Bellman hette naturligtvis inte Bellman på riktigt även om alla kallade honom så. Det var ett smeknamn han hade fått efter den gång han hade träffat två gamla klasskamrater på väg till biblioteket. Under armen hade han då en tjock biografi över den svenska 1700-talsskalden som han skulle lämna tillbaka. Han beklagade sig inför kamraterna och anförtrodde dem att han hade lånat den eftersom han trodde att det var en bok med roliga historier. Han hade blivit grundligt besviken. Boken var fylld av en massa mossiga karaktärer som hette Fredman, Mollberg eller Ulla Winblad och berättelserna visade sig vara tramsiga sagor som kallades epistlar. Dessutom var den skriven på ett språk som knappt ens liknade svenska. Inte heller fanns en enda tysk, ryss eller norrman så långt ögat kunde nå, så den boken kunde han varit utan.
Kamraterna hade först skrattat sig halvt fördärvade och sedan omgående spridit Bellmans läsupplevelse vidare till alla de träffade på. Snart var han Bellman för alla i hela Björknäs med omnejd som kände till honom. Därmed hade biblioteksbesöket inte bara inneburit återlämnandet av en usel bok, utan även att han fått ett fånigt smeknamn han aldrig skulle lyckas bli av med.
Men vi tar oss tillbaka till lägenheten där Bellman precis har kommit på att han är arbetslös. Efter att snabbt klarat av de nödvändigaste toalettbestyren gick Bellman ut i köket för att sätta på kaffe. Han kunde precis skaka fram så mycket ur det skrynkliga paketet att det räckte till en skaplig kopp, men han blev tvungen att försiktigt skölja ur och återanvända kaffefiltret från dagen innan. Medan kaffedoften spred sig i Bellmans lilla etta med sovalkov på tjugonio kvadratmeter gick han ut i hallen för att se om han hade någon tidning hemma som kunde innehålla jobbannonser. Nu gällde det att han hade lite tur eftersom han inte direkt var ute i god tid.
Några av er undrar kanske varför Bellman letar jobb i veckogamla lokaltidningar? Har han ingen jobbcoach? Eller dator med internet? Vid den här tiden såg arbetsmarknaden helt annorlunda ut och den som ville ha ett enklare jobb kunde ofta få det redan samma dag. Tidningarna var fulla av platsannonser som varken krävde dubbel ingenjörsexamen, körkort för truck, lastbil och motorcykel, eller att den som precis tagit studenten redan hade fem års arbetslivserfarenhet. Och visst hade Bellman en dator hemma, men den var både plågsamt långsam och dessutom så stor och stationär att den knappt gick att rubba när man väl fått den på plats i lägenheten. I huvudsak fungerade den som speldator de gånger Bellman ville koppla av och roa sig en stund. Då ringde han via sitt tjutande och skrikande telefonmodem upp någon av de spelservrar han kände till och sprang sedan runt i de fantasifulla världar spelet Unreal Tournament tillhandahöll. Där blev han skjuten i småbitar av andra spelare med modernare datorer och snabbare internetuppkopplingar så fort en ny omgång började. Det är möjligt att det gick att hitta en och annan jobbannons på internet redan på den här tiden, men det var inget ställe de flesta människor letade på. Bellman gjorde i alla fall definitivt inte det.
Därför satt nu alltså Bellman i sitt kök med en kopp kaffe och en lång cigarettfimp han hittat i askkoppen och bläddrade bland annonserna. Ekonomichef på kommunen, timanställning som busschaufför och något som verkade vara en helt ny och för honom okänd bransch – provisionsbaserad telefonförsäljare? Nja. Det verkade vara ont om jobbannonser som passade Bellmans egen kravbild; måttlig kontakt med människor och inget krav på utbildning och erfarenhet.
Bellman var inte helt tappad bakom en vagn och hade faktiskt försökt studera vid universitetet en kortare period. Efter gymnasiet hade han kommit på att han nog ville bli läkare eller advokat, men besviket fått konstatera att hans betyg från gymnasiet inte var bra nog för att komma in på de utbildningarna. Hans morbror som jobbade på filosofiska fakultetens kansli vid stadens universitet hade ändå erbjudit sig att i smyg och med krav på absolut tysthetslöfte skriva in honom där trots bristen på kvalifikationer. Bellman visste knappt vad filosofi var och ännu mindre vad man skulle ha det till, men kände sig direkt lockad av möjligheten att så småningom få kalla sig filosof.
