smutsiga förkrigstidsamerika, Philipp Meyers familjedynastiapokalyptiska indianeposamerika, Richard Fords nakna föräldralösa kanadensiska exilamerika och Jonathan Troppers håglösa, lätt deprimerande judiska slackeramerika. De versionerna slukas jag upp av och tappar bort mig själv i tid och rum i. Jag älskar deras USA och därför gör jag det till mitt.

Nu närmar jag mig anledningen till varför jag skriver det här; boken jag precis läst klart och som av någon anledning berörde mig mycket. Förra sommaren var jag bjuden på bröllop. Det var ett fint bröllop och en fantastiskt rolig fest, men varken jag eller min fru kände särskilt många där. Mitt emot mig vid bordet där jag blivit placerad satt en amerikansk konstnär. Han verkade mycket sympatisk och jag ville verkligen inleda någon slags konversation, eller åtminstone få till lite vanligt kallprat eftersom jag märkte att han ibland hamnade utanför när vi andra glömde bort oss och pratade svenska. Jag hämmades dock länge av min blyghet inför nya människor och att inte heller ha tryggheten av min egen bekantskapskrets i ryggen. Dessutom pratar jag engelska så sällan att jag var rädd att låta som någon svensk politiker som läser innantill på knagglig skolengelska inför FN. Så småningom lyckades jag ändå med hjälp av en hel del vin bygga upp modet tillräckligt för att ta ett initiativ. Vi kom snabbt in på litteratur och jag frågade honom om han hade några bra boktips. Det hade han eftersom han också var en bokslukare av rang och jag fyllde pappersservetter med titlar på böcker som jag omgående beställde när jag kom hem. Jonathan Letham, Philip Roth, David Foster Wallace och Don DeLillo. Stora, välkända författare förstod jag, men som jag helt missat. Jag beställde allt på originalspråk eftersom jag kände att jag börjat få mer flyt när jag läst böcker på engelska den senaste tiden och med en tanke om att kanske komma ännu närmare berättelserna om jag läste dem på författarens modersmål. Allt förutom Don DeLillos ”Underworld” som bara fanns i svensk översättning som ”Under jord”. Andra böcker kom emellan under hösten, men någon gång efter nyår kom jag ihåg min amerikanska boktrave under sängbordet. Jag bestämde mig för att mjukstarta med den översatta ”Under jord”.

wp-1456263515222.jpg

Det visade sig att en så kompakt och fullmatad berättelse på nästan niohundra sidor kanske inte direkt var den mjukstart jag hade trott. Boken är ett myller av sammanvävda öden och handlingar och hoppar hela tiden fram och tillbaka i tiden mellan kalla krigets 1951 med det ständigt närvarande kärnvapenhotet och 2000-talets mer nutida USA med den snabba tekniska utvecklingen och de problem som konsumtionssamhällets växande sopberg föder. Några röda trådar finns naturligtvis. Bland annat i form av den stränga nunnan Edgar med sin bacillskräck, hennes namne FBI-chefen J Edgar Hoover, konstnärinnan Klara Sax, bröderna Nick och Matt, the Texas highway killer som av en slump fångas på videofilm av ett barn när han skjuter ett av sina offer, grafittimålaren Moonman, samt den baseboll som avgjorde en legendarisk match mellan Dodgers och Giants och hamnade i händerna på en ung svart man som plankat in på stadion.

De delar av boken som tilltalar mig allra mest är de vardagliga skildringarna från 60-talets Bronx där många har härliga italienska namn som Bronzini, där de spelar kort eller biljard, röker, dricker öl, går i trasiga skor och slitna kläder, jobbar på farliga och monotona jobb för att få mat på bordet till familjen och där hemmafruarna skvallrar, handlar hos slaktaren, beklagar sig över sina egna eller andras söner, bakar och improviserar ihop middagar bestående av kyckling och Jell-O med citronsmak medan gatans barn svalkar sig i brandposternas vattenstrålar.

Förutom de fängslande miljöer och öden som fyller på mitt Amerika genom boken finns där dessutom ett språk och en dialog som är helt makalös i sin enkelhet. Jag fastnar för rader som:

”Den kvällen älskade Albert och Klara i månskenet. Det var ljuvt och lätt och till synes oändligt, en älskog så bortom all tid och rum att han tyckte att de funnit en andlig existens som kunde skydda dem från mänskliga skavanker, med en liten fläkt som surrade i hörnet och en aria som kom svävande från en radio på en brandstege någonstans. Han var inte säker på vem hon var, där hon låg bredvid honom i mörkret, men det var något de kunde övervinna tillsammans.”

Eller:

”Enligt Bronzini var promenerandet en skön konst. Han var ute praktiskt taget varje dag efter skolans slut, och lät då rundan samla ett pottpurri av ljud och former och rörelser, lät röster sänkas och dofter utvecklas på olika sätt, varierande, fast inte för mycket, från dag till dag. Han tittade in i en samlingslokal och pratade med några som satt där och spelade kort, han tittade på när en kvinna köpte en flundra i saluhallen. Han skalade en tangerin och undrade hur en plattfisk som låg där glasartad på skrovlig is, något som ett nät rakat upp ur det mörka havet, kunde framstå som en så uttrycksfull medvarelse. Dödheten var en kraft i de utstående ögonen.”

Sådana meningar läser jag om och om igen. Men jag ska inte sticka under stol med att jag bitvis tyckte det var svårt att ta mig igenom boken eftersom den inte har någon rak handling och man därför ofta tappar flytet, men det känns otroligt väl värt att inte ha gett upp de gångerna. Har man inte tid eller lust att läsa hela boken tycker jag ändå att man kan läsa enbart epilogen; Das Kapital. De sista 50 sidorna som både knyter ihop en del lösa trådar och sedan löser upp dem igen. Det blir en liten komprimerad bok i sig och en väldigt fin final.

Annonser

Författare: grufstugan

Brevbärare, bokmal, nybörjartorpar, lycklig familjefar och make.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s