Sorokin.

image

Den första bok jag läste ut 2016 var Vladimir Sorokins ”Snöstormen”. Ett bra val av bok tänkte jag när jag läst klart och nöjd slog ihop den. Jag har alltid varit svag för den ryska litteraturen, men har mest läst de gamla klassikerna. För nästan femton år sedan var jag med i en bokklubb jag egentligen inte hade råd att vara med i. De hann skicka hem ett antal böcker till mig innan jag lyckades ta mig i kragen och avbryta abonnemanget. I bokhyllan stod då inbundna och ganska dyra romaner jag aldrig riktigt kände någon lust att läsa. Bland annat Vladimir Sorokins kritikerhyllade genombrottsroman ”Blått fett”. Förra året bestämde jag mig för att ge den en chans trots allt.

Den utspelar sig i Sibirien år 2068 och Ryssland är under kinesiskt herravälde. I ett genlaboratorium experimenterar ryska vetenskapsmän med kloning av ryska klassiker som Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov. Man vill åt ämnet blått fett som klonernas kroppar utvecklar under skrivandet och som kan användas som drog och energikälla. Det tar några sidor att acklimatisera sig till språket eftersom Sorokin hela tiden hittar på nya ord för allt som förekommer i den framtid han målar upp, men som inte ännu finns i vår tid. När man väl vant sig är det fantastiskt kul. Sarkastiskt, ironiskt och hårt.

Jag blev så uppspelt över Sorokins berättande att jag också beställde ”I det heliga Rysslands tjänst” som även den utspelar sig i framtiden, fast år 2027. Ryssland har isolerat sig från den förhatliga västvärlden med hjälp av en enorm mur och landets alla fiender jagas av ”opritjnikerna”, säkerhetstjänsten. Man får följa opritjnikern Komjaga under en hektisk arbetsdag när han övervakar ordningen och slår ner uppror. Han hinner också med en razzia mot ett adelsgods, en gudstjänst i Kreml och generalrepetitionen av en nationell festkonsert. Han avrundar sin dag med en festmåltid och brödraskapets rituella sexorgie i bastun under drogrus från ett piller som ger deltagarna lysande pungkulor i skiftande färger.

Samtidigt som jag tycker att ”I det heliga Rysslands tjänst” är ännu vassare språkligt än ”Blått fett” är den också smått chockerande i sin våldsamhet och sina grova sexuella skildringar. Dessutom är den naturligtvis en kraftig känga åt Vladimir Sorokins samtida auktoritära Ryssland.

Framtiden är Sorokins melodi och där får hans skruvade fantasi fritt spelrum även i ”Snöstormen”. Läkaren Garin kämpar mot klockan i en snöstorm för att ta sig fram till en stad som behöver det vaccin han har med sig. Sorokin introducerar ännu en kraftfull drog som ger människor obeskrivlig lycka, men först efter att ha genomlidit den mörkaste sorg och de värsta hemskheter man kan tänka sig. Jättar dyker upp här, sex och grymhet återkommer i vanlig ordning, liksom många fina beskrivningar av den lilla, enkla människan, som den pyttelilla bagaren och hans hustru. Man känner sig helt matt och ganska tagen efter att ha läst klart boken. Åtminstone gjorde jag det.

Jag tycker att många fler borde läsa Vladimir Sorokins brutala framtidsskildringar och upptäcka dess alla många bottnar. Framför allt den bitska humorn som alltid lyckas ta sig fram genom allt elände.

Annonser

Författare: grufstugan

Brevbärare, wannabee-författare, bokmal, nybliven torpare och lycklig familjefar och make.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s