Tyvärr visade det sig att studierna i teoretisk filosofi bedrevs i väldigt stora klasser och till råga på allt ihop med främmande människor. Bellman hade inget emot folk han redan kände, men blev alltid lite obekväm och osäker i sociala sammanhang där okända människor förekom. Ibland gick det över efter ett tag och han lärde känna någon ny människa, men oftast blev det stelt och jobbigt. På Universitetet verkade dessutom alla andra vara så mycket intelligentare än honom och han fick snabbt mindervärdeskomplex. Ingen där berättade roliga historier eller pratade om folköl och dataspel, så Bellman var hela tiden rädd att svara fel, även när de bara småpratade på rasterna. Lösningen för Bellman blev att han smög sig ner till något av toalettbåsen i universitetets kulvertar så fort det var dags för lunch. Där satt han sedan hela rasten och åt sin matlåda kall medan han nervöst funderade över kommande lektions obegripliga innehåll. Så länge han gömde sig där i båset med fötterna uppdragna på toalettlocket riskerade han i alla fall inte att uppfattas som korkad. Taktiken fungerade så bra den första tiden att han gradvis började bygga upp lite självförtroende, men efter några veckor fick han veta att han även förväntades delta i ett grupparbete. Han anade direkt att den akademiska karriären var på väg att ta slut innan den ens börjat.
Bellman fick naturligtvis den obehagliga lillgamla överklasskillen och pensionärstanten som var så klämkäck att han fick rysningar i sin grupp. Överklasskillen såg inte ut att ens ha gått klart högstadiet, men försökte redan briljera på lektionerna med egna alternativa versioner av Platons grottliknelse. Liknelserna innefattade obegripligt nog förhärligande av marknadsekonomi på ett eller annat sätt. Damen var alltid klädd i fula stickade koftor och luktade svagt av en blandning av tonfisk, ylle och tvål. Så ofta hon kunde berättade hon för alla att hon bara ”pluggade” på universitetet för att ”förverkliga sig själv” och för att få träffa alla ”härliga” och ”spontana” medmänniskor. Bellman som hade svårt nog att lära känna nya människor med betydligt mindre irriterande egenskaper visste att han inte skulle stå ut en minut ihop med dem. De fick gärna plugga och självförverkliga sina härliga tankevärldar utan honom, men det sade han inte högt. I stället ursäktade han sig med att han skulle gå på toaletten innan de skulle prata ihop sig om grupparbetet, men gick raka vägen till tunnelbanan och åkte hem till Björknäs i stället.
Även om Bellman hade lyckats få ihop fler poäng i teoretisk filosofi än de fem han med minsta möjliga marginal faktiskt fått med sig efter den sista omtentan innan grupparbetet, hade det inte varit till någon hjälp nu. Filosofer var inget man efterfrågade till någon av de lediga tjänsterna i förra veckans nummer av Nacka-Värmdö Kuriren. Inte en enda annons verkade leva upp till Bellmans förväntningar och han skulle precis vända blad till familjesidan för att se om han kände någon som hade dött, då han plötsligt fick syn på något längst ned i hörnet.
”Fritt och självständigt jobb med lediga eftermiddagar på samhällsbärande statlig myndighet. Posten AB söker nya medarbetare inom brevbäringen på kontoren i Björknäs och Älta. Du som söker tjänsten skall vara nyfiken, ha god fysik, grundläggande kunskaper i det svenska språket, samt vara noggrann. Körkort är meriterande, men inget krav.”
Inget krav på utbildning och erfarenhet konstaterade Bellman uppspelt och läste igenom annonsen en gång till. Fast god fysik? Bellman klämde lite på magen som formats av ungkarlslivets folköl och snabbmat med ena handen, medan han fimpade cigaretten i den överfulla askkoppen med den andra. Nåja, han brukade åtminstone snöra på sig löparskorna någon gång ibland när det dåliga samvetet växt sig större än högen av pizzakartonger och sopsäckar med urdruckna ölburkar i hallen. Det hände åtminstone med viss oregelbundenhet. Längst ned i annonsen stod numret till postområdeschefen Erik Jansson. Bellman suckade besviket. Man var ju såklart tvungen att ringa och prata med någon man inte kände också. Men trots att den sortens samtal inte på något sätt var Bellmans paradgren skulle det nog kunna gå med hjälp av några folköl? Han drack upp det sista kaffet och rev sedan ut jobbannonsen som han lade bredvid askkoppen på vardagsrumsbordet. Efter viss tvekan tog han på sig ett par jeans, hans enda faktiskt, som nog skulle mått bra av några varv i tvättmaskinen redan förra veckan. Världsliga saker som en och annan fläck fick han dock strunta i nu, för här skulle det sökas jobb. Och till den utmaningen behövde han först och främst en sexpack av sitt favorit-öl, vilken sort som helst som såldes för extrapris nere i den lokala Konsumbutiken. Bellman var som sagt inte petig och han var heller inte den som drack öl i tid och otid, åtminstone inte enligt sig själv. Men nu när mod behövde ingjutas och den framtida försörjningen stod på spel hade han ju faktiskt inget val.
grufstugan